Lillåstugan -igen!

Jag kommer inte ifrån sträckan från Ullådalen till Lillåstugan lämpar sig helt perfekt för mig och mina fötter. Det är i stort sett helt platt, så fötterna behöver inte vinklas det minsta. Vyerna är vackra. Det är en bra tursträcka helt enkelt. Okej, jag erkänner.. Jag gör det lite för fikats skull i Lillåstugan också. Kan inte hjälpa’t. Älskar fika helt enkelt 🙂
Bounty fortsätter att åka snålskjuts med Vega..
När jag skulle skida från stugan tillbaka till bilen skedde däremot ett smärre missöde.. Bindningen gick sönder! Tur att jag har en lättlagad variant så att det räckte med att dra Bountys kopperl runt foten så satt den 🙂

Guldkant

Även om man är nyopererad och har ont i fötterna så behöver man frisk luft och guldkant i sin tillvaro. Att bara skida ut några hundra meter till en liten holme, sitta där framför en brasa, se solen gå ned och grilla korv. Det behövs inte mycket mer än så för att lyckan ska bli total!

Lillåstugan

Att skida till Lillåstugan från Ullådalen är verkligen en lagom lång tur när man inte är helt ”i ordning”. För att vi alla ska få ut så mycket som möjligt av turen får Vega dra sin pulka, som hon älskar!Vi tar inte den kortaste vägen till våffelstugan, utan kör som en runda. I mycket långsamt tempo, men vad spelar det för roll? Så länge man har det fantastiskt!

miniskidtur

Idag fyller lilla Bounty ett år. Det firande vi med att ta en liten skidtur i Ullådalen. Som hon fyller år idag tyckte hon inte att hon skulle behöva springa själv. Hon valde därför att ta snålskjuts med Vega istället.

Det kändes i kroppen efter denna skidtur i snigeltempo. Men ack så välbehövligt det var!

För att se ett filmklipp från turen och när Bounty åker pulka klicka: HÄR

 

Motgångar :/

Motgångarna eller vad man nu ska kalla det fortsätter. Jag var inne i Östersund och magnetröntgade mina fötter i början av förra veckan. Det för att jag har haft ett bråck på en senskida i vänster fot sedan ca ett år tillbaka. Idag kom domen/beskedet om det. Man vet inte vad det kommer ifrån. Men mina fotleder ser inte allt för bra ut och måste gipsas. Den vänstra är värre skadad än den högra, därför kommer jag nu bara att gipsa den. Mest troligt kommer det att bli nästa vecka, absolut senast veckan därpå. Det betyder att jag hinner inte mer än avsluta den första sjukskrivningsperioden förrän jag hamnar i nästa..

Nu gäller det att hålla modet uppe! Jag tror fortfarande att jag kommer att kunna åka till USA första april! Det är det jag satsar på, men med ytterligare en sjukskrivingsperiod blir det extremt tajt med pengar..
Att sen allt kommer på en gång; cystor, urinvägsinfektion och fötter är bara att acceptera och kanske är det också det bästa. Att ta allt på en gång. Så torde ju resten av året bli helt underbart!!!

 

Vildmarksmässan och Appalacherna

Att det inte blir som man tänkt sig är ett känt begrepp och ofta ett faktum. Jag fick mitt visum, bara att boka resan för mig och mina älskade fyrbenta. Trodde jag…
Men så dök det upp ett problem jag inte räknat med. Började att ha ont i nedre delen av magen, vilket visade sig vara två stycken (8 cm i diameter stora) dermoidcystor, en på vardera äggstock. Det är en typ av godartade tumörer, alltså ofarligt, men något som kräver operation.

Nu är den operationen gjord och allt har gått bra. Två veckors vila och sjukskrivning, sen ska jag allt vara på banan igen. Så tanken är fortfarande att jag ska ta mig iväg första april. Är väldigt lättad över att de här problemen dök upp här och nu och inte nånstans längs Appalacherna. Men självklart gör det här också att budgeten kommer att bli en del stramare, nästan 3 veckor utan lön var väl inte precis vad jag behövde inför det här men… Inget man kan göra åt det.

Idag kom ett paket på posten med två guideböcker över Appalachian Trail. En av dessa ska få följa med hela vägen. Ska nu längta mig dit och drömma mig bort med dessa. En annan del av uppladdningen blir att åka till ”vildmarksmässan” i Stockholm som är mellan 7-9 mars. Låta mig inspireras av äventyrliga människor 🙂

 

Årets långvandring

Nu har vi kommit en bra bit in i det nya året. Hittills har
det varit rätt så tyst från mig om vilka årets tänkta turer är. Men nu är det
helt bestämt vilken årets långvandring blir, nämligen Appalachian National Scenic
Trail, USA.
Idag fick jag ett 6 månaders turistvisum beviljat. Så jag är
EXTREMT glad J
Appalchian Trail är en 2,183.3 miles (ungefär 350 mil) lång
markerad vandringsled i östra USA som sträcker sig från Springer Mountains,
Georgia upp till Mount Katahdin, (Baxter state park) Maine.  Totalt går den genom 14 delstater (Georgia,
North Carolina, Tennessee, Virginia, West Virginia, Maryland, Pennsylvania, New
Jersey, New York, Connecticut, Massachusetts, Vermont, New Hampshire och
Maine).
Huvuddelen av leden går genom ”vildmark”, men man passerar
också städer och landsbygder. Så mat behöver man sällan bära för många dagar i
stöten. Terrängen varier, men det mest typiska är skogslandskap, därför kallas
Appalachian Trail ofta för ”the green tunnel”. Men man kommer också upp och
vandrar över trädgränsen. Ledens högsta punkt är Clingmans Dome, Smokey
Mountains, 6,643 ft (2,025 möh).
Jag räknar med att det ska ta 6 månader att göra en så
kallad ”thru-hike”, alltså att gå hela sträckan.
Jag kommer att ta alla tre hundarna med mig på denna
vandring. Hundar är däremot förbjudna i två av nationalparkerna. Har redan
varit i kontakt med en kennel som kommer att komma ut och hämta dem och ta hand
om dem medan jag går igenom dessa parker.
Man går genom 8 nationalskogar, 6 nationalparker och
flertalet naturreservat. I stort sett hela sträckan går genom olika grad
skyddad natur.