Via-alpina dag 78

Dag 78: Tirano-Val da Terman
Det är inte var dag som man får vakna på en scen! Inte heller till en klarblå himmel. Idag fick jag göra både och! En scen som jag dessutom fått hålla en egen konsert på tillsammans med Vega igår : )
Det gick betydligt mycket bättre att hitta ut ut Tirano om man jämför med att hitta in. Folkparken/festplatsen var inte heller långt ifrån själva via-alpina-leden. Vi behövde bara gå längs med floden Adda ca en kilometer och sedan över en bro så var vi på plats! På andra sidan bron var de äldre delarna av staden. Kullerstensgator och gamla stenhus. De människor vi mötte var gamla och klädde sig på det typiska sättet som gamla människor gör här. Det gjorde att det kändes som om tiden stannat! Det luktade gott av nybakat bröd. Gustav gick in för att köpa ett par bullar. Med vetskapen om det och att vi skulle fika dem i Roncaiola, 816 möh, gjorde det lättare att gå de 350 höjdmetrarna. Vi gick genom vinodlingar där det utöver druvor fanns äppel- samt kiwiträd. Trots att vi var uppe med tuppen värmde solen på gränsen till för mycket. Det blev inte bättre utöver dagen, solen gassade så att det kändes som om blodet skulle börja koka. En bra bit över 30 grader i skuggen! 
Vi hade skugga merparten av vägen till Roncaiola. Där vinodlingen slutade tog skogen vid. Hela tiden gick vi längs en gammal åsnestig. Roncaiola var en väldigt mysig liten by, även där kändes det som om tiden stannat! Vi satte oss utanför kyrkan och åt våra bullar. Medan vi satt där blev jag uppringd av ett dolt nummer. Jag vart extremt överraskad när jag svarade av att Richard, (australiensaren som jag vandrade med på väg till Santiago de Compostela förra året) fanns på andra änden av tråden. Han hade väldigt bra nyheter att komma med, han kommer till Sverige i början av december! : ) Ska bli väldigt roligt att träffa honom igen! 
När jag och Gustav fikat färdigt var det dags för oss att gå åt varsitt håll. En vandringsvecka går så fort! Gustav vände för att gå tillbaka till Tirano igen varifrån han ska ta tåget imorgon och jag fortsatte upp mot Schweiziska gränsen, 1300 möh. Tack för en fin vandringsvecka Gustav! 
Det var en rätt så tuff vandring vidare. Kanske inte en dag då solen inte gassat så. Men idag kändes det tufft och inte mindre än runt 2200 höjdmeter skulle vi ta totalt innan dagen var över. Att gå på asfalt gillar inte mina fötter och dessutom blir värmen ännu mer påtaglig när man gör det. Från Sasso del Gallo (schweiziska gränsen) gick vi gå flera kilometer längs asfaltsväg innan den så småningom övergick till att bli en grusväg och tillsist en stig. Som sista biten till San Romerio blev grusväg igen. Några av dessa sträckor var vi tvungna att göra längre omvägar på då delar av stigar rastat helt i jordskred. 
Ett lätt regnfall kom just innan vi nådde San Romerio, 1793 möh. Ett vackert beläget ställe, med utsikt över i stort sett hela dalgången Poschiavo med sin sjö Lago di Poschiavo. Men vi stannade bara till en stund och njöt av den vackra utsikten innan vi började leta oss nedåt mot Poschiavo för att hitta en bra tältplats. Det gjorde vi vid Val da Terman intill det forsande vattnet. Kändes som om det var bäst att stanna där då åskan började att mullra. 
  

Via-alpina dag 77

Dag 77: Salina-Tirano
Första dagen på länge som jag vaknade till en klarblå himmel! Vi började att gå längs La Forgoletta upp till 2419 möh och till sjön Lago di Schiazzera, 2392 möh. det kändes inte som om den leden kanske var den mest välanvända. Den var väldigt igenvuxen på flera ställen. Alldeles efter att vi kommit upp på den högsta punkten så mötte vi en cyklist. Han hade startat i Monaco och var på väg till Trieste längs den röda via alpina leden. Han var fullsponsrad och skulle göra turen på max två månader. 
Sjön Schuazzera var verkligen jättevacker! Men vi stannade inte där för att luncha, utan istället gick vi ner till Refugio Schiazzera, den drivs av en stor familj. Vi var inte helt säkra på vad vi egentligen hade beställt.. Men det kom två rätter till oss båda. Det var enorma portioner båda gångerna. Så när vi sedan skulle börja röra oss ned mot Tirano så var vi minst sagt mätta! Gustav som är vänligheten själv bjöd mig även denna gång. Tack snälla du!
Vi följde skyltningen till Tirano. Men någonstans blev det fel. Väldigt fel. Vi fick lägga om våra planer helt och hållet tack vare det och gå ned till Vérvio istället. Det var en låååång väg ned. Längs stigar, grusvägar och nån sträcka med asfalt. (och väldigt mycket brännässlor). Som jag nu gått längre mot vad det skulle ha varit om jag gått raka vägen till Tirano, så kändes det okej att ta bussen dit från Vérvio istället. Vi hade tur när vi kom ned dit, för vi blev omcyklade av ett par. Dem visade sig vara australiensare som var i byn för att hälsa på släktingar. Mannen i paret cyklade iväg till en bilverkstad för att fråga om varifrån bussen gick. När han kom tillbaka passerade en bil, det visade sig vara ytterligare nån släkting till dem. Dem visste precis varifrån och när bussen gick. Vi gick dit och ett par minuter senare kom bussen! Väl framme i Tirano så gick vi till en turistinformation för att få reda på var campingen låg. Efter att ha gjort de ärenden vi hade i staden började vi röra oss mot den. Efter att ha fått flertalet motstridiga uppgifter hamnade vi fel. Vi gick in på ett ställe där dem enbart sålde dricka för att fråga om vägen igen. (Nu hade det dessutom börjat att regna och klockan blivit mycket, 19.30). En fantastisk kvinna som heter Simone arbetade där. Hon berättade att vi inte kunde bo på campingen då den enbart är till för hus-vagnar/bilar. Efter att ha ringt några samtal så berättade hon att hon kunde köra oss till en festanläggning och att vi kunde campa där. Men innan vi åkte dit så bjöd hon oss på vin. Ett riktigt gott mousserande vin! 
Hennes vän mötte upp oss på festplatsen. Han visade oss till scenen och sa att vi kunde sova på den. Efter att ha visat oss runt och gett hundarna vatten så dukade han fram med ett rödvin härifrån området. Vi satt vi bordet och pratade och hade trevligt tillsammans med den i över en timma! : ) Innan han sedan skulle bege sig hemåt så bjöd han både mig, Gustav, Vega och Bounty på varsin strutglass! 

Via-alpina dag 76

Dag 76: Malghera-Salina
Jag erkänner, jag hade huvudvärk när jag vaknade i morse. Men det var inte mitt fel, det var Italienarnas. Refugiet serverade en jättegod trerättersmiddag igår, till det serverades vin. Jag drack dok bara ett litet glas. Men när middagen var över kom en man och hällde något gult och starkt i våra glas. Både jag och Gustav svepte våra glas som om det vore en snaps. Det var nog inte helt tanken att man skulle göra så för, för det var ingen annan i lokalen som drack på det viset… Gustav gick upp till rummet efteråt. Jag satt kvar och kollade lite på nätet, under den tiden hann mitt glas fyllas på ytterligare ett par gånger.. Men man måste ju ta seden dit man kommer sägs det ju! 
Vi åt en enorm frukost innan det var dags att lämna den lilla byn längs led 201. Det var en väldigt fin stig att gå längs med berget La Costas ena sida och sedan längs Monte Pedrunas sida. Sedan kom vi in i skogen och led S.I.  Vid Carette vek vi av in på 201:an igen och rörde oss mot Salina, 2174 möh. 
Vädret var soligt och varmt när vi började och gå. Men inte heller idag ville det hålla i sig. Vid lunchtid kom de första vattendropparna, därefter kom och gick regnet. För varje gång det återkom var det med lite mer kraft. Men som tur var fick vi upp tältet innan det riktiga skyfallet startade. Salina är dessutom en bivackstuga. Så vi satt där inne och lagade vår mat. 
Jag vet att jag tjatat om alla dessa kossor nån gång för mycket. Men idag var det utöver det vanliga. Mot oss på stigen kom en hel flock med sådana där långhåriga kor med ENORMA horn. När dem fick syn på oss vände dem och sprang åt andra hållet. När vi gått ytterligare ett litet stycke fanns där hela koflocken med både kossor, kalvar och nån tjur! När dem då istället för att springa iväg började komma allt närmre oss, så började det att bli lite obehagligt tyckte vi alla, utom Vega. Vega brukar i vanliga fall undvika kossor till vilket pris som helst, men inte dessa. Vet inte om det var det faktum att dem hade luggen hängande för ögonen precis som hon som gjorde det eller om det var något annat..

Via-alpina dag 75

Dag 75: A. Vermolera-Malghera 
Det regnade inte i morse när vi klev ut. Men tittade man på himlen såg det ut som om det närsomhelst skulle kunna börja, iaf om man kollade åt ena hållet. Såg man åt andra hållet såg det ut som om det lika gärna skulle kunna bli en dag med blå himmel och strålande sol. 
Vi började sedan röra oss genom det otroligt vackra dalgången, så vacker att den lika gärna skulle kunna ha varit tagen direkt ur en saga. Att ston betade tillsammans med sina föl intill ån gjorde den bilden ännu starkare! Vi gick uppför med blommande rododendronbuskar (alprosor) på var sida av stigen. Dem har en så underbart vacker rosa färg!
Vid sjön Laghi di Tres fanns flertalet stenhus som såg väldigt gamla ut. Inte ett liv syntes till vid något av dem om man bortser från ett murmeldjur. När vi kommit dit började det stå allt mer klart att dagen inte skulle bjuda på solsken, snarare regn. Allt fler och allt mörkare moln började att täcka himlen. Nästa sjö vi kom till var Lago Venere, 2408 möh. Därifrån började det bli allt mer brant upp mot passet Passo di Vermolera, 2732 möh. Bitvis var det riktigt brant. Värre ändå enligt Gustaf som var glad över att han tränat på ”kissande hunden” på yogan så att han kunde krypa på bästa tänkbara sätt. Sen när en stor regn/hagelskur kom vågade han inte ta av sig sin ryggsäck, så han valde att klättra/krypa (beroende på vems version ni vill tro på) vidare istället i bara t-shirt och uppdragna byxor. Gustaf valde att gå över stenskravel innan dess medan jag gick uppför ett snöfält, stigen var dold under den. 
Uppe på passet belönades vi inte direkt med någon utsikt då dimman började att tätna på. Vägen ned sedan var mycket lättare att gå mot vägen upp. Vi gick på och kom till Bivacco Pian del Lago där stannade vi under tak (utomhus) i skydd undan regnet. Sedan var det inte lång bit kvar ned till Malghera, 1937 möh. Där stannade vi på vandrarhemmet för en natt inomhus. 

Via-alpina dag 74

Dag 74: A. Morzaglia-A.Vermolera
Så himla härligt att vakna till en torr morgon! Frukosten kunde ätas utanför tältet och tältet kunde packas samman torrt! Jag åt riktig lyxfrukost i morse som jag fått av Inge-Mari och Tor. Färdig frukostblandning som man bara behövde tillsätta varmt vatten till samt chai te. 
Hela dagen har via-alpina-leden gått längs med grusväg. Som jag skrivit så många gånger tidigare gillar jag stigar bättre, men omväxling förnöjer heter det ju : ) Vi började med att gå ned till Arnoga. Från Arnoga gick vi vidare genom dalgången Viola Bormina och vidare upp genom dalgången Verva. Väldigt vackra dalgångar fyllda av blommor och forsande vatten! Just innan Cascina-di Verva så hamnade vi mitt i en kofösning. Det är verkligen spännande och intressant att se på en arbetande hund! Hur den vallade och föste på kossorna. 
Vi kom så småningom upp på passet Passo di Verva, 2301 möh. Från passet gick det sedan nedåt hela vägen till den lilla byn Eita. 
När vi lämnade Eita och gick in i dalgången Avedo mötte vi förvånansvärt många både fotgängare och bilister. Med två av fotgängarna fick jag träna min franska. Det är svårt att tro att jag gick ett gymnasieår i Frankrike, så mycket av franskan han försvunnit. Men desto mer vi pratade desto mer av den smög sig sakta tillbaka. Vi hittade en bra tältplats intill ett litet vattenfall. Vi hade tur för en kort stund efter att tältet var på plats så började det regna. 

Via-alpina dag 73

Dag 73: Stilfser Joch/Paso dello Stelvio-A. Morzaglia
Tor och Inge-Marie kom och mötte upp mig vid min tältplats klockan nio i morse. Regnandet slutade några minuter innan det, så jag kunde packa allt samman utan regn. Tyvärr så hade Tor ännu inte blivit kvitt sin förkylning så dem kunde dessvärre inte vandra vidare med mig. Istället fortsatte dem sin semester längre söderut för att komma till lite mer värme. När dem började köra vidare så började jag att röra mig mot Umbrailpass/Giogo di S. Maria. Där skulle jag möta upp Gustaf Bringby som ska vandra med mig i några dagar. Han hade redan kommit dit med bussen när jag kom dit (3 minuter före mig) så sista sträckan fick jag och hundarna lägga på ett kol och springa. 
Vi vandrade sedan tillsammans vidare mot passet Bochetta di Forcola, 2768 möh. Vi var inte direkt ensamma om att röra oss i den riktningen. Med samma buss som Gustaf åkte från Bormio till vår mötesplats fanns även en finsk vandringsgrupp. 
Skulle jag säga att vädret varit strålande idag så skulle jag ljuga. Det har växlat mellan snö, regn och korta korta stunder med en nästan solsken. När vi tagit oss upp till passet var det inte direkt läge att stanna någon längre stund för att njuta av utsikt och fika. Snön yrde friskt i vinden där uppe, så istället rörde vi oss så snabbt som möjligt nedåt längs led 145 mot sjön Lago di Cancano. 
Vi gick sedan längs led 195 mot Arnoga, vid Bosco di S. Antanio bestämde sig molnen för att skingra sig och solen göra oss sällskap. Då blev det faktiskt riktigt varmt och skönt! 
När det var dags för middag plockade Gustav fram ett riktigt ess ur rockärmen, halloumi samt soltorkade tomater! Så dagens middag blev riktigt lyxig : ) Sen hade han även med sig en bok till mig! För attt få reda på vad jag gillar så hade han hört av sig till min kära vän Sara Björk 🙂 

Via-alpina dag 72

Dag 72: Stelvio/Stilfs-Stilfser Joch/Paso dello Stelvio
Efter att vi packat samman allt från campingen var det dags att betala och checka ut. Jag måste erkänna att jag tycker det känns väldigt mycket som överpris att betala närmare 1000 spänn för tre nätter i tält på camping! Jag vill inte ens veta hur mycket det skulle ha kostat ifall att jag valt den andra som enligt turistinformationen skulle vara dyrare än denna.. 
Tor körde mig sedan till postkontoret i Prad så att jag kunde skicka hem de gamla kängorna och skicka ett gäng kartor vidare till nästa ställe. Denna gång ett postkontor i Schweiz med följande adress:
POSTE RESTANTE
Lina Hallebratt
Post Office 3907 Simplon Dorf
Alte Simplonstrasse 46
3907 Simplon Dorf
Schweiz 
Det tog sin lilla tid att fixa med expediten var väldigt hjälpsam! När det var klart så körde Tor mig till den plats varifrån jag lämnade Stelvio för några dagar sedan. Så att jag åter kunde ansluta till Via Alpina leden. Eller inte riktigt leden då den enligt uppgifter jag fått igår från en kvinna på turistinformationen i Gomagoi skulle vara avstängd och att jag därför var tvungen att gå längs bilvägen till Trafoi. Så det gjorde jag och hundarna, Vega slapp sin ryggsäck den sträckan. I Trafoi skulle jag sedan möta upp Tor och Inge-Mari så att Inge-Mari kunde vandra med mig därifrån upp till Stilfser Joch. Tyvärr har Tor blivit sjuk och kunde därför inte vandra med. Jag var inne på nationalparkens informationscenter under tiden jag väntade för att få veta mer om den fortsatta leden upp till passet. Inga direkta glädjande besked, vi skulle behöva gå längs bilvägen hela vägen upp då de andra lederna blivit så pass skadade under vintern och på dem som inte var det låg snön ännu djup. Vega och Bounty fick ännu en vilodag genom att åka bil med Tor upp till passet, även jag tog lite av en vilodag genom att lämna ryggsäcken i bilen och låta även den åka med och bara ha en dagstursäck. 
Jag och Inge-Mari hade en trevlig vandringsdag. Det var kanske lite väl många bilar och motorcyklar som körde förbi och förpestade luften med sina avgaser. Men vad kan man göra? Inte mycket mer än att fokusera på något annat som alla vackra blommor längs med vägen eller den vackra utsikten. Många kurvor samt höjdmetrar tog vi! Stilfser Joch ligger på 2758 möh! 

Via-alpina dag 70-71

Dag 70-71: Prad/Prato allo Stelvio
Jag vaknade tidigt full av förväntan. Idag skulle postkontoret i Stelvio vara öppet så att jag kunde hämta mina paket! : ) Så snart jag fått i mig lite frukost knatade jag iväg från campingen till själva Prad för att ta bussen därifrån. Jag hade dock inte kollat upp det där med busstider. Tänkte att dem går säkert både nu och då. Riktigt så var det inte och jag fick vänta i nästan två timmar på att första bussen skulle komma.. När den väl kom tänkte busschauffören först inte låta mig åka med pga att Vega inte bar munkorg. Efter en del övertalning från mig sida och en säkert sjukt desperat min så lät han mig tillsist hoppa på. Extremt löjligt av honom då jag var bussens enda passagerare. Men regler är väl regler antar jag.. När bussen stannade så sprang jag till postkontoret. Det första jag såg när jag kom in där var tre paket fint staplade i en hög. Jag förstod genast att det var mina då det var tre paket jag väntade på. Det första från mig själv, det andra från min familj och det sista med mina nya kängor. 
Jag blev så glad samt lättad när jag såg dem och tänkte att vad skönt allt har kommit fram. Men, det finns nästan alltid ett men. Nu var det så att det tredje paketet var en total överraskning! För att ta det från början. Jag tror att ni som hängde med under Sverige-runt-turen kanske kommer ihåg detta? Att jag mötte ett fantastiskt trevligt par över en lunch när jag cyklade genom Hudiksvall? Det gjorde jag iaf och sedan dess har vi haft sporadisk kontakt över nätet. Nu hade dem alltså bestämt sig för att överraska mig med väldigt välbehövliga och extremt uppskattade saker! När jag läste det tillhörande brevet blev jag rörd till tårar. Tack snälla Roland och Ann-Marie! Det var sannerligen en uppmuntrande överraskning för både mig och hundarna! 
I det andra paketet hade min kära underbara söta lillasyster bakat och skickat med energibars och även ett brev, med fanns även mycket annat till både mig och hundarna som blivit utvalt med kärlek och omtanke av min älskade familj. Det tredje paketet var från mig själv. Kartor för kommande etapp.
Men för att återgå till men:et. De nya kängorna fanns inte där! Kvinnan på postkontoret bad mig vänta in brevbäraren. Så det gjorde jag, jag såg så snart han klev ur sin bil att han var tomhänt! Han kom med förslaget att ifall paketet skulle dyka upp imorgon skulle han lämna det på det närliggande hotellet. Så bara att ta sig tillbaka till Prad för att vänta och se.
På kvällen kom Tor och Inge-Mari. Så känslan av att det var en speciell och bra dag bara fortsatte. De hade också med sig tält. Resten av kvällen satt vi och pratade och hade det trevligt. Dem hade även med sig jättemånga presenter till oss alla tre! Så himla roligt att träffa dem under semestertider ett tredje år på raken. 
Jag fick hjälp med att försöka spåra det försvunna paketet, men det som stod på fraktbolagets spårningssida på internet var att dem skulle ha varit leverade redan den 3 juli! När jag ringde till dem fick jag samma svar och var dem inte på leveransadressen så måste dem vara försvunna. Jag började tappa modet. Men Ing-Marie körde mig ändå till Stelvio på morgonen så att vi kunde kolla på hotellet om kängorna dykt upp. Gissa hur glad och lättad jag var när en servitris kom med dem mot mig!!! Lyckan och lättnaden var total! Ännu bättre var att dem passade : )
Som synes på den sista bilden så har Inge-Mari klippt mitt hår! 🙂 

Via-alpina dag 69

Dag 69: Rifair Alm-Stelvio/Stilfs 
En dag har det varit en sån dag då dimman legat tät större delen av dagen. Fötter att ha druckit en stor kopp med varm choklad, gjord på en del av mjölken jag fick igår med bitar av choklad som fick smälta i, (Underbart gott). Så började vi att gå upp mot Plaschweller Kamm, 2455 möh. En bit nedanför den såg jag något så fantastiskt vacker igår kväll, just när det börjat skymma. Tre av hästarna stod upp på kammen så att man bara såg deras konturer! 
Enligt mina guidepapper ska man därifrån ha en vacker utsikt över bergskedjan Ortler och ned till Dorferalm samt över Bergeralms bergsängar. I den täta dimman syntes ingenting av det. Men upp på den högsta toppen träffade jag en ornitolog som höll på att kartlägga alla fågelarter som fanns inom en kvadratkilometer i detta område samt deras nästen. Ca 10 olika arter skulle det finnas. 
Vi gick sedan ned för en serpentinstig till Dorferalm. Där nånstans började det att vara mindre tydligt vart man egentligen skulle gå. Skyltarna pekade huller om buller och markeringarna på stenar och annat var otydliga. Men vi hittade snart led nummer 13 och efter att ha gått ned ytterligare lite led nummer 11. Känns inte som jag kan skriva så mycket om det då allt bara var grått. Vi varvade att gå längs med grusvägar och små stigar tills vi till sist kom ned till Stelvio/Stilfs. Som jag längtat efter det, att äntligen få gå på postkontoret för att hämta mina paket! Men, alla dessa men, när det kommer till att hämta ut paket… Det lokal postkontoret har bara öppet en dag i veckan, tisdagar! Vilken himla tur att jag vandrat in så pass många dagar på sistone, annars hade jag kommit hit på fredag och då hade väntan blivit lång! 
Stelvio är en liten plats, så istället för att stanna där så tog jag mig till Prad och checkade in på en trevlig camping. Där passade jag på att tvätta kläder och fixa med annat som måste göras. 

Via-alpina dag 68

Dag 68: Val Mingèr-Rifair Alm
Det var inte en särskilt lång bit att gå till S-charl. Några kilometer som för det mest gick längs bilvägen. En inte allt för angenäm vandring med andra ord. Men så snart jag nådde S-charl blev det genast mycket bättre! S-charl är en liten by som består av vita byggnader som känns gamla. Därifrån fortsatte vi att vandra längs en grusväg, fast denna var betydligt mycket mindre, längre in i dalgången Val S-charl. Hela tiden med Clemgia på vår högra sida. Grusvägen övergick till stig vid A. Plazen, 2091 möh. Flera flockar med kossor och kalvar har vi fått passera. En del av dem så där obehagligt närgångna som jag beskrivit tidigare. Men det går allt bättre att gå igenom dessa flockar tycker jag, kanske för att jag börjar att vara mindre rädd?
Stigen upp till passet Cruschetta/S-charkjöchl, 2298 möh var inte det minsta brant. Så det var en behaglig vandring dit upp i ett vackert blomstrande landskap. Det passet ligger på gränsen mellan Schweiz och Italien. Så nu befinner vi oss i Italien! Vandringen ned sedan från passet till Taufers, 1246 möh kändes bitvis evighetslång. Det var nästan inga förändringar i landskapet, ibland tycker jag då att det känns som om jag går och går men kommer ingen vart. Eller så var det bara det faktum att vi nu vandrat många dagar på raken utan någon egentlig paus. Så länge jag gick längs en stig hade jag inte denna känsla, men en stor del av leden gick på bilvägen. I Taufers var sedan allt stängt och inga människor syntes till. Förutom alla som passerade på motorcyklar eller i bilar. Vi fick gå längs med huvudvägen till Puntweil och dem var många som passerade i vad som kändes i en alldeles för hög hastighet. I Puntweil började vi att följa led nummer 10 brant uppför längs en liten stig genom skog till Rifair Alm, 2146 möh. Alltså en stigning på närmare 1000 höjdmeter. Det kändes i både ben och kropp. 
I Rifair Alm drivs av en far och hans dotter. Jag stannade till och pratade med dem en längre stund medan jag visades runt i ladugården. Jag passerade just som dem höll på att mjölka de 34 korna. Efter att ha fått en lämplig tältplats utpekad och jag var på väg dit så skickade dem med mig en liter helt nymjölkad mjölk! Jag blev även erbjuden att stanna kvar och arbeta hos dem över sommaren. Ett lockande erbjudande om det inte vore för att jag är mitt inne i en vandring. 
Växlande molnighet har det varit hela dagen, men inte så mycket som en regndroppe! Skönt : )