Sverigerunt, cykel: dag 2

Dag 2: Siikavuopio-Luongasjoki, 67 km.

I natt sov jag nästan ingenting, varför? Flera anledningar, att hitta en helt platt och fin tältplats är mycket lättare på snö till att börja med. Sen så har jag börjat läsa en bok som jag fått låna av Elin, Saras Nökkel av Tatiana De Rosnay. Väldigt bra bok, svår att lägga den i från sig.
Jag började därför inte trampa förrän klockan 11.00 idag. Vädret såg inte alls lovande ut, mörka moln vart man än tittade på himlen, förutom rakt ovanför mig 🙂 Hade tur och uppehåll de första timmarna. När jag trodde att jag skulle slippa skitväder resten av dagen också började det att hagla och blåsa. Det övergick sedan till snöfall och ännu mer blåst. Det riktigt piskade i ansiktet. Men som tur var höll det bara på så i en timme. Efter regn kommer solsken, idag stämde det ordspråket. Solen kom och värmde åter härligt 🙂
Innan man kommer till Karesuando får man cykla låååånga raksträckor. Det är dessutom platt och lättcyklat. Myrmark mestadels som alla var översvämmade. Många spännande fåglar finns i det här området. Men det jag fann mest spännande att titta på var en utter som simmade bara två meter ifrån mig. Jag stod på vägen och den simmade i vattnet. Mellan vägen och vattnet var det bara 50 cm 🙂
När jag kom till Karesuando svängde jag av på väg 99 som jag ska följa nu mer eller mindre hela vägen till Haparanda.

När solen skiner blir det varmt (lite iaf, mycket enligt vissa). Vega är ingen större supporter av värme, så fort det blir lite varmt vill hon genast hoppa in i kärran och åka istället. Hon verkar trivas bra där bak.

Under skidturen skrev jag ofta om de trevliga människorna jag mötte. Även nu när jag cyklar har jag haft turen att träffa sådana. Idag när jag skulle handla på affären i Karesuando träffade jag en man utanför butiken som jag började prata med. Han sponsrade mig med de varor jag behövde därifrån. Tack så mycket!
Gunnar och Kersti, tack för att ni fyllde på min mobil med pengar! Ni underlättar verkligen för mig, ni är för snälla! Ser fram emot att träffa er i sommar!

om det inte syns, det snöar..

 

Sverigerunt, cykel dag: 1

Dag 1: Kilpsjärvi-Siikavuopio, 68 km.
Nu har vi (äntligen) kommit igång med cyklingen! Vi blev skjutsade från ett blåsigt, snöigt och kallt Tromsö igår till Kilpisjärvi (där vi slutade att skida). Så fort vi kom över gränsen blev vädret mer stabilt, trodde jag iaf. När jag skulle gå ur tältet i morse låg där ett par centimeter med nysnö. Kallt var det dessutom i natt. Tur att jag inte skickat hem ullunderställ och dunjacka. Med dem på så frös jag iallafall inte 🙂

Så här i början känns cykel med packning tung, men det kommer att bli lättare och lättare för var dag som går. Maten (och chokladen) kommer att minska och jag hoppas på att bli starkare. Jag vet inte vad allt väger tillsammans, men det är en del. Bara Vega och hennes mat väger ju nästan 40 kg tillsammans. Vega fick (inte bara därför) börja med att gå/springa vid sidan av cykeln de första 15 kilometerna. Det är bäst om hon är ”nöjd” när hon lägger sig i vagnen sen. Första dagen gick över förväntan, 68 kilometer på mycket snabbare tid mot vad jag räknat med. Okej, terrängen här är relativt platt, men ändå 🙂 En bra dag har vi haft, lagom temperatur och större delen av dagen vindstilla. Många renar har vi stött på. Intressanta djur, de står fint på vänster sida av vägen, men så fort vårt ekipage närmar sig ska de så klart över till höger sida, helst springa med oss en bit. De gör ingen skillnad om Vega är i eller utanför vagnen, de beter sig på samma sätt ändå.

För några av er har jag berättat om vad David gjorde i ordning åt mig vid treriksröset, till er kan jag säga att jag fick en av de presenterna igår. <3

Tromsö

Nu är det dags att uppdatera lite om vad som händer. De som följt med från starten har nog märkt att mitt uppehåll i Tromsö blev lite ”extra” långt. Men nu är jag i alla fall på väg. Jag åker till Kilpisjärvi idag och imorgon börjar jag trampa. Anledningen till att jag kom igång senare med cyklingen mot vad jag först tänkt beror enligt vissa på den s.k ”Svalbard-effekten”. Mao har jag träffat någon, någon som är väldigt speciell. Vi träffades i Pieskehaurestugan, han var på väg söderut och jag norrut. Och ja, det är samma person som gav mig sina stighudar 🙂 Han bor här uppe i Tromsö, så när jag kom hit träffades vi igen och det är början på det hela.
Nu ska jag och Vega cykla ensamma i två veckor, så kommer David och möter upp sen så ska vi cykla resten av vägen tillsammans.

De här dagarna (okej, veckorna) i Tromsö har varit helt fantastiska. Jag har bland annat fått umgås med Sara, Mikaela, Maja, Mattias, Emelie, David, fam Hartvigsen. Vega har omvandlats från en luffs till en bouvier med Elins hjälp. Vega har fått leka med ett av sina syskon, sin syster Peja. Vi hoppas på att få träffa fler syskon längs vägen! 🙂
Jag har mest legat på latsidan, men jag har även cyklat och promenerat runt lite här på ön.
Jag firade min födelsedag tillsammans med Sara, Mikaela och David, den 25 maj. Ni gjorde min kväll till något alldeles extra! <3

Så från och med nu kommer bloggen att uppdateras mer kontinuerligt igen.

 

Tromsö

Igår kom pappa upp till Tromsö med min cykel, så nu kan jag starta cykla. Men saker är inte längre som de var för bara en vecka sedan. Därför kommer starten på cyklingen skjutas fram ytterligare lite. Kommer skriva mer om det senare 😉 Men kan ge en liten ledtråd, jag kommer inte cykla ensam från Tromsö.
Tack snälla pappa för att du körde hela vägen hit med min cykel och resten av prylarna, och tog alla vinterprylar med dig hem igen. Tack snälla Julia för morotskakan och chokladen, du är en bra lillasyster :). Tack mamma för att du laddade min telefon så att jag kan ringa igen.
Ett extra stort tack till Elin, Martin och Maria för att jag har fått bo hos er de här dagarna, för att du Elin hjälpt mig att få Vega att se ut som en bouvier igen, samt för allt annat ni gjort för mig, ni är guld värda! Sara, så fint att få vara med dig igen!

Som sagt skriver mer innan jag startar cyklingen 🙂
 

Sverige runt: dag 96-97

Dag 96: Pältsastugan-Treriksröset, 15 km.
Vädret var mycket bättre idag, vinden har kommit och gått, likaså moln och nederbörd. Det är en ganska tung sträcka att gå med pulka. Det är inte platt nånstans, bara uppförs- och nedförsbackar. Nedför klagar jag så klart inte på, inte upp heller egentligen. Men som pulkan väder mer än vad jag gör själv är det riktigt svårt vissa dagar, det beror oftast inte på lutningen mest utan på föret. Är inte föret någorlunda tar jag mig inte fram med skidorna på fötterna för jag dras bara bakåt. Då är det bara att gå till fots. Det fick jag göra en del idag. Jättemånga renar fick vi se idag, vad vi fått höra skulle en stor samlad hjord på 300 renar vara just där och det verkade dem vara också. Det riktigt kryllade av dem. Det har varit med blandade känslor jag gått mot röset. På ett sätt vill jag fram, men på ett annat känner jag mig inte helt redo att lämna tryggheten eller livsstilen eller vad man nu ska kalla det på fjället. Det är något visst med att vara på tur. I över tre månader har jag nu varit ute och skidat och snart är det slut. Konstig känsla.
Väl framme vid stenen efter 300 höjdmeter utför (underbart!) var jag lycklig. Tänk att jag som är en helt vanlig tjej från Jämtland, lyckades ta mig hela vägen fram tillsammans med min hund. Vega. Men Vega är ingen vanlig hund, hon är unik. Hon är världens första Bouvier som går hela svenska fjällkedjan i ett svep. Nästan 100 dagar tog det för oss. Men vi klarade det! Utan allt stöd jag fått vänner, familj och inte minst via bloggen hade jag nog inte klarat av att hålla modet uppe alla dagar då det varit så tungt att vi nästan inte rubbat oss. Ett stort tack till er alla som visat er stöd och support på olika vis!

Dag 97: Treriksröset-Kilpisjärvi, 15 km.
I natt har jag inte kunnat sova. Många tankar har rört sig i mitt huvud. Känns så konstigt att det liksom är slut. Eller slut är det ju inte, det är ju bara en början på nånting nytt. Bara utan skidor på fötterna ett tag. Ska bli fint att möta upp våren med cykeln!
Helt platt har vi skidat denna sista dag, 10 km till Kilpis men i början av byn fanns bara en camping och ett vandrarhem som var stängt för säsongen. Vi fick därför skida ytterligare 5 km för att komma till mataffären. Alldeles innan vi skulle vika av från sjön träffade vi en finländsk man som var där på skidsemester. Han hjälpte oss att hitta bästa vägen upp till affären och sen bjöd han oss på lunch på restaurangen där. Tack! Han ordnade också så att jag skulle få lämna pulkorna i ett av butikens förråd i väntan på att pappa kommer med cykeln och kan ta dem med ner. Det råkade jag sedan sabba. Jag visste inte om den lilla detaljen att man inte får slänga saker i en soptunna vid en bensinstation. Jag hade en påse med emballagen från de frystorkade rätterna som jag gick för att slänga där. Då kom en mycket arg skrikande finsk man ut (visade sig vara föreståndaren) och sa att jag inte fick slänga något där. Hans engelska var inte så bra.Det var riktigt obehagligt han stod där och skrek samtidigt som han filmade och hotade med polis. Inför kameran var jag tvungen att helt klargöra vad den låg i påsen och efter det fick jag inte längre lämna pulkorna där. Intressant. Bensindunken som var tom fick jag absolut inte lämna där, kan du inte läsa skrek han?! Det står statoil på din dunk, ser det här ut att vara en statoilstation för dig. Vilket slut på turen. Så till alla andra som tänkt gå igenom där, passa er. Han är inte att leka med den mannen.
Men det ordnade sig i alla fall, Jacek kom och hämtade oss i Majas bil. (En helt vanlig personbil, ingen kombi..) I den fick vi på något märkligt plats med alla tre pulkorna, mig, Maja och Jacek plus två hundar 🙂 Tack Jacek för att du hämtade oss!

Skiddelen är helt slut, 1488 kilometer blev det (plus en massa extra) 

Vega i sina guldfärgade segerskor 🙂

 

Sverige runt: Dag 93-95

Dag 93: Isdalen-Gappohytta, 17 km.
Vaknade till en helt FANTASTISK dag. Inte ett moln på himlen och solen var på väg upp över fjälltopparna på ena sidan av dalen och på den andra var fjällen redan upplysta av solen i ett helt magiskt ljus. Isdalen måste vara en av världens vackraste platser.
Innan vi nådde passet skulle vi gå upp 250 höjdmeter, bitvis väldigt brant. Solen visade sig på en helt blå himmel precis hela dagen och stundtals var det dessutom helt vindstilla!
Det kändes som om alla kriterier för att få gå på bra före var ifyllda, natten var helt iskall, kallaste natten på väldigt länge. När jag slog upp vatten åt Vega frös det i skålen på en timme. Men som sagt tidigare under turen, bra väder är INTE synonymt med bra före. Om man ska tänka på bara föret så har den här dagen varit den sämsta på mycket länge. Till och med när det gick nerför fick vi kämpa för att ta oss framåt. Skidor och pulkor klabbade sig fast, Vega hade det svårt att ta sig fram tom på platten! Snön fastnade dessutom i hennes päls och inte bara lite snö satt sig fast..
På andra sidan passet på väg ner mot Gappohytta träffade vi 2 finskor, bitvis kunde vi följa deras spår.
Han som säger ut på tur aldrig sur, kan aldrig har stött på en mur 😉
Trots att det varit kanske den jobbigaste dagen har den också varit den mest underbara! Så vackert som det varit!

Dag 94: Gappohytta-Pältsastugan, 12 km.
Idag har vädret varit grått, till skillnad mot igår har vädret varit helt topp hela dagen! Det blåste lite grand. Men det har varit en fin dagsetapp.
Vi hade trott att stugan fortfarande skulle vara bemannad så att vi skulle få basta. Men det var den inte, den hade stängt den 1 maj. Typiskt!
Men säkerhetsrummet var ju öppet så vi installerade oss där. Efter att ha kommit oss i ordning knackade det på dörren och två samer kom in, riktigt pratglada och roliga, trevligt. Efter att de åkt vidare och lugnet åter lagt sig över stugan knackade det på dörren på nytt. Det visade sig att Pältsa inte var fullt så öde som vi först tross, för huvudstugan var hyrd av 3 män från Kiruna. Jag och Maja fick därför vår efterlängtade bastu, så¨nu har jag suttit i Sveriges nordligaste bastu 🙂 Lyx! Vi blev också bjudna på Gin, kan inte förstå, men helt plötsligt blev allt så mycket roligare. Jag och Maja bara skrattade. De tre hade bra humor, ett trevligt gäng 🙂

Dag 95: Pältsastugan
Vi packade och städade oss ur stugan för att gå vidare mot Treriksröset. Vi började gå men kom inte så långt. Efter att ha tagit de första ca 100 höjdmetrarna bestämde vi oss för att vända. Det blåste för mycket och snöade i tillägg. Vi såg ingenting och hundarna tyckte inte alls att det var trevligt, speciellt inte Lykke som fått ett irriterat öga. Vi åkte tillbaka till Pältsastugans skyddsrum som vi fick dela med finskorna vi mötte i Isdalen. Stora stugan var nu låst igen. Hundarna kunde däremot inte bo inne med oss i själva rummet som den ena tjejen var allergisk. Men det gick bra, jag bäddade i hallen till mig och hundarna så sov jag där med dem. Vega i sovsäcken och Lykke på kudden. Mys 🙂

 

Sverige runt: Dag 90-92

Dag 90: Till Daerathytta, 1 km.
Mycket snö hade drivit över muren i morse. Men tälten stod stadigt kvar. Sikten var fortfarande noll och snön fortsatte att falla, men vinden hade iaf mojnat något.
Det första jag var tvungen att göra var att mer eller mindre skotta mig ur tältet för att sen skotta fram Majas ingång innan jag skottade bort snön bakom tältet.
Vi fick senare höra att vi gjort totalt fel, man ska sätta lämuren framför tälten.. Mmm precis tänkte vi, för då skyddar den mot vinden. Intressant tanke..
Vid 13-tiden klarnade det upp och helt plötsligt kunde vi se konturer av fjällsidor igen! Och inte alls långt framför oss låg hyttan. Kändes lite som scenen i Sällskapsresan då de grävde ner sig på taket.
Maja skidade dit för att kolla läget, när hon kom tillbaka packade vi ihop och skidade dit. För enligt gruppen Maja träffade där väntade ännu sämre väder enligt prognosen. Det blåste upp igen under kvällen.

Dag 91: Daertahytta-Vindskyddet vid Rostelva, 20 km.
I morse trodde vi verkligen att vi skulle få en helt fantastisk dag. Inte ett moln på himlen. Men medan vi packade och städade ur hyttan slog vädret om. Både moln och vind drog in. Under hela dagen har vi haft växlande molnighet. Spannet har gått mellan helt klart och helt tätt.
Vi började med att följa Daertadalen till Rostojávri, riktigt klabbföre hade vi efter all snö som fallit under natten, fantastiskt. Not. När vi började gå snöade det, men det gav sig efter en timme.
Vid Rostojávri gick vi upp till Stor-Rostahytta, som vi gick in i för att luncha. Väldigt fin och mysig stuga! När vi skulle vidare därifrån sprack molntäcket upp och vi fick se de maffiga fjällen som ligger på östra sidan av Isdalen (minns inte namnet på dem just nu). Helt underbara fjäll. Galet vackert formade. Storslaget!
Allt eftersom vi gick blåste det på allt mer och molnen tätnade på. Snart var alla fjälltoppar gömda igen. På kartan där symbolen för ett vindskydd är precis vid Rostelvas böj, finns bara grunden kvar till ett vindskydd. Andra gången vi lurade på om vi sett fel på kartan. Ifall det skulle börja blåsa ännu mer grävde vi en lämur, som visade sig vara magisk. För när den väl var klar blev det helt vindstilla.
Lykke har lärt sig hoppa på Vegas pulka i farten, han åkte med henne i princip hela dagen.

Dag 92: Vindskyddet vid Rostelva-Isdalen, 14 km.
Föret och vädret var inte alls roligt när vi började gå idag. Motvind och alla 3 pulkorna satt sig fast i snön. Vi gick västerut mot Rostahytta. Fram till 13-tiden var det helt tätt med dimma och moln, men därefter sprack himlen upp allt eftersom. Vid 14-tiden var det helt klart. Vi vek av upp till Isdalen och tog de 140 första höjdmetrarna innan vi slog läger. Vilken vacker dalgång! Kan tänkas vara en av de vackraste platserna jag någonsin sett!
Även idag grävde vi en lämur.
Föret har som sagt varit väldigt tungt, det har varit den tyngsta dagen sen vi lämnade Abisko. När allt bara sätter sig fast är det jobbigt både för kroppen och knoppen. Att hålla humöret uppe är inte helt lätt alla stunder. Vega har kämpat på i det tunga föret och klarat sig utan hjälp, hon har blivit så galet stark!
Min ena ”tåplatta” till skidbindningen var jag tvungen att byta ut idag. Borrhålen på den hade utvidgat sig så att plattan inte längre ville sitta fast. Som tur var var inte hålen i själva skidan påverkade. Från och med nu får jag därför gå med 2 vänster bindningar.

 

Sverige runt: dag 87-89

Dag 87: Vuoskkojávri-Sinotjaure, 25 km.
Dagens väderprognos visade sig inte alls stämma (som vanligt..), det till vår nackdel.. Det har blåst en hel del och på det har det snöat. Den kombon betyder pisk i ansiktet.
De första kilometerna idag satt Lykke i Majas ryggsäck, inte helt frivilligt från hans sida. Efter det gick han själv ett stycke. Men söta små valpar orkar inte gå så mycket själv, och de ska de ju inte heller göra, så då blir dem trötta. Idag förstod han äntligen det där med att åka pulka och han hoppade på helt själv på Vegas och där åkte han med henne i 15 km. Det såg bara för sött ut. Men som de säger på reklamen, är man stor och stark måste man vara snäll. De tre sakerna är just vad Vega är 🙂
Snön är tung att gå på, inte en meter får man gratis, och utanför lederna bär den inte alls. Det är jättemycket snö, när man går igenom snötäcket räcker snön upp till ljumskarna.
Många härliga skratt har vi haft idag till kära och inte allt för kära folkhögskoleminnen 😉
Terrängen har varit kuperad, vi startade på 520 möh, gick upp till 720 för att sedan åka ner till Kamasjaure som ligger på 650 möh. Det var skönt att få gå in i ett vindskydd och luncha när det blåste så. Sen skulle vi upp 50 höjdmeter för att sedan åka ner 80.


Dag 88: Sinotjaure-Rávdojávri, 25 km.
Vädret idag har varit väldigt växlande, på morgonen var himlen helt blå, men redan på förmiddagen var allt det blåa täckt av moln. Vi följde leden tills vi kom öster om Korvetjåkkå, (som jag tror måste betyda att man blir tjock av korv, alt en person som blivit tjock av korv). Vi rundade Korvetjåkkå och gick västerut till Vuolit Cuolmmajávri som vi gick över precis som vi gjorde med Bajit Cuolmmajávri. Där gick vi över gränsen till Norge och kom in i Övre Dividal nasjonalpark.
Föret har varit lika växlande som vädret. Oftast helt hemskt. Med andra ord har det klabbat. Mycket.
Lykke har åkt med Vega hela dagen, han hoppar på och av som han vill, men har mest legat där. Trots att han blivit ”avslängd” några gånger när Vega kört över någon klump.
På Rávdojávri träffade vi två tursällskap som var där för att fiske, Lykke fann fiskrester till sin stora lycka.

Dag 89: Rávdojávri-1 km väster om Daertahytta, 24 km.
Vi tänkte att vi skulle få skida på bättre före idag, därför klev vi upp tidigare. Lykke hade tagit det här beslutet helt bokstavligt och kom in i mitt och Vegas tält redan klockan 03.00. Hur som helst så gick vi upp tidigt helt i onödan. Under natten så snöade det och den låg på marken och bara väntade på att få klabba sig fast på allt den kom åt. Skidor, pulkor och Vega.
Vi började med att följa älven som rinner från Rávdojávri västerut, sen gick vi upp mellan Stuora Nanna och Dáccabákti. Halvvägs genom den dalgången stannade vi för att luncha. Fram tills dess hade vädret varit helt okej, med lite vind, växlande molnighet och lite nederbörd om vartannat.
När vi kom fram till Gevccasjávri trodde vi nästan att vi sett fel på kartan och gått upp fel dalgång och hamnat nånstans utanför kartan. För där var en hel landsby (sameviste). På kartan finns 2 hussymboler. På plats finns det hur många som helst. Samtidigt som vi kom fram dit drog det in dåligt väder. På bara någon minut försvann sikten helt och det började blåsa kraftigt. Vi gick på kompasskurs i ca 3 km innan vi beslöt oss för att skynda oss upp med en lämur för att kunna slå upp vårt läger. Då var vi riktigt blöta av snöblandat regn som piskat sig in överallt av vinden som vi hade rakt emot oss.
Vinden bara tilltog i styrka och började på att vara stark. Efter ca en timme hade vi en kraftig lämur och tälten uppsatte. I mitt tält blev det sjöslag då det fastnat kopiösa mängder snö på Vega som smälte i takt med att värmen steg i tältet.
Det var tur att vi fick upp lämur och tält när vi gjorde det, för när vi skulle ut och kolla på muren och se om den eventuellt skulle förstärkas blåste det så pass att det var i princip omöjligt. Eller det var iaf väldigt svårt att göra något utanför murens väggar.

. .