HRP dag 24-28

Dag 24. 17/9

Det finns alla typer och modeller av friluftsare. Jag tror att alla som varit ute sett de olika typerna, så jag behöver inte gå in djupare på dem. I refuget fanns 5 övernattare till. Tightstyper. För den kategorien är det viktigt att allt har ett coolt märke och väger så lite som möjligt. Dessa villa kunna röra sig snabbt över bergen. Dem skulle upp på nån topp, åkte taxi till refuget på kvällen och körde med alpinstart. Med pannlampor började dem leta sig fram. Själv låg jag och Vega  kvar nån timme till. Kroppen känns inte som den brukar.
Hela dagen har jag gått utan karta. Men tänkte att just denna sträcka skulle fungera bra ändå som jag skulle gå längs markerad led. Med guidebokens hjälp fungerade det, men jag saknade att kunna ”följa med”. 
Jag började med att gå längs Barranco de Vallibierna jupp till Pleta de Llosas. Därifrån började en av de, enligt min guidebok,  vackraste sektionerna av hela Gr 11. Ett kargt alpint landskap. Helt upp till Collado de Vallibierna, 2710 möh. Bitvis var det rätt så svårt att gå över bla stora stenblock. 
Därifrån gick det sedan till en början brant ned till en korsning där GR 11 delar på sig, 2419 möh. Tur att guideboken är med så att jag valde rätt. 
Flera vackra små sjöar har jag passerat idag. När vädret är varmt som idag frestar det verkligen att hoppa i det klara vattnet 🙂 Lagos de Rio Bueno och Lagos de Anglios sjöar skulle  bla passeras innan det var dags att gå nedför på riktigt. Brant och halt var det att gå. Med trötta ben, riktigt svårt. Speciellt när jag kom in i skogen var det trixigt, lerigt och väldigt halt. Där lyckade jag dra en vurpa, rakt framlänges, en Anja Persson säl. Som tur var gjorde jag mig inte illa utan skrapade bara upp ena smalbenet och knät lite. Sista biten ner till väg N 230 var som tur var mer lättframkomlig. Den gick längs forsande vatten. Helt ner till 1430 möh skulle vi. 
När jag kom ner till vägen gick vi upp till Hospital de Vielha (obs namnet på en by, inget sjukhus). Varifrån vi gick upp på en platå för att slå upp tältet. Nere vid vägen vill man inte vara, ett vägarbetsområde. De håller på att bygga en tunnel, inte alls vackert. Och det är det vackra jag vill åt när jag är ute. Så nu har jag det vackert och bra 🙂

Dag 25. 18/9
Jag och speciellt min kropp börjar att vara trött. Började gå med sega långsamma kliv i ännu en molnfri dag. Ibland är det lätt att glömma att hösten är på antågande. Men om morgnarna känns det, luften är sval. På sina ställen har naturen börjat att skifta färg till mer röda och gula toner. Gick upp till Port de Rius, 2344 möh. Gick vidare till sjön Estanh de Rius. Där tar HRP en omväg om man jämför med GR 11. HRP går ner till ytterligare nmågra sjöar innan den går upp igen till Refugi dera Restanca medan GR 11 går raka vägen dit. Jag mötte några som sa att det inte var värt att gå den biten extra då sjöarna är reglerade och vattennivån just nu väldigt låg. 
Lite efter refuget, 2010 möh, stannade jag och fikade innan jag fortsatte mot Estanh de Cap de Port, en sjö på 2246 möh. På vägen upp får jag nästan lite av en chock, från att ha gått några dagar utan att träffa så många människor till att få ett helt militärt förband mot sig. När jag sedan kom upp till sjön där jag bestämt mig för att slå läger mötte jag en supertrevlig spanjor, Juli som jag satt och pratade med om allt möjligt i ett par timmar. Sedan fortsatte han åt sitt håll och jag gick till andra ändan av sjön och slog upp mitt hem. Så nu sitter jag här i mitt tält, har en bäck porlande vid min sida och vackraste sjöutsikt 🙂 Nu är det dags för middag. Imorgon vore det bra om jag skulle ta mig till Salardu, som också är slutet av den här sektionen och början på en ny.

Dag 26. 19/9
Det utlovade regnet kom i natt. Hade tur för regnet följdes av vind så allt var torrt när jag packade det samman. Jag började med att gå upp till Port de Rius, 2475 möh som också är gränsen till ”Parc Nacional de Aigüestortes i Estany de Sant Maurici”. Det blev dock bara en snabb visit i nationalparken för redan vid nästa pass, Port de Caldes, 2567 möh, var jag ute från den igen. En snabb men vacker visit. Tre sjöar hann jag gå förbi. Från Port de Caldes gick det sedan bara nedför. Först till Refugi de Colomers, 2138 möh. Den ligger vid en sjö, som även den är reglerad.. De senaste refugen som legat vid sjöar har alla varit reglerade, med förstunden låga vattennivåer. Gick till dammen, över den och fortsatte nedåt. 
Längs den vägen mötte jag Juli igen. Han undrade om jag hade något emot att ha sällskap en bit. Självklart inte! Så vi fortsatte ned till Salardu tillsammans. Först genom skog på stig längs Arriu d’Aiguamóg, som slingrar sig fram genom landskapet. Jag skulle vilja påstå att det är förvånansvärt många som väljer att gå längs bilvägen istället för den mysiga och fint tillrättalagda stigen (förutom sista biten som blev förstörd av en översvämning i våras). I en glänta stannade vi och lunchade, jättevacker utsikt över in landskap som är i färd med att byta färg och häsar som gick fritt och betade. 
Sista biten (=12 långa  km längs väg ner till Salardu gick långsamt. I min guidebok står det att allt såsom mataffär ska finnas i Salardu. Men visst bara vissa perioder av året. Jag kom nån dag för sent. Juli visste om detta så redan innan vi var där erbjöd han mig skjuts till Arties som är grannbys, i slutändan körde han mig till Vielha som är en stad några km längre västerut. 
Jag har inte skrivit om detta tidigare, men jag har sedan lite innan Gavarnie haft en del problem med hälsan. Så i Vielha fick jag träffa läkare, så nu ska jag äta två olika antibiotikakurer ett par veckor. Jag kanske ska lägga till vad för problem jag haft så ingen behöver måla upp en bild. Urinvägsinfektion som letat sig upp till njurarna. De senaste 3 dagarna har jag kissat blod och haft det väldigt ont i ryggen, men är man mitt ute i ingenstans kan man inte göra så mycket åt det. 
Jag stannade inne i natt i Refugi Rosta. Kanske det mysigaste refuget jag stannat på. På alla väggar hängde gamla fotografier och utrustning från den tid då man började med friluftsliv. Fantastiskt trevlig atmosfär där inne!!!
I Vielha hittade jag förövrigt allt jag behöver, mat för 10 dagar, dropapr som renar vatten, en ny pip till min kamelback, gas, läkare osv.

Dag 27. 20/9
Övervägde först att ta en vilodag. Men då vädret valde att även idag visa sig från sin bästa sida får den bli en annan dag istället. Ett som är säkert är att så fort man provianterar så blir, 1. Väskan tung. 2. man tvungen att gå uppför.
Följde GRT och GR 211 upp till Montgarri, 1648 möh. Men innan man kommrt dit måsta man upp till Plan de Boret, 1846 möh. En jättestor platå. På vägen dit mötte jag på en massa får och getter. På platån betade massa hästar och sen nere i Montgarri massa kossor och hästar. Idylliskt!
Är trött idag, så nu blir det inget mer skrivande.

Dag 28. 21/9
En månad på tur!!!! 🙂
Kallaste natten hittills. Marken var täckt med frost och tältet en ishinna. Luften var fortfarande kall när jag började gå, så långkalsonger fick vara på.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om första delen av dagen. Jag gick längs väg. Mötte en hel del bilar som det är lördag. Svampplockare. Efter två timmars vandrande kom solen fram och värmde upp landskapet. Så pass mycket att det var svårt att tro att natten varit så kall. SHorts och linne, varmare än en Jämtländsk sommar :)Igår var sommarens sista dag, så nu är hösten officiellt här. Vare sig det känns dagtid eller inte. 
Vid Bordes de Pina vek jag av från vägen. Efter att ha gått de första höjdmetrarna träffade jag på en man och en kvinna som höll på att arbetat med ett gammalt hus. Ett gammalt stall av sten håller dem på att renovera till ett refuge. Dem bjöd in mig att titta. Verkligen jättevackert! 
Vi fortsatte upp längs Barranc de Comamala. Vid vägen var det 1300 möh och vi gick upp till 2100 innan vi slog läger invid en liten sjö. Antibiotikan gör mig seg. Men snart kommer det att vända!

HRP dag 18-23

Dag 18. 11/9

Att vandra ensam är långt ifrån detsamma som att gå i grupp eller i sällskap med någon. Har man sen gått ensam ett tag och fått in rutiner som passar en själv är det INTE helt lätt att anpassa sig till att gå med någon. 
Mao blev det inte helt som jag tänkt mig idag. Mark vill gå med några dagar. Det blir bra bara vi hamnar på samma våglängd eller vad man ska säga.  Tanken var att vi skulle gå ca 15 km, vi kom inte mer än två..
 Jag har fått köpt en ny kamera som den jag hade lade av. 
Helt underbart att Vega är tillbaka hos mig! Hon verkar gilla att var igång att vandra igen (iaf vad jag kunde se av denna mjukstart;). Hennes ben är helt och hållet bra och hon går med svansen högt. Speciellt när vi möter andra vandrare  sträcker hon på sig lite extra, hon älskar att få beröm.


Dag 19. 12/9
Dagen började inte helt som jag tänkt (=som mina dagar brukar). För mig tar det inte lång stund att komma mig i ordning på morgonen. Vakna, sätta igång vattnet, äta, packa samman, gå. Det tog lite längre tid för Mark som inte fått in ett system ännu och var sak har inte fått sin plats i tältet och väskan ännu. När han var nästan klar och jag trodde att vi skulle börja gå inser han att han glömt sin regnjacka hemma. För att tidseffektivisera bestämmer vi att jag ska springa ner till Gavarnie och köpa honom en regnponcho medan han packar klart. Han var inte helt färdig när jag kom tillbaka 😉
Klockan 10 kom vi igång (betydligt bättre tid mot igår). 
Dagen har bjudit på vackert väder och underbara vyer. Efter bara ett litet tags vandrande kom vi in i nationalparken (samma som innan). Där är det förbjudet med hundar, men att gå igenom in i Spanien var mitt enda val. La dock om rutten så att jag skulle vara tvungen att gå så kort bit som möjligt där inne. Fina böter väntar om man blir ”påkommen”. Men ibland har man inget val. Vega är dessutom mer som en mula med sin packning än en hund. 
Först gick vi förbi Refuge des Espuguettes, sen vidare upp till Hourquette d’Alans, 2430 möh. SEn ner ett par hundra höjdmeter och sedan upp till Bréche de Tuquerouye, 2666 möh. Ett rätt tuff passage upp till det passet, speciellt de sista hundra höjdmetrarna. Det var som grus som bara gled undan för fötterna. Jag fick gå bakom Vega och putta/lyfta henne ibland då hon inte tog sig upp på nån sten. När hon försökte hoppa gled hon bara bakåt, men hon vet hur det fungerar. Så hon väntar tålmodigt på mig. 
När jag kommit upp till toppen av passet sprang jag ner igen för att hjälpa Mark. Jag tog hans ryggsäck. 
Därefter gick vi ner till glaciärsjön. Mark var märkbart tagen av dagens ansträngning så jag gick i förväg, slog upp tältet och lagade middag tills han kom ner. 

Dag 20. 13/9
Vilken morgon. Månen färgade Lago de Marborés vatten guld. Natten var rätt så kall, eller inte kallar än vad man kan förvänta sig den här tiden på året 2600 möh. 
Dagen har varit väldigt varm. Vi började med att leta oss till Balcon de Pineta. Mark som inte vandrat i den här typen av obanad terräng var ibland lite skeptisk till min förmåga att hitta fram tror jag. Även fast jag pekade ut på kartan vart vi var och vart vi skulle. När vi sedan kom till den platsen var det stig och efter det litade han lite mer på mig. Sen gick vi vidare längs circo de Pineta ner till GR11. Över 1100 höjdmeter ner är det. Vägen ner bjuder på underbart vackra vyer med flera vattenfall och mäktiga bergsformationer. 
När vi kom fram till GR 11 bestämde Mark sig för att inte fortsätta med mig längre då vägen varit betydligt tuffare mot vad han räknat med. Så han gick ner till Parador de Pineta medan jag och Vega fortsatte vidare. Som jag var tvungen att lägga om rutten kommer jag nu att följa GR11 tills den och HRP korsas nästa gång. (bara några dagsmarscher bort). 
Nu sitter vi på 2100 möh. Åter middag och kollar på allt det vackra runt omkring. Magiskt!

Dag 21. 14/9
Tre veckor på tur, redan! Förstår inte vart tiden tagit vägen. Men det är väl så det ska vara när man har det bra. 
Luften var väldigt fuktig i natt, så när det var dags att packa allt samman var det som om tältet varit med om ett ösregn. 
Jag gillar verkligen känslan av att komma upp innan välden ”vaknat”. Få se hur dagen sakta med säkert tar form. Se hur solen letar sig fram bakom bergen. Alla naturens färger är på något sätt som vackrast precis just då.
Jag började gå över Plana Fonda, som är en platå inhägnad av bergsidor åt tre håll. Där gick kossor och betade. Vet inte varför men av någon anledning är de flesta hästar, kossor och får vi möter väldigt nyfikna på Vega. Flera har kommit fram och snusat på henne. Vega är dock inte lika begeistrad över deras närmanden. Men ni som träffat Vega  vet hur hon är, hon finner sig i det mesta och låter det bero. 
Även fast Plana Fonda är på samma höjd och bara nån liten km ifrån den plats där jag hade mitt tält så var marken där täckt med frost.
Sen gick jag upp mellan La Estiba, 2248 möh och Petramula, 2321 möh och vidare ner till parkeringen Petramula. Därifrån följde jag vägen genom Valle de Chisagües helt ner till Parzan, 1100 möh. Att gå ner över 1000 höjdmeter i ett svep känns. Det är nästan värre att gå nedför än uppför. Eller inte nästan, det är värre. Både gör mig trött i benen men på olika sätt. Att sen gå så långt längs grusväg (asfalt sista biten) är inte någon direkt ”wow-upplevelse”: 
Däremot blev jag positivt överraskad att jag inte var tvungen att gå längs väg A-138 som min karta visade. Utan det fanns en stig som gick parallellt med den vägen.
Då även denna dag varit väldigt varm har jag och Vega tagit både fler och längre pauser mot vad vi brukar att göra. 
Längs Barranco de Urdizeto gick det väldigt långsamt. Vi gick längs den upp till en bit över 2100 möh. Följer fortfarande GR11 men är tillbaka på HRP spåret. Vi gick förbi vattenkraftstationen så vi slapp ha den som utsikt. Nu kan jag istället vila ögonen på en älv och berg, ett av den har två glaciärer på sig och några andra har fått ett tunt lager med snö på toppen. Nere vid älven springer små murmeldjur omkring. Jag har det verkligen bra!

Dag 22.  15/9
Var helt säker på att det skulle bli regn idag när jag vaknade. Från det håll där jag kom igår var himlen klar, men åt det håll jag skulle så det inte lika muntert ut. Där låg dimman tät och grå. 
Gick de sista höjdmetrarna till Paso de los Caballos, 2326 möh. Där tog min karta slut, tyvärr tog inte nästa vid förrän nån km senare. Men det gick problemfritt.
Varje gång man går över ett pass väntar ett helt nytt landskap på andra sidan. Den här gången kom jag till ett med massa tallar. Sen började den långa nedfärden till Valle de Gistain, 1540 möh. Här borde det egentligen vara jätteenkelt att finna vägen då jag går längs GR 11, men icke. Gick rätt så ordentligt fel på ett ställe, insåg det när stigen helt plötsligt tog slut. Såg vägen jag skulle gå en bit upp till höger om mig, så jag tänkte jag genar dit så slipper jag gå hela vägen tillbaka. Det hade nog varit det snabbaste alternativet. För vad jag inte såg på håll var att när jag närmade mig vägen växte där ormbunksväxter som var ungefär lika höga som jag är lång.. Så att ta sig fram var allt annat än lätt, att det var brant uppför gjorde inte det hela lättare. Det var lite av ett äventyr 😉
Gick vidare och kom så småningom till Refugio de Biadós, strax därefter stannade jag för dagens första långa paus. Vädret blev inte alls som jag trott. Utan även denna dag blev solig och varm. Stekande varm. Över en timme låg vi och hade det gott. Vega i skuggen och jag i solen. 
När vi sedan fortsatte genom Valle de Anescruzes kom vi inte mer än halvvägs förrän vi träffade på en minst sagt intressant äldre man. Han är hemlös och älskar att vara ute. Han har rest runt i världen de senaste 40 åren. Den här gången hade hade börjat i Hendaye, följt GR 10 till Banyuls. Tyckte det var så bra att han bestämde sig för att vända och gå tillbaka till Atlanten men denna gång på spanska sidan och följa GR11. Hans kläder och skor kom från Frälsningsarmén. Vi pratade om allt möjligt i över en timma. Förutom ryggsäck bär han en kasse i vardera hand som man samlar på skräp i, allt han hittar som inte hör hemma i naturen samt i de fria refugen. 
Ryktet säger att min tur med vädret håller på att ta slut. Därför avråddes jag att gå upp på höjd och istället stanna på GR 11 ytterligare 3 dagar. 
Gick upp till Puerto de Gistain, 2577 möh och sedan ner till första bästa plats som var plan och hade vatten. 

Dag 23. 16/9
Vaknade i natt och var tvungen att gå ut och kissa. Inget speciellt med det. Eller, jo! Det var helt stjärnklart! Så galet vackert. Jag kunde därför inte återvända direkt till tältet utan var tvungen att stanna kvar där ute för att försöka ta in allt det vackra. Tog ut liggunderlaget och sovsäcken och kokade vatten till te. Drack en kopp innan jag återvände till tältet igen och fortsatte att sova. 
Med solen i ögonen gick jag sedan nedåt mot Refugio de Estós. När det kommer till just den aspekten kan det tänka sig vara bättre att börja från andra hållet och arbeta sig mot Atlanten. Missförstå mig rätt, solen är underbar, men inte att ha i ögonen hela tiden. Från refuget sen hade någon minst sagt ansträngt sig för att få till en platt och bred gångväg. Bitvis hade denna satt fast större stenar med cement. Spanska versionen av Sten i Stensdalen? En bit ner på stigen mötte jag en sällskapssjuk häst som kom upp från älven. Denna lilla krake ville att jag skulle klia den i pannan för att sedan kramas lite innan det var dags för mig och Vega att gå vidare genom Valle de Estós. Helt ner till 1250 möh. Strax innan jag kom ner mötte jag på ett par som jag träffade för några dagar sedan i närheten av Parador de Pineta. Dem åker med bil från dalgång till dalgång, stannar i tre dagar på hotell eller liknande gör dagsturer. 
I min guidebok står det att det ska finnas en liten butik på camping Ixeya. Det var dock inte helt sant. Men jag gick inte dit förgäves. Just som jag kom dit hade personalen satt sig ned för att luncha. Chefen kom gående till mig och bjöd mig att sitta ned med dem. Så blev jag bjuden på lunch 🙂 Fantastiskt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera för den som är sugen att göra dagsturer i området! Hade en väldigt trevlig timma med dem innan jag gick vidare. Bröd och chips samt toalettpapper köpte jag med mig. Näsblod hade jag inte budgeterat för 😉 
Gick upp genom Valle de Benasque och vek av efter någon km till Valle Ballibierna. Kroppen har börjat kännas trött och seg så när jag kom till Refugio de Coronas stannade jag. Det är ett gratisställe. Längs vägen dit flöt Barranco de Vallibierna brant nedanför. 
Det där med att sämre väder var på ingång verkar inte alls stämma. Även idag har vädret varit bra. Växlande molnighet och varmt har jag haft idag. 

HRP Dag 15-17

Dag 15. 8/9
Hade en supertrevlig kväll igår tillsammans med en fjällklubb från Bilbao. Det gav ny energi att umgås med dessa människor. 
Gårdagens
väder har blivit lite bättre. Det regnar fortfarande, men ingen åska
iaf. Började med att gå bort och upp till Col de la Fache, 2664 möh.
Från Ibón de Campoplano började det gå uppför och det blev allt brantare
och smalare ju närmare passet jag kom. Där var även några snöfält jag
var tvungen att passera. Gällde att ha tungan rätt i mun. Men än värre
var sten, grus och sandpartierna där det var rätt så brant. Allt vatten
som kommit det senaste dagarna hade minst sagt mättat marken och gjorde
att underlaget ideligen gled undan. Dimman har legat tät hela dagen så
inte mycket till sikt. 
Hade
vädret varit lite bättre hade jag tänkt att gå upp till Grande Fache,
3005 möh. Men som läget var idag kändes det inte som ett alternativ.
Sen
gick det ner till Refuge Wallon. Vilken dalgång den ligger i! Själva
refuget är helt enormt. Liknar nästan ett slott och har ett vattendrag
som slingrar sig förbi och vattenfall bakom sig. Barrträd som jag inte
sett på ett tag nu. Även idag kändes som jag var i en ”overklig” värld
pga allt det vackra. 

Dag 16. 9/9
Igår
blev jag inbjuden refuge Wallon. Det blev även Suzann, som också följer
HRP just nu (hon har däremot inte tid att fullfölja hela). Vad kan jag
säga om gårdagen/natten… Det kändes idag när jag började gå. Lite lite
sömn och lite mycket att dricka. Men vi hade det sjukt trevligt! 🙂
Vädret
var åter super idag! Inte ett moln på himlen på hela dagen. Luften är
inte längre varm, så hösten har kommit. På denna höjd är det nu
nattfrost. Men när solen väl kommit fram bakom bergstopparna blir det
väldigt varmt och skönt. 
Det
är verkligen vackert här. Även här ska jag kanske säga 😉 För vad jag
hittills sett av Pyrenéerna har jag inte sett något som inte kan klassas
som vackert. Inte en dag har varit den andra lik, landskapet ändrar sig
hela tiden. 
Runt
Wallon var det grönt, jag gick upp längs Gave d’Aratille till Col
d’Arratille, 2528 möh (en stigning på nästan 700 höjdmeter). Där ändrade
sig landskapet och gick över till att bli väldigt kargt. 
Jag
gick över till Col des Mulets, 2591 möh. Där vände det och jag gick ner
till Refuge des Oulettes, 2151 möh. Min karta slutade vid Col des
Mulets, så därifrån fick jag fråga mig fram och förlita mig till min
egenritade karta. Men det var inga svårigheter som GR10 anslöt sig vid
Oulettes . Sen var det dags att ta sig upp till nästa pass, 2734 möh.
Sen gick jag ner till refuge Hourquette, 2651 möh. Sen ännu mera ner
till ytterligare ett sagolandskap, Vallée d’Ossoue,  med betande får och
kossor, vackra färger, murmeldjur, vattenfall, en turkos sjö osv. När
jag kommit till sjön var jag på 1834 möh och därifrån gick jag sedan
vidare längs GR10 till Gavarnie, 1365 möh. 
Jag hade en väldigt lång dag, men ville inget hellre än att träffa Vega så jag knatade på. 
Vet
inte om det var det faktum att det var en tuff dagsetapp som gjorde
det, eller något het annat. Men jag har blött så mycket näsblod idag. 
Verkligen världens bästa belöning väntade där. Vega, min älskade hund. 

Dag 17. 10/9
VILODAG. 

 

HRP dag 12-14

Dag 12. 5/9

Jag stannade på ett albergue natten till idag. Lyxade och åt middag där igpr och frukost idag. Lite annat än havregryn i hett vatten kan man säga 😉
För att proviantera fick jag börja dagen med att gå en km söderut till Candanchú. Både min guidebok och personalen på alberguet sa att det var så jag var tvungen att göra. Det är sista chansen på ca en vecka  då jag beräknar att vara i Gavarnie. Väl där möttes jag av ett ställe lika dött som St-Martin. Såg tre män som jobbade med att fixa nån skidlift var denna mataffär ligger. De pekade och skrattade. Jag gick dit och möttes av en butik. En igenbommad sådan. På vägen gick jag förbi ett hotell som faktiskt hade skyltar där det stod att dem hade öppet. Så jag gick dit för att fråga vart närmsta mataffär, som är öppen valde jag att lägga till denna gång, ligger. Fick veta att det var i Canfranc, den trevliga receptionisten sa också att jag kunde ta bussen dit och vilka tider dem gick både dit och tillbaka. 
Så då var det bara att vänta på denna buss, åka dit, göra det jag skulle och sedan åka tillbaka.
13.00 var jag åter i Candanchú med en betydligt tyngre ryggsäck och redo att börja vandra. Startade på 1500 möh. Gick upp till Col du Somport och vidare till Astún. Därifrån började stigningen på riktigt. Upp till 2168 möh och Col des Moines. Vilken belöning jag fick där i form av utsikt! Den var verkligen fantastisk med den mäktiga Pic du Midi d’Ossau. Sen gick jag nedåt, brantare och brantare ju längre jag kom tills jag var nere på 1644 möh. Där vände der igen och gick uppför till 2074 möh och Lac de Peyreget där jag nu slagit läger för natten.
Det är rätt så bestämda regler för vad som gäller när man tältar i nationalparken. Man får bla inte resa tältet före kl. 19.00 och inte ha det uppe längre än till 09.00. 
Hade det inte varit för att jag gick fel idag hade jag nog kommit till refuget som jag först tänkt. 3 km och var tvungen att gå plus lika många tillbaka för att komma på rätt köl igen… Är huvudet dumt får fötterna lida 😉

Dag 13. 6/9
Dagen började med stigning, 300 höjdmeter till Col de Peyreget, 2315 möh. Det var betydligt kyligare denna morgon mot vad det varit tidigare. Så det var till att ha långbyxor och långärmat på sig.
Mer säkert än att efter regn kommer solsken är att efter en uppförsbacke kommer en nedförsbacke och vice versa. Så även denna gång, så nu gick det ner 300 höjdmeter till Refuge de Pombie.
Där kom värmen iaf något som kunde liknas med värme. Mao tillräckligt mycket för att någon från Jämtland skulle ta av sig till linne och shorts. Det fortsatte att gå nedåt, helt ner till Caillou de Soques ≈ 1300 möh. 
Därefter vänder det igen, jag gick upp genom Val d’Arrious som påminde väldigt mycket om norskt landskap fast med hästar i tillägg. Helt upp till Col d’Arrious, 2259 möh. Jag hade tänkt att gå passage d’Orteig men vädret var inte alls på min sida. Massa regn och dålig sikt. Så istället gick jag ner mot Lac d’Artouste och sedan upp 250 höjdmeter till Refuge d’Arrémoulit.
Med tanke på dagens väder hade jag ingen som helst lust att fortsätta längre än så. Hur som helst känner sig både jag och mina ben oss nöjda efter över 1500 höjdmeter stigning. Jag stannar inomhus i natt som den enda övernattande gästen utöver stugvärdens familj. 
Det är stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Det är stor skillnad på att vara ensam i ett tält och att vara ensam bland andra. Fick för första gången sen jag började att gå hemlängtan. 

Dag 14. 7/9
Jag ångrar inte mitt val att sova inne i natt. Dagen hann inte mer än börja förrän hela himlen lystes upp av blixtar och dunder och en rejäl åskskur på det. 
Jag väntade med att fortsätta tills dess att åskan slutat och regnet lugnat ner sig och började sen att leta mig upp mot Col d’Arrémoulit. När jag hade ca 50 höjdmeter kvar kom åskan åter. Det blixtrade och mullrandet ekade mellan bergstopparna och gjorde att det hela kändes ännu värre. 
Jag räknade sekunderna mellan blixt och muller. Till en början ca 5 sekunder. Jag är rätt så rädd för åska och försökte intala mig att den är ju inte exakt här iaf. Men sekunderna minskade hela tiden och när jag stod högst uppe i passet så var även åskan där. Hela himlen lystes upp, det blixtrade runt om mig och vad det mullrade. Jag var minst sagt skiträdd och skyndade mig så gott jag kunde ned. Tankar som vad är värst, att vara uppe i passet eller vara nere vid sjöarna som väntade på mig. Passet torde vara värst så jag skyndade på. 
Med åskan kom åskskuren. Till en början bara regndroppar men det gick snart över till hagel. Det höll i sig tills jag var helt nere vid sjöarna. Då försvann både åska och hagel, kvar var bara ett lätt duggregn. 
Jag lugnade också ner mig och hjärtat pumpade inte längre lika snabbt och jag kunde istället njuta av det vackra runt om mig. Och vackert var det! 
Från sjöarna höll jag mig till en stig som höll sig på ca 2200 möh tills jag kom till Virgen de las Nieves. Verkligen vacker stig och hela tiden hade jag fantastisk utsikt. När jag var vid den punkt där stigen jag följde slog sig samman med GR11 kom ösregnet tillbaka och lagom tills jag var vid refugio de Respomuso var även åskan tillbaka. Så beslutet att ta ytterligare en natt inomhus var inte alls svårt att fatta. Till skillnad från det förra refuget var detta fullt med folk.

HRP dag 7-11

Dag 7 31/8

Vilodag, ordna med allt som måste fixas för Vega.
Dag 8. 1/9
Efter att ha ätit och vilat upp mig i Iraty var det så dags att börja röra på sig igen. Vega åkte tillsammans med Mark till Elizondo för retreat och jag skulle alltså gå vidare ensam. Hade inte kunnat föreställa mig innan hur tomt och ensamt det skulle komma att bli utan Vega vid min sida. Men en vecka måste det fungera. 
Har gått längs GR10 hela dagen, ändrade mina planer från de ursprungliga att gå längs HRP idag. Sikten var dålig så jag ville inte leta mig upp på Pic d’Orhy. Så 2000 möh får vänta en dag eller två till. Först gick jag längs GR10 till Logibar. En sträcka som var betydligt mycket jobbigare mot vad jag räknat med. Både fysiskt och psykiskt, främst psykiskt.
Personalen på restaurangen i Iraty sa 15 km och ca 4 h. 6h senare nådde jag Logibar. Men det var 6 vackra timmar trots att de var tuffa. Har aldrig sett så många fjärilar samtidigt som det var just innan Logibar. 
Till att börja med var det bara dimma och i stort sett innan sikt, men fram på dagen lättade den och det blev varmt. Det var inte bara varmt utan även fuktigt, så känslan var att jag vandrade i en bastu. Logibar ligger på 300 möh, sista biten gick brant nedför med rullstenar. Kan tänkas vara bland det värsta jag vet att gå på sånt underlag. 
Från Logibar gick det sedan uppför till nästan 1400 möh för att sedan gå ner längs med Gorges de Kakouéta till ca 400 möh. Efter det gick jag längs väg D-113 upp till Senta. Längs den vägen träffade jag på de två brittiska kvinnorna jag träffade i förrgår i Iraty. Trevligt, när benen är trötta är det verkligen lättare att gå när man har sällskap. 
Stannade till i Senta och tog en fika i en bar innan jag fortsatte ca 1 km ut ur Senta in i en skog där jag slog läger. Fram tills idag har jag inte sett en mygga, men det fanns det gott om i denna skog. 

Dag 9. 2/9
HRP är enligt min guidebok uppdelad i 5 sektioner. Idag har jag tagit mig genom den första, Baskiska, och kommit in i den andra, Parc National des Pyrénées Occidentales. Har dock inte kommit till själva nationalparken ännu. 
Jag började dagen med att vandra rätt så brant uppför genom en grön och frodig ravin, så småningom skog och till sist kalfjäll (heter det så även här?)
Startade på 500 möh och jag gick upp till 1780 möh. Tungt för benen! Bitvis var det väldigt brant. Kom till ”Col de la-Pierre-St-Martin”. Stannade där och lunchade innan jag följde GR10 vidare till skidorten Arette-la-Pierre-St-Martin. Så här års är där helt dött. Hotell, restauranger, butiker allt var igenbommat. Kändes som om jag hamnat i en spökstad. Därifrån var det sedan dags att fortsätta uppåt, längs en slalombacke mot Pic d’Arlas. Vid Pescamou vek jag av från GR10 och gick mot Pic d’Anie. Så nu har jag passerat den magiska 2000 möh gränsen!!! St-Martin ligger på 1670 möh , dagens högsta punkt 2150 möh. Sen gick det utför 😉 Totalt gick jag lite över 2000 höjdmeter uppåt idag. 
Vid Col des Anies skulle jag byta stig. Fann den först inte, med det landskap som var kunde jag inte tänka annat än ”lost in space”, så irrade runt där bland alla stenar. Verkligen kargt är det här. 
Fann så småningom stigen, men hela vägen därifrån till Cayolars d’Anaye har det varit väldigt svårt att hitta. På många ställen fanns ingen självklar stig att följa och då fick jag förlita mig help på kompassen. Trodde vid mer än ett tillfälle att jag var vilse. Träffade tre vandrare vid ett sånt tillfälle. Jag hade just kommit till en fjällstuga som inte fanns på min karta, dem visade på sin karta vart den ligger och sen gav dem mig plommon och godis samt nytt mod 🙂 
Sammanfattningsvis, dagen har varit lång men bra 🙂

Dag 10. 3/9
Vaknade till en helt fantastisk dag. Såg solen stiga upp bakom bergen i mitt lilla tältfönster. Mitt tält ät nog vad man kallar ”a room with a view”. Åt frukost och gick sedan ner till ”Plateau Sanchése” där kossor och hästar betade tillsammans. Uppe vid Cayolars d’Anaye därjag tältade i natt var det åsnor och får som gick sida vid sida och åt. De 10 följande kilometrarna var lätta, dem var längs grus- och asfaltsvägar. När jag sedan kom till ”Pont Lamary” var det som jag kommit från den ”verkliga  världen” och hamnat i en sagovärld. Ston med föl och kossor gick och betade, de var omringade av ett 360 gradigt panorama med bergstoppar och en bäck ringlade genom landskapet. 
Därifrån gick det sedan rätt så brant uppför till Ansabére där jag hoppades på att kunna köpa ost. Tyvärr var fåraherden ute på annat, där fanns bara en pyrenéare (hund) som vaktade. 
Sen gick jag vidare upp till Lac d’Ansabére 1859 möh. Något som verkar vaar ett populärt utflyktsmål, säkert 20-30 pers mlötte jag längs den stigen. Jag har blivit lite modigare nu vad gäller att prata franska så det ger bra övning. Sen väntade ännu mer uppför till spanska gränsen 2054 möh. Vilken utsikt det var därifrån! Ibón de l’Acheritos turkosa vatten och Selva de Oza åt ena hållet och varifrån jag kom åt andra. 
Sen rundade jag Pic d’Araille och slog sedan läger ca 1 km innan Puerto de lo Palo. Här finns jag och en massa kor. Gick så långt bort från dem jag kunde, men dem var lika snart där som jag. Kossor är nyfikna. 
Ännu en dag med fantastiskt väder! Klarblå himmel  och inte så mycket som ett litet moln har prytt himlen. Vindstilla. Helt ljuvligt! 

Dag 11. 4/9
Solen hade ännu inte börjat att värma dalgången när jag började att gå i morse. Men lagom tills jag var framme vid Col de Pau (Puerto de lo Palo hade solen kommit fram bakom bergen och med sig hade den värme. Hela dagen har varit väldigt varm, större delen av den har det inte funnits någon skugga att tillgå. 
Från Col de Pau väntade några km med kamvandring. Vilken utsikt! Vid korset såg jag Frankrike åt ena hållet med nationalparken ”Parc National de Pyrénées” det första jag fick se av den var ett gäng hjortdjur som smidigt  hoppade mellan stenblocken och Spanien åt andra. 
Jag gick och log hela tiden längs kammen, det var så vackert! Där uppe mötte jag en fransk kvinna som också vandrar HRP men i motsatt riktning. Sen kom jag till vad som närmast kan beskrivas som ”hästarnas dal”. 
Vandrade på kom till Refuge d’Arlet, de sista höjdmetrarna dit trodde jag att jag inte skulle klara. Men så plötsligt var jag där. En vattenpaus gav ny styrka och de nästkommande 100 höjdmetrarna gick lättare. Jag kom upp till 2100 möh innan det började bära av utför helt ned till 1300 möh. 
Jag stannade längs vägen ner och lunchade, tänk vad lite mat kan göra! Runt mig hade jag en hästflock, en åsna samt några kor. Känns overkligt att sitta på 1800 möh, ha den mest fantastiska utsikt och omringas av dessa vackra djur! Föl som lekte och en åsna som satt 🙂
Gick vidare, mötte tre parkvaktare. De visad mig nästkommande dagars vandring på håll. 
Just innan jag var framme vid Espélunguére blev jag sjukt rädd. Vet inte sist jag var så rädd. Hör något som prasslar vid sidan av mig, kollar dit. Vad får jag se? Jo ett vildsvin med tre ungar! Nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte förstå hur jag kom upp på en så hög sten. Vildsvinet blev om möjligt ännu räddare och sprang sin väg, men vad hjälpte det. Jag stod på stenen i säkert 15 min och skakade. 
Vandrade sedan vidare till Sansanet, gick genom det mest fantastiska hallonsnåret, stannade och plockade lite 🙂
Lite efter det mötte jag på GR 653 som jag följde till Col du Somport.