Fortsättning av påbörjad Europatur

Den 26 januari i år påbörjade jag en Europatur på skidor, i kajak och på cykel. Turen startad jag tillsammans med mina hundar uppe vid Treriksröset. Vi skidade fjällfararnas vita band under 60 dagar. Totalt blev det 1354 km med skidor och pulka ner till Grövelsjön. Turen fortsatte jag sedan med kajak. Det blev ca 4600 km längs Sveriges, Finland, Estlands, Lettlands samt delar av Litauens kust. Därefter var tanken att jag skulle cykla med kajaken på släp till svarta havet för att fortsätta paddlingen därifrån. Tyvärr gick det inte som jag hade tänkt eftersom jag blev överfallen i mitt tält och fick handen skadad (se tidigare inlägg). Men nu har handen börjat bli bättre efter att den blev ihopspikad och gipsad, har även påbörjat rehaben av den för att återfå rörlighet och styrka. Jag går även i terapi för att få hjälp att bearbeta det inträffade. Den sista september har jag min sista träff med min psykolog och hoppas därför på att kunna fortsätta den påbörjade turen redan i början av oktober! Även handen bör vara mycket bättre då.

Vill du vara med och bidra så att jag kan fortsätta denna tur? Det kostar mig ca 1000 kronor i veckan att vara ute på det sättet jag är. Så alla bidrag stora som små är uppskattas väldigt mycket för att kunna göra turen så lång som möjligt. 

eller Swish: 0730514931

Oönskad paus

Jag har tänkt fram och tillbaka huruvida jag ska dela med mig av detta eller inte, men nu kommit fram till att göra det.

Jag är på väg hem och kommer att ta en paus från turen jag är ute på. Det ofrivilligt.
För några dagar sedan blev jag överfallen när jag låg i mitt tält. Det är något så ovanligt och därför en anledning till varför jag först tänkte vara tyst om det. Jag vill inte att det ska avskräcka andra att ta sig ut och följa sina drömmar.
En galen man, mest troligt påverkad av droger, slog sönder tältet med en stor tjock gren medan jag och Bounty låg i det. När tältduken gav vika hann jag precis ta mig ut från den andra ingången. Bounty flydde i panik. Och jag försökte springa därifrån. Allt jag har på mig är ett par trosor. Mannen skriker efter mig på engelska att jag ska ge honom mina pengar. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade några. Jag hinner bara 15 meter innan han är ikapp mig. Han säger då ge mig din telefon. Jag svarar att det är en iPhone som är låst på mig så han har ändå ingen användning av mig. Då börjar han att slå med grenen/påken som han använde att slå sönder tältet med. Jag träffas av 5 hårda slag. Tre av dom träffar höger arm, ett höger armhåla och ett vänster hand. Jag skriker i panik och ångest men lyckas mirakulöst ringa 112 mitt i allt detta. Hur jag lyckades med det vet jag inte.
Då börjar han springa därifrån. Jag försöker förklara vad som hänt för larmcentralen och var jag befinner mig. Men känner sådan panik och är så stressad att jag bla inte kan uppge mitt namn eller mitt telefonnummer. Däremot lyckas jag tänka att jag kan kolla på Google Maps för att uppge min position. Bounty är försvunnen och jag är övertygad om att den galne mannen slagit ihjäl henne. Det är vad jag skriker till larmcentralen.
Larmcentralen säger åt mig att springa ut till vägen och försöka stoppa en bil som kan hjälpa mig fram tills polis och ambulans anländer. Jag springer ut till vägen. Rycker åt mig en tröja när jag passerar kajaken. I nedkissade trosor och en rosa långärmad tröja ställer jag mig hysterisk mitt i vägen och viftar med armarna för att försöka få någon bil att stanna. 10 bilar och 1 traktor passerar. Alla svänger förbi mig och ökar hastigheten. Ingen vill hjälpa, varför vet jag inte. Mest troligt av rädsla. Min panik växer och blod rinner längs min högra arm. Men det är inget jag märker då. Finns mannen gömd bland träden. Kommer han att komma tillbaka?
Polisen anlände. Allt jag kan få fram är att Bounty är borta och jag tror att han dödat henne. Då svarar dom att dom sett en liten hund springandes på vägen några kilometer bort. Ambulans anländer. Jag går inte med på att bli undersökt förrän vi hittat Bounty. Polisen går med på att skjutsa mig till den plats dom sett henne på. På avstånd ser vi henne där. Springandes i panik. Men när vi närmade oss sprang hon in bland träden. Polisen säger att dom ska göra allt för att hitta henne men att jag behöver bli undersökt av ambulanspersonalen. Så dom kör mig tillbaka dit.
Jag blir undersökt. Min panik stegras. Får injektioner med både lugnade och smärtlindrande. En syrgasmask sätts i min näsa och panikångestattacker avlöser varandra. Jag får tag i Hozefa nån gång mitt i allt det här. Detaljer har försvunnit från mitt minne. Jag blir körd till närmsta akutmottagning. Hozefa kommer till platsen jag blev överfallen på. Han fixade så att alla mina saker blev körda därifrån och letade sen efter Bounty genom hela natten.
Jag blir undersökt. Jag har haft tur. Fyra frakturer i vänster hand annars ”bara” blåmärken. Jag blir gipsad och får skjuts av två poliser tillbaka till platsen medan ett första förhör påbörjas. Dom hjälper även dom till med letandet efter Bounty en stund.
Det första polisparet hade lovat att hämta Hozefa där kl. 4. Vi två fortsätter att leta. Tröttheten gör att jag efter nån timme inte kan ta ett steg till. Jag lägger mig på marken och vilar. Kroppen har börjat göra så jäkla ont. Varje rörelse gör att kroppen ömmar. Hozefa fortsätter att leta outtröttligt.
Kl. 5 dyker poliserna upp. Fortfarande ingen Bounty. Dom vill skjutsa oss till ett hotell. Hozefa erbjuder sig att fortsätta leta och säger att jag ska åka med dom. Jag brottas med känslor av skuld. Men tröttheten i kroppen och huvudet gör att jag åker med. Vi hinner bara åka 15 min innan Hozefa ringer. Han har hittat henne! Han har hittat min älskade Bounty!!! Vi vänder om. Bounty är chockad och alla trampdynor är skinnflådda. Lyckan och lättnaden att åter få ha henne i min famn är obeskrivlig.
Medan jag satt inne på förhör några timmar senare så hjälpte polisen till att hitta en veterinär. Hozefa och Bounty får skjuts dit. Det visade sig att den hade stängt. Men polisen ringer upp honom och förklarar vad som hänt. Han kommer ner. Öppnar sin klinik för henne på sin lediga dag och behandlar henne på bästa tänkbara sett. Hon får tre olika injektioner, bla en med b-vitaminer. Inga skador hittas utöver trampdynorna. Han gör allt detta som en välgärning utan att vilja ha betalt.
Jag vill avsluta med att tacka alla fantastiska människor i min närhet. Alla som gett hjälp och stöd på plats samt via telefon och meddelanden. Litauen är ett underbart land med underbara människor. Den galne mannen ska inte få förstöra min bild av det. Även om det i nuläget är svårt när minnesbilder dyker upp nästan hela tiden. Nu åker jag hem till Vega, min familj och vänner för att vila, låta handen läka och ladda om. Jag hoppas på att kunna fortsätta turen så snart som möjligt.

Cykling, dag 1

Cykling, dag 1

Klaipeda- , 64 km
Efter några dagar med förberedelser i Klaipeda blev det äntligen dags att börja trampa! En begagnad cykel införskaffades samt utrustning till den. Sen fick jag hjälp att svetsa samman en kajakkärra. Det är mer att rodda med mot vad man kan tro, men med hjälp av rätt människor är det inga konstigheter! Och rätt människor har jag verkligen mött 🙂
Att dra en lastad kajak bakom en cykel är rätt så tungt. Eller väldigt tungt. Iaf i uppförsbackar och i motvind. Kombinationen uppförsbacke och motvind har också redan hunnit testats på. Den är brutal. Men alla backar har sina slut och jäklar så skönt det känns när man tagit sig upp för dom!
Men innan jag kom så långt som till bakutmaningarna väntade en annan stor utmaning redan från start. Att ta sig genom en stad med detta ekipage. Gång-/cykelbanor är inte helt utformade för att passa kajakdragare. Trottoarkanterna är höga även på cykelbanorna. Vilket gör att det inte alltid flyter på så smidigt. Broar ska man ta sig över och bilar överallt. Men jäklar så skönt det kändes när vi tagit oss igenom det!
Men ganska snart beslutade vi oss för att byta vägval. Hårdtrafik är inte så trevligt. Då är små grusvägar bättre. Även om det betyder 10 gånger så tung paddling. En av grusvägarna var så gropig att det inte gick att cykla med kajaken. Istället fick jag gå och skjuta ekipaget. Det är en sak som är en större utmaning för huvudet än kroppen.

Långfärdspaddling, dag 110

Långfärdspaddling, dag 110

Grīnvalti-gränsen mellan Lettland och Litauen, km
Så skönt! En lugn morgon och inga konstigheter att ta sig ut med kajaken i vattnet. Blev en lugn och skön morgonpaddling. Bounty var ännu inte helt vaken så lade sig genast till rätta i korgen och somnade. Sen vaknade hon egentligen inte förrän vid lunchtid. Då paddlade vi in till land och tog en längre lunchpaus sittandes på stranden.
Något jag tänkt på här är hur få sjöfåglar, eller fåglar överhuvudtaget som jag ser på dagarna.
Vi fick några lugna timmar på eftermiddagen innan det blåste upp och vi fick paddla till land. Det är verkligen inte lätt att ta sig upp på land eller från land i dom vågor som bildas. Sen kunde vi inte göra annat än att avvakta i flera timmar tills vågorna började lägga sig. När jag sen kände att det var görbart att komma vidare bad jag ett par om hjälp att ta mig tillbaka ut i vattnet. Bounty stoppade jag under kapellet där hon fick sitta i skydd fram tills vi tagit oss genom dom värsta vågorna som ideligen bröt över kajaken och kom fram till rundare vågor. Där blev det åter lättpaddlat. På kvällen blåste det upp på nytt och nya aggressiva vågor byggandes upp på nolltid och gjorde landstigningen på gränsen mellan Lettland och Litauen besvärlig. Fick sen en fin kväll i tältet medan vinden tilltog i styrka. Vågorna är mäktiga att titta på från land!

Långfärdspaddling, dag 109

Långfärdspaddling, dag 109

Pāvilosta-Grīnvalti, 54 km
Tänk att man kan bli så glad över att få paddla ut från en hamn bara för att den ligger skyddat så att starten går så mjukt och smidigt!
Paddlade ut från hamnen och kom till ett relativt lugnt hav. Men dyningarna som går mot stranden är inte det. Men nu var det inte stranden vi skulle till så fick en väldigt behaglig start på paddlingsdagen!
Lettlands kust är som sagt en enda lång sandstrand. Så att hitta en egen strandremsa för den som önskar är inga problem! I regel är dom helt folktomma. Det tills man når större samhällen. Där kryllar det av folk. Men bara nån liten kilometer senare blir det folktomt igen.
Hela förmiddagen bjöd på lugnt vatten. Men på eftermiddagen blåste det upp och genast byggs det upp småbesvärliga vågor. Hade jag inte haft Bounty med mig hade jag inte klagat på dom. Men Bounty är inte särskilt förtjust i att bli översköljd av vatten eller ljudet av vågor som bryter mot den. Sista biten mot Liepāja blev hon därför ganska stressad, innan vi ramlade i vattnet häromdagen skulle den typen av sjögång inte bekomma henne. Men så snart vi kom innanför piren blev både vattnet och Bounty lugna igen. Bounty fick en godis. Efter det slappnade hon åter av i kajaken och såg ut att stortrivas igen. Vi paddlade på några kilometer efter staden för att komma till en lugn och folktom strandremsa att tälta på. Endast några enstaka motionärer passerade. Vi fick en lugn och skön kväll.

Långfärdspaddling, dag 108

Långfärdspaddling, dag 108
pelēkā kāpa-Pāvilosta, 50 km
Jag tog lite av en sovmorgon i morse. Eller jag sov inte längre, men jag startade senare. Igår när vi ramlade i vattnet var det mycket som blev blött. Ville ge det en chans att torka lite grann. Sen har det sista tiden varit väldigt fuktigt nattetid. Alla nätter på sandstränder har förvandlat tältet till en egen privat strand. Så även det fick passa på att torka helt idag för att sedan tömmas på sand.
Efter att ha packat samman allt gjorde jag, som kommer få bli min nya vana, som igår och stoppade ner Bounty under kapellet. Det är tur att hon är så van att vara längst ner i sovsäcken eller under täcket att han inte verkar bry sig att det blir mörkt. Tvärtom verkar hon tycka att det är lite mysigt. Nu var det lätt att ta sig ut genom dom brytande vågorna. Flera bröt över mig så att jag fick en dusch. Men det var inga konstigheter. Så snart vi kom till rundare vågor kunde jag lyfta ut Bounty från sittbrunnen och hon kunde sätta sig i korgen istället.
Att orientera här är det lättaste man kan göra. Eller att komma rätt här är det lättaste. Mil efter mil med sandstrand att följa. Inga vikar eller bukter. Som en lång raksträcka.
Vi paddlade på till ett ställe som var populärt bland skärmflygare och påminde lite om området kring ale stenar i Skåne. Från den tvära kanten hoppade flygarna ut. Bounty kollade skeptiskt på dom. Speciellt på den som måste ha varit en nybörjare och nästan kraschade rätt in i oss. Att ta sig ut från stranden och fortsätta paddla var som tidigare dagar bökigt. Gjorde som i morse och stoppade B i sittbrunnen under kapellet. Det var så tungt att trycka ut sig i vattnet och kämpa sig genom dom aggressiva vågorna innan vi kom fram till rundare och snällare vågor.
Det kändes skönt att kunna paddla in till hamnen i Pāvilosta. Där låg vattnet helt stilla. En landstigning blir inte lättare än så. Hade en härlig kväll i hamnen. Passade på att duscha och tog det väldigt lugnt.

Långfärdspaddling, dag 107

Långfärdspaddling, dag 107
Lūžņa-pelēkā kāpa, 55 km
Vågorna tryckte ännu mot land när jag vaknade i morse. Men något mindre aggressiva mot igår så jag gjorde mig redo att fortsätta. 75 meter eller så skulle jag behöva backa ut för att ta mig förbi dom värsta vågorna. Efter att jag ätit frukost och packat samman allt var det så dags. Det kändes bra tyckte jag. Inga problem. Backa en bit till sen blir vågorna mer runda och snälla. Men så kom en stor våg bakifrån. Bounty blev rädd. Kastade sig över mig så att jag inte kunde använda armarna. Resultatet blev att kajaken vred sig och hamnade med sidan mot vågorna. Ytterligare en stor våg kom och denna bröt över kajaken fast från sidan då och välte kajaken. Gjort på ett ögonblick. Vi ramlade båda ut. Jag välte fick snabbt den vattenfyllda kajaken på rätt köl. Bounty simmade direkt mot den och jag lyfte upp henne och satte henne i hennes korg och tog med allt till land igen. Bounty fick gå iland och jag försökte få upp kajaken så högt på land som krävdes för att tömma den på vatten. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Så jäkla tung. Men jag var tvungen att lyckas med det för i vattnet kom det hela tiden nya vågor som fyllde den med nytt vatten. Efter mycket slit lyckades jag och vi kunde göra ett nytt försök med en ny strategi. Denna gången placerade jag Bounty mellan mina ben under kapellet. Det för att jag skulle vara säker på att få ha armarna fria. Ett vinnande koncept! Jag tog oss snabbt ut och förbi dom vassa vågorna och hamnade i snällare vatten. Där kunde jag lyfta fram Bounty igen och sätta henne i sin korg igen. För att inte Bounty ska förknippa kajaken med något läskigt har jag därför övermatat henne med hennes favoritgodis hela dagen. Speciellt när det kommit vågor. Förhoppningsvis ska det göra att hon förknippar det med något bra!
Det är omöjligt att paddla nära land här. Ett stycke ut får man hålla sig. Men det är inga problem. Det stod dock snart klart att vi inte kommer att kunna ta oss till och från land på något smidigt sätt. Det kommer att bli lite av en utmaning varje gång i den här typen av vågor. Vi följde land först västsydväst mot fyren Ovisi. Innan landet började gå allt mer i riktning syd. Allt gick bara bra och Bounty låg tom och sov igen längre sträckor.
Innan Ventspils drog en rätt så tät dimma in, men den försvann sen lika plötsligt som den dök upp. Paddlade till södra sidan av piren och gick iland. Samma typ av vågor var även här men det gick bra. Det blev en över fyra timmar lång paus. Vi mötte en tysk man som ska bila runt Europa med en campervan i 3 månader. Han bjöd på lunch vid sin bil och vi hade ett långt och givande samtal. Han hjälpte oss sen att komma iväg från land igen. Precis som i morse placerade jag Bounty under kapellet. Det gick bra. Väldigt bra! Så fort vi tagit oss förbi dom skarpa vågorna gick allt lätt igen och inga direkta utmaningar dök upp förrän det var dags att landstiga. Även det gick bra. Men Bounty tyckte att det var läskigt.

Långfärdspaddling, dag 106

Långfärdspaddling, dag 106
Sõrve sääre-Lūžņa, 40 km
Vi klev upp samtidigt som solen gick upp. Jag var supertaggad över korsningen över till Lettland. Bounty visste inte helt vad som väntade utan var sitt vanliga jag. Förhållandena för att paddla över var optimala! Medvind och klart väder.
Efter ca två kilometer kom vi fram till södra udden av Vesitükk. Totalt såg jag tre stora örnar på ön och en hel del sjöfågel. Men bäst av allt sälar i massor! Några låg på stenar och chillade med dom allra flesta var i vattnet. Dom var, som sälar i regel är, supernyfikna och poppade upp nära kajaken. Bounty kollade skeptiskt på dom.
Efter två timmars paddlande kunde jag se en vit liten sak sticka upp lite, lite i horisonten. Nämligen fyren Mikeltornis. Det var den punkt som jag tagit ut kompassriktning mot. Mer eller mindre rakt söderut. I takt med att jag kom närmre började ett landskap växa fram. En färgförändring som blev en svag landremsa, träd började synas, först som en massa och sen kunde man utskilja ett och ett.
Den stora farleden gick helt problemfritt att korsa. Det enda vi fick problem med var landstigningen vid Lūžņa. Vågorna tryckte mot land. Det var rätt så grunt så vågorna blev brytande och väldigt skarpa. Med några meter kvar till land kom en större våg och sköljde över kajaken bakifrån. Bounty kom farandes över mig. Men det gick bra. Jag höll i henne och kastade upp henne på land när vi var framme och sen kunde jag ta mig upp på land. Inte helt lätt att göra det i den typen av vågor som inte verkar vilja göra annat än att välta kajaken eller fylla den med vatten.
Klockan var bara 13 när vi var över. Min tanke var att ta en lunchpaus för att sen fortsätta. Men vågorna blev bara allt mer aggressiva. Hade jag inte haft Bounty med hade jag inte tvekat att fortsätta. Men det ska vara njutbart även för henne!

DCIM101GOPROG0291778.JPG

DCIM101GOPROG0291788.JPG

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Långfärdspaddling, dag 105

Långfärdspaddling, dag 105
Keskranna-Sõrve sääre, 40 km
All sömn har gjort underverk. Som en ny människa idag. Förkylningen är kvar, men symtomen är mindre. Det ösregnade hela natten. Mysigt att ligga och lyssna på smattrandet mot tältduken. Iaf så länge som man inte behöver kliva upp. Jag och Bounty tog därför en långsam morgon och väntade ut regnet.
Gammal sjö låg kvar och det var lite trixigt att komma i kajaken utan att fylla den med vatten när det väl vad dags att börja paddla. Men så snart vi båda var i och kommit en bit från land blev det bra. I nära på helt vindstilla så paddlade vi sen söderut. Vi tog oss hela vägen till Mõntu Sadam innan vi stannade för lunch. Det mest för att jag inte hittade något lämpligt lunchställe innan den hamnen. Men det var så fint att det blev så. Träffade nämligen ett trevligt svenskt par som hade seglat dit från Sverige. Fick en väldigt fin eftermiddag tillsammans med dom med bra samtal. Gav mycket ny energi.
Sen paddlade jag och Bounty den sista sträckan ner till spetsen av Saaremaas sydligaste udde. Slog upp tältet och blickade ut mot havet. Lettland syns ännu inte till. Imorn ska jag paddla över dit. Lite drygt 30 km med öppet vatten.

DCIM101GOPROG0251655.JPG

DCIM101GOPROG0261693.JPG

DCIM101GOPROG0271730.JPG

DCIM101GOPROG0281745.JPG

DCIM101GOPROG0281759.JPG

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Långfärdspaddling, dag 104

Långfärdspaddling, dag 104
Roomassaare sadam-Keskranna, 16 km
Rinnande näsa, öm hals, öronvärk och ett huvud som känns som att det är fyllt med bomull. Motvind på det. Efter 16 km gav jag upp. Måste lyssna på kroppen som började att kännas allt mer febrig. Gick iland på en sandstrand. Lade mig ner. Somnade. Sov i tre timmar och konstaterade att jag inte skulle komma länge idag.