Jag har verkligen varit jättedålig på att uppdatera nu ett tag. Det är för att jag ännu inte tagit mig hela vägen hem. Men det gör jag förhoppningsvis idag. Tar tåget från Stockholm om några timmar. Så i helgen ska jag göra mitt yttersta för komma ikapp här på bloggen och lägga in bilder från HRP turen.

 

HRP dag 43-48

Dag 43. 6/10

Klart kallaste natten! Vaknade flera gånger pga att jag frös och när jag kollade ut en av gångerna föll ett lätt snöfall. Dimman låg tät när vi startade gå upp mot Canigou, 2784 möh. 484 höjdmeter hade vi kvar till toppen. Endast de sista 100 av dem branta och rätt så svåra. Vega imponerade alla som var där. Att denna topp var populär hade jag läst. Men att den skulle vara fullt så populär som det visade sig att den var, var jag inte beredd på. Redan 9.30 när jag nådde den var där redan många på plats. Människor bokstavligen vallfärdade till den. Hela tiden fylldes det på med nya vandrare i alla åldrar. (Den vanligaste stigen upp till den går från motsatt håll som jag kom från). 
Hursomhelst, på vägen upp var jag tvungen att hjälpa Vega förbi några av kruxen genom att lyfta henne. 
Ingen utsikt från toppen, förutom under några sekunder då dimman tillfälligt lättade just som vi var på väg ned. Då fick vi se havet klart och tydligt! Inte heller såg det ut som om det var särskilt långt borta. 
Vägen ner till Refuge des Cortales (som alltså är den vanligaste vägen att gå upp) var enkel. Vega är rolig. Hon tar mer än gärna emot komplimanger och beröm från människor vi möter, men som den bouvier hon är låter hon ingen av dem ge henne minsta lilla klapp. 
Väl nere vid refuget var det som att gå från vinter, det var lite snö på toppen, korset som står där var täckt med is och vindarna isande kalla, till en varm sommardag. Jag gick in åt en crêpe och drack en kopp varm choklad samt diskuterade vägval med en av dem som jobbade där innan jag gick vidare. 
Därifrån är vandringen jättevacker, den går längs en helt underbar stig. Och den blir bara bättre och bättre. Det var vackert med magisk utsikt helt ner till Col de la Cirère. På vägen ner vid l’Estanyol, 1479 möh mötte jag en ryss, Andrej. Vi gick 6 km tillsammans därifrån till lite efter Batère. Han går också HRP, men med lite annan fart och förutsättningar än jag. Mao är han betydligt snabbare. Han har hållet på 10 dagar mindre än jag. Det var tur att jag mötte honom för jag var verkligen trött just där och då. Sådana gånger underlättar det att ha sällskap. Andrej kör på att vandra så lätt som möjligt. Han har därför gjort och eller modifierat sin utrustning själv. Bla har han sytt sitt tält och sin sovsäck själv. 

Dag 44. 7/10 
Jag och Andrej gick tillsammans ner till Arles-Sur-Tech, 282 möh. En vacker vandring som mestadels gick genom skog. Över 1300 höjdmeter att gå ner. Värmen som sen slog emot oss är vi kom dit ner hade jag inte väntat mig efter att ha vandrat i snöfall igår. 24 grader i skuggan och palmer (!).
Det var förresten en himla tur att jag mötte Andrej igår, annars hade jag gått äta min müsli torr till frukost. Min gas tog slut igår.. Chokladen som var rationerad till idag åt jag upp igår. Så exakt all mat och gas är nu slut. Att Andrej går så snabbt gör att jag går snabbare mot vad jag vanligtvis gör. Det är tiden jag är ute som gör mig hungrig inte kilometrarna, så jag hade nog börjat gå på tomgång innan jag var framme i Arles annars.
När jag sen kom dit ner var det som om jag kommit till himmelriket när jag kom in i mataffären! Första jag köpte var choklad och bananer. Då det var just det jag längtat som mest efter. Gas till storköket kunde jag däremot inte finna, så jag fick fortsätta till Amèlie-les-bains-Palalda. 
Havet har jag sett flera gånger under dagen! I Amélie stannade jag på ett hotell där personalen fullkomligt älskar hundar. Så att hunden skulle sitta med i restaurangen var en självklarhet 🙂 

Dag 45. 8/10
Svåraste ställena att hitta på och från är städer och samhällen. Så även här. Så när jag skulle börja gå visste jag inte vart stigen jag skulle  kunde tänkas börja ifrån. Fördelen med samhällen är att det finns människor att fråga. Jag gick till turistinformationen för att få hjälp. De förklarade vägen dit för mig samt visade mig på en karta över ortens vandringsleder. 
Jag hittade starten, men en del av infon jag fick visade sig inte stämma helt…. De sa, och det stod i den lilla broschyren jag fick med mig, att jag bara skulle följa de gula markeringarna. Vilket jag gjorde. Men dem ledde mig tyvärr inte dit jag tänkt. Näst efter städer/samhällen är det svårast att hitta i skog. Jag skulle uppåt, hela tiden uppåt. Jag gick uppåt, dock sneddade stigen jag följde västerut. Något jag inte tänkte på medan jag gick. 
Så här slutade det hela för att göra en lång historia kort som man säger. 10 km längre och 600 höjdmeter extra att gå.. Det efter att ha frågat en familj hur jag skulle komma på rätt bana igen. Dem förklarade bra. Så jag följde stigar och vägar som inte finns med på min karta tills jag till sist kom ut till en markerad väg. Följde den upp till Coll del Ric, 961 möh, där den gick ihop med leden som jag tänkt ta från början. 
Lite efter det blev jag minst sagt skiträdd. Jag gick rakt in i 7 st bökande vildsvin! Jag skrek rätt ut på ett sådant sätt som de aldrig verkar ha sett eller hört tidigare. För aldrig har jag sett en gris springa så snabbt som dessa gjorde. Mitt skrik chockade inte bara dessa grisar, det chockade även Vega som efter det gick som ett ljus bakom mig. Efter det jag jag och ropade lite nu och då för att inte gå in i fler svin. Jag har gått genom skog hela dagen, skönt då solen värmt väldigt mycket. Solen är som bäst i skuggan när man vandrar. När jag var uppe vid Roc de Frausa, 1450 möh, som jag valde att inte gå upp till då det börjat att skymma, (Dagens vilsegång tog låååång tid, att irra omkring är allt annat än tidseffekt) tog jag och följde GR10 ca 2 km till Coll dels Pous, 1239 möh istället. Längs den sträckan fanns varningar för vildsvin på flera ställen, för att ta mig därifrån så snabbt som möjligt joggade jag istället för att gå den. 
Jag fortsatte ner till Les Salines, 1084 möh där Jaf bu sitter i tältet. För att denna dag skulle bli ytterligare lite bättre tippade dessutom soppkastrullen i tältet… Men humöret tappade jag aldrig 😉

Dag 46. 9/10
Följde stigar och grusvägar till Las Illas. Där var Mark (som tog hand om Vega tidigare). Han hade varit ute och vandrat längs GR11 och sen gått upp dit för att möta upp mig så att vi kunde gå tillsammans därifrån. 
Vandringen från Las Illas är inte direkt någon wow-upplevelse. Mest asfalts- och grusvägar. Gick till le Perthus. Som är gränsstad. En lång shoppinggata, outlets, tobak och alkohol samt restauranger är det man finner där. Inte helt vad jag gillar mao. Kontrast, från naturens lugn till stadsbuller. Därifrån fortsatte vi längs GR10, som måste ha dragits om då den inte alls gick så som det visades på kartan. Men bättre! Slapp gå längs grusväg. Istället följde den små stigar och till sist grusväg. Har följt fransk spanska gränsen nästan hela dagen.

Dag 47. 10/10
Började att gå mot Gite D’etape vid Col de l’Ouillat. Efter gårdagens vandring var förväntningarna om vad som komma skulle inte särskilt höga. Men stigen var överraskande bra! Där stannade för en fika. Chokladkaka, varm choklad och sen en äppelpaj (tarte tatin) på det. Får nog inte fortsätta på det viset när jag kommer hem 😉 
Därifrån gick vi upp till Roc des 3 termes, utsikten var fantastisk därifrån! Vilket panorama! Såg bla Pic de Canigou som jag och Vega var uppe på häromdagen.
Har gått genom skog i stort sett hela dagen, följt ryggen som skiljer Frankrike och Spanien åt en stor del av dagen. Känns verkligen konstigt att se havet närma sig. Jag är kluven inför det. Vet inte vad jag ska känna och tycka om det. 
Vädret har varit bra, men det känns att hösten är här. Under eftermiddagen kom mörka moln in och nu ikväll regnar det. Hoppas på bra väder imorgon. Turens sista dag.

Dag 48. 11/10
Vaknade till en grå dag. Lika grå som min sinnesstämning. Det känns som vanligt trist och jobbigt när man närmar sig slutet på en längre tur. 
Började gå mot Pic de Sailfort, 981 möh. En dag med vackert väder kan jag tänka mig att utsikten därifrån är fantastisk. Idag när dimman låg tät, med regnet piskande i ansiktet, kan jag inte säga mycket om den. 
Vinden har varit hård idag. Ibland var byarna så starka att dem blåste mig åt sidan.
Efter lunch blev det däremot en ändring i vädret! Från grått och regn till blått och behaglig värme! Till en början letade sig solen bara fram ur molnen korta stunder för att sedan visa sig längre och längre perioder för att till sist vara framme hela tiden.
Från Pic de Sailfort gick det sen i stort sett bara nedför till Banyuls-sur-Mer. Slutet på HRP. Slutet på denna vandring. 
Ett rätt så konstigt slut på denna fantastiska tur längs och över Pyrenéerna. En trist stad. (Första intrycket). 
Först gick vi till det lilla konstverket som indikerar början/slutet av GR10. Eter det gick vi raka vägen ner till Medelhavet. Vi började turen med att doppa våra fötter i Atlanten. Nu slutade vi den genom att slänga oss i och bada i Medelhavet.
I Banyuls kom en överraskning. Imorgon börjar deras skördefest. En tre dagar lång vinfestival. Det måste väl ändå räknas som ett bra sätt att fira på? 
Så, 1 bergskedja, 2 hav, 3 länder, 48 dagar, 100 mil, 47000 höjdmeter. Turen är slut.

HRP dag 37-42

Dag 37. 30/9

Vaknade minst sagt utvilad. Sov säkert 10 timmar, möjligen mer i natt. När jag började  kändes benen (samt resten av kroppen) piggare än på länge. En stig tog oss från l’Hospitalet-près-l’Andorre, så att vi slapp gå längs väg N-20. När jag började komma upp lite i höjd kändes det verkligen konstigt. Nedanför mig pågick den ”verkliga” världen med hus, bilar, massa ljud etc och där uppe ovanför allt var jag. Så långt bort från allt, men ändå så nära. Jag tror att de som känner mig vet vilken av de två världarna jag trivs bäst i. 
Började på 1436 möh, trodde att jag skulle kunna fylla på väskan med mat här. Men den lilla mataffär som nämndes i min guidebok fanns iaf inte. Tur att jag köpte lite extra när jag handlade mat sist så att jag klarar mig fint ändå. Dock kunde jag köpa bröd i hotellets lilla restaurang. 
Gick upp genom Bois Long till sjön Étang des Bésins, 1973 möh. Där stannade vi en stund i solen innan vi fortsatte vidare upp till Refuge des Bésins, 2104 möh och sedan längs GR10 vidare upp till Col de Coume d’Agnel, 2470 möh. Därifrån gick vi sen ner till Éstany de Rouzet, 2234 möh.
Landskapet har påmint en hel del om den jämtländska fjällvärlden idag. Speciellt från passet och ned. För att känna mig ännu mer hemma så har det regnat i tillägg. På väg upp för passet värmde solen så att jag var tvungen att byta om till shorts och linne. Sen tog det nog inte mer än 30 min så kom stora moln inomhus täckte himlen. När jag sedan var uppe i passet började det regna. Regnandet höll i sig tills vi kom ner till sjön. Skönt att sitta inne i tältet och höra regndropparna smattra mot tältduken. Perfekt tältplats i tillägg, den har allt man kan önska. Den är platt, mjuk, har tillgång till vatten och en vacker utsikt:) dagen fick sluta tidigare än tänkt. Sitter hellre och har det bra i tältet när det regnar än ger mig ut i det…

Dag 38. 1/10
Jag har haft en så fantastiskt bra dag! Jag har mått galet bra och bara vait glad! Att vädret sen varit så mycket bättre mot igår gjorde ju inte saken sämre 🙂 
Hela kvällen igår vräkte regnet ner, så beslutet att stanna tidigare kändes rätt. Det får gärna regna, men helst inte där jag är. Och gör det det får det helst göra det nattetid när jag inte går. För att tältet skulle få en chans att kunna torka upp lite, sköt jag lite (okej 2 timmar) på starten. Så när jag väl började att gå var solen framme och värmde. Molnen var höga och tunna så solens strålar hade inga problem att orka sig igenom dem. 
Vi började med att  gå upp för dagens enda egentliga backe till Portella de la Grava, 2426 möh. Just innan det började gå upp mötte jag en flock kossor. Där fanns även ett par riktigt stora tjurar. Kossorna är jag inte rädd för, men tjurar känns lite mer opålitliga. Är det inte så när det kommer till de flesta djurarter? (Tänk nu inte att jag är nån superfeminist bara för den tanken). Det var även några söta kalvar. På vägen ner sen mötte jagen rätt så stor hästflock. 
Vi gick genom en helt underbar dalgång, Coma de la Grava längs Ruisseau de la Grave. Det var ett öppet landskap i höstfärger. När jag var mitt i det skingrade sig molnen och solen började värma som om det vore sommar. Vi passerade ett delta med flera små älvar och bäckar som slingrade sig fram. När vi närmade oss sön la Bollosa (Lac des Bouillouses) började tallar växa allt tätare. Vid själva sjön var det en hel skog. Så när jag gick där längs vattnet kändes det som om jag var på Andersön. Det var verkligen vackert! Vi gick till änden av sjön till Chalet-Refuge des Bouillouses och sedan vidare genom skog och öppen mark till Étang de Pradeille, 1955 möh. Nu sitter jag på strandkanten i solen och väntar på att klockan ska gå och slå 19. Det är olika regler som gäller längs hela bergskedjan. Just här får man tälta, men bara mellan kl 19 och 09.

Dag 39. 2/10
Vaknade till en helt fantastisk morgon! Bergen och molnen speglade sig i sjön och det var helt tyst och stilla. 
Första delen av dagen bjöd inte på särskilt spännande vandring. Jag följde GR10 längs stigar, grus-, och asfaltsvägar. Jag korsade en skidbacke och några liftar, skidanläggningar ser allt annat än charmiga ut den här tiden på året..
Just innan jag kom till en skidort, Pyrénées 2000, hade jag turen att möta en stor hjort i skogen. 
Jag gick på och kom till samhället Bolquére. Där stannade vi för att handla mat åt både mig och Vega. Det bästa man kan göra är att bestämma sig i förväg vad man ska ha/behöver. För när man inte passerar affärer så ofta är det mycket som ser frestande ut när man väl kommer till en. Man Skanör trots allt bära på det man köper sen.. Vi gick sedan vidare till den lilla byn Eyne, 1560 möh. Härifrån började en lite mer intressant och givande vandring längs Riu d’Eyna i dalgången Vallée d’Eyne. Först gick vi längs en stig genom en tallskog för att sedan komma ut till en mer alpin terräng. Vi gick genom den rätt så smala dalgången upp till 2300 möh, (nästan till dalgångens slut). På vägen upp mötte vi både hästar och kossor 🙂 gillar verkligen att möte dessa flockar. 
Har haft växlande molnighet med behaglig temperatur hela dagen. Känns bra att jag har tagit 750 av morgondagens höjdmetrar. Annars hade vi vait tvungna att ta 1700 i morgon. 
Som sagt gäller olika regler över allt där man går. Indien här dalgången får man slå upp ett litet tält över 2000 möh. 
Det är så tyst och stilla här. Det enda jag kan höra är ljudet av älven som brusar nedanför mig samt nåt murmeldjur som, hur man nu beskriver deras läte (från början när jag hörde dem var jag säker på att det var nån fågel). 
Känns verkligen konstigt att den här turen börjar närma sig sitt slut. På ett sätt känns det som om det var nyss jag klev av tåget i Hendaye och på ett annat som om jag varit ute jättelånge. Älskar livet på tur. Mår aldrig så bra som just då.

Dag 40. 3/10
Jag är glad att jag gick de där extra kilo-, och höjdmetrarna Igår, för idag har jag haft den gråaste dagen på hela tiden. Ju närmare Coll d’Eina o de Núria jag kom desto tätare blev dimman. Väl uppe i passet var det helt tätt, mao ingen som helst sikt. Att jag sedan därifrån var tvungen att gå den första biten utan stig eller rösen mot Pic d’Eina gjorde det hela lite klurigt. Att gå rakt utan sikt är inte lätt. Jag tycker inte att det är det iaf. 
Jag följde ryggen som utgör franskspanskagränsen i flera kilometer, tre toppar inkluderade. Först gick vi upp till Pic d’Eina, 2786 möh, sen Pic de Noufonts, 2861 möh och till sist Pic de la Fossa del Gegart, 2799 möh. Hade jag haft någon som helst sikt hade det säkert varit en helt fantastisk vandring. Nu fick vi istället kämpa mot väder och vind. Det har regnat till och från hela dagen och längs ryggen var vinden hård. 
Något jag har mött ofta under denna vandring är människor som går utan karta (och kompass). Vid Coll de Noufons, 2652 möh mötte jag tre fransmän som inte hade någon som helst aning om var de befann sig. De lånade min karta, det visade sig att de skulle gå varifrån jag kom. Men de trodde inte helt på mig när jag visade var på kartan vi var. Så jag tänkte att det inte var nån mening att diskutera det hela. Hoppas däremot att dem hittade fram. 
Efter Coll de la Vaca vek jag av från ryggen (vid Coll de Noufons gick HRP och GR11 ihop) och kom ner på lite lägre höjder. Lite innan Coll de la Marrana mötte jag en intressant spanjor som jag pratade med i säkert över en timma. Han reser mycket och lägger all sin tid och energi på livskvalité. Han har bestämt sig för att inte jobba mer utan bara göra saker han gillar och mår bra av istället.
Just det även fast jag följde GR 11 (som är markerad) lyckades jag gå fel pga den dåliga sikten. Med gps:ens hjälp hittade jag tillbaka till leden igen. Men det där med väderstreck är inget jag har inbyggt i mig. (Var med om samma sak när jag skidade fjällkedjan) så när jag kom tillbaka till leden började jag följa den, men åt fel håll. Det upptäckte jag när jag kom tillbaka till ett pass jag redan varit på. Det insåg jag tack vare att det har flera kors i olika modeller… 
Sen gick vi ner till Refugi de Ull de Ter, 2220 möh. Det var stängt så där kunde vi inte söka skydd från regnet, de tillåter hur som helst inte hundar där, så vi kunde lika gärna fortsätta. 
Började med att gå upp till skidanläggningen Valter 2000 och därifrån upp till spansk-franska gränsen, Portelle de Morens, 2381 möh. Därifrån följde vi gränsen på en enorm platå. Då vi inte hade någon sikt är det dock lite svårt med orienteringen. Stigen som vi följde syns bara vagt eller inte alls ibland. Så det kändes meningslöst att fortsätta. Vi har gått rätt så långt idag hur som helst. Lagom till jag fick upp tältet, just innan Puig de la Llosa, började det regna. Så ännu en kväll i tältets med regnet smattrande mot tältduken. Hoppas på bättre väder imorgon. Även fast jag måste erkänna att jag gillar den här typen av väder. Aldrig känner jag mig så levande som när jag känner väder. 

Dag 41. 4/10
Vaknade till en fantastisk soluppgång och tänkte att idag blir en bra dag. Gårdagens dimma hade lättat och så idag kunde jag faktiskt se var jag befann mig. 
Vi började att gå mot Roc Colom som är den sista 2500 möh-gränstoppen. Den är 2507 möh. Just som vi var där hade jag turen att höra porlande vatten. Så jag tog av våra ryggsäckar för att gå och fylla på flaskorna, som var helt tomma.. På vägen tillbaka till  säckarna, och Vega som är smart nog att inte gå en massa i onödan, så kom dimman tillbaka. Hann inte mer än ta på ryggsäckarna igen förrän det åter var helt tätt. Stigen syntes knappt i gräset och vilket väderstreck jag var på väg åt visste jag inte. Helt plötsligt fanns där inte längre någon stig överhuvudtaget att följa. En sådan gång är det fint att ha gps (eller kompass) med sig. Innan jag gav mig ut på denna tur så lade jag in ett tänkt spår i gps’en. Så nu kunde jag bara trycka på en punkt på det spåret och få hjälp med orienteringen dit. Lyckan (och lättnaden) när man finner tillbaka till en markerad stig är av den äkta varan 🙂 följde den stigen till Roc de la Mort de l’Escola. Där fanns en skylt som visade att jag skulle följa gulröda markeringar nu i 15 km. Men när dimman är så tät som den var är det inte lätt att se dem. Stigen var i tillägg väldigt otydlig. I samma veva som vi var där började det också regna. Eller rättare sagt så öppnade sig hela himlen och regnet började att vräka ner. Så när vi efter en kilometer kom till Porteille de Rotja, 2377 möh, sim har ett vindskydd/raststuga på sig gick vi in där. Hade tänkt stanna där ett litet tag till vädret lugnade ner sig. Men det blev bara värre och värre. Mer av allt, mer dimma, mer regn och hårdare vind. Åtminstone så kunde väl ett av dessa väderfenomen ge med sig, men icke. 
Sen blev det ännu värre. Det började att åska. Jag gillar inte åska, men det kändes iaf bra att jag hade ett rejält skydd att gömma mig i. Där inne fanns även yllefiltar. I dem bäddade jag ner både mig själv och Vega. 
Hela himlen lyses upp som om jag befann mig mitt i ett fyrverkeri. Åskknallarna och blixtarna kommer samtidigt.. Med andra ord befinner vi oss mitt i åskvädret. Vega bryr sig inte det minsta. Hon bara sover, lyfter inte ett ögonbryn ens när åskan slår ner så nära att den får hela vindskyddet att skaka. 
Under flera timmar kom och gick åskan. 

Dag 42. 5/10
Vi överlevde natten! Vega som inte är det minsta rädd tvivlade nog aldrig på att vi skulle det. Hur hon sen bar sig åt för att sova från 9.30 igår morse när vi kom till vindskyddet till 7.00 i morse, är för mig en gåta. 
Vilken dag vi vaknade till sen! Vet inte huruvida detta är en synvilla eller inte, men jag tyckte mig se havet i horisonten. 
Att jag inte gick vidare igår var bra, inte chans att jag skulle hitta vägen. Vi började med att gå längs Esquerdes de Rotjas skarpa vita rygg. Sen vidare till Collade des Roques Blanches, därifrån följde vi en grusväg några km. Sen genade vi ostigat över en platå till Cabane du Pla Guilhem. Därifrån följde vi en GR-led ner till Refuge de Mariailles, 1722 möh.
Som klockan inte var så mycket, inte ens lunchtid, och både jag och Vega känner oss pigg och fräscha efter en vilodag så fortsatte vi vidare. Först längs en mysig GR10 stig genom tallskog. Sen vek vi av mot Abri Aragó och toppen Canigou, 2784 möh. HRP går rakt över den toppen och det är den sista toppen med lite höjd vi kommer gå upp på för denna tur. Det är också en av Pyrenéernas mest populära toppar. Men den får vänta tills imorgon. Nu har vi slagit läger på en platå, 2300 möh, just nedanför själva toppen. Så imorgon är det inte många höjdmeter kvar för oss att ta.

HRP dag 29-36

Dag 29. 22/9

Tre pass skulle vi gå över idag. Coll de la Cornella, 2485 möh, Coll De Curios, 2428 möh och Coll de Calberante, 2610 möh. 
En stor del av dagen har varit längs helt omarkerade stigar och eller svagt markerade. Så en hel del tid har jag varit tvungen att lägga på orientering. 
Efter ett av passen var det väldigt brant nedför. Men vi tog det väldigt lugnt  så det gick bra. Vi gick bort till Refufi Mont-Roig. För att ta sig dit måste man korsa utloppet från Estany de la Gallina. Vega är så modig! Efter att jag tagit av hennes väska hoppade hon över som om det vore den enklaste sak i världen. Själv var jag tvungen att ta det lite mer försiktigt för att inte riskera att plurra. 
Sen gick vi vidare till Plana del Faio. Juli ska gå med oss några dagar from imorgon. För att få tag i honom och berätta hur långt vi tagit oss och vart han hittar igen oss måste jag fylla på min telefon med pengar. För att kunna göra det måste jag ha tillgång till internet. Jag gick därför en omväg för att ta mig till en camping, Bordes de Graus för att se om de har wifi. Tyvärr hade dem stängt för säsongen… Så det var bara att gå hela vägen ner till Tavascan. Där hittade jag ett hotell, 25 euro för ett dubbelrum inkl frukost. Inte illa! 🙂 Två enkelsängar, en till mig och en till Vega 😉 Vardagslyx!

Dag 30. 23/9
Sov riktigt gott i min säng och Vega i hennes. Hon ville inte lämna den i morse. Så hon fick ligga kvar och dra sig medan jag gick och åt frukost. Att bo på ett en-stjärnigt hotell och serveras frukost på ett tre är inte illa 😉 Där fanns allt (utom kanske nyttigheter). Så jag åt croissanter (både med och utan choklad), rostat bröd, yoghurt, drack juice och varm choklad. Tror att jag ev chockade några av de andra gästerna med min aptit. Men vad jag njöt! Älskar frukost.
Sen gick jag tillbaka till hotellrummet och slappade. Mamma och pappa, hör och häpna. Jag tog tom en extra dusch 😉
Juli blev lite sen så jag satt på en bänk i solen och väntade. Där träffade jag en australiensare som också är ute och vandrar. Pratade med honom i över en timma och medan vi satt där kom det tyska paret förbi. Dem som jag nämnt tidigare, som tar bilen från dalgång till dalgång. George och Beatrice heter dem. Så kul att våra vägar skulle mötas en tredje gång även fast vi reser/färdas på så olika sätt.
Sen kom vi, om än rätt så sent, iaf igång med vandringen. Fick börja med att gå samma väg tillbaka upp till Quanca som jag kom från igår. Därifrån vidare upp för att sedan vika av till Noarre. Noarre ska enligt min guidebok vara en liten by utan vägförbindelse. Det måste ha ändrats sedan min guidebok skrevs för där stod en bil parkerad (dock fyrhjulsdriven). Det är hursomhelst en mysig liten by med stenhus utan elektricitet. Det rök från en skorsten och luktade nybakat bröd, barn lekte och män var uppe på ett tak och spikade (!) fast platta stenar. 
Vi gick vidare längs Riu de Noarre och har nu slagit läger en bit bortanför Estanys Blaus. Verkligen supervackert att gå hit upp. Fantastiska vyer och flera vattenfall passeras. Har gått upp till lite över 2400 möh, så lite av en stigning även idag 😉

Dag 31. 24/9
Ännu en dag med fantastiskt väder. Kanske lite väl varmt, men när det kommer till sol och värme får man inte klaga 🙂
Vi började med att gå de återstående höjdmetrarna till Coll de Certascan, 2586 möh. Även kallad dörren till himlen. Ett passande namn. Sen gick det ner till Estany de Certascan och refuget (2230 möh) som ligger där. Nu är säsongen över så i stort sett alla refuge är stängda. (Jag hade hoppats på att det skulle vara öppet så att vi skulle kunna köpa lite mat. Då jag är den enda av oss som har någon med sig och när jag köpte den hade jag inte räknat med att den skulle räcka till någon annan än mig). 
Sen gick vi vidare förbi Estany de Romedo de Dalt, som hade en söt liten ö i sig och sen till ytterligare en sjö, Estany Romedo de Baix. Efter det två sjöar till. Det är inte som att gå i svenska fjäll där man stöter på sjöar och tjärnar rätt så ofta. Här är det mer ovanligt. Vid den sistnämnda sjön hade vi lunch. Något jag märkt är att pauser lätt blir lite längre när man är två eller fler som går tillsammans. 
Från 2000 möh började sedan stigningen lite mer på riktigt till Port de l’Artiga, 2477 möh (som betyder brännässla på spanske har jag fått lära mig nu). Tycker dock att namnet var finare innan jag fick veta vad det betydde. Därifrån ned, till en början brant och stenigt för att sedan bli lättare och lättare. Gick ner längs Ruisseau de l’Artigue till 1900 möh. Där fanns en helt perfekt plats för tältet invid älven.

Dag 32. 25/9
Dagen började med att gå ner, mycket ner. Helt ner till Marc, 1000 möh. Det är ett litet samhälle utan affär (tyvärr..) Men vi blev sagda att det finns en affär i nästa samhälle 7 km längre bort. Vi bestämde att jag skulle lifta dit, köpa det vi behöver för att sedan lifta tillbaka igen. Hade dock ingen tur. Jag fick lift dit men affären var stängd när jag kom dit kl 13. Kommer aldrig att vänja mig vid dessa tider.. Butiken skulle inte heller ha öppet mer för dagen. Mannen som jag fick lift med körde mig då till nästa samhälle två km längre bort. Den affären var också stängd och skulle inte öppna igen förrän kl 16. Mannen som jag fick lift med skulle bara hem och äta lunch innan han skulle tillbaka till Marc igen för att arbeta vidare. Han bjöd hem mig till sin familj (fru och fyra döttrar). Så jag åt en trevlig lunch tillsammans med dem innan vi åkte tillbaka till Marc igen (dock utan varor..).
Just det på vägen ner var jag med om en nära döden upplevelse.. Jag såg en orm!!! Första gången i mitt liv som jag ser en levande orm i det fria. Jag blev såklart livrädd. Skrek och sprang. Vad ormen gjorde vet jag inte. Kanske att den flydde, den kom inte ifatt mig iaf 😉 sprang säkert en kilometer, konstigt hur ”stark” man blir när man blir skrämd. Kände inte ens ryggsäcken medan jag flydde för mitt liv.
När jag kom till Marc igen vandrade vi den korta biten till Mouricou där vi stannade på ett café (som bara serverade drycker) och drack iste i värmen. Sen var det dags att börja gå upp, mycket upp… 1400 höjdmeter känns i benen! Men nu är tältet på plats invid en liten sjö. Har fantastisk utsikt, maten är just klar. Kan inte ha det bättre. 

Dag 33. 26/9
Vi började med att gå upp 150 höjdmeter till 2408 möh och nästa sjö. Platsen som jag hittade igår för tältet var verkligen perfekt. Platt, mjuk, nära till vatten samt vacker utsikt. När jag kom upp på höjd såg jag också att det var den enda platsen som var bra och det var bara ren tur att jag gick förbi den när jag letade efter en. 
Sen fortsatte det rätt så brant upp till 2650 möh. Rätt brant är en underdrift, de sista höjdmetrarna var verkligen branta. Som tur var fanns ett rep att hålla/dra sig upp med. Så brant var det länge sedan jag gått. Det var egentligen mer klättring än vandring. Vega är så galet duktig. Det är verkligen fantastiskt att se på henne hur smidigt hon rör sig. När vi kommer till så branta partier tar hon sig så klart inte upp. Men då väntar hon snällt på mig så att jag kan lyfta henne och eller knuffa på henne så att hon tar sig upp. Hon litar verkligen på mig till 100 %. 
Efter det gick det brant ner och sen brant upp igen. Innan det gick ned igen till Refuge de l’Etang Fourcat. Därifrån gick det upp och ner en massa till det så småningom gick upp till Port de l’Albeille, 2601 möh. Det är också gränsen till Andorra. Så nu är jag i Andorra 🙂
Sen gick det bara ned, förbi Estanys de Tristaina, till skidstationen Station d’Ordino-Arcalís och sen ner till El Serrat, 1560 möh. 
Har haft ännu en dag med fantastiskt väder!

Dag 34. 27/9
Började dagen med en fantastisk hotellfrukost. Börjar få ”dåliga” vanor, två gånger inom loppet av en vecka. Även denna gång åt jag mer än vad tjejer i min ålder ”ska” göra. Men gott var det! Sen skulle jag, Juli och Vega ta bussen till Ordino var tanken. Juli för att ta sig vidare hem och jag för att köpa mat. Andorra har samma regler som Spanien vad gäller hundar och buss… Vega fick inte åka med, så Juli  stannade med henne medan jag tog bussen (se INGET stort framför er) dit. Väl där visade det sig att det inte finns någon mataffär i centrum. Nästan 2 km fick jag gå för att komma till närmsta. Hann därför inte med bussen tillbaka som jag tänkt utan var tvungen att vänta på nästa. (Dem går en gång i timmen).
Nu är väskan åter tung och som vanligt när den är påfylld väntade en uppförsbacke. Började med att gå samma väg som jag kom från igår nån liten km innan GRP 1 (namnet på en led som är markerad med rött och gult) vek av in i skogen. 
Kartan jag har just nu måste vara ett måndagsexemplar. Det är MYCKET som saknas på den. Allt från sjöar (både stora och små) till bilvägar. Sen går inte lederna så som kartan visar.. Men snart är denna karta slut och det är dags för nästa. Inte många kartor kvar nu.. slutet av denna tur närmar sig. 
Jag gick längs stigar och en skogsbilväg upp till refuge Sorteny, 1970 möh. På vägen dit passerade jag otippat nog en botanisk trädgård i vad som kändes mitt i ingenstans. Vi följde GRP 1 (som går tillsammans med HRP) vidare upp till Pas de la Serrera, 2231 möh. Sen kom jag till en dalgång där flera hästar betade . Jag blir lika glad var gång jag möter på dessa flockar. Sen gick jag vidare (rätt så branta sista höjdmetrar) upp till Collada dels Meners, 2713 möh. 
Därifrån gick vi ner till 2440 möh för att sedan gå upp 100 höjdmeter (1300 höjdmeter nånting på en dag känns i lår och rumpa). Sedan gick vi vidare till Cabana Coms de Jan, 2220 möh. Ett mysigt litet refuge med öppenspis. 

Dag 35. 28/9
 I morse hörde jag inte klockan när den ringde. Oftast vaknar jag innan den ringer, men idag hade den ringt gånger flera under en timma utan att jag märkt det. Trots att jag sov en timme längre mot vad jag brukar var jag tröttare än nånsin både i kropp och knopp. Så med seeeega ben började jag att gå. Dagen fick en väldigt bra start då det första jag fick se var en flock med ett 20 tal hjortar, Mouflons. Dem rörde sig som om de inte visste vad trötta ben är för något. 
Just innan vi skulle gå upp de sista 200 höjdmetrarna till Serra de Cabana Sorda, 2661 möh träffade vi en fransman, Nicolas. Han gick HRP i somras och nu är han tillbaka igen för ytterligare 20 dagars vandring i Pyrenéerna. Det gav mig en timmes taktikvila. Han berättade att vädret väntas bli riktigt dåligt ikväll/natt med åska. Han rekommenderade mig därför att lägga om min rutt lite så att jag kan stanna inomhus i ett refuge istället för i tält. Han visade en stig jag kunde ta (som inte fanns med på min karta). 
Med ben som fortfarande var sega gick jag sen vidare upp. För att sedan gå ner till refugi de Cabana Sorda. , 2250 möh. Där fanns en flock med hästar. Jag blir så glad när jag ser dem ströva fritt och försöker att inte tänka på vilket öde som väntar de flesta av dem senare i höst.. 
Sen fortsatte vi ner till Riu del Manegor, 2026 möh. Där stannade vi och lunchade. Idag var förresten första gången på länge då jag varit tvungen att behålla både långbyxor och långärmat på hela dagen. Efter pausen gick vi vidare på den stig som Nicolas rekommenderat. Upp mot Alt de Juclar, 2588 möh och Punta W, 2543 möh. Vi gick upp till lite över 2400 möh innan vi gick ned mot Refugi de Juclar, 2294 möh som ligger vid sjöarna Estanys de Juclar. Så nu borde jag vara säker mot åskan. Vega är nöjd över att få vara inne. Beroende på hur vädret blir imorgon så kanske vi tar oss till l’Hospitalet-près-l’Andorre som är slutet på fjärde sektionen av HRP och början på den femte och tillika sista. 

Dag 36. 29/9
Vaknade till en minst sagt grå dag. Den utlovade åskan kom aldrig under gårdagen. Både jag och min kropp känns betydligt mycket piggare idag! 
Vi började att gå längs Estanys de Juclar och sedan vidare upp till Collade de Juclar, 2442 möh och därefter vidare till nästa pass, Col de l’Albe, 2535 möh. Där lämnade jag Andorra och kom in i Frankrike. Vi gick ned för en rätt så brant backe med stenar och rullgrus till Ètang de l’Albe. Fortsatte förbi flera små sjöar och tjärnar till en rätt så stor sjö, Étang de Couart, 2230 möh. När vi kom till andra änden av den sjön stannade vi och fikade lite innan vi fortsatte vidare. När regnet lurar i luften är det inte alls lika frestande med längre pauser. 
Därefter gick vi uppför igen till dagens sista pass, Couillade de Pédourés, 2251 möh. 
Efter det gick det bara utför. Vid Étang de Pédourés stannade vi sedan för lunch. Han inte mer än ta av ryggsäcken förrän de första regndropparna kom. Så vi försökte att skynda på till l’Hospitalet-près-l’Andorre. 
Jag har tänkt att stanna inne i natt, medan jag satt utanför Gite d’etape och väntade på att dem skulle öppna så öppnade sig hela himlen. Som tur var kunde jag stå under ett litet tak! En kvinna som bor i huset kom och släppte in mig lite innan dem öppnar egentligen. Han sätta mig till rätta i en soffa då kom ägaren. Han berättade att dem hade stängt idag. Så då var det bara att på med regnkläder på både mig och Vega och gå vidare. Bara en bit längre bort finns en litet hotell, så där stannar vi i natt. Ett hotell som saknar wifi och har en minst sagt otrevlig ägare. Men regnet slipper vi undan.