Långfärdsskridskor Åresjön och Helgesjön

Jag, Nina och Dan åkte till Åre för att åka lite skridskor. Enligt ryktet skulle isen på Åresjön vara riktigt bra. Den var bra, men täckt av rimfrost, så inte kanon.
Sedan åkte vi till Helgesjön för att åka där. Där var isen helt nylagd och det var så vacker! Helt blank och botten syntes. Det enda man kunde göra var att åka och le. (Tog dock inga bilder där, var så inne i det att jag helt glömde bort kameran som låg i väskan).

 

Vandring, Stensdals- och Vålåstugorna

Tillsammans med Gustaf, Henrik och Dan samt alla fyra hundarna gick jag upp till Stensdalsstugorna. Vacker vandring i härligt höstväder 🙂
Dagen efter gick jag, Henrik och hundarna vidare till Vålåstugorna. En sträcka som innefattar två stycken vad. Det första vadet gick smärtfritt, hittade en plats där vattnet fruset och var tillräckligt tjock för att man skulle kunna gå på det. Det andra var däremot lite klurigare och lilla Bounty halkade i det iskalla vattnet. Hon kom snabbt upp igen men blev såklart kall, så jag fick stoppa henne innanför tröjan och värma henne ett tag innan hon glatt sprang vidare igen.
Det är verkligen mysigt att vara i fjällstugor, laga god mat, höra vinden vina utanför husknuten och elden spraka i kaminen 🙂
Tredje och sista dagen var det dags att gå tillbaka till Vålådalen igen. En hel del snö hade kommit under natten och på de ställen dit snön drivit var den knädjup att gå i.

 (Bilderna är i oordning)

Färska järvspår vid Stensdalsstugan

Hottögsfjället

Det är blåsigt och rätt så kallt, det där med att vänja sig vid nya årstider. Växlingarna går ju så fort. Men det gör egentligen inte så mycket, jag gillar alla årstider fast på olika sätt. Så även hösten. Den friska luften och de vackra färgerna. Kravlösheten!

Tillsammans med Nina och mina fyra hundar (okej, tre plus Dixie) så ska vi upp på Hottögsfjällets topp. En vacker tur som man börjar genom en urskog innan man kommer upp på kalfjället.

Dock inträffar ett större missöde. Yoda är som många vet min lilla gatuhund. En hund som levt så många år på gatan som hon gjort är extremt självständig. Något jag minst sagt fick bevisat idag… Hon stack! Det brukar hon inte göra när det är kallt, då har hon alltid hittills hållit sig i närheten för att bli buren mellan varven. Men icke idag. Visst har hon stuckit innan, men aldrig längre stunder. 15 min blev en timma, en timma blev två. Både jag och Nina ropar hennes namn, osäker på huruvida hon kan höra oss eller inte pga vinden.
Yooooodddddddaaaaaa!
Inget svar och ingen hund syns till. Vi kommer upp till toppen, vi går ner. Inte ett spår efter en liten hund. Vi sätter oss i skogsbrynet, tre timmar har hon varit borta. Vi har ropat oss hesa men ännu ingen hund! Vi går upp en bit på fjället fortsätter att ropa. Men ingenting vare sig hörs eller syns.

Solen börjar gå ned så vi bestämmer oss för att gå ner till bilen, ska vi leta vidare behövs en lampa.

Kommer ner till bilen, inte heller där syns Yoda till. Ska öppna bakdörren för att ta ut pannlampan som ligger där. Så konstigt bilrutan är lite öppen, så lämnade jag den väl inte?! Men vad nu, vem tittar ut genom fönstret? Jo, Yoda!

Hon hade alltså sprungit ner, och någon förbipasserande släppt in henne i bilen…