HRP dag 4-6

Dag 4. 28/8

Efter en god klassisk spanska frukost var jag mer än redo att sätta igång att vandra. Mark vandrade med mig första biten. Trevligt att ha någon att prata med. Han gick med mig till Harguibel, ca 900 möh, ca 700 höjdmeters stigning. Vega hade turen att få gå utan klövja den sträckan då Mark erbjöd sig att ta den åt henne. 
Precis innan jag kom fram till spanskfranska gränsen var jag säker på att jag hamnat i ”Nangijala” eller iaf i något paradis. Blå himmel, den mest fantastiska utsikt, spektakulär natur, en bäck som hästar drack ur och vart än jag såg hästar som betade grönt gräs. 
Upp till själva gränsen var det lätt att hitta vägen, som jag bara behövde följa GR 11, men därifrån och ner till Aldudes var det inte fullt så enkelt. Inga markeringar, många väger men nästan inga av dem fanns med på min karta så vart dem kunde tänkas leda hade jag ingen som helst aning om. Orienteringen tog mao en del tid som jag mest gick kompassgång. 
I Aldudes finns inte mycket, ett väldigt litet samhälle, men det fanns iaf en kombinerad bensinstation/mataffär. Så innan jag gick vidare passade jag på att proviantera lite. Jag vandrade upp till Haritzchild innan jag slog upp tältet för natten. Imorgon kommer jag mest troligt att ansluta till ”El Camino”-leden som jag vandrade i maj. 
Alla toppar börjar bli högre, de ”riktiga” Pyrenéerna närmar sig 🙂

Dag 5. 29/8
Uppe i ottan och började gå för att få så många svala vandringstimmar som möjligt. Just idag hade det dock inte spelat någon roll vilken tid jag startade som hela dagen varit behagligt sval att vandra i. 
För första gången denna tur passerade vi 1000 möh gränsen. 1429 möh blev dagens högsta punkt. 
Större delen av dagen har jag vandrat längs asfaltsvägar. Först till Roncesvalles-krysset, där vi också passerade i maj när vi var ute på vår pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. När jag då startade i St Jean Pied de Port till Roncesvalles var jag tvungen att gå den lägre passagen pga snöfall. Där och då tänkte jag att jag får komma tillbaka hit någon gång och gå den ”rätta” vägen. Det fick jag alltså chansen att göra idag 🙂 På toppen gick ett riktigt glädjerus genom min kropp. Om det var just det faktum att jag gjorde något jag innan önskat att få göra eller om det var den vackra utsikten som gjorde det ska jag låta vara osagt. Hela vägen ner kändes det som jag dansade.  Det var kul att möta på så  många pilgrimer. Vega gjorde precis som tidigare succé och blev genast populär. 
Att hitta drickbart vatten är inte så enkelt. Ibland är det tätt mellan vattenfontäner men oftast inte. Vattnet i vattendragen är inte så att jag ens vågar att smaka på det pga alla betande djur. Hästar, kor och får är precis överallt där det kan tänkas växa lite gräs, högt som lågt, brant som platt. När jag var vid Col d’Arnosteguy frågade jag därför en stor vandringsgrupp var nästa vattenställe låg. Azpegi visade det sig vara, men det låg inte längs min färdväg och för att jag skulle slippa gå en omväg gav dem mig alla deras oöppnade vattenflaskor. Vart än jag går har jag turen att möta på snälla och hjälpsamma människor. Det är en av dem sakerna jag tycker så mycket om när jag är på tur. 
I natt har jag slagit upp tältet på en fåraherdes tomt. Kort därefter fick jag besök av två grisar i tältet.

Dag 6. 30/8
Idag har det varit väldigt svårorienterat så mycket tid har jag varit tvunge att lägga på att hitta. Allt började med att jag först inte hittade den branta lilla stigen ner till Harpéko Erréka (älv). Sen gick det bra fram tills det var dags att vika av och klättra upp mot Errozate, fann till en början inte den stigen.
Medan jag vandrade uppför och titta på andra sidan dalen såg jag fåraherdens hus och jag kunde inte tänka på annat än ”lilla huset på prärien”.
Hela vägen upp hade jag stora rovfåglar svävande ovanför mig, verkligen mäktigt! 
Efter en hel del ansträngning kom jag upp till Col d’Errozate (1079 möh), därifrån var det sedan lätt att hitta i några kilometer. Först längs väg, sedan genom en ravin och tillsist längs väg igen fram till Nekez Eguina. Därifrån var det helt oledat, alltså där fanns varken markeringar eller någon upptrampad stig (om man bortser från alla djurstigar). Först gick jag upp för ”Crête d’Urkulu”. Sen gick det ytterligare en del upp till Okabe (1456 möh) innan jag tillsist anslöt till GR 10. Så sistan sträckan till Iraty var det lätt att hitta. 
Tyvärr har Vega gjort sig illa idag. Hon har trampat snett och är öm samt lite varm och svullen i ett framben. Så nu behöver hon vila. Mark som jag träffade i Elizondo kommer hit till Iraty imorgon och hämtar henne så får hon vila upp sig hos honom tills att hon mår bra igen. Min älskade underbara Vega. Stackars liten. Ska dock tillägga att det inte är någon större skada! Men vila behöver hon.
Det är som sagt var tidigare som att vandra i ett sagolandskap här. Alla bergen, färgerna, de betande djuren osv. Otroligt vackert! 
Vega är så duktig, hon springer inte efter några djur. Inte ens när får springer framför henne sätter hon efter 🙂 (inte innan hon gjorde sig illa heller).

HRP dag 1-3

Dag 1. 25/8

Saker och ting ser som bekant ut annorlunda ut i dagsljus. Igår lämnade jag in min telefon på laddning i campingens reception, när jag skulle hämta ut den passade jag på att fråga efter snabbaste vägen till vandringens startpunkt. Det visade sig att jag tagit en helt ENORM omväg.. 
Jag gick ner och doppade fötterna symboliskt i Atlanten, sen började jag min vandring.
Att finna vägen ut ur Hendaye var lätt, jättevälskyltat. HRP och GR10 går tillsammans första biten så det var bara att följa de rödvita markeringarna. En minst sagt varm start, 26 grader i skuggan. Husen som kantade vägen genom staden gjorde dock att värmen blev allt mer påtaglig. 
Som sagt så började jag att gå vid Atlanten, mao havsnivå. Börjar man på noll kan man inte göra mycket annat än att gå uppför. 
En bit efter Biratou delar HRP och GR10 på sig. Där lyckades jag gå en del fel. Jag kände på mig det ganska snart och som tur var mötte jag andra vandrare i samma veva. Jag frågade dem efter vägen, dem skulle åt samma håll och sa att jag skulle slå följe med dem.  Det gjorde jag fram tills vi kom till platsen där deras bil stod parkerad.
Ni som känner mig vet att jag gick ett utbytes år under gymnasiet i Frankrike. Det borde ju betyda att franskan ska sitta. Men språk är helt klart en färskvara. Men under dagens gång blev den iaf sakta men säkert bättre. Förstå går bra, men att prata…. Michelle och Patricha heter damerna jag slog följe med, båda bor dem i området och har gjort många dagsturer i regionen. Som  dem känner området så bra gick vi många stigar som inte fanns utmarkerade på kartan.
På alla bergen här i Baskien strövar flera hästflockar vilt omkring. Känslan är overklig när man ser dem.
Jag gick med Michelle och Patricha till Col d’Ibardin som, när man kommer över bergen känns extremt malplacerad köpstad. Eller stad och stad, inga människor bor där. Det är egentligen bara en väg. Vägen utgör gränsen mellan Frankrike och Spanien. På ena sidan av vägen är butikerna och restaurangerna franska och på den andra spanska. Sjukt mycket folk och bilar var det där. Men kvinnorna som jag gick med berättade att så är det bara fram till klockan 20 då allt stänger, då är biltrafik förbjuden och helt folktomt. 
2 km från Larrun har jag slagit upp tältet. Jag har ett 360 graders panorama med olika bergstoppar. Jag hör bjällror, vilket betyder att det antingen är får eller hästar i närheten (dessa vildhästar ser inte så vilda ut då de alla har  bjällror runt sina halsar). Det är mysigt när man går, hör ljudet av en bjällra, kollar upp och ser ett par stora ögon tillhörande en häst kollar tillbaka på en. 

Dag 2. 26/8
Jag började dagen med att gå uppför, mycket uppför. Eller 600 höjdmeter till Larruns topp (906 möh). Kändes som ännu mer 😉 Som lön för mödan fick vi förutom att känna oss nöjda fika. Där på toppen finns nämligen en restaurang. En kopp te och en ostsmörgås till mig och skinka till Vega . Måste säga att det var en väldigt bra restaurang, kanske mest för det faktum att dem tillät hundar där inne. Vad vi däremot inte fick något av var utsikt då dimman låg tät. När vi sedan skulle gå ner, var jag tvungen att gå väldigt långsamt. Gårdagens regn gjorde stigarna leriga och hala. Den sträckan var inte markerad, vilket gjorde att även orienteringen tog lite längre tid. 
Även idag har jag sett flera betande ston med sina föl. Det är som att befinna sig mitt i en saga. 
Som sagt tog orienteringen sin lilla tid, det gjorde den fram till ett par km efter Col de Lizuniaga, där sammanstrålar HRP med GR11 vilken är välmarkerad. 
Jag hade samma tur idag som igår med regnet, det lät sig vänta tills dess att jag gått upp mitt tält. 

Dag 3. 27/8
Även idag var tältet vått när jag packade det samman, men inte mycket att göra åt det, bara att bära lite tyngre..
Man kan sammanfatta första halvan av dagen med att gå uppför . Det gick uppför och dimman låg tät. Där har vi första delen. Därför valde jag att inte vika av leden mot Arizkung . Gör man det måste man gå helt obanad terräng en sträcka. Inget jag önskar göra utan sikt. Så istället följde jag GR 11 hela vägen till Elizondo. Andra halvan av dagen kan sammanfattas med nedför. Högsta punkten var 850 möh och avslutades på runt 200. 
Många hästar har vi sett och passerat och ännu fler får. Vad som däremot lyste med sin frånvaro var andra vandrare. 
Nån km innan Elizondo satt en lapp uppsatt på en grind. På lappen fanns ett namn och ett telefonnummer man kunde kontakta ifall man behövde någon form av vandringshjälp, som jag saknar en del av sträckan kontaktade jag personen på lappen, Mark från Amerika. 
Jag och Vega har blivit inbjudna till hans hus, så här stannar vi inomhus i  natt.

46 timmar med tåg senare kommer vi vara framme..

Nu lämnar vi Stockholm. Resan ner gick bara bra, gick igenom min packning en sista gång hemma hos Elin och lyckades få bort några gram från den. Men väskan väger ändå lite väl mycket. Får glädja mig åt tanken att det kommer att bli bättre då jag har en del mat i den.

Många som ska åka med tåget mot köpenhamn där vi har vårt första byte.

Spår från bla Google Maps till Garmin-enhet

HRP är inte en markerad led utan snarare en tänkt rutt. Den är helt omarkerad förutom de sträckor då den sammanstrålar med lederna GR10 eller GR11. Det gör att det ibland kan vara lite svårt att hitta. För att underlätta har jag laddat ner spår till min GPS.
En rutt fann jag på: Google maps (tryck på länken för att komma till karta). Man kan inte ladda ner direkt till sin Garmin-enhet utan att byta format på filerna det gör man enkelt via TakeItWithMe.

Gör så här:
På google maps:
1. Klicka på länkinkonen uppe till vänster.
2. Kopiera länkadressen.

Gå in på TakeItWithMe
1.Klistra in länkadressen.
2. Klicka på ”MyMaps to GPS” högst uppe till höger.
3. Välj vart filerna ska ”landa”. Klart 🙂

En annan bra sida jag fann med olika rutter/spår till GPS:en är: wikiloc. Där har olika personer laddat upp de olika turer de varit på. Exempelvis HRP 1-3, alltså de tre första etapperna. För att få över dem till GPS:en.
1. Tryck på ”ladda ner” högst uppe till höger.
2. Välj till vilken enhet. OBS tänk på att ladda ner till minneskort istället för GPSens interna minne.

Klart färdiga att använda!

Haute Randonnée Pyrénéenne – Kartor

Planerandet för min och Vegas Pyreneer tur går framåt och närmar sig med stormsteg. Kartorna jag beställde från www.librairie-voyage.com kom idag på posten. Vilken service det företaget har, bästa någonsin, dem skickade tom med lite godis 🙂

De kartor jag ska gå efter är:

Carte de randonnées 1:50 000 Pyrénées
N°1 Pays Basque ouest
N°2 Pays Basque est
N°3 Béarn
N°4 Bigorre
N°5 Luchon
N°7 Haute-Ariége
N°8 Cerdagne-Capcir
N°10 Canigou
N°11 Roussillon

Editorial Alpina 1:40 000
Val d’Aran

Editorial Alpina 1:50 000
Parc Natural de l’Alt Pirineu

Närmast på tur står att rita upp den tänkta rutten. Lägga in några GPS-koordinater på GPSen som min guidebok, Pyrenean haute route, tipsar om.
 

Ny årstid, nya planer

Igår var jag i Vålådalen på naturum;

 
Torsdag 1 augusti 19.30—20.30, 
”Jag är ju bara ute…” Endast en kvinna har själv tagit sig runt Sveriges gränser på skidor och cykel. 2012 genomförde Lina Hallebratt denna bedrift med hunden Vega som följeslagare. Nu har hon precis kommit hem från 80 mils vandring i Spanien. Följ denna unga kvinnas resor i ord och bild. Fri entré.”
Så fick det lilla föredraget heta eftersom jag inte hade något namn på det hela när dem ringde mig och frågade om jag kunde komma och prata om mina turer. Jag svarade; jag vet inte, jag menar jag är ju bara ute. 
Men nu är det dags att tänka framåt och tänka i nya banor. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att åka till Pyrenéerna i slutet av augusti för att vandra 100 mil  från Atlanten över 47000 höjdmeter till Medelhavet. Kartorna beställde jag idag. Så första steget är taget 🙂 första steget är det största och svåraste att ta. Sen är det bara att köra. Så nu har jag lite planering framför mig, med både logistik och rent turmässiga saker som mat och utrustning osv 🙂