28/9-15 Gäddede-Hällingsåfallet, 24 km

28/9-15 Gäddede-Hällingsåfallet, 24 km

Fjällfararnas gröna band: dag 43
Efter att ha ätit en god frukost skjutsade Gunnar oss tillbaka till Gäddede så att vi kunde fortsätta vår vandring. En dag med väg var som väntade oss samt solsken. Det var dock inte bara solen som letat sig tillbaka idag, det gjorde även knotten. Varje gång vi stannade till blev vi attackerade av dom. 
 Vi började med att gå i våra nya stövlar men bytte ganska snart till gympadojjor och sandaler istället. Det mesta av värmen ar försvunnit från luften, den är så där höstigt frisk, men solen värmer verkligen! 
Från Framnäs följde vi vägen till Häggnäset. Att vandra väg upplever jag som döden för mina fötter. Asfalt är det som är värst, men från Framnäs är det grusväg vilket är något bättre! Det var just längs denna grusväg som jag drog min pulka på en kanotvagn för första gången i vintras under min vitabandettur. Men då behövde jag bara följa vägen mellan Gamla Murunäs och Gussåsen där jag vek av upp till Murufjället. Det är betydligt mycket lättare att gå utanför lederna på vintern är på sommaren så nu fick det bli till Häggnäset och sen upp till Hällingsåfallet varifrån jag kan ta en stig över Munsvattnet, Lobbersjön och Vinklumpen till Valsjöbyn. 
Att kunna packa upp pannkaka ur ryggsäcken att äta till lunch är höjden av lyx och något jag fick göra idag! Jag testade lite olika nya toppingar och blandningar att ha på idag. Det blev messmör på alla som jag sen provade att kombinera med bla ostbågar, daimcoockies och snickers. När vi ändå är inne på mat så måste jag också nämna dom goda hallonen vi fann längs vägen! För mig är det viktigt att varje vandringsdag fylls med mer än att bara gå 🙂 
Jag kan inte säga annat än WOW om Hällingsåfallet. Är verkligen glad över att vi gick som vi gick idag så att jag fick komma till denna häftiga plats. Se vattenfallet och kanjonen. Efter middagen blev det lyxfika med ost och kex som mamma skickat med ❤️ 

26/9-15 Balkesbourke-Gäddede, 35 km

26/9-15 Balkesbourke-Gäddede, 35 km

Fjällfararnas gröna band: dag 41
Vädret var väldigt hårt i natt och när vi skulle lämna vindskyddet i morse var vi tvungna att hålla hårt i dörren för att den inte skulle flyga upp. Regnet piskade i ansiktet och dimman låg tät. Men det blev allt bättre i takt med att vi kom på lägre höjd. 
Nere vid Sjnaptjanjaevrie var det dags för ett vad igen. Men idag var vattnet grundare mot igår så det räckte med att ta av sig skorna och dra upp byxbenen. Igår var jag tvungen att ta av mig byxorna och vattnet var betydligt mer strömt. Så det gick bra, men fötterna blev småkalla. Fötterna fick snabbt upp värmen igen så snart vi fick på skorna och började att gå och nu uppför igen. Apropå skor och fötter så är våra kängor totalt genomblöta. Det plaskar allt mer inne i dom för varje steg vi tar och det börjar att vara ohållbart. Vi har lyckats torka up skorna nån natt den senaste veckan men det hjälper inte då dom blir genomblöta redan första timmen som vi går.  
Vi gick på till Väktarmon och diskuterade fram och tillbaka vilken väg vi skulle ta vidare till Gäddede. Vädret var grinigt. Blött och blåsigt. Så efter att ha ätit vår lunch i vindskyddet fick det bli bilvägen till Gäddede över Rolandstorp. Vi ville komma fram till Gäddede så snabbt som möjligt efter att ha pratat med pappa som erbjudit sig att köpa stövlar åt oss och möta upp oss där. Det kändes verkligen som en räddning när pappa kom med det här förslaget. Han åkte till Landbys i Östersund och hittade två par lämpliga Avignonstövlar där som dessutom var väldigt vackra i färgen! 
En stund efter att vi kom fram till Gäddede dök Gunnar, till Vegas stora glädje, upp. Hon blev överlycklig över att träffa honom igen! Och kort efter det kom pappa och Ingeborg. Så himla mysigt att pappa kom 🙂 Vi fick inte bara stövlar och kramar utan också massa godis och Ingeborgs nybakade bullar och hemmagjorda saft. Finaste pappsen som ställer upp i alla lägen ❤️ Det är nog inte många fäder som skulle köra 27 mil enkel väg för två par stövlar. 
Hela kvällen blev en fest för vi följde med Gunnar till Vågen där Kersti väntade i deras nya stuga. Det blev för många känslointryck för Vega under en och samma dag. Träffa flera av sina favoriter under en så kort tid gav nästan en blockning för en stund. Vega älskar verkligen Gunnar och Kersti samt deras hundar. Hon tog sig dock snabbt och började att bara stornjuta av sällskapet. I stugan väntade en stor påse med godsaker åt oss som mamma skickat med upp. 
Kvällen blev supermysig med massa skratt och god mat och dryck.  

25/9-15 Lejarfallet-Balkesbourke, 21 km

25/9-15 Lejarfallet-Balkesbourke, 21 km

Fjällfararnas gröna band: dag 40
Det är verkligen förvånansvärt varmt ute för säsongen nattetid. I natt var det för varmt för att ha sovsäcken stängd tom! I vanliga fall brukar dessutom tältet vara täckt av kondens på morgonen den här tiden på året. I more var tältet snustorrt trots att vi tältade i skog. Vi packade samman och åt frukost ute. Hann dock inte mer än att ta en första tugga av gröten förrän det började att regna. Den har det regnat precis hela dagen. Det har växlat mellan att ösregna och att dugga. 
Vi gick genom regnet längs med Lejarälven. Vid Lejarfallet ändrades leden markant från hur den var igår. Härifrån var det både spänger, fler markeringar och träd som fallit över leden var borttagna samt lättare att gå. Så det gick väldigt fort att gå ner till Ankarede. Framme i Ankarede tilltog regnandet i intensitet och började att fullkomligt vräka ner. 
Helt fram till Ullersjöbäcken var det spänger över dom blötaste partierna, men efter det var det ospångat och våra blöta fötter blev allt blötare. Terrängen började att ändra form och karaktär. Det blev allt stenigare och kuperat. Regnandet lugnade ner sig något när vi närmade oss Rödfjällsstugan men bara för att komma tillbaka med ännu större kraft så snart vi kommit in i stugan. Det började att blåsa hårt och spöregna. Så vi satt kvar i stugan tills att regnandet lugnade ner sig. Det gjorde det efter 4 timmar. Det slutade inte helt, men nu var det mer av ett duggande slag.
Vi gick vidare till samevistet Sielken. På vår väg dit och därifrån var vi tvungna att gå över blöta myrar. Det plaskade om fötterna där vi gick och på flera ställen var det svårt att se vart stigen egentligen gick. Det gick rätt så bra att gå helt fram till att vi skulle gå över jokken 700 möh. Där hade bron gått sönder och mer eller mindre försvunnit helt. Så vi började att leta efter ett lämpligt vadställe. Allt regnande dom sista dagarna hade gjort så att det var väldigt mycket vatten i rörelse. Efter en längre stund av letande fann vi en plats där vattnet var lite mindre djupt och rätt så lugnt. Men att säga att det var varmt vore att ljuga. Som mest räckte vattnet ett bit upp på låret, och var isande kallt… Jag gick över först med Bounty på magen. Medan jag gick hoppade Vega i med kläderna på och säcken på ryggen och simmade över. Efter att ha fått på mig byxorna igen kastade jag över sandalerna till Jullan så att även hon fick känna på vattentemperaturen. Samtidigt som vi höll på att gå över tilltog både regnet och vinden i styrka. Som tur är får man upp värmen snabbt så snart man börjar att gå. 
Vi kom inte ut på leden från vårt vadställe så därifrån fick vi gå minst två kilometer oledat. Det tar verkligen mycket längre tid att gå ospårat. När vi kom fram till leden igen så drog en dimma in som blev allt tjockare i takt med att det började att skymma. Framme vid Balkesbourke bestämde vi oss för att stanna i vindskyddet över natten. Jag vet, dom får bara nyttjas i nödsituationer. Men vi var genomblöta och trötta så det kändes befogat speciellt då vinden tilltog i styrka.

24/9-15 Raukasjö-Lejarfallet, 24 km

24/9-15 Raukasjö-Lejarfallet, 24 km

Fjällfararnas gröna band: dag 39
Vi fick den finaste morgonhälsningen av ett gäng får i morse. Dom stod precis utanför stugan och bräkte så glatt när vi steg ut 🙂
Dagens vandring började med några kilometer grusväg till Raukaselet. Efter det blev det blött om fötterna. Väldigt blött om fötterna. Enligt kartan är det en markerad sommar- och vinterled, men den kändes som en typisk vinterled.. I stort sett hela dagen har vi gått över myrar. Riktiga blötmyrar utan spänger. Vi hann inte gå mer än en kvart så var vi båda genomblöta om fötterna. Vi har plastpåsar i våra kängor men det finns gränser för hur mycket det hjälper. Lite småblöt om fötterna går bra, men när det börjar att sippra upp mellan tårna tycker jag inte att det är lika roligt.
Vi har haft växlande molnighet hela dagen och uppehåll. Det är förvånansvärt varmt ute. Större delen av dagen var det för varmt med jacka så vi gick bara i underställströjorna. 
Jag tycker att det är fascinerande hur landskapet förändras hela tiden. Hur samma ställe kan se så olika ut beroende på vilket ljus det är osv. Sen är det klart att det spelar roll vilken skrud naturen har. Sist jag var här så var naturen klädd i vinter och nu är det höst. Men det ser så annorlunda ut att jag inte känner igen något som helst! 
I vindskyddet Tjärnbäcken åt vi vår lunch innan vi fortsatte att pulsa över myrarna. Att gå på myr känns som att trampa på tjockmadrassen på idrottslektionerna i skolan!
Sista biten till Lejarfallet gick genom skog. En skog som måste ha varit utsatt för hård vind. Det låg fallna träd överallt. Vi hittade flera taggsvampar som vi plockade och tillagade när vi kom fram och slagit upp tältet. Sån lyx med färska råvaror! 😀 
Myggen och knotten har ännu inte gett upp. Dom har dock minsakt i antal vilket är skönt!

23/9-15 Klimpfjäll-Raukasjö, 24 km

23/9-15 Klimpfjäll-Raukasjö, 24 km

Fjällfararnas gröna band: dag 38
För att ta oss till leden som går till Slipsiken så fick vi börja med att följa bilvägen. Något som var väldigt obehagligt då ”Bennys lastbilar” dundrade tungt lastade förbi i över 100 knyck. Efter nån kilometer längs vägen vek vi av till Vielmiesmehkie som är ett gammalt samesommarviste. Från 1926 och fram till slutet av 50-talet fanns där också en särskild skolplats. 
Vädret ville inte helt bestämma sig för hur det skulle bli idag. På morgonen regnade det vilket gjorde att vi startade lite senare mot vad vi tänkt. Sen blev det uppehåll innan det började smådugga för att sen bli soligt och varmt. Hela vägen upp genom skogen till Nihkierjabpe var det varmt. Samtidigt som vi kom över trädgränsen drog det in moln och det blåste kallt där. Så bara att klä sig varmt för en stund. Men det var egentligen mest skönt att slippa svettas! Vi gick till Slipsikstugan. Kändes väldigt märkligt att vara där igen. Det var i just den stugan som jag var instormad i vintras under det vita bandet. Då hann jag läsa ut flera böcker och lämnade hela sju stycken utlästa böcker i stugan. Nu fanns bara två av dom kvar. Kul att se att dom kommit till glädje för någon! Vi åt vår lunch innan vi gick vidare. Terrängen var rätt så bökig. Kuperad och knölig och det fanns inte någon direkt stig att följa. När jag skidade gick det betydligt mycket snabbare att ta sig till Raukasjö. Solen letade sig helt fram under eftermiddagen och den värmde skönt. Utsikten var vacker med mer fjällformationer mot vad vi sett på länge! 
I Raukasjö mötte vi Tommy (mannen som jag skrev om i vintras som kom mig till mötes efter att pappa ringt honom). Han erbjöd oss en mysig liten stuga att sova i inatt. Tack snälla! 

Gästinlägg

”En dag i Tärnaby”
 
Hej hej! Mathilda här! Efter att ha vandrat med Lina och Julia från Ammarnäs skulle jag den 17 september ta nattbussen från Tärnaby ner mot Stockholm. Detta innebar även en dag i Tärnaby i väntan på nattbussen – en dag som blev så bra att Lina tyckte den förtjänade ett gäst-blogg-inlägg!
Natten mellan den 16 och den 17 tältade vi i Tärnamo. Morgonen den 17:e traskade Lina och Julia vidare i riktning mot Grövelsjön medan jag ställde mig mitt på grusvägen och viftade med både armar och stavar för att visa att även jag var en passagerare som skulle med minibussen som skjutsade bygdens 8-åringar till skolan. Det visade sig gå alldeles utmärkt att åka med och en halvtimme senare var vi framme i Tärnaby. 
I Tärnaby hittade jag direkt Tärnafjällens Bageri och Konditori. Jag gick in och köpte kaffe, vilket enligt Janne som driver cafét ”finns nere i hörnet, de e bar o drick de less”. Eftersom jag kom till Tärnaby mitt under en av de heligaste älgjaktsveckorna var byn mer eller mindre tom, så Janne hade gott om tid att berätta lite kuriosa om bygden. Jag fick veta att det bor några hundra personer i Tärnaby och Hemavan, men under skidsäsongen är det ca 40 000 personer i området. Många av dem är norskar och förutom skidåkning så lär även Systembolaget i Hemavan vara ett dragplåster. Utöver skidåkning och shopping så kan man under sin vistelse i Tärnaby ägna sig åt att surfa på internet (Tärnaby har Sveriges näst snabbaste internet uppkoppling. Den snabbaste lär finnas i Umeå) eller kändis-spotting (Trots att de flesta Tärnabybor nog satt på något älgpass lyckades Janne peka ut en av bygdens stoltheter Stig Strand när han knatade förbi). Det fanns även butiker med lokalt hantverk, och en turistbyrå som säkert kan ge ännu mer tips på aktiviteter!
Vid lunchtid öste regnet ner men Janne tyckte att det vore synd om jag inte fick se lite mer av byn nu när jag var där. Han föreslog därför glatt att jag skulle låna en av hans bilar och åka bort till fjällhotellet och äta lunch där, och sedan åka upp på toppen av fjället för att få se utsikten. Han frågade om jag hade något körkort och jag svarade att ”jag brukar försöka undvika att använda det”, vilket Janne tyckte var fullt rimligt med tanke på att jag bor i Stockholm. Trots att jag körde som mest 40 km/h så tog det bara några minuter att åka längs landsvägen till Fjällhotellet. Lunchen smakade ypperligt och utsikten från toppen av fjället var fin trots regnmolnen. 
Dagen fortsatte sedan med goda kakor från cafét, roliga historier från de gäster som kom och gick och en väldigt snett parkerad volvo. En dag som turist i Tärnaby kan verkligen rekommenderas!

22/9-15 Tåkkelestugorna-Klimpfjäll, 19 km

22/9-15 Tåkkelestugorna-Klimpfjäll, 19 km

Fjällfararnas gröna band: dag 37
Det spöregnade hela natten så det var verkligen skönt att sova inne 🙂 Stugan var dessutom supermysig! Regnandet avtog på morgonen och hade slutat helt när vi började att gå. Vi har gått längs med Norgefararleden även idag och följde den hela vägen till Klimpfjjäll. På vår väg till Durrenstugan så tänkte Bounty ta upp jakten på tre älgar och blev väldigt besviken när vi sa till henne att det kunde hon glömma. Jag tror att all lämmeljakt har gett B lite väl stort självförtroende… 
Vandringen har varit färgglad och vacker hela vägen först genom den gula björkskogen, sen blev det allt rödare när vi kom upp på kalfjället. Nu när vi kommit längre söderut är det som att allt det röda kommit åter, allt som för någon dag sedan var brunt. Vi gick genom Durrenskalet, verkligen vackert! och åt sen vår lunch i raststugan. 
Efter lunchen blev allt gulare igen när vi åter kom ner till björkskog. Vi vandrade på ner till Klimpfjäll där vi hämtade ut en ny depålåda hos Handlar’n och handlade massa godsaker. Vi hyr en lägenhet för natten och passar på att både tvätta och baka 🙂
 

21/9-15 Åtnikstugan-Tjåkkelestugorna, 18 km

21/9-15 Åtnikstugan-Tjåkkelestugorna, 18 km

Fjällfararnas gröna band: dag 36
Det spöregnade precis hela natten och början av morgonen. Vi sköt därför på starten tills dess att det gav med sig. När vi började att gå så hade tom solen letat sig fram! Det blev en dag med växlande molnighet, men mestadels uppehållsväder. 
Vi gick upp genom den höstgula fjällbjörkskogen längs med Båvloenjohke till Båvloe. Då hade vi kommit över trädgränsen och utsikten var underbart vacker! Fjällen står som i brand av alla höstfärger. 
Vi gick ner till Remdalen och passerade samevistet där. Det är verkligen fascinerande hur kåtorna är uppbyggda av enbart material tagna från närområdet. 
Vi åt lunch vid Vaegkjohke innan vi började att följa Norgefararleden söderut. Jättevacker vandring över en sandås med jokken på vår vänstra sida hela tiden. Vandringen här var kanske den mest lättgådda sen vi startat. 
Vi kom fram till dom nyrenoverade Tjåkkelestugorna. För en fin och mysig stuga!!! När vi kom fram ställde jag mig och sågade och högg ved medan Julia ordnade med vatten och eld i spisen. Jag tror att det är precis så här jag vill bo när jag blir stor 🙂