25/8-15 Lappjordhytta-Abisko, 26 km

25/8-15 Lappjordhytta-Abisko, 26 km

Fjällfararnas gröna band: dag 9
Ännu en vacker morgon! Vi börjar att vara bortskämda med dom 🙂 Vackra morgnar, vackra dagar och vackra kvällar har avlöst varandra sen start! 
Jag erkänner. Jag tittade inte så noga på kartan inför dagens etapp. Så jag tänkte att nu blir det en enkel väg ner till E10:an och sen vidare längs rallarvägen bort till Abisko. Visst gick det mest ner, i alla fall fram till svenska gränsen och Pålnostugan. Sen blev det kuperat, väldigt kuperat. Det gick upp och ner och sen upp och sen ner igen hela vägen till vägen… Hade det inte varit för att det var så vackert skulle det kännas väldigt jobbigt! 
Vi korsade vägen och gick ut på rallarvägen som vi sen följde hela vägen till Abisko. Det var en lättpromenerad sträcka som kändes svår pga trötta ben. Det var däremot ett vackert landskap att gå genom. Mina fötter är inte helt nöjda. Jag pronerar så illa när jag går så det känns ibland som att hälbenet ska göra hål och gå igenom kängan.. 
I Björkliden stannade vi en längre stund och passade på att handla massa gott att fika på lanthandeln innan vandrade vidare. Julia fick en jäkla fart dom sista kilometerna efter att ha blivit på dåligt humör efter ett litet fall från spången. Hur jag än försökte kunde jag inte komma ikapp… Så Julia anlände till turiststationen långt före mig. På stationen väntade Richard på oss och han hade middagen redo för oss. Trevligt och gott 🙂  

24/8-15 Altevasshytta-Lappjordhytta, 24 km

24/8-15 Altevasshytta-Lappjordhytta, 24 km

Fjällfararnas gröna band: dag 8
Vädret som hotade med att bli dåligt ändrade igår hade ändrat sig under natten så vi fick vakna till en nära på strålande dag! Efter att ha ätit frukost och städat oss ut ur stugan så började vi dagens vandring. Vi började med att gå över dammen på Altevatnet och sen vidare upp längs Salvasskardet. 
Vid första vadet kom Mette och hennes turkamrat ikapp oss medan vi plåstrade om våra fötter på nytt efter att ha tagit oss över vattnet. Vattnet var kallt, men kändes väldigt välgörande för fötterna! Både jag och Julia har minst sagt ömma fötter. Det är inte bara skavsår som plågar dom.. Men det kommer säkert att gå över så snart dom kommit in i matchen 🙂 
Hela dagen bjöd på en vacker vandring i ett landskap som taget från en fantasivärld. Så magiskt och så vackert!!! Att vädret var så strålande gjorde det hela bara ännu lite bättre! 
När vädret är så strålande och landskapet så vackert. Som taget ur Sagan ur ringen eller liknande var en självklarhet att ta både fler och längre pauser för att kunna njuta till fullo! 
Jag är så stolt över mina små jyckar som kämpar på så bra i värmen. Vega är en stjärna som vanligt, men Bounty kämpar på över förväntan. Nu vågar hon tom gå över dom flesta vattnen helt själv. Det är bara över dom allra längsta vaden med lite djupare vatten hon behöver/vill ha hjälp nu! 
Vi hamnade mitt i en renhjord idag igen, hundarna gick så snällt vid vår sida trots att renarna sprang. Vega och Bounty är så duktiga! Vega lyssnar alltid och det är något B gör allt oftare med nu 😀

23/8-15 Vuolimus-Altevasshytta, 25 km

23/8-15 Vuolimus-Altevasshytta, 25 km

Fjällfararnas gröna band: dag 7
Jag vaknade till ljudet av en bjällra i morse. Det var en renskalla och utanför tältet var hundratals renar. Om man tittade över hela området var det kanske tusentals. En av dom var i själva Vuolimus och badade. Vi började att gå uppför mot Jierdni i strålande väder. Något enstaka moln syntes på himlen, snart växte dock antalet moln till sig och hela himlen blev täckt av moln som blev allt mörkare. 
Vi rundade Coalmbmoaivi och gick längs med Strömskardet ner till Gaskahytta där vi stannade och lunchade. En liten bit innan själva stugan blev vi omgådda av ett par vandrare. Det visade sig vara en annan grönabandare med sällskap, en dansk sådan 🙂 Efter att ha lunchat gick vi längs Altevatnet västerut mot Altevasshytta. Vi gick över stora myrar som var helt täckta av hjortron! Tyvärr var det lite tidigt för dom ännu så dom var ännu för röda för att bli plockade. 
Ju närmre Altevasshytta vi kom desto mörkare blev molnen och allt fler av dom kringliggande fjällen doldes. Jag var helt säker på att vi i vilket ögonblick som helst skulle hamna mitt i regnvädret, men vi klarade oss! 
Framme i stugan var vi båda trötta, eller alla fyra egentligen! Så efter att ha ätit middag blev det en tidig kväll. 

22/8-15 Dividalshytta-Vuolimus, 22 km

22/8-15 Dividalshytta-Vuolimus, 22 km

Fjällfararnas gröna band: dag 6
Det strålande vädret håller i sig. Några små lätta moln syntes på himlen när vi började att gå ner genom skogen till älven som vi skulle korsa. Vi hittade aldrig stigen till vadstället så vi gick lite längre till bron istället. Vi följde Anjavasselva helt till vi skulle runda Blåfjellet mot Vuomahytta. Riktigt vacker vandring! 
Både jag och Julia har känt oss trötta idag så även om terrängen varit lättre har det känts tyngre. Våra kroppar är möra så som sig bör efter några dagar på tur 🙂
När vi kom fram till Vuomashytta stannade vi för en längre paus. Hade haft flera kortare under dagen, men när det varit miljontals mygg var det inte frestande att ta mer än korta pauser åt gången. Det var något bättre utanför Vuomas, något färre mygg men mer broms. Sen gick vi vidare längs Geibbaluobbalat innan vi hittade ett trevligt ställe att sätta upp tältet på. Det blev till att få upp tältet snabbt, för att så fort som möjligt komma in i det, för att få skydd mot myggen! 

21/8-15 Daertahytta-Dividalshytta, 25 km

21/8-15 Daertahytta-Dividalshytta, 25 km

Fjällfararnas gröna band: dag 5
Richard kände sig bättre i sin fot i morse. Men vi kände alla att det kanske inte var helt optimalt för honom att fortsätta vidare så länge foten strular. Alternativet som blev kvar efter att vi stött och blött frågan ett tag och fått råd från övriga gäster blev att Richard ensam skulle vandra ner till Frihetsli för att möta upp mig och Julia i Abisko senare. 
Efter att ha vinkat av Richard och sett till att han började på rätt led började jag, Julia och hundarna att gå i det underbara vädret. Ännu en dag med strålande sol på en klarblå himmel!
Idag kom Julia på vad vandring handlar om och utbrister ”Att fjällvandra handlar om att få ont på nya platser varje dag”. 
Det var en vacker vandring med flera vad precis som tidigare dagar. Möjligtvis nån fler. Det största vadet har hursomhelst varit idag. Det var Jierttáluoppal. Som tur var var det inte mycket vatten som strömmade utan det var rätt så grunt och gick som djupast upp till mitt på vaden. Så jäkla skönt att svalka fötter och ben lite! Vattnet var varmare än jag räknat med men att säga att det var varmt kan jag inte. 
Efter att vi korsat Jierttáluoppal väntade lite av en stigning. Men för en belöning vi fick i form av utsikt! VI hade det någorlunda platt ett tag efter det innan det brantade på rejält ner mot Dividalshytta.  

20/8-15 Rostahytta-Daertahytta, 16 km

20/8-15 Rostahytta-Daertahytta, 16 km

Fjällfararnas gröna band: dag 4
Visst kan vädret till fjälls vara strålande och sagolikt vackert. Men att få dag efter dag efter dag med klarblå himmel, vindstilla och temperaturer över 20 grader hör inte till vanligheterna. Men det är något vi haft sen start! Det varma vädret har däremot väckt miljarder myggor och knott till liv så pauserna kan bli lite tuffa..
Richard fick gå lite i förväg idag medan jag och Julia städade ut stugan. Han hann inte särskilt långt förrän jag insåg att han glömt sig stav i stugan så jag sprang efter honom över hängbron som går över Rostaelva. Hundarna följde med mig dit och jag måste säga att dom är så jäkla duktiga på att balansera över dessa broar. Vega följde sen med mig tillbaka till stugan medan Bounty satte sig och grät en skvätt vid bron. Hur duktig hon än var på ditvägen så tyckte hon att det räckte! Så hon satt där och kollade på oss medan vi fixade det sista och sen blev hennes lycka total när vi kom över 🙂
Vi följde Nordkalottleden vidare mot Daertahytta och till en början gick det väldigt bra. Men vid ett vad tappade Julia fotfästet och ramlade i. Som tur var slog hon sig inte allt för mycket utan fick mest skrubbsår och blåmärken. Det är rätt så stenigt bitvis denna sträcka och det blev för mycket för Richards ena akilles och knä så vi kom inte fram till stugan förrän rätt så sent på kvällen. Julia gick i förväg medan jag gick med honom. Nu har vi hamnat i en sits som jag inte helt vet hur jag ska lösa. vi har ingen mobiltäckning och han tror sig inte kunna vandra ut ur fjället. 

19/8-15 Rostahytta-ner i Rostadalen-Rostahytta, 14 km

19/8-15 Rostahytta-ner i Rostadalen-Rostahytta, 14 km

Fjällfararnas gröna band: dag 3
Julias skor var totalt förstörda. Hela sulan lossnade. Ibland ska man ha tur, tur i oturen. Det hade vi idag. Norska stugor har inte stugvärdar så som svenska stugor har. Men dom har någon som kommer och tittar till dom nu och då. Alf och hans fina fru hade varit i stugan ett par dagar och skulle gå ner till sin bil idag och dom erbjöd sig att skjutsa mig och Julia till Bardefors där Julia kunde köpa ett par nya. Så på förmiddagen vandrade jag och Julia med dom ner till parkeringen. En väldigt vacker vandring genom dalgången! Så åkte vi in till samhället 60-70 km bort. Julia hittade ett par kängor och vi hittade en orange keps till Richard för att vara säker på att hitta honom lättare om vi tappar bort honom igen. Sen handlade vi ännu mer skavsårsprylar på apoteket och mer mat. Sen fick vi skjuts hela vägen tillbaka. Vilka räddande änglar!!! Hade vi inte mött dom vet jag inte vad vi skulle ha gjort.. Vi hade en väldigt rolig dag tillsammans med dom med väldigt mycket skratt! 
Tillbaka på bilparkeringen i Rostadalen vandrade vi dom 6-7 km tillbaka till Rostahytta där Richard och hundarna väntade. Hundarna blev överlyckliga över att vi kom tillbaka 🙂 På vägen upp så mötte vi Trond som vi sen åt tillsammans med i stugan. Det blev en trevlig kväll med gitarr, munspel samt skönsång från Vega! 

18/8-15 Gappohytta-Rostahytta, 20 km

18/8-15 Gappohytta-Rostahytta, 20 km

Fjällfararnas gröna band: dag 2
Richard är mannen som lär mig och Julia hur man ska göra eller snarare hur man inte ska göra genom att visa på mindre bra exempel. För att börja med en viktiga lärdomar han kommit med när det kommer till mygghattar. 1. Snyt inte näsan utan att först ta upp nätet från ansiktet. 2. Det är svårt att äta med sked utan först ta upp nätet från ansiktet. 
Det vackra vädret har hållit i sig även idag. Vägen till Rosthytta var sagolikt vacker med det tog oss väldigt lång tid. Julia och Richard kämpar verkligen på bra! Det var inte bara enkelt att gå genom isdalen. Richard hade det tufft i backarna mycket tack vare att han gjort illa foten nån vecka innan vi startade och för Julia vars ena känga bestämt sig för att lägga av redan dag 2… Hela sulan lossnade! 
Flera vattendrag har vi varit tvungna att vada över idag. Men det har fungerat fint! 
Vega och Bounty är väldigt duktiga. Nån liten kilometer innan Rostahytta var det säkert 1000 renar, minst. Men hundarna skötte sig exemplariskt! 
Igår var det två större sällskap i Gappohytta, en grupp på 18 och en på 16. Den större av dom grupperna fanns på Rostahytta när vi kom dit. Richard fick sig en sällskap och jag, Julia och hudarna sov i tält utanför. 

17/8-15 Koltaluokta-Gappohytta, 19 km

17/8-15 Koltaluokta-Gappohytta, 19 km

Fjällfararnas gröna band: dag 1
Först av allt måste jag skriva om hur vi (jag, Julia, Richard, Vega och Bounty) tog oss upp till startpunkten Treriksröset. Först körde vi upp en hyrbil från Östersund till Karesuando. Där vi sov en natt så körde jag ner bilden till Kiruna dagen efter. Jag lämnade bilen på flygplatsen och skulle sen lifta tillbaka till dom andra uppe i Karesuando. Det började rätt så bra, fick lift redan efter 5 min till Svaapaavraraa. Men så snart jag kommit dit var det bara att vända och försöka få lift tillbaka till Kiruna då jag fick ett telefonsamtal om att jag tappat min plånbok utanför flygplatsen och att den blivit funnen av en taxichaufför som lämnat in den på taxikontoret. Att få lift åt det hållet var lite svårare.. Men 2 timmar senare stannade en bil som körde mig hela vägen till taxifirman och dessutom sa att han skulle till Karesuando senare på dagen och att jag kunde få åka med. Så det gjorde jag. Sen fick vi lift alla 5 till Kilpisjärvi. Morgonen därpå började startade den rätta turen. 
Jag tror att vi alla, (jag, Julia, Richard, Vega och Bounty) var väldigt förväntansfulla när vi satt på båten över från Kilpisjärvi till Koltaluokta. Det var först då det började att kännas som att det var på riktigt. Jag är så glad för att min fina lillasyster Julia bestämde sig för att följa med. Julia som tidigare bara varit på dagsturer. Det är även roligt att Richard kommit hela vägen från Australien för att gå med. Jag och Richard möttes på väg till Santigo de Compostela för nåt år sedan. Richard är nu 73 år gammal. 
Vi klev av båten i Koltaluokta och började med att gå till min startpunkt för gröna bandet, Treriksröset. Sen gick vi till Goldahytta där vi stannade i det vackra vädret för att äta lunch. Vi och ca en miljard mygg stannade där. Sen vandrade vi vidare till dagens slutmål Gappohytta. När jag kommit fram till stugan och slagit upp tälten vände jag och gick hela vägen ned till Indre Skjaerdalen igen för att möta upp Richard. Däremot så gick jag så långt helt i onödan för jag missade honom på vägen ner då han satt sig bakom en sten för att ta sig en lur. Skönt att hitta igen honom igen i alla fall på vägen upp då det började att bli mörkt!

10/8-15 Skallotören-Vasa, 25 km

10/8-15 Skallotören-Vasa, 25 km

Bonuspaddling: dag 9
Jag fick en härlig avslutande paddlingsdag ner till Vasa. Vackert väder och endast svag motvind. Många tankar har gått genom mitt huvud idag. Lycka har flödat i blodet. Att paddla några extra dagar var sannerligen det bästa jag kunde göra! Jag hade gärna fortsatt och paddla ett stycke till. Men så hade jag nog känt oavsett var jag skulle ha stannat för jag stortrivs verkligen i kajaken! Jag ser fram emot att snöra på kängorna för att börja vandra nu. Höstfället väntar på mig 🙂
På sjökortet hade jag även idag sett ut en fin genväg mellan två. Den var väldigt bra fram tills att den var igenbyggd med en bilväg. Det fanns dock en tunnel i den. Tunneln var däremot för låg för att jag skulle rymmas i den. Men kajaken gick i utan problem. Så  jag hoppade helt sonika ur kajaken upp på röret. Lade mig på mage på det och puttade sen på kajaken för att den skulle ta sig ut på andra sidan. Jag missbedömde däremot kraften i mina armar, (som verkar ha blivit enorm efter en sommar i kajak;), så jag hann mig aldrig upp och över på andra sidan för att ta emot kajaken vilken fortsatte ett stycke till.. Som tur var fastnade den i vassen ganska snart så jag behövde inte ut och simma! Hade varit ett fint avslut annars 😀
Jag paddlade förbi Vasas färjeläge och fick paddla en bra bit för att hitta en plats att ta upp kajaken på. Det gjorde jag ganska snart och dit kom sen reportrar från två olika tidningar. En svensktalande och en finsktalande. Roligt med den uppmärksamhet jag fått i Finland 🙂 Just som reportrarna åkt kom Eva och Jani Mattlar. Eva är Inge-Maris kusin och Inge-Mari förmedlade kontakten mellan oss. Jag fick en sån fantastiskt fin eftermiddag och tidig kväll tillsammans med dom innan jag skulle hoppa på Wasaline färjan. Tack för hjälpen med kajaken och fint sällskap! 
Ombord på Wasaline fick jag finaste bemötandet och jag fick både egen hytt och blev bjuden på skärgårdsbuffén. Höjden av lyx och ett fint avslut på en fin tur. Känns lite bra att avsluta en kajaktur i en färja. Ombord på färjan träffade jag en lastbilschaufför som jag och kajaken får åka med ner till Sundsvall. Allt löser sig!