Via-alpina dag 27

Dag 27: Obere Wolayer Alm-St. Lorenzen
Nu har jag slängt om rutten en del, istället för att röra mig uppe i bergen kommer jag att de närmsta dagarna gå genom dalgången Lesachtal. Det ska regna rätt så mycket de kommande dagarna och lavinrisken anses därför hög i det område jag skulle ha rört mig över. 
Klockan hade passerat midnatt igår när jag skulle leta mig tillbaka till tältet. I bäckmörker är det inte lätt att finna ett tält vill jag lova! Mitt lokalsinne/sinne för att hitta blir inte bättre, även fast man kan tro det då jag är ute och flänger som jag gör. Natten var rätt så kall, men jag och hundarna kurade ihop oss tillsammans. Vi vaknade dock tidigt pga kylan, redan före fem. Så det var bara att laga lite frukost och börja att röra på sig för att bli varm igen. 
Jag gick längs med Wolayer Bach hela vägen ned till Gail som är huvudfloden för denna dalgång. Vi startade på 1709 möh och kom ner till 1000. Första kilometrarna var genom ett snötäckt vinterlandskap, så mötte vi våren allt eftersom och tillsist var vi nere i sommaren. Inte illa med tre årstider på en dag! 
Man får aldrig slappna av när man vandrar, bara när man ligger helt horisontalt. Idag gjorde jag misstaget att slappna av och börja tänka på annat när jag kom ner till barmark och en grusväg. Hann inte mer än börja tänka på annat så vek sig högerfoten så illa att jag föll. Gjorde något så djävulskt ont och med det växte bråcket jag har på den foten. Som tur var väntade ett vad lite längre ned för den grusvägen. Det ska gå en väg över den plats där vi vadade, men halva var bortspolad. Vattnet var isande kallt och på djupaste stället nådde det mig up för halva låret. Fick först gå en gång med min packning, sen gå tillbaka för att hämta Bounty och sen gå tillbaka en sista gång för att hämta Vegas packning. Vega visade prov på sin smidighet genom att gå på de uppstickande stenarna så långt det gick för att sedan, från stillastående, hoppa de sista 2 metrarna! 
Så kom vi till byn Nostra och några kilometer senare Birnbaum där vi stannade för att luncha. Hundarna blev snabbt populära bland förbipasserande, (hundarna var däremot mest intresserade av att sova). Jag gillar inte tanken på att något i vandringen ska bli en ”transportsträcka”. Men när regnet kommer och man går längs en väg blir det lätt att man bara nöter kilometer så blir det inte mycket mer än det.. Men byarna vi passerade på vägen till St Lorenzen var väldigt pittoreska. I St Lorenzen åt jag lunch tillsammans med mannen från nationella fjällräddningen som jag träffade igår samt ägaren av hotellet/restaurangen som jag ska stanna på för natten, även han är fjällräddare. Väldigt intressant att höra om deras arbete! 

Via-alpina dag 26

Dag 26: Untere Valentinalm-Obere Wolayer Alm
Idag är det den 25 maj, min tjugosjätte vandringsdag och tillika min 26 födelsedag!
Startade dagen på bästa tänkbara sätt, en enorm frukost. Jag tror att jag måste ha chockat människorna som drev Almgasthof Valentinalm med min enorma aptit. Dels vid middagen igår och dels i morse. Men vad kan jag säga? Man blir sjukt hungrig efter några dagar på vandring!
Vi började så vår vandring längs en grusväg till att börja med. Via-alpina går egentligen längs en stig parallellt med denna grusväg, men då den var täckt med nedfallna träd och snö kändes det mer värt att slingra sig fram på grusväg. På den var det bart i stort sett alla de 340 höjdmetrarna till Obere Valentinalm, 1540 möh. Där stannade vi till för får första paus. Sen tog jag på mina stegjärn, det var inte särskilt brant upp till Valentintörl, 2152 möh. Men jag upplever ändå att det är lättare att gå med dem på än utan. Utsikten från Valentintörl var sagolikt vacker! Jag har haft växlande molnighet hela dagen, och då jag nådde toppen hade jag sån tur att solen letat sig fram ur molnen och värmde gott. Så där hade vi också en paus. Jag hade fått höra av personalen på Almgasthof Valentinalt (vilken personal förresten, helt fantastiska och trevliga på alla sätt och vis. Dem lade verkligen ned energi på detaljer, såsom uppläggning av mat, vikta handdukar etc) att Wolayer See Hütte inte öppnat för säsongen än (inte förvånad) men att dem har ett vinterrum/bivackrum. Nu är det en sak man måste veta om bivackrummen här i Österrike, -Man behöver en nyckel för att kunna använda dem! Så när jag kom ner till Wolayersee Hütte, 1967 möh, var allt alltså igenbommat. Fanns inte heller någon direkt lämplig plats för ett tält. Allt var väldigt exponerat och inga gröna fläckar. Så efter en timmes paus där i solen bestämde jag mig för att gå ned ytterligare 260 höjdmeter till Obere Wolayer Alm. Inte heller där fanns några gröna fläckar. Men här är helt platt och jag har skydd från några träd. Så i natt blir min första natt direkt på snö. 
Jag blev lite förvånad över att se att det var människor i ett av husen här, jag stannade till för att fråga om det var okej att jag tältade ca 500 meter nedanför deras hus. Det var det! Sen blev jag inbjuden till dem, jag fick veta att de är far och son från Italien som lånat stugan av en vän för att jaga. Jag blev bjuden på pasta med pesto till lunch. När jag sedan skulle gå efter en trevlig lunch fick jag en inbjudan på middag, så klockan 21 ska jag dit på en bit mat. Trevligt värre! Klockan 21 så kommer en tredje man dit också, som arbetar som polis i de närliggande bergen, så då ska jag passa på att fråga om kommande vandringsdagar. Vad jag kan förvänta mig av dem. Kanske att jag måste lägga om rutten för som det ser ut just nu ska jag upp på över 2500 möh i övermorgon. 
Var skönt att ha en lite kortare vandringsdag idag efter de mastodont pass vi haft de senaste dagarna. 

Via-alpina dag 25

Dag 25: Zollnersee Hütte-Untere Valentinalm
Att varje dag innebär en ny utmaning börjar stå rätt så klart. Även idag har vi mestadels rört oss på snö. Men denna dag kan inte alls jämföras med gårdagen, men det hoppas jag på att aldrig behöva uppleva igen heller. 
I natt regnade det något så kopiöst, som tur var hade det regnat ifrån sig lagom till det blev morgon. Regnmoln har kommit och gått under dagen, men dem har alla valt att släppa sina droppar på andra platser än just där jag befunnit mig. 
Vi började dagen med att gå ned till ett ängslandskap nere vid Obere Bischhofalm, därifrån följde vi sedan en grusväg ett par kilometer. Sista kilometern av den var förstörd av laviner som gått under vintern. Vi vek så av från den på ”Pamosioweg”, höll oss på ungefär samma höjdmeter i 3 kilometer. Några klurigheter stötte vi på, men med stegjärn och gott samarbete fungerade det fint. Till sist så började den riktiga stigningen upp till Köderkopf, en topp som ligger på 2167 möh. Utsikten jag hade där uppe gjorde verkligen mödan värt. Men det var tungt för benen! 
På andra sidan av Köderkopf var det i stort sett helt snöfritt. Var som att gå upp i vinter och ned i vår. Några snöfält fick vi ta det lite försiktigt på, men i stort var det inga större problem. Vi kom så till Ober Tschintemuntalm, sista kilometrarna dit var småtrixiga bitvis, även dessa pga av laviner tidigare i vinter. 
När vi sedan skulle gå vidare lyckades jag med bedriften att missa ”avfart”, upptäckte dock detta ganska snart då jag skulle gå nedåt och stigen jag följde ledde uppåt.. Försökte mig på en genväg för att genskjuta den stigen jag skulle följa. Men genvägar är senvägar, mao resulterade det i att jag fick gå tillbaka hela vägen till den punkt där jag upptäckte att jag gått fel och sen tillbaka till stigförgreningen. Som det inte alls var konstigt att jag missat, två gånger fick jag gå förbi där innan jag såg var den var. Det är mest troligt en stig som inte används så ofta ned till Untere Tschintemuntalm. Det fanns några få solblekta, väder och vindpinade markeringar, men som alltså knappt syntes. Stigen försvann nu och då. Men ned kom vi och vi kom ut på det ställe vi skulle. Därifrån väntade ca 4-5 km längs grusväg till Plöcken. Skönt att gå och ha plant under fötterna för en stund!
Som min mat börjar på att ta slut så var min plan att bo och äta i Plöcken. Det blev många timmar med vandring även idag, så lättnaden var stor när jag såg guesthouset torna upp sig. Gick in, får veta två saker. 1. Man kan inte bo där. 2. Dem slutade att servera mat för 45 min sedan. Hur det nu än var och blev så liftade jag med dem till Mauthen där dem bor. Där släppte de av mig vid en matvaruaffär. Hade verkligen tur då jag kom dit 1 (!) min innan den stängde. Fick köpt mat, sen gick jag upp till huvudvägen igen och ställde mig för att lifta tillbaka till Plöcken. Den fjärde bilen stannade : ) Så med ryggsäcken fylld av mat var det lite lättare att gå de sista kilometrarna till Untere Valentinalm! Där bor jag inne i natt, åt en trerättersmiddag. Så jäkla gott. Min kropp bara skriker efter mat hela tiden nu, känns som om jag aldrig kan ge den tillräckligt. Men efter de tre rätterna var jag mätt! Det fick bli en endag förtidig födelsedagspresent till mig själv. 
Så nu ska jag krypa ner nyduschad och nykammad under rena lakan. Skönt! Min kläder har jag tvättat och hoppas på att dem ska hinna torka under natten.

Via-alpina dag 24

Dag 24: Bivacco Ernesto Lomasti-Zollnersee Hütte
Om det är sant som dem säger att man växer av utmaningear är det just vad jag gjort idag. Det har varit en dag då alla mina kunskaper sats på prov. Allt från navigering, då alla stigar och markeringar för dessa gömts under all snö, men också att navigera i dimma, säkra vägval, behålla lugnet i pressade situationer osv. 
Dagen började rätt så bra, det var rätt så brant på skrå och snöigt/isigt, men med stegjärn och yxan gick det bara fint. Utmaningen där bestod i att ta på och av stegjärnen då det var ca 100 m med snö sen 50 utan och så höll det på. Men även att hitta rätt och välja en så pass säker väg som möjligt var såklart utmanande. Så kom vi så småningom till Rattendorfer Sattel. Det är så kargt och nu när snön har börjat att smälta har den mönstrats av allt grus, lera etc. Så nu kan man snacka om att månvandringskänsla!
Från Rattendorfer Sattel till Straniger Alm, gick det helt smärtfritt. Mycket snö även här. Det har jag som sagt haft hela dagen, ca 1 m ligger kvar. Min kängor började bli genomvåta här nånstans, så för varje steg jag tog kunde jag känna hur det sipprade vatten mellan tårna.  
Regnet låg i luften från start i morse, men började inte falla förrän vi var vid just Straniger Alm. Småskurar kom och gick sedan resten av dagen. Men jag hade tur, för just som jag fått upp tältet kom ett riktigt skyfall.
Sista kilometrarna till Zollnerseehütte var bland de mest utmanande jag varit med om någonsin. Det var under dessa som de flesta av mina kunskaper sats på prov. Här var de delar som syntes av stigen i stort sett helt bortspolad eller tagen av något större snöskred i vinter. Det låg träd som måste ha kommit högre upp nånstans lite varstans och i stort sett alla träd under där vi gick var knäckta på mitten. Vid några tillfällen var jag tvungen att först gå med mina saker, sen gå tillbaka för att hämta Vegas. Djup koncentration gällde hela tiden. Det tar på krafterna att vara fokuserad. En sak är säker, där ville man inte ramla. Vi tog det lugnt, bara ett att göra. Så det tog en himla tid. Inga bilder kunde jag ta av två anledningar. Den första att regnet kom och gick så den var nedpackad och den andra att jag var så helt inne i att inte ramla och att jag och hundarna skulle ta oss fram på ett säkert sätt.
Sista två kilometerna till själva hütten förbi Zollnersee-sjön är säkert väldigt lätta och snabba i vanliga fall trots snö. Men här försvann vår sikt helt och hållet. 
En liten lätt besvikelse när vi kom fram till stugan och insåg att dem låst igen bivackrummet. Missförstå mig rätt, jag älskar att bo i tält. Men när i stort sett allt man har, inkl två hundar, är genomvåta är det ganska fint att bo inomhus och kunna hänga upp ting och tang. 

Via-alpina dag 23

Dag 23: Egger Alm-Bivacco Ernesto Lomasti
Idag har det varit en sån dag då vi har haft allt av allt. Vi lämnade Egger Alm rätt så tidigt i morse. Somnar man klockan åtta på kvällen kan man inte räkna med att sova överdrivet länge dagen därpå. Vi började med att följa en grusväg till Stallensattel. Vi lämnade ett sommarlandskap men kom snart till ett som var täckt med ca en meter snö. Då den var så hård gick det ändå lätt att ta sig fram på den. 
Från Stallensattel vek vi av på en stig som ledde oss till Sella della Spalla. Här var det helt fritt från snö. Väldigt vacker vandrings längs med en ravin. Så på vår vänstra sida hade vi det hela tiden jättebrant. 
Vårt nästa delmål var Garnitzenalm. På vägen dit hade vi åter en massa snö. Bitvis väldigt trixig terräng. Där visade Vega prov på sin erfarenhet. Vi skulle ta oss förbi några av de trixiga passagerna, det var massa snö, brant och rätt så eländigt. Vad gör Vega? Hon springer upp och ned för det här stället tills hon hittar ett lämpligt ställe för oss att ta oss vidare på! Till slut så var vi då vid Garnitzenalm, 1640 möh, som ligger mitt i skidanläggningen Garnitzen. Därifrån tog vi en av pisterna upp till Garnitzentörl, 1856 möh. Märklig känsla att gå mitt i en pist där det ligger så mycket snö att man lika gärna hade kunnat ta några svängar med skidor! Ner till Nassfeldpass, 1530 möh, sen hade vi sådan tur att det fanns en väg upplogad, snöplogkanterna var 3,5 meter höga på vissa ställen!
Från Nassfeldpass var det dags för oss att ta oss an ytterligare en skidpist för att ta oss till Madritschen, 1919 möh. Även denna var helt snötäckt. Så att hitta några markeringar för leden var bara att glömma. Jag letade mig fram med hjälp av GPSen, fungerade väldigt bra. Först skulle vi ned för en pist till 1700 möh, innan det var dags att leta sig ut i helt obanad terräng. Så kom vi till Bivacco Ernesto Lomasti vid Rudnigsattel, 1945 möh. Vi ska sova där inne i natt. 
Börjar känna att jag börjar vara inne i vandringen nu, både fysiskt och psykiskt. Upplever att min kropp blivit starkare, underbar känsla!  Över 1700 höjdmeter har vi tagit totalt idag, och det känns helt fint : )

Via-alpina dag 22

Dag 22: Achomitzer Alm-Egger Alpe
Jag hade stannat betydligt mycket närmare mitt egentliga slutmål igår mot vad jag trodde. Det var bara att ta sig upp för en backe så kom vi till Maria Schnee, efter det så var det i stort sett helt platt fram till Feistritzer Alm. Ett litet snöfält skulle passeras som enda krux. Vid Feistritzer Alm skulle vi fortsätta över en äng innan vi kom till en skog, gissa vilken känsla jag hade? -Sound of music ; )
På den ängen fick vi ser vårt första murmeldjur för turen också. Har sett flera stycken idag, dem är så söta!
Genom all skog vi gått genom har det varit ett military bootcamp. Så många träd som fällts av tyngden från snö som kommit i vinter (träffade två skogsvaktare som berättade det, att det vid ett tillfälle kom för mycket snö under för kort tid). 
Vi har varit i Österrike i stort sett hela dagen, här får man inte tälta. (Även det berättade skogvaktarna). Men huruvida det är en regel eller en lag förstod jag aldrig, så jag fortsätter som innan. Just ikväll har jag frågat markägaren om tillåtelse. En tredje sak som skogvaktarna sa var att det finns väldigt mycket björn i det här området. Att jag är inne i björnland.. Tur att Bounty är med och kan skydda mig och Vega. Eller hur det nu var, jag misstänker att hon snarare skulle reta upp en eventuell björn för att sen springa och gömma sig bakom mina ben. 
Mina stegjärn har kommit till användning även idag. På väg ner från toppen Starhand, 1965 möh, var det väldigt mycket snö kvar de första 150 höjdmetrarna och rätt så brant. 
5 st strömmande vattendrag har vi varit tvungna att vada över idag. Vega gör det som om det vore den enklaste saken i världen. Bounty har jag fått lyfta över. Så då får jag först gå över med mina grejer, sen gå tillbaka för att hämta henne. Så fötterna har fått bli nedkylda : ) 
Det är en väldig skillnad att ta 1000 höjdmeter på en dag i jämförelse med 2000 som igår. Men gårdagens höjdmeter har känts i benen idag. 
Flera vackra små ”stugområden” Alm, som det heter här har jag gått förbi idag. Jätteidylliska med fina timrade stugor.
Sista ca 4 kilometrarna var väldigt lättgådda. Från Dellacher Alm till Egger Alm är det i stort sett helt platt. Var ett väldigt fint sätt att varva ner på! 
Mat är en viktig del av ett lands kultur. Därför bestämde jag mig för att gå tillbaka till själva Egger Alm, efter att jag slagit upp tältet, för att äta middag på ett Gasthaus. Fick nån specialitet för det här området. Väldigt gott och maffigt som om det vore för en skogsarbetare! Vet inte helt hur jag ska förklara det, men nån form av deg med ost, kryddor och vad det sista var listade jag aldrig ut vad det var, men det kändes som potatis. Min aptit bara växer för var dag, så trots att det var så mättande gick jag ner alltihop. 

Via-alpina dag 21

Dag 21: Thörl-Maglern-Achomitzer Alm
Just nu är jag så trött i både kropp och knopp att jag knappt orkar att skriva. Det har varit en lång och rätt så krävande dag. 
2000 höjdmeter har vi tagit totalt enligt GPS:en, och det känns.
Vi har följt ryggen som utgör gränsen mellan Österrike och Italien i stort sett hela dagen. Vi började med att gå genom små skogsstigar rätt så brant tills vi kom till toppen Kapin, 1514 möh. Utsikten har varit jättevacker hela dagen, (när vi inte varit mitt i nån skog förstås, då har vi enbart sett träd).. 
Snö och stormfällda träd har gjort att allt tagit så mycket mer tid mot vad det skulle behöva ha gjort. Eller tid är väl en sak, men energi. Det tar på krafter att behöva stampa till snön för varje steg för fästa och att gå runt träd i ofta oländig terräng känner också på. 
Att gå på snö som omvandlats av våren är väldigt bra att gå på när det är kallt, då är den hård. Men när den mjukats upp av sol och värme är det som om man är med på cirkelträning. Man kommer till stationen med en tjockmadrass som man ska springa på, ett problem bara. Tidtagaruret gick sönder när man kom till just den stationen så man kommer aldrig vidare till nästa. Så kan känslan vara ibland iaf.
Stigen är inte heller lätt att följa när den göms under snön, när markeringarna för den även den finns under snön är det riktigt lurigt. Gjorde tabben att lita helt och hållet på det nerladdade GPX-spåret från via-alpina.org vid ett tillfälle idag. När jag var på väg ner från Kapinberg – Monte Capin DI Ponente som även det är topp som delas av Österrike och Italien. Stigen var helt försvunnen så jag tänkte att jag skulle använda mig av GPS:en för att komma på den igen. Den ledde mig till ett stup.. Så jag tänkte att bästa sättet att finna tillbaka till stigen är att sätta mig ner, ta något att äta och se mig omkring. Det var ett bra beslut, då såg jag ett fällt träd som något kapat i bitar med motorsåg. Det var alltså 117 meter ovanför den plats där stigen skulle gå enligt mitt spår.. 
När vi väl kommit tillbaka till stigen gick det sen bra för oss att ta oss vidare. Allt gick egentligen jättebra fram till se sista 175 höjdmetrarna till Achomitzer Alm. Där var det mycket snö. Även det gick bra, men det tog som sagt en del extra tid. 
Just nu kommer jag inte ens ihåg vad jag har tänkt på idag. Det är rätt gött ändå att vara trött pga fysisk aktivitet. Tror att vi alla tre kommer att sova gott i natt. 
Det har varit som om alla insikter vaknat över en natt. Från att inte ha sett en enda i stort sett så har jag idag mött massa mygg, bin, fjärilar etc. Sen har jag även stött på extremt aggressiva myror. Dem klättrade upp för skorna medan jag gick, sen följde dem strumporna upp till knävecken och där stannade dem till och bet. Säkert 10 stycken har gjort så på mig idag. 
Jo just det, nu kom jag på en sak jag stört mig lite på.. Skyltarna, eller vägvisarna. Hemma har vi ju avståndet i kilometer. Här är det i timmar, så när man kommer till en skylt och det står 2 1/2 h, man går i 60 min och då möts av en ny skylt där det står 2 1/2 timme även på den. 45 min senare igen möts jag av en tredje skylt som det står 2 1/2 timme på.. Till slut blir man leds, eller den här var ännu bättre. Först står det 40 min till den plats jag ska på, 15 min senare möts jag av en skylt som det står 45 min på… 
Vädret har varit på vår sida idag, solen har skinit från en i stort sett helt och hållet blå himmel. Hade säkert vara väldigt varmt om vi inte haft skugga i från träden.. Som sagt har vi mestadels gått genom skog, det var egentligen först när vi kom fram till Achomitzer Alm som den byttes ut mot ängar.

Via-alpina dag 20

Dag 20: Podkoren-Thörl-Maglern
I natt hade jag hela hotellet för mig själv. Kändes lite konstigt måste jag erkänna att gå ner och äta frukost och veta att personalen ställt iordning den enbart åt mig. Väldigt gott var det iaf! När jag sen skulle gå undrade dem vad jag ville ha med mig som färdkost! Jag kan nog inte säga det här tillräckligt många gånger, alla jag mött i Slovenien är så trevliga, gästvänliga och snälla. Jag har egentligen all mat jag behöver, men mjukt bröd är aldrig fel : )
Så började vi sedan att gå, skönt att komma igång och röra på kroppen igen. Den är ännu lite stel, men tänker att den snart kommer att mjukas upp. Stigning direkt från start och tyvärr asfalt. Så var det hela vägen upp till Österrikiska gränsen, därifrån ek vi av på en stig. Efter det var det i stort sett bara olika stigar och skogsvägar vi gick efter. 
Nu har vi alltså lämnat Slovenien efter nästan tre veckor där. Det har varit tre helt fantastiska veckor och hoppas att jag kommer att kunna återvända till detta vackra land i framtiden. 
Efter att ha vikit av från landsvägen kom vi som sagt in i en skog, där blev det ytterligare lite mer lutning. Till sist kom vi ut i en alpinanläggning, den korsade vi. Det är lite spökstadskänsla när man kommer till en alpinanläggning sommartid. Allt är helt dött. På slutet av denna alpinanläggning fanns ”dreiländereck”, ett treriksröse för Slovenien, Österrike och Italien. Så idag har vi varit på tre ställen samtidigt. Inte ofta man får tillfälle att vara det : ) Men detta monument var betydligt vackrare än den betongklump vi delar med Norge och Finland! Detta monument stod på 1509 möh. Därifrån gick det sedan mest bara nedför genom ett skogslandskap hela vägen till Thörl-Maglern. Jag gick precis på gränsen mellan Österrike och Italien under några kilometer. 
Alldeles innan man kommer till själva samhället så måste man korsa autobahn, det är en lustig känsla när man gör det. Det blir en sån kontrast gentemot lugnet i skogen. I denna skog var det förresten rätt så svårt att hitta rätt mellan varven, ibland var det markeringar på varenda träd, men så kom man ut på nåt ställe där flera stigar möttes, då fanns det inte en enda.. 
Dagens lunch var en riktig höjdare! Brödet jag fick från hotellet tillsammans med den hemmagjorda sylten och osten som jag köpte i Trenta som var tillverkad i dalgången. 
Bounty är sig själv igen, väldigt skönt att se! Ögat är ännu lite irriterat men inte mer än så. Nu är det dags att laga lite middag så att vikten i ryggsäcken minskas någon gång! 
Vi har haft en väldigt bra dag med vackert väder avslutar jag med att säga.

Via-alpina dag 18-19

Dag 18: Podkoren
Det där med att vila är en typisk sån grej som finns med på min lista ” lite bättre i tanken än i verkligheten”. På samma lista finns även bla bada i badkar. Jag fullkomligt älskar tanken på att bada badkar, men när jag väl gör det tycker jag inte att det är fullt så fantastiskt längre.
Det är inte det att vi inte haft en bra dag jag och hundarna det har vi haft! Kan man ha annat när man får starta den med hotellfrukost?! De som känner mig väl vet att jag fullkomligt älskar två saker när det kommer till mat, frukost och pannkaka 😉 
Sen har vi tagit några kortare promenader. Ett mysigt litet samhälle! Och vi har ägnat åt att vila, 100 procentig vila! 
För att återgå till det där med att bada så har jag även badat idag. Men kropp mår faktiskt bättre ett att få mjukas upp av det varma vattnet 🙂 misstänker att mitt huvud fick sig en liten smäll med, för jag upplever att världen gungar lite. Ungefär som när man suttit på en brygga och sen står på land. Så att vi vilar känns väldigt bra, även om jag börjar vara så uttråkad att jag snart kryper på väggarna. 
Dag 19: Podkoren
En väldigt lugn dag, lyssnat till ljudbok, badat, sett Astrid Lindgrens ”allra käraste syster”, tagit små kissturer med hundarna, ätit god middag och sen ikväll hamnade jag på ett super trevligt kafé/bar. Det var ett gäng människor som satt utanför och drack vin och öl, de ropade mig till sig och vi började prata. Många spännande människor med unika personligheter. Hade en galet trevlig kväll tillsammans med dem! Människomöten som dessa ger verkligen energi! Baren som finns här i Podkoren är mer än värt ett besök, inte bara för den härliga stämningen utan också för att det är som att resa i tiden att gå in där. Mycket av inredningen är densamma som när huset byggdes för närmare 500 (!) år sedan. Twiggy som driver detta ställe är en kvinna med ett stort hjärta. När jag gick skickade hon med mig en burk jordgubbssylt som hon själv lagat. Det var inte enda presenten jag gick iväg med därifrån, nej, Mladen Trstenjak skickade med mig en ost som han gjort själv. 
Imorgon fortsätter vi att vandra. Vädret verkar vara på vår sida nu i den närmsta framtiden!

Via-alpina dag17

Dag 17: Koca pri izviru Soce-Podkoren
Jäklar i min låda vad det har blåst i natt. Hade svårt att sova som det var med en kropp som blev allt mer öm för varje minut. Att det sen känns som man sitter fast i en torktumlare gör det inte heller lättare att somna. När jag sedan somnade drömde jag mardrömmar om fallet, vaknade svettig och så höll det på natten igenom. Redan innan jag lade mig igår så bestämde jag mig för att kasta om rutten lite och följa vägen till Kranjska Gora istället för att gå Via-alpina som det är tänkt till Podkoren. Det för att Kranjska Gora 
är en stad och jag ville gärna hitta en veterinär som kunde ta en titt på Bounty. Blåsigt var det och regnet låg i luften hela dagen. Ryggsäcken tung pga all inhandlad mat igår och kroppen känns som den blivit överkörd av en ångvält.. Varenda muskel i precis hela kroppen är stel och värker. Kan inte heller påstå att det var en särskilt upplyftande syn att se mig själv i spegeln i morse! 
Väl framme i Kranjska Gora visade det sig att det inte fanns någon veterinär. Pratade med personalen inne på sportbutiken och blev rekommenderad att ta bussen till Lesce. Lesce ligger 4 mil sydost om Kranjska Gora och bussresan dit tog 45 min. Det verkar inte finnas några landsomfattande regler huruvida man får åka buss med hund eller ej, i detta område var det som tur var okej.
Så kom vi till veterinären, han undersökte Bounty. Han konstaterade att hon inte hade några allvarliga skador. Ögonsalva, antibiotika och desinfektion av såret bak i rumpan samt vila inomhus. Hon behöver värme och vila över helgen. Vet inte hur jag bäst ska beskriva den lättnad jag kände efter besöket!
Jag bestämde sedan mig för att ta bussen ytterligare 2 km på väg tillbaka och passera Kranjska Gora för att komma till Podkoren istället och åter vara tillbaka på ursprungsrutten. Här hittade jag ett trevligt hotell som jag ska stanna på tills måndag. Fick ett extra fint pris om jag stannade hela helgen. 30 euro per natt för ett rum på ett riktigt hotell inkl frukost. Jag fick halva priset! 🙂 Just det, jag har badkar på rummet! 
Tror att det där med vila blir bra för oss alla, jag känner mig lite som om jag blivit överkörd av en ångvält just nu. Hela kroppen är öm och blå. Skönt med ett uppmjukande bad. Efter badet tvättade jag alla kläder. Och ja mamma, borstade håret.