Via-alpina dag 151

Dag 151: Collet de Christo-Monaco
Jag sov förvånansvärt bra på den knöliga och ojämna marken! Så på relativt pigga ben började vi att röra oss mot dagens högsta punkt Col du St-Bernard, 736 möh. Vi fortsatte sedan ned till Peille, 630 möh. Därifrån var det rätt så kuperat fram till Peillon, 401 möh. Vid Peillon så började den sista etappen på denna Via Alpina vandring från trieste till Monaco. Det var också där jag fick se havet för första gången sedan start! 
Den sista etappen var en del jobbigare mot vad den först såg ut att vara. Det berodde inte enbart på att terrängen var kuperad. Nej, det var främst pga värmen. Helt galet varmt! Som tur var hade vi mycket skugga tack vare skog. Från Peillon till St-Martin de Peille, 540 möh så var det tom nästan svalt! Vi gick vidare till la Turbie på led GR 51B. och sedan ned till Monaco. Det var rätt så mycket asfalt att gå på, något som verkligen kändes i benen! Vi kom så fram till Via Alpina ledens offentliga slutpunkt Place du Palais. Där möttes vi av ett litet monument. Nina gick och köpte en segerglass åt mig! Det kändes verkligen konstigt att vara framme, det var så många känslor tankar som snurrade runt. Tankar på alla fina människor jag mött, på alla fina människor som hjälpt och stöttat mig med ord, handling och presenter, på alla vackra vyer, på hur stolt jag är över mina fantastiska vänner, hur tacksam jag är att jag haft så mycket vandringssällskap under denna tur, på hur många steg vi egentligen måste ha gått, hur lyckligt lottad jag är som fått chansen att göra denna tur etc etc. 
151 dagar tog det att gå de 270 milen från Trieste till Monaco! 8 länder gick vi igenom och 180’000 höjdmeter blev det till slut. 
Som en sista symbolisk handling tog jag och slängde mina gamla strumpot innan jag lämnade Monaco. 
Denna tur är nu över, men redan imorgon åker jag, hundarna och Nina över till Korsika för att vandra GR 20. Sen är det dags att åka hem 🙂 

Via-alpina dag 150

Dag 150: Sospel-Collet de Christo
Imorse när jag vaknade gick jag en liten runda på campingen och hittade ett fikonträd med mogna fikon! Jag plockade på mig ett helt gäng som vi sedan åt till vår frukost. Vår frukost blev ännu lite bättre av att Simon kom med varmvatten åt oss till te. 
Vi gick sedan de sista 4-5 kilometerna till Sospel, 348 möh. Sospel blev lite av en besvikelse då det visade sig att man inte kunde köpa gas där! Men men, ett eller två dygn till med kall mat gör ju inget. I Sospel träffade vi flera av cyklisterna från igår, väldigt roligt att se dem igen! Flera av dem var väldigt trevliga!
Vi följde GR 510 upp till Col St-Jean, 642 möh. Sedan vidare upp till Baisse du Pape, 1022 möh och sedan upp till dagens högsta punkt Col du Farguet, 1082 möh. Det är inte bara dagens högsta punkt det är också sista gången som jag kommer upp på över 1000 möh för denna tur. 
Det har varit väldigt varmt idag som tur var har vi mest gått genom skog så vi har haft skugga. Vatten har det börjat vara svårt att hitta. Det är inte alls som högre up i bergen då det mesta av vattnet är drickbart. Nu är det svårare och svårare att hitta vatten och det vatten man finner är inte dricksdugligt. 
Från Col du Farguet så gick vi ned till Pas d’Ongrand, 410 möh. Där vände det igen och vi började att gå uppför. Vi gick upp till Collet de Christo, 565 möh. Där fick vi helt enkelt ta de tältplatser som erbjöds i en tallsluttning. Varken min eller Ninas tältplats är helt perfekt. Lätt knöliga och sluttande. Men ibland så är det helt enkelt så att man får ta vad som erbjuds!

Via-alpina dag 149

Dag 149: Col du Turini-Sospel
Vilken fantastisk början på dagen. Efter en natt med väldigt lite sömn. Det pga att vi hamnat mellan två grupper med brunstiga lamor som skrek på varandra natten igenom.. För att återgå till morgonen så hade vi först en vacker soluppgång och sedan frukost på restaurangen som hann stänga igår. Allt som vi letat efter tidigare hade vi helt plötsligt framför oss på våra tallrikar. Det var båda croissanter och pain au chocolat! Samt baguette såklart. Till det så drack jag varm choklad. Det var väldigt gott men jag erkänner, det var lite tungt att börja gå efter den frukosten! 
Vi gick upp till dagens högsta punkt 1754 möh innan det vände ned till Moulinet 800 möh. Det var en vacker vandring i skogen. I Moulinet fanns en liten matvaruaffär så att vi kunde köpa det mest viktiga. Innan vi fortsatte att gå längs GR 52A. Det nedladdade spåret till GPSen från via-alpina.org visade inte detsamma som kartan så att det blev lite tokigt till att börja med. Men vi insåg rätt så snabbt att de inte stämde överens med varandra så då skippade vi helt enkelt GPSen och körde på enbart kartan. Det var en av de vackraste lederna på kanske hela turen! Den gick på ungefär samma höjd en längre sträcka och utsikten därifrån var så vacker! När vi däremot skulle börja gå nedåt mot Sospel blev vi lite paffa för helt plötsligt var vi mitt i en downhilltävling. Vi var därför tvungna att stanna i närmare två timmar. Något vi inte direkt hade med i våra beräkningar. Det betydde att vi inte hann ned till själva Sospel innan alla affärer stängde.. Men på samma camping som alla cyklister stannade på träffade vi en trevlig fransman, Simon. Han erbjöd oss att låna deras kök så att vi kunde koka upp vatten och sedan kom han med mat åt oss! Lyckan total! 

Via-alpina dag 148

Dag 148: Belvédère-Col du Turini
Vi började dagen med att gå den korta biten som var kvar genom skogen ned till Belvédère. VI hade stora planer när vi började gå på att köpa och äta nybakade croissanter på ett café. I Belvédère fanns inte många caféer att tillgå idag och bageriet var stängt. Det här med öppningstider och dagar är inte helt logiskt i Frankrike för en svensk. Summa summarum så fanns inga croissanter! Men vi kunde åtminstone köpa lite mat på minimataffären. 
Hela dagen har vi gått genom skog. Mest tallskog har vi rört oss genom. Nästa samhälle vi kom till var la Bollène-Vésubie. Där hade vi tänkt att köpa på oss både middagsmat och annat. Det gick inget vidare för där var både bageri och mataffär stängda på onsdagar. Det slutade iaf med att en restaurangägare skickade med oss en baguette från igår. Med orden den är ”degoutant” (med reservation för stavningen). Oss gjorde det då ingenting mer än att det gav hopp om att överleva fram till Col du Turini. 
Vägen till passet kändes betydligt längre än vad den såg ut att vara på kartan. Som avslut för att komma upp till det så väntade 1100 höjdmeter. Men v´det gick bra för vi hade som mål att äta på en restaurang där uppe. När vi hade ca 100 höjdmeter kvar så började det att regna, något som var rätt så väntat då hela dagen varit mulen. Vad vi däremot inte räknat med var att det mesta uppe på passet var stängt för säsongen. Två restauranger var öppna. Efter att ha slagit upp våra tält gick vi ned för att välja. Fast då hade vi inte längre mycket till val. Den ena hade stängt för dagen (19.00) och den andra serverade bara mat till personer som bodde på deras hotell. Summa summarum på det, vi kunde inte äta på restaurang. Men det var ingen större fara, ryggsäckarna var inte helt tömda på mat! 

Via-alpina dag 147

Dag 147: St Martin Vésubie-Belvédère
I morse tog vi en rejäl sovmorgon. Eller jag vaknade i samma tid som jag alltid gör men vi sköt på starten. Vi lämnade inte denna mysiga trädgården med alla sina fruktträd förrän efter klockan 11. Vi fortsatte då längs GR52A först längs en smal asfalterad väg och sedan längs stig. 
Precis som igår har vi haft det väldigt varmt. Runt trettio grader. Som tur är har vi mest rört oss i tallskog och träden gav uppskattad skugga. Vi började med att gå upp till dagens högsta punkt, 1368 möh. Därifrån rörde vi oss nedåt till 936 möh. Enligt våra guidepapper skulle vi gå genom Berthemont-les-Bains, en plats vi aldrig riktigt fann.. Så vi gick istället vidare direkt upp till 1132 möh. Eller direkt och direkt, det gick rätt så trögt, det har det gjort hela dagen. Höjdmeterna har varit väldigt utdragna med mycket platt emellan. Det hann vända ett par gånger till innan vi kom fram till en lämplig tältplats strax innan Belvédère.

Via-alpina dag 146

Dag 146: St Sauveur sur Tinée-St Martin Vésubie
Större delen av natten lät det som om våra tält var inringade av apor som inte ville göra annat än att attackera! Antagligen var det fåglar, ödlor och andra djur som förde oväsen. Ekollonen och kastanjerna lossnade från sina träd och dundrade i marken. Ibland låter naturen på ett nästan läskigt sätt! Oftast är jag oberörd av det mesta, men i natt var jag lite småskraj nån av gångerna som jag vaknade. 
Vi började dagens vandring med att fortsätta längs den gamla krigsvägen som numera är mer av en stig till Rimplas. Idag kändes det verkligen att vi kommit bort från de högre bergen. Landskapet är grönare och erbjuder mindre utsikt. Men det är variationen som gör det! För första gången kändes det att slutet av denna tur börjar att närma sig. Monaco är nära nu. 
Från Rimplas fortsatte vi längs GR 5 upp till la Roche, St-Dalmas och till sist dagens högsta punkt la Colmiane på strax över 1500 möh. La Colmiane är en liten skidort så det mesta var stängt. Men vi gick till en restaurang och åt glass som var tillverkad på plats av restaurangens ägare. Det var så gott! Även idag har temperaturen legat på kring 30 grader, så att svalka sig med en glass var fantastiskt. 
Vi fortsatte sedan ned till St-Martin-Vésubie. Där stannade vi på en camping. Skönt att kunna ta en riktig dusch! Att tvätta sig i bäckar i all ära, men det är bra nog skönt att ta en dusch mellan varven!

Via-alpina dag 145

Dag 145: La Tinée-St Sauveur Sur Tinée
Något jag inte gillar det är att gå tillbaka, eller det snarare tanken på att behöva gå tillbaka. Idag fick jag börja dagen med just det. Gå tillbaka. Tre härliga asfaltskilometer fick jag gå tillbaka för att hämta mina stavar som jag glömt lutade mot ett träd. Sen var det bara att gå tre kilometer tillbaka till tältet innan jag kunde börja med de rätta morgonrutinerna. 
När frukosten var äten och allt sammanpackat så var det bara att börja att gå på riktigt. Tack vare de här natinalparksreglerna så hade vi 9 kilometer längs den hårt trafikerade asfaltsvägen ned till St-Sauveur-Sur-Tinée. Det kan tänkas ha varit den mest långtråkiga sträckan jag vandrat sen start! Asfalt är dessutom värdelöst för kroppen, ingenting på kroppen mår bra efter en dag på asfalt!  Desto närmre St Sauveur vi kom desto varmare blev det dessutom. Väl nere i det mellanstora samhället stod kvicksilvret på 30 grader! 
Jag och Nina hade sett fram emot en gofika på något café. Tji fick vi när vi kom ner och insåg att det är söndag och precis allt var stängt! Eller inte riktigt allt, bageriet var öppet så vi kunde köpa både bröd och kakor! Vi satt i skuggan på torget i flera timmar och vilade upp oss. Paret på bageriet hjälpte oss att ladda upp lite elprylar. Vi fortsatte sedan att vandra längs Gr 5 tillika via alpina leden som vi nu kommit tillbaka på i några kilometer. 

Via-alpina dag: 144

Dag 144: San Bernolfo-La Tinée
I natt var det tydligen ett sjujäkla oväder. Men det missade jag helt. Jag sov lyckligt ovetande om vad som försiggick utanför tältduken hela natten. Det var Nina som berättade för mig om åskan på morgonen. 
Till en början verkade det som att vi hade en regnig dag framför oss. Men så började det helt plötsligt att blåsa och vinden tog regnmolnen med sig bort och lämnade en blå himmel efter sig! Vi kom inte iväg att gå förrän vid 11 tiden, något som inte hade med gårdagens vinglas att göra utan helt enkelt det faktum att det gäller att passa på att torka kläder och tält när solen behagar att visa sig. Nu var det dessutom perfekt torkväder, sol i kombination med vind!
Vi började med att gå upp till passet Di Laus, 1950 möh. På vägen upp mötte vi flera jägare som var ute efter gems. Jag måste erkänna att jag alltid tycker att det känns lite otryggt att vandra och vistas i skog och mark när det är jägare i farten. 
Vi gick ned till Lago di S. Bernolfo, 113 möh innan vi gick upp till nästa pass Colle de Guercia, 2457 möh och den franska gränsen. Det här passet blev nog det sista passet på över 2000 möh som jag går upp på innan jag når denna turs slutmål Monaco. Några hundra höjdmeter innan vi var uppe så började nya moln dra in. 
På väg ned från passet så fanns det ingen egentlig stig eller led att följa. På kartan fanns ett tydligt rött streck. I verkligheten syntes vare sig färgmarkeringar eller rösen. Så det var bara att köra på känslan fram tills att vi mötte en grusväg vid Sespoul bas. Nu var det tvärtom, på kartan fanns ingenting men där i verkligheten fanns den. Vi följde grusvägen ned till vägen D2205 och följde så den asfalterade vägen tills vi kom till Isola, 870 möh. 
Efter att ha handlat och vilat lite i Isola så gick vi vidare ett vad vi tänkte skulle bli en liten bit. Men då det först inte fanns något vatten och sedan ingen lämplig tältplats så var det bara att knata på ett längre stycke. Den rätta via alpina leden går genom nationalparken Mercantour, men där får man inte gå med hundar ens om de är kopplade. Så förutom ett kortare stycke så var vi tvungna att gå längs bilvägen som går parallellt med floden La Tinée. På bilvägen får man gå med hund, det är bara i terrängen man inte får vistas. För första gången under hela turen så var jag tvungen att gå i bäckmörker, att hitta en lämplig tältplats blev inte direkt lättare efter mörkrets infall. Men efter några kilometers vandrande längs vägen så fann vi både det och drickbart vatten! Fördelen med att gå sent blev att vi nu fick äta middag under en helt stjärnklar himmel, det var så vackert!

Via-alpina dag 143

Dag 143: Rif. Talarico-S. Bernolfo
Vi vaknade till en härligt går dag. Regnet ville inte helt sluta. Men det var mest bara småskurar som kom iaf. Helt plötsligt medan vi åt vår frukost så lättade dimman! Men bara för en kort stund, men tillräckligt för att vi skulle få en skymt av hur landskapet egentligen såg ut! Det var betydligt backigare mot vad vi sett framför oss igår när vi kom. 
Vi började att gå upp mot passet Passo di Scolettas, 2223 möh. På vägen upp hittade vi ett fint hallonsnår som var täckt av mogna hallon. Uppe på passet stannade vi och fikade. Just som vi skulle till att packa oss samman igen för att gå vidare, tjocknade dimman och ännu en regnskur föll över oss. På vägen ned från passet fick vi gå genom en liten tunnel i berget. Väl nere Vallone del Piz tappade jag helt orienteringen pga dimman. Men vi hittade rätt även om det kändes som att vi gick åt helt fel vädersträck. Vi gick upp till Rif. E. Zanotti och vidare upp till passet Passo di Rostagno, 2536 möh. 
Vi gick ner till Rif. Migliorero, 2094 möh. Där vände det igen och vi gick upp till dagens tredje och sista pass Passo di Laroussa, 2471 möh. När vi började gå uppför så började även dimman att lätta så från passet hade vi utsikt för första gången på hela dagen! Men på vägen ned till San Bernolfo, 1702 så drog den in igen. Nere i den lilla byn blev vi visade till en lämplig tältplats och efter att vi lagat och ätit vår middag så gick vi upp till refugiet för lite efterrätt, varm choklad och vin : )