Sverige runt: dag 56-57

Dag 56: Viterskalsstugan-Syterstugan, 12 km.
Kan erkänna att jag var nöjd över mitt beslut att bo inne när jag vaknade i morse. Det var rätt så blåsigt (kändes säkert ännu värre bara för att jag var inne..) ute. Över 20m/s i byarna. Sen så är det alltid trevligt att bo i stuga, ofta träffar man på trevliga människor i den. I Viter var de jag träffade jättetrevliga!
Jag drog ut lite på starten, vinden hann lugna sig innan jag begav mig. Under dagen mojnade viden allt eftersom. Jag hade tur med vindarna idag, för när jag gick genom skalet hade jag den i ryggen. När jag sen skulle över passet mot Syter så blev det vindstilla. Lyxigt det kändes med ett vindskydd att få luncha i idag. Det var länge, länge, länge sen sist. Det var minusgrader ute hela natten, så fram till Syterskalets vindskydd hade jag skarföre, sen mjuknade det på. Nån liten plusgrad har det varit under dagen. Över passet var snön som sandpapper, jag kunde därför ta stigningen med de korta stighudarna på. Hur är det man säger, det finns ingenting ont som inte har något gott med sig. Från toppen av backen väntade sen 250 höjdmeter utförsåkning. Föret var lurigt, det bar inte överallt. Jag och Vega tog det därför lugnt och sicksackade oss ner. Jag stannade sen vid Syterstugan, kunde inte motstå frestelsen att bo inne en natt till..
Idag har jag gått och tänkt på hur mycket mitt liv skiljer sig från karaktärer i böcker. (Jag läser en hel del nu, väldigt varierande genrens). Började se framför mig hur gårdagens scenario skulle ha sett ut för en huvudperson i exempelvis en bok av Nora Roberts eller Danielle Steel (inte för att jag läser den typ av böcker, men jag har hört av andra ;). Hur som helst, jag skulle då säkerligen vara någon på flykt (mest troligt från ett krossat hjärta) istället för en person som bara vill uppleva naturen. Jag hade sett annorlunda ut (perfekt fall på håret, bländande leende osv), mitt skratt skulle vara klingande och jag skulle lukta gott. Inget av det stämmer med mig. Mötet med militärerna i Viterskalsstugan skulle definitivt sett annorlunda ut. Är rätt glad att jag lever mitt liv och inte är en huvudperson i en bestseller känner jag. Det är mest troligt mycket lättare att bara vara jag.
Det blev en kort skiddag idag, 12 km. Sen start och tidig kväll 🙂 Hade därför mycket tid till att surra 🙂 Jag lade mig försent däremot. Jag skulle ju bara läsa ut boken.. ”Hundstugan” i Syter är jättemysig förresten! Där eldade jag i kaminen och satt och läste i skenet av ett stearinljus hela kvällen. Livskvalitet!

 Dag 57: Syterstugan-3km söder om Ámmarjavrre, 32 km.
Skönt med ännu en natt inne, men nu känns det bra att vara i tältet igen, borta bra men tältet bäst!
Nu har det vänt! Idag har jag sett min skugga istort sett hela dagen! Det betyder att jag inte har haft solminuter utan soltimmar! Det blåste under förmiddagen men hela eftermiddagen har jag haft det i stort sett vindstilla!!! Härligt! Jag har bara gått och lett hela dagen. På eftermiddagen hade jag lyxfika, tack Morgan för den goda sockerkakan! Dagen har med andra ord varit perfekt. Föret har varit bra, vädret har varit bra!
Jag började med att skida ner till Tärnasjön som jag sen följde helt till den norra änden (det är en låååång sjö), över Bredavan upp till Åkroken, har slagit läger ganska exakt 3 km rakt söder om Ámmarjavrre. Flera gånger kom jag på mig själv med att stå still och bara kolla på allt det vackra runt omkring mig. Stället för att följa leden förbi Skidbäcksbaracken (även kallad skidbäcksstugan) ska jag gå där den gamla telefonledningen gick. Stigningen är mycket finare där och jag slipper gå på skrå. Så skönt det var att få sätta upp tältet när det är vindstilla, kan inte komma ihåg sist det var så 🙂 Inte det minsta kallt ute. Solen har förresten värmt idag!!! Så galet härligt, snart är det nog dags att börja tänka på solskydd. Våren är här nu, idag såg jag en ny fågel för vintern, det var en hel flock (eller vad det heter när det är många fåglar samlade) som flög lågt över isen på Tärnasjön. Små rackare. Apropå fåglar får man nu också höra lite fågelsång mellan varven!

 

Sverige runt: dag 55

Dag 55: Hemavan-Viterskalsstugan, 13 km. 
Har kommit till Viterskalsstugan, tanken var från början att jag skulle gå lite längre idag. Men enligt väderleksrapporten ska det blåsa en hel del i natt. Så då kändes det skönt att ta in i en STF-stuga och okej, det känns ganska bra efter en dag med i stort sett bara uppför. Egentligen har jag inte alls råd att bo inne mer, att bo på STF vandrarhem i Hemavan är rena rama rånet. Kan ärligt säga att jag inte tycker att det är värt 500 kronor natten att bo där.
För första gången på länge har jag gått en hel dag med nästan ingen nederbörd! Har haft uppehållsväder hela dagen, minus en timme ungefär! Men det har varit varmt, för varmt. Runt 6 grader och med nästan ingen vind till att börja med. Alltså var det bara att skippa jackan. Vårkäslor! Hade däremot gärna haft det en del kallare, för föret är minst sagt tungåkt. Snön blir lite som kvicksand, möjligtvis klister. Men till helgen lovas sol och minusgrader!!! Hoppas det stämmer 🙂
Att ta sig från vandrarhemmet till den plats där kungsleden startar var inte helt lätt. Vägen som måste följas en bit var bar, likaså de vägar jag var tvungen att ta mig över. Inte bra för pulkorna. Men bara ett att göra. Sen så är det lite uppför till hotellet om man så säger, den trenden fortsatte sen första biten av kungsleden.. Startade på ca 450 möh i morse och skulle upp till en bit över 800. Stigningen är inte helt snäll hela tiden. Vi fick kämpa oss upp för några ”grisbackar” som jag valt att kalla dem. Det gick rätt så bra, Vega behövde hjälp i dem, men det räckte med att jag puttade på bak med staven. Själv var jag tvungen att gå utan skidor. Men vi tog oss upp! 🙂
Idag har jag fått se mer än bara vitt! Känns sim en bra start efter helgens vila 🙂 Några toppar gömde sig i molnen, men inte alla och under några (korta) stunder fick jag se min skugga igen! När jag kom upp på¨lite höjd fick jag se dalen. Vid en viss tidpunkt var det helt magiskt vackert. Ljuset var väldigt speciellt och Umeälvens vatten färgades guld.
Känns förresten väldigt idylliskt att få sitta i en stuga som jag eldar i för att få det varmt och skönt. Enda ljuskällan är stearinljus. Livet på en pinne.

Vega ligger och väntar i början av en av ”grisbackarna”

Början av Syterskalet

 

Sverige runt: dag 52-54

Minst tre veckor innan jag passerar finska gränsen måste Vega vara vaccinerad mot Rabies. Sista chansen för mig att besöka en veterinär innan jag är framme är nu. Jag har därför varit tvungen att ta några extra vilodagar över helgen. Inte för att det gjorde något, tvärtom. Har haft det jättetrevligt och fått lära mig allt om hur det fungerade på cowboyernas tid samt vad man kan skylla på facebook 😉 Har fått lyssna till sång och gitarrspel, av nån som sjöng hellre än bra och av nån som var riktigt bra! Tack tack tack för er gästfrihet! Så jäkla roligt hade jag det hos er i helgen 🙂 Vilka gentlemän sen, master bedroom fick jag och allt.

På lördagen var jag på bröllop. Som jag är ute på tur kunde jag ju inte närvara rent fysiskt vid Evelinas och Johns bröllop, men med dagens teknisk kunde jag följa ceremonin ändå, den sändes live i cyberrymden. Dagen till ära hade jag borstat hår och rent underställ 😉 Vilket par och vilken klänning Emppu hade! Så glad att jag fick vara med på er stora dag om än inte fysiskt! Önskar er all lycka och ser fram emot att träffas i sommar! 🙂

Söndagen var det bara vila som gällde, jag åkte ner till Stf vandrarhem och tog in på ett rum. Fick maten till nästa depå hit, att packa och fixa med den gjordes under kvällen. Tack pappa för all extra choklad 🙂 Nya sulor till pjäxorna har jag också fått, ett par som är mer ergonomiskt riktiga. Så nu hoppas jag att mina fötter ska bli gladare och att jag ska slippa skavsår.

Dag 54: måndag.
Strax före 08.00 hoppade jag och Vega på bussen för att åka till veterinären i Slussfors. Vega är inte sjuk, tvärtom! Men som sagt ovan så måste hon vara vaccinerad mot rabies innan jag passerar finska gränsen. 1-5 dygn innan man passerar gränsen (gäller även till Norge) måste en hund dessutom vara avmaskad mot rävens dvärg bandmask. Det är något en veterinär måste göra och skriva papper på. Som ni förstår är inte det något som kommer att fungera med Vega. Det finns ingen veterinär som kan göra det innan treriksröset, men jag har nu fått med mig avsmakningstabletter så att jag kan göra det själv. Det viktigaste torde vara att de är avmaskade tänker jag. Mer än så kan jag heller inte göra.
Vega har aldrig varit en stor och tung hund. Hon är en nätt liten dam. Idag vägdes hon, hon har tappat nåt litet kilo, men inte alls oroväckande mycket. Jag var snarare förvånad över att hon hållit vikten så pass bra, var lite orolig innan jag startade turen som hon är ganska dålig på att äta. Under turen har hon iaf ätit tillfredsställande bra. Sen fick jag höra att hon har ett hjärta som är starkt som en elitidrottares. (jaja, lite mallig och stolt kände jag mig över henne när jag fick höra det 😉 Det slår därför lååååångsamt när hon är i vila 😉 Det var roligt att höra! Imorgon fortsätter vi, härligt! Nya krafter, nya tag.

Sverige runt: dag 49-51

Etapp 4 är nu färdigskidad! Tanken var att den skulle sluta i Kåtaviken, men pga väder och före har jag valt att ändra på rutten så nu är slutade den i Hemavan istället. 744 km har jag totalt tillryggalagt. Men andra ord halva sträckan. Nu hoppas jag på att vädret och ska bli bättre, för inte heller denna etapp har bjudit på de där ”wow”dagarna. Eller en eftermiddag med riktigt kanonväder fick jag. Sen har jag fått se en järv, på ganska nära håll tom, heöt klart en höjdpunkt!  🙂

Dag 49: Mellan Abelvattnet och Ropenbleriken-Norr om Atostugan, 26 km.
Idag har jag frågat mig mer än en gång, Hur många dagar med dåligt väder bör man och ska man stå ut med?! Det tar på krafterna att gå dag ut och dag in i i stort sett bara dåligt väder. Det känns som jag blivit gäst i en svartvit värld, men jag vill bort från den. Jag vill ha färger omkring mig igen! Nu är allt runt omkring mig vitt, ibland ser jag en grå himmel och med lite tur får jag se svarta träd mellan varven. Jag hade kunnat gå precis var som helst, för på många sträckor har jag inte sett annat än vitt.. Men när det väl klarnar finns det då är det galet vackert!
Precis hela natten och ”förmorgonen” snöade det, men jag hade sån tur att det var uppehåll just som jag skulle packa ihop lägret och så pass klart att jag såg en del av min omgivning! Tänkte att idag blir en bra dag! 🙂 Halvvägs över Ropen började det duggregna lite, sen ökade regnandet i intensitet resten av dagen.
På andra sidan Ropen skulle jag upp över ett pass (Rovpendurrie) på 920 möh, enligt kartan går där en stig på sommaren (såg nåt röse men inte mer, men den är säkert tydlig på sommaren kan jag tänka mig). Stigningen upp till ”toppen” var fin och jämn, kunde gå med korta stighudar hela vägen. Tyvärr vart föret allt sämre i samma takt som regnandet. Väl uppe började det blåsa i tillägg och nu regnade det rejält, tänkte att det var bäst att skynda sig ner till ett mer skyddat ställe. Men att ta sig ner tog lika lång stund, om inte längre, än att ta sig upp. Föret var nu helt hemskt! Under skidor och pulkor bildades decimeter höga styltor. Absolut noll sikt hade jag också, det enda jag kunde göra var att ställa in waypoints på GPSen, ta det lugnt och försiktigt ner (som om jag kunde göra annat än att det långsamt..). Jag vill inte åka ner för nåt stup eller hängdriva. För att få bort snön från skidorna slog jag med staven. Det gick bra de första gångerna, men rätt var det var flög halva staven iväg. Den hade alltså gått av.. Typiskt. Men inte mycket att göra åt det där och då. Vega kämpade på så galet bra trots föret! Att föret var som det var gjorde att klockan blev rätt så mycket snabbt. Jag kunde inte ta mig så långt som jag hoppats och tänkt för att få så bra skydd som möjligt. (Vid det här laget blåste det på rejält, regnet piskade och slog). Att sätta upp ett tält när det blåser mycket och man börjar på att vara trött och helt genomvåt (iskall..) är inte helt enkelt. Kan inte beskriva hur skönt det var att få krypa in och ”slå på värmen” för att försöka torka allt.

Lite sikt innan Ropen

Så gött att få se lite toppar och omgivning.

Sen tätade det på, men kom på nån led som gick längs Ropens norra sida.

Syns inte så bra, men en jättestor hängdriva på väg upp efter Ropen.

Samma som ovan. Vega är den svarta pricken, henne och hennes pulka fick jag upp. Men min pulka var för tung, fick gå en lång omväg med den.

Dag 50: Norr om Atostugan.
Hela natten piskade och slog regnet mot tältet och det verkade inte hade ha några planer på att ge sig när det blev dag. Jag tänkte att jag väntar lite och ser om det lugnar sig, hade ingen som helst lust att skida i det vädret. Det lugnade sig inte, det ösregnade fram till klockan 15.00 och då kände jag att det var lite sent att börja skida. Med andra ord låg jag och Vega i tältet hela dagen. Vi hade det riktigt skönt. Vega är så duktig på att vara i tält! Hon ligger där hon ligger tills hon blir tillsagd/ombedd att göra annat, så jag behöver aldrig vara orolig för bensinköken och liknande. Jag låg och läste och Vega sov. Skönt med såna dagar med 🙂

Dag 51: Norr om Atostugan-Hemavan, 45 km.
I natt blev det inte särskilt mycket sovit. Fy katten vilket väder det var! När jag gick ut nån gång mitt i natten för att kolla alla stormlinor på tältet blåste det så galet mycket att jag hade svårt att stå och gå upprätt. Tältet verkade däremot stabilare än jag. (För en gångs skull) hade jag turen på min sida och blåsten kom från rätt håll, kanske är det ett tecken på att det vänder nu?! 😉 När allt var ”stormsäkrat” somnade jag om, men sov bara till före 06 i morse. Klev då upp och började fixa för dagen (i vanliga fall kliver jag sällan upp före 07). Reden före klockan 08.00 var vi därför på väg! Föret var då hårt, Stenhårt, och jag hade fortfarande många höjdmeter kvar att ta mig ner. När jag åkt en bit fick jag se ett djur, shit, var första tanken, en varg. Men det var det inte, det visade sig vara en jättestor räv. Såg det först när den vände sig om och sprang iväg, den hade vit svanstipp och det har ju inte vargar 🙂
När jag kommit ner till Atostugan var föret redan förändrat, inget mer skarföre. Tanken var att jag skulle skida vägen till Boxfjäll. Men det visade sig inte gå, till en början gick det bra. Det är ganska branta backar ner till Boxfjäll och mitt i en av dem försvann helt plötsligt all snö och kvar var bara asfalt. Ojoj, nu gällde det att få stopp snabbt (annars skulle nog asfalten göra det åt mig) tänkte att den där drivan såg mjuk ut, den lägger jag mig mot. Den var inte mjuk, inte det minsta. Men det tog stopp. Sen fick jag baxa mig och Vega upp för snöplogkanten och skida på den istället. Inte lätt, men vi tog oss ner till Boxfjäll. Där gick jag in till Tärna vilt och pratade lite om min tänkta rutt till Kåtaviken. Tanken var att jag skulle följa vägen från Joesjö till Skjelmoen för att sedan vika in norr om Jofjellet. Men med bara asfalt på vägen gick inte det. Sen sa de att terrängen upp dit inte var fin att gå i och att det var många bäckraviner. Bestämde mig därför för att lägga om rutten och gå till Hemavan istället för att sedan följa Kungsleden norrut. Klimatet är dessutom sämre ju närmare gränsen man är pga den norska kusten. Så kanske slipper jag regn om jag är mer inne i landet? Det är iaf min förhoppning.
Hela vägen från Boxfjäll till Hemavan går det skoterled. Hade jag ingen aning om innan som sådana leder inte finns med på fjällkartan. Först följde jag Övre Jovattnet, sen gick leden längs med vägen tills jag kom till Joeström, där gick leden över fjället fram till Hemavan. Några riktigt branta uppförspartier väntade, men allra mest var det helt platt.
När jag var på änden av Övre Jovattnet träffade jag ett mycket trevligt sällskap på skoter som jag stannade och frågade om vägval. Dessa 6 män kommer nu att läggas till min lista över fina människor jag träffat under turens gång. På kvällen fick jag ett sms där det stod ”Hej Lina. Har du kommit fram till hemavan ? Det var vi som du träffade på isen som körde skoter. Vi blev riktigt imponerade av din tur. Om du behöver husrum så har vi det med tvättmaskin. Leif J”.
Jag har sagt det i tidigare inlägg, men vilka fina människor det finns! Tack för att ni gjorde plats för mig och Vega i er stuga! Och tack för en trevlig kväll med många skratt 🙂 
Ett stort tack till de två männen jag träffade längs leden i kväll också för att ni hjälpte mig att komma på rätt väg igen, även ni hamnar på min lista över fina människor!

Nu har jag fått duscha, basta och tvättat mina kläder! Redo att fortsätta 🙂 Men jag kan inte fortsätta så snart som jag velat, jag hade missat en viktigt detalj i planeringen. Jag ska ju in i Finland (om jag tar mig hela vägen vilket jag hoppas på), för att få åka in och ut ur Finland med hund måste hunden vara rabiesvaccinerad och det är inte Vega. Men på måndag har jag tid hos en veterinär så det ska nu ordna sig. Lite väl många dagar i stillhet känns det som, men det måste ju ordnas. Så på tisdag först kan jag fortsätta min tur norrut igen. Men det ger mina fötters skavsår en ärlig chans att läka 😉

Sverige runt: dag 48

Dag 48: Järvoken-Mellan Abelvattnet och Ropenbleriken, 15 km.

Äta sig glad. Är det detsamma som att tröstäta? Om det är det är det just vad jag har gjort (jisses, fyra det i samma mening;) För att bli lite lättare till mods har jag just ”lyxfikat”, digestivekex med brieost.

Lyckokänslan över det braiga föret blev kortvarig (måste erkänna att jag hoppats på att det skull hålla i sig mer än ett par dagar)och över vädret ännu kortare, enbart igår eftermiddag.

I natt har det snöat. Idag har det……snöat. Förutom en stund mitt på dagen då det regnade istället. Den som tror att jag börjar vara leds på vädret tror helt rätt. Jag börjar på att vara helt sjukt leds, känns som om att jag haft så många dagar med dåligt väder att jag enbart ska ha bra framför mig. Men så verkar det inte bli..  Vi kämpade oss fram i sugande snö, 15 km senare mellan Abelvattnet och Ropenbleriken slog vi läger. Varken jag eller Vega hade då någon lust att gå vidare. Hon har kämpat så galet bra idag, i början av turen tog hon sig inte fram över huvudtaget i sånt här före, men idag har jag bara bahövt hjälpa henne i ett par uppförsbackar! Jag har bara ett ord att säga om nysnö. Usch! Den suger fast skidor, pulkor och stavar. Sätter sig som klister på allt den kommer åt. Nu eldar jag för fullt, allt det som blivit blött omvandlar därför tältet till en ångbastu. Att få Vega torr är vissa dagar ett heltidsarbete.

Idag provade jag något nytt. Vegas pulka suger sig inte bara fast i snön. Den suger fast snön också. Provade därför att smörja in den med ”rapid glide” tror att det fungerade rätt så bra.

Igår när jag lade mig trodde jag verkligen att jag skulle få en fin dag (mannen jag träffade sa att den skulle bli som den var igår eftermiddag), rent vädermässigt har den varit värdelös. Rent naturupplevelsemässigt har den inte heller varit särskilt bra. I sånt här väder ser man inte mycket.. Men däremot fick jag se något så fantastiskt som en järv igår! När det började skymma igår var jag på Järvoken (mycket passande namn;), ca 150 meter framför mig kom det fram ett mörkt, kutryggigt lite ”smålufsande” djur som var mindre än en räv. Den såg inte mig först, så jag kunde stå och kolla på den i flera minuter  innan den upptäckte oss (Vega är inte så uppmärksam av sig så hon såg den inte överhuvudtaget). Att ett så pass litet djur kan ha så stora fötter, den skulle aldrig få bli barbiedocka tänker jag.. En tanke till, lita inte på de du möter säger om väder och avstånd. Stämmer aldrig.
 

Sverige runt: dag 46-47

Dag 46: Remdalens början-Daningen (Norge), 26 km.
Det första jag såg när jag tittade ut i morse var blå himmel! När hände det senast?! Kan inte med ord beskriva hur glad jag blev, kanske kanske har det äntligen vänt nu 🙂
I natt var det kallare mot vad det varit på länge, så snön var hård och fin att åka på. Det var skare överallt förutom dit snön drivit under natten (snöade i natt). Hela förmiddagen hade jag det helt vindstilla. Att skida genom Remdalen fram till gränsen längs ”Norgefararleden” var jättevackert! Framme vid gränsen lunchade jag, hann inte mer än plocka fram maten ur väskan förrän det började blåsa.. Så kan det vara..
Från gränsen orienterade jag mig sedan genom björkskogen fram till Harvasstua, att orientera genom skog tar lite längre tid (i alla fall för mig), då jag måste ”tänka om” kursen när det kommer träd i vägen. Framme vid Harvasstua letade jag mig upp genom ytterligare en björkskog till Daningen, men denna gång hade jag turen att komma på ett skoterspår 🙂 200 höjdmeter skulle vi upp, Vega kämpade på hur bra som helst, hon har verkligen blivit både starkare och tjurigare. Var glad att vi kom upp till vattnet som vädret slog om till snöfall vid 17.00, bara sådär slog vädret om från blå molnfri himmel till grå himmel och snöfall.. För tanken att börja med att gå uppför i vad som kunde bli djupsnö kändes långt ifrån lockande.

Remdalen

Vår skugga

Snön kan se ut på så många olika sätt.

Hade kanske lite väl hög fart nedför backen.. Då är det inte lätt att se alla träd 🙂

Dag 47:Daningen-Järvoken, 36 km.
Grått men uppehåll ute när jag packade ihop lägret. Efter en stunds skidande sprack det upp lite grann, så över Daningen hade jag en himmel över mig som var en del blå, samt en hel den vind. När jag sen kom till svenska Daningen (även kallad Daarnege) började det blåsa än mer samt snöa. Snön riktigt slog i sidan och det kändes nästan som om den letade sig in överallt. Vädret har minst sagt varit växlande idag och fort har det gått mellan ändringarna. Galet fort tom!
Jag började som sagt dagen med att gå över Daningen till Bliehrehke, därefter följde jag ån över gränsen till Daarnege som jag gick över till Daarnegenjohke. Jag följde sedan Daarnegenjohke ner till Nedre Vapstsjön som jag sedan gick över till Bleriken som jag också gick rakt över från väst till öst. Sedan gick jag en bit längs landsvägen till jag kom till Övre Vapstsjön som jag gick över och sedan gick jag rakt norrut till och över Järvoken.
Vid 14.00 idag var jag vid Nedre Vapstsjön, på vad som kändes mindre än en minut försvann alla moln och jag fick blå himmel! Lycka! Ytterligare ett par timmar senare försvann all vind. Jag fick alltså ett helt perfekt väder! Som jag längtat 🙂 Vid 19.00 hann jag bara sätta upp tältet så var himlen helt full av moln igen och det började snöa.
När jag gick längs vägen träffade jag på en man som jag passade på att fråga om hur läget är med snöisarna häromkring. De jag ska över ska det inte vara någon fara med fick jag veta, tur 🙂 När jag visade kartan min tänkta rutt framöver visade det sig att just den sträckan är utstakad, för det är en privat skoterled. Ibland har man tur 🙂 Så nu kommer jag ha nån dag spårat framför mig. 

Nästan blå himmel på Daningen..

Sikten försämras..

Men så vart allt bra!

Solen på väg ner, är på Övre Vapstsjön

 

Sverige runt: dag 43-46

Dag 43: Vilodag
Pappa kom upp igår och idag fyllde han 60 år. Den firade vi med massa gott i stugan (på gränsen till för mycket sötsaker, chips odyl). Vi åkte också runt lite kring Stora Blåsjön och kollade. På kvällen åkte vi till hotellet i Gäddede och åt jättegod tvårättersmiddag. Tråkigt att inte Julia kom upp, hade varit så kul att träffa lillasyster lite grann. Men snart är jag ju klar med turen och då ses vi! 😉

Dag 44: Stora Blåsjön-norr om Leipikvattnet, 24 km.
Stora Blåsjön, eller Stora Blåssjön som byn egentligen borde heta bjöd på just blåst hela dagen, men även massa snöblandat regn. Min första tanke när jag gjorde turplanen var att jag skulle gå över fjället till Leipikvattnet, men som vädret och föret var som det var följde jag vägen istället. Dessutom kändes det lite onödigt att slita ut sig i ”onödan”, som vädret var så pass dåligt skulle jag ändå inte få se något av landskapet. Pulkan är ju dessutom extra tung nu som den är nyfylld med proviant.

Dag 45: Leipikvattnet-Remdalens början, 37 km.
Nu har vädret äntligen ändrats till det bättre! Solen har lyst på mig i flera timmar idag, så härligt! Vädret har inte varit rakt igenom bra, men idag var det inte solminuter jag hade utan soltimmar! Självklart blåste det på rätt bra över Stekenjokk, hörde av någon att det är en av de blåsigaste platserna vi har i Sverige.. Men jag hade sikt och det är det viktigaste, var bara under en timme som sikten var lite sämre. Sjukt hur snabbt vädret ändras på fjället, det gick från helt blå himmel med sol till grå himmel på mindre än en minut kändes det som. Men det vände sen tillbaka till sol igen!
Jag har följt skoterleden som går parallellt med själva Stekenjokkvägen. Den var hård och fin och gå på nästan överallt! Leipikvattnet ligger på ca 470 möh, därifrån ska man sedan stiga till Stekenjokks högsta punkt som ligger på ca 880 möh. Stigningen är minst sagt seg och långdragen.
Nu har jag slagit läger på en höjd av ca 700 möh vid Remdalens början. Ville bort från ”blåshålet” innan jag slog läger ifall det skulle blåsa upp på riktigt. I början av veckan hade medelvinden legat på 34 m/s fick jag höra, vad byarna hamnade på vet jag inte. Men något jag vet med säkerhet är att det inte är något jag vill hamna i! Nu ligger jag i skydd av Faasoevaartoe bland några björkar.
Träffade tre supertrevliga norrmän idag, Vega verkade stormförtjust i dem, trodde att en bouvier skulle vara lite reserverad.. Inte denna donna iaf. Alltid lika skoj att träffa trevligt folk, något jag verkligen fått göra under turens gång 🙂

just det, nu är jag inte längre i Jämtland..

Dagen verkar minst sagt lovande..

 

De trevliga norrmännen vid Stekenjokks topp.

 

Sverige runt: dag 42

Dag 42: Jormlien-Stora Blåsjön, 17 km.
Etapp 3 är nu färdigskidad! Den har varit regnig, snöig och blåsig. Inte en enda dag med direkt bra väder. Knappt en dag med uppehållsväder. Inte en enda heldag i alla fall. Men vi klarade den 🙂
Totalt har jag nu skidat 535 km (plus många kilometer fram och tillbaka när jag gått dubbla vändor med pulkorna..)
4 etapper återstår, jag bara hoppas att de ska bjuda på bättre väder. Vädret är inte man kan styra över, så att hänga läpp över det hjälper inte. Jag hade stora förhoppningar om idag. När jag vaknade såg det nästan ut som om det skulle spricka upp och bli en strålande dag. Som ni säkert nu förstår blev det inte helt så. Jag hade uppehåll fram till klockan 13.00. Därefter började det kräksnöa och det gör det fortfarande. Skoterleden som jag skulle följa verkade helt ospårad. Så efter nån kilometer vek jag av ut på vägen istället, jag hade sen tänkt skida över Stor-Blåsjön. Den tanken fick jag också släppa som den är täckt av stora isblock. Fick senare höra att det var den senaste stormen som orsakat det. Säkert det i kombination med att den är reglerad tänker jag. Hade jag följt leden som jag tänkt hela vägen och sen åkt över sjön hade jag mest troligt inte tagit mig fram idag, kanske inte heller imorgon, för det är minst sagt kopiösa mängder snö som kommit. Skulle jag inte vara framme imorgon, skulle jag missa pappas födelsedag. Alltså var jag helt enkelt tvungen att komma fram idag. För pappas 60 årsdag vill jag ju inte missa. Julia kommer upp imorgon, vi ska bo tillsammans i en stuga här i Stora Blåsjön. Vilka lyxfasoner jag vant mig till, inomhus varje natt. Hur ska detta sluta?! 😉 Det känns bra att ha en extra vilodag imorgon, för mina fötter är fortfarande inte helt glada. Det ena skavsåret ersätter det andra.
Nu hoppas jag att vädret ska stabilisera sig så att jag kan skida över Stekenjokk på fredag. Om vädret inte blir bättre så får jag dra om rutten lite. 44 m/s blåste det vid Stekenjokk häromnatten, alltså medelvinden! Helt sjukt och ett sådant väder vill jag inte hamna mitt i, nej, då är det nog bättre att göra en krok.
Inte en bild har jag tagit på hela dagen. Fanns inget direkt att fota kände jag. Klart, jag har ju världens vackraste som tursällskap. Så visst hade jag något att fotografera egentligen. Men nu blev det inte så.
 

Sverige runt: dag 41

Dag 41: Björkvattnet-Jormlien, 37 km.

Är glad att jag bodde inne i natt. Jäklar vad det har stormat! Det var så att jag trodde att hustaket skulle lyfta ett tag. Så när klockan ringde i morse var det bara att ställa om den och somna om. Ute var det fortfarande full storm, helt vitt som det snöade också. Träffade en man som bott i pensionsålder som bott i Björkvattnet hela sitt liv, enligt honom har vädret aldrig varit så dåligt som det varit de senaste dagarna.
Vid 11.00 mojnade vinden och vi kunde börja gå. Vinden kom och gick under hela dagen, likaså snön. Snön vräkte ner mellan varven! Samma man som jag nämnde ovan avrådde å det starkaste att skida leden över Kvarnbergsvattnet, som isen på sjön är extremt dålig på många ställen och på andra är det öppet vatten. Som sikten var så dålig idag kunde jag lätt komma av leden och hamna i en vak. Istället har jag fått skida längs vägen, det blev lite av en omväg. Men säkerheten går före allt och vägen kändes inte helt som en bilväg så det var inte så farligt. Mötte 6 fordon på hela dagen 🙂 Först följde jag vägen mot Lindbergsgården, sen vek jag av norut till Tunnsjö (tog alltså en tur genom Norge:). Från Tunnsjö vek jag av österut till Viken, det var så mycket snö på leden, de senaste dygnens nederbörd gjorde den knädjup, så från Viken skidade jag också längs en väg upp till Jormlien. Framme i Jormlien tog jag in på Fjällgården. Så det blev en till natt inne på raken. Skönt. Så ikväll har jag både duschat och bastat, så nu är jag fräsch igen 😉 Vega verkar supernöjd med att få vara inne.
Igår blev jag omkörd av en plogbil, samma man (och plogbil) körde om mig idag. Men idag stannade han och gav mig en energidryck. Han sa att han tänkt göra det igår när han såg mig, för jag hade visst sett så trött ut när jag kom upp för en backe. (De sista två kilometerna från Sågen till Björkvattnet gick jag längs vägen).
Idag har det varit en sån dag det inte är helt lätt att veta hur mycket kläder man ska ha på sig, som vädrets ändras hela tiden. Men äntligen har jag fått se lite sol igen! De stunderna var inte långa, men de var där! Välbehövliga var de solminuterna, har börjats känns som det finns gränser för hur länge man kan leva på hoppet att vädret ska ändras till det bättre.
Några centimeter med snö kom det totalt under dagen. Det gillar inte mina korta stighudar längre, snö alltså. De har blivit i behov av impregnering. All snö fastnar under dem och bygger upp höga styltor. Men jag hade på dem och balanserade uppför backarna och åkte ute på platten och nedför.

På väg in i Norge.

På väg in i Sverige

 

Sverige runt: dag 40

Dag 40: Fisktjärnen-Björkvattnet, 8 km.

Det var nog en himla tur att jag kom fram till Fisktjärnen (som visade sig heta Mittitjärnen) igår, för på platsen jag slog upp tältet på var väldigt skyddad. Just där kände jag knappt av vinden (några ruskningar bara), men bara 50 m längre bort kändes vinden desto mer. Där kunde jag knappt stå upprätt.
I morse ringde jag runt en massa och har nu bestämt mig, jag ska byta pulka. Med pappas hjälp kommer jag att från och med helgen ha en annan pulka. Tack pappa för all hjälp! :*
Jag kom alltså igång lite senare, men det hade jag nog fått göra hursomhelst som det blåste så på morgonen, vid 10 hade vinden mojnat lite så vi började gå. Under natten hade det snöat. Mycket. Minst ett par dm, temperaturen har legat runt nollan hela dagen och kräksnöandet har hållit i sig. Trots att vi kämpade på för allt vad vi var värda jag och Vega kom vi ändå ”bara” 8 km. Ska egentligen inte säga bara, för det känns inte som bara, vill inte förminska vår insats idag 😉
På många ställen var snön så djup att den räckte till knäna (när jag hade skidorna på mig..). Jag gick längs led hela dagen. Men det märktes inte. Från Mittitjärnen till Björkvattnet är det mest bara nedför. Men när det är så mycket nysnö får jag ta i lika mycket ändå. Vega med för den delen, hon har verkligen kämpat på, men när snön blir för djup tar hon sig inte framåt. Då får jag gå dubbla vändor. Men det märks att hon har blivit starkare, i början av turen la hon sig ner för minsta tyngdmotstånd. Nu tar hon verkligen i! På många ställen kan hon gå i mina spår trots att det är tungt, det gjorde hon inte för en månad sen. En sak hon måste träna lite mer på det är att få stopp i nedförsbackar, alltså stanna i tid. Idag så körde (läs gick) jag nerför en slänt, Vega satt av efter i full galopp (hon startade lite efter) och den farten höll hon tills det tog stopp. I min pulka. Hon är en liten pajas ibland, eller hon kan iaf se ut som en. Så kollar hon upp ruskar på sig och kollar på mig med en blick som verkar säga, stod du där? Eller när hon ser att jag har det tungt (de gånger hon går lös) då kan hon börja springa omkring mig och lattja som för att få mig på bättre humör.
Jag har världens bästa hund <3
Det ska snöa hela natten och hela morgondagen. Så nu funderar jag på att dra om rutten lite och gå en sträcka (runda Kvarnbergsvattnet) längs vägen istället. Kanske att det även blir väg från Viken till Jormlien också istället för skoterleden. Det är i alla fall vad de som bor här rekommenderar. För att pulsa i ännu djupare snö har jag ingen lust med. Det tar så mycket men ger desto mindre. Jag har redan ändrat om rutten lite redan nu, jag skidade till Björkvattnet och tog in på vandrarhemmet här då ännu starkare vind har utlovats till natten.

Idag har jag kollat lite på hur vädret har varit de här första 40 dagarna. ”Dåligt” väder är det väder som väger över. Men en dag med bra väder är värd så mycket mer och inget dåligt väder kan hålla i sig för alltid! Förr eller senare vänder det alltid! 

Jag och världens bästa.

Vega, regndressen är ovärderlig dagar som dessa.

Grå dag.

Djup snö.

Nästan så att man kan se på pulkan hur mycket det har snöat under dagen.

Vega sitter och väntar medan jag hämtar den andra pulkan.