Karpaterna, Dag 28

Dag 28: Nova Sedlica-Velykyj Beresnyj

31 juli 2017

Kartan sa att dagen skulle börja med ca 10 km asfaltsgång. Att längs asfalt är ingen favorit för mig, eller inte för mina fötter iaf. Jag går hursomhelst hellre asfalt på morgonen än mitt på dagen. Vi startade att gå redan vid 5, så någon hetta behövde vi aldrig känna på längs vägen, tvärtom. Morgonen var sval. Vi knatade på fram till Ulicské Krivé. Strax därefter hamnade jag halvt om halvt på villovägar. Tog av på vad jag trodde var rätt stig, men den visade sig vara en djurstig. Gick på kompassriktning genom skog och kom ut på en äng. När jag hamnat på min tredje äng hade jag inte bara fått blöta fötter pga morgondaggen, jag hade också kommit på rätt stig!

Rätt så snart kunde jag konstatera att det inte är många som går denna sträcka. Stigarna/vägarna jag skulle följa var ofta mer eller mindre igenvuxna. Jag vet inte om jag ska skylla på min pms, men vid tre tillfällen skrek jag ut min frustration efter att ha fastnat i taggbuskar. När jag väl tagit mig ut genom den passagen var mina ben helt sönderrivna. Men allt som händer på leden hör liksom leden till. Såna passager gör att mer lättframkomliga delar uppskattas än mer.

I närheten av Ulic missade jag att ta av på en stig. Det gjorde inte så mycket, kom bara ut på väg 558 lite tidigare mot vad jag skulle ha gjort annars. Innan det var jag tacksam för Ulicka som jag kunde svalka mig i. Turens första riktiga vad dessutom.

Resten av vägen till Ukrainska gränsen flöt liksom bara på. Det var dock väldigt bra, över 30 grader. Hade det inte varit för att vi hade skugga från träd nästan hela tiden hade vi inte kunnat gå. Den dryga kilometern längs väg 74 fram till själva gränsövergången vid Ub’la var däremot jäkligt jobbig. Vi tog oss genom passkontrollen utan problem. Galet 1000 km senare till fots hade vi tagit oss genom hela Slovakien (plus lite lite av Tjeckien och Polen) till Ukraina. En ny era av turen kunde börja.

Vi tog en lång paus utanför en bensinstation så snart vi var på ukrainsk mark.Sista kilometerna till Velykyj Beresnyj blev jäkligt varma (Vega behövde därför inte bära sin väska). Vi sätter oss i skuggan vid den lilla stadens tågstation och vilar där länge. Tar sen in på ett trevligt hotell. Hundarna är nöjda med rummet som hade luftkonditionering. Vega fick en kall dusch. I vanliga fall gillar hon inte att duscha men när det är över 30 grader varmt ute verkade hon mest njuta av det. Maten på restaurangen var supergod. Allt är bra nu!

Karpaterna, Dag 27

 

Karpaterna
Dag 27: Mellan Stryb och Sinkowa-Nova Sedlica

30 juli 2017

Vad svårt det är att komma ihåg vad som hänt under dagen när dagen blir lång. Jag och hundarna har gått flera riktigt långa dagar nu på raken.

Men vilken dag vi haft! Fina stigar att gå på i vacker miljö! Dagen har varit rätt så kuperad med otaliga backar att ta sig upp och ned för. Vi började med att gå inhuvudsak nedåt till passet Ruske Sedlo. Där fyllde jag på vatten i en källa lagom tills att det var dags att börja gå uppför. Stigar i Slovakien ser inte ut som på någon annan plats jag varit på. Inga serpentiner utan rätt upp och rätt ned. Första egentliga toppen vi gick upp till var Kruhliak Okraglik, 1101 möh. Efter den toppen avlöste topparna varandra. På pl’asa, 1163 möh mötte jag flera bärplockare. Hela toppen var ett stort hav av läckra blåbär! Även jag och hundarna passad på att plocka en del 🙂

Jag har mött VÄLDIGT många andra vandrare idag. Dels är det nog ett populärt område att vandra i och dels är det söndag.. bl.a. så mötte jag två slovakiska killar som jag pratade en lång stund, när vi skiljdes och skulle fortsätta åt varsitt håll skickade dom med mig grönsaker från den enas trädgård, lycka!

Flera toppar och vackra vyer senare nådde vi så Treriksröset mellan Slovakien, Polen och Ukraina! Kändes speciellt 🙂

Därifrån rasslade vi sedan nedåt genom John Bauerskog. Väldigt vackert och stämningsfullt. Flera kilometer bara nedåt innan det både och gick uppför på serpentinstig (!) innan det gick nedför igen hela vägen till Nova Sedlica. Jag hade tänkt att ta in på pensionat där, men alla tre som finns var fullbokade. Istället fick vi slå upp tältet i en park. Men det fungerar lika bra det! Jag lyxade däremot med mat på restaurang. Vandrarhungern har slagit till på allvar. Var fortfarande inte mätt efter två rätter.

Som sagt långa vandringsdagar tar på krafterna. Dags att sova.

Karpaterna, Dag 26

Karpaterna
Dag 26: Efter Kluckov-Mellan Stryb och Sinkowa

29 juli 2017
Dagen började så sjukt jobbigt med lera, lera och lite mer lera för att sen bytas av mot högt blött gräs och taggbuskar för att sen bas vara lera igen innan det var dags att pressa sig genom sly. Ett tag trodde jag att det aldrig skulle ta slut. Mina höfter gillar inte leran när benen rätt vad det är bara glider undan. Egentligen är det mer en mental utmaning än en fysisk att slira omkring i.

Efter tre timmars vandrande blev det mer lättvandrat och resten av dagen flöt mest bara på, med ett undantag det fanns inget vatten längs leden på dagens etapp förrän jag nådde Balbica och kunde köpa vatten.

Det har inte varit några längre eller brantare uppförsbackar idag. En stor del av dagen har varit relativt platt. Gränsen följer ryggen på berget men i och med att det är skog överallt fick vi sällan några vyer ens på topparna. Var uppe på över 1000 möh igen.

Jag hade sett på kartan att det skulle finnas en tågstation i Balnica och en mataffär. Jag hade inte räknat med att det var små diesellok som trafikerade sträckan. mataffär var kanske en överdrift, det var en liten kiosk. Jag köpte vatten, glass och snacks. Vi pausade i ett par timmar medan mina elprylar laddades hos paret som ägde huset. Fantastiskt trevliga människor. Dom hade en hund som var 50% varg. Stor, snäll och fin.

Det har varit behaglig gåtemperatur hela dagen. Kändes lyxigt!

IMG_2604

Karpaterna, Dag 25

Karpaterna
Dag 25: Kycera-Efter Kluckov

28 juli 2017

Lera. Lera. Lera. Dom tre orden sammanfattar dagens första vandringstimmar rätt så bra. När man inte halkade runt i den satt man fast. Att gå i lera är lite som att springa på en tjockmadrass på skolgymnastiken, men tillägg ryggsäck på ryggen. Det var tungt. En påfrestning både mentalt och fysiskt. Ett tag var jag orolig för att det var så det skulle vara fram tills Ukraina. Men som tur var blev det bättre. Så resten av dagen var relativt lättvandrad. Inga branta backar utan relativt platt terräng. Bitvis hinderbana pga träd som fallit och lagt sig över leden.

Hundarna har känts ovanligt pigga idag. Det mest troligt pga att det inte varit överdrivet varmt utan rätt så lagom. Växlande molnighet men skog som skuggade i stort sett hela dagen om man bortser från några kortare ängspassager. Så inga direkta vyer idag.

Första världskriget gör sig påmint i form av monument och gravar.

Tillgång på vatten har varit dålig med undantag för vattenpölar. Är glad att jag har min mini sawyer med mig så att jag kan rena även ”snuskvatten”. Fick göra det till middagen. Något annat snuskigt är att jag upptäckte att jag fått tusenfotinginvasion i tältet. 15 stycken centimeterlånga snuskar har jag kastat ut…

IMG_2601

Cesta Hrdinov SNP+Karpaterna, Dag 24

Cesta Hrdinov SNP+Karpaterna
Dag 24: Svidnik-Kycera

27 juli 2017

Jag försökte mig på en sovmorgon i morse men jag vaknade ändå vid 4 utan att kunna somna om. Låg dock kvar till 6 innan jag klev upp och packade samman allt för att börja gå. Ryggsäcken kändes tung pga all hundmat jag köpte igår. Men det var lagom temperatur och jag kände mig väldigt pepp. Vi vandrade oss ut från stan genom park Druzby där minnesmonument från andra världskriget stod utplacerade. Det är något vi passerat många gånger under dagen gamla pansarvagnar etc. Vandringen flöt liksom bara på fram till Nizna Jedlova. Där fick jag problem med att hitta stigen en stund då den gick över en stor åker med högt gräs och säd och inga vägvisare. Vi hittade dock rätt, tog bara lite längre tid.

Allt mörkare moln började dra in och hotad om regn. Men det stannade vid att vara tomma hot. Från Kapisova gick leden länge längs asfalt. Bounty ledsnade efter några kilometer på det och ville sitta på mina axlar istället. Som tur var passerade vägen flera vattendrag som man kunde svalka sig i då det började bli varmt. Efter en enligt mina fötter för lång vandring på asfalt kom vi fram till Vysna Pisana razceste. Där satte jag mig på en gräsplätt för att äta lunch och låta hundarna vila. Slängde ut tältet så att det skulle få en chans att torka. När jag suttit där en stund kom tre romska killar i kanske 15årsålder. Dom kunde ingen engelska. Men vi pratade ändå i långt över en timme. Till en början var dom väldigt rädd för hundarna men snart ville dom bara gosa med dom och ge dom mat. Mötet med dessa killar kommer jag att bära med mig länge. Det var tre killar som verkligen satt avtryck på mig.

När regnet började droppa så kändes det som att det var dags att röra på sig igen. Sista kilometerna av Cesta Hrdinov SNP. Regnet slutade tvärt vilket var skönt men leriga stigar bestod.

Leden lämnar skogen vid Pod Zvezlom. Ett stort friluftsmuseum från andra världskriget kan det närmast liknas vid. Stora krigsmaskiner och flygplan passerade vi på vår väg till Polska gränsen. Vid stolpen som visar var leden slutar/börjar bad jag ett par ta kort på mig och hundarna så började vi prata. Då berättar dom att dom sett oss gå den 6 juli ett stycke från Bratislava. Världen är verkligen liten.

800 kilometer och första delen av vandringen är slut och nästa tar vid. Efter att ha handlat lite mat i en klassisk gränshandelsbutik (storpack, godis och kött….) gick vi vidare men nu helt på gränsen. Vi kommer att följa gränsen hela vägen till Ukraina nu och sen ukrainska gränsen till gränsövergångar vid Ubla. Stigen här var extremt lerig så en vandring som såg enkel ut på kartan men med all lera blev rätt så jobbig.

Cesta Hrdinov SNP, Dag 23

Cesta Hrdinov SNP
Dag 23: Sedlo Pod Hradskym-Svidnik

26 juli 2017

Regnet vräkte ner hela natten. Mysigt fram tills att tältet skulle packas samman. Totalt genomblött. Jag har en extra plastpåse i ryggsäcken till dessa tillfällen. Jag föredrar att ha min packning i och inte på ryggsäcken för bärkomfortens skull samt att det också gör att risken för att tappa något minskar. Så i ett lätt duggregn fick jag så allt ihoppackat. En fördel var att temperaturen var väldigt behaglig att gå i och när regnet sen gav sig och solen orkade sig genom dimman spred sig ett vackert ljus i skogen.

Vi halkade oss ner genom lera till Andrejova varifrån leden följde bilvägen ca 1 km. Där nånstans började mina ”vart är egentligen leden bekymmer”. Vi gick över en äng med rätt så högt gräs (finns inget som gör skor så blöta som just blött gräs..). Hittar en dold stig in i skogen och i skogen sen kom vi till den sträcka som varit sämst markerad på hela vägen. Där fanns ett gytter av stigar men inga markeringar.. ibland fanns inte heller någon stig då fick jag leta mig fram med hjälp av spåret på mobiltelefonen. Allt regnande hade omvandlat leden till lervälling som jag halkade runt i. Ibland var det nästan så att man fick välja mellan pest eller kolera när det kom till vägval. Halka runt i leran eller bränna sönder sig på brännässlor som kantade stigen.. I uppförsbackar var det bara att le och minnas barndomens lekar; två steg fram och ett steg bak.

Så snart vi tagit oss genom labyrinten och tagit oss till Kurimka började allt gå lättare. Terrängen ändrades och stigarna blev iaf bitvis mindre leriga. I Kurimka kom en vandrade (första jag sett på länge) fram till mig och frågade om det är jag är som är svensken. Ja, svarade jag hur kunde du veta? Då svarade att han läst om mig på något forum om leden på internet. Andra vandrade hade mött mig och skrivit om mig där.

Vi gick på upp till Makovica. Där tog vi en längre paus med lunch och försök att få bl.a. tältet torrt. Solen tittade fram kortare stunder men inte tillräckligt för att det skulle ge märkbart resultat. Jag provade även att kontakta en veterinär i Svidnik så att jag skulle kunna fixa med avmaskning inför nästa landsgränskorsande. Visade sig dock att han inte var stationerad där utan i Vranov nad Top’lou. Alltså ca 70 km från Svidnik. Veterinären kunde ingen engelska så en kund fick tolka. Jag fick busstider och vägbeskrivning så så snart jag var nere i Svidnik satte jag mig på en buss. Allt som allt tog resan 5 timmar tor mellan Svidnik och Vranov nad Top’lou plus tiden jag var där. Veterinären var iaf supertrevlig och kunden som tolkade tidigare kom dit för att vara behjälplig. Så nu är hundarnas pass fixade och jag fick köpt bra och extra energirik mat till hundarna. Efter besöket blev jag bjuden på pizza av veterinären i väntan på att bussen skulle komma. Dom väntade också på mig vid bussen för att försäkra sig om att jag kom med ordentligt.

Vid 22tiden var jag äntligen tillbaka i Svidnik. Försökte boka ett hotellrum, men ingen pratade engelska så det var lite svårt. Fick boka rum på plats. Så skönt det var att äntligen gå lägga sig, min dygnsrytm gör att 22 känns sent.

Cesta Hrdinov SNP, Dag 22

Cesta Hrdinov SNP

Dag 22: Sedlo Zobarak-Sedlo Pod Hradskym

25 juli 2017

I natt väcktes jag av en sjujäkla smäll. Vi befann oss i ett åskoväders epicentrum igen. Bounty sov lugnt men Vega upplevde jag som lite orolig. Hon brukar annars aldrig reagera på åska överhuvudtaget. Efter en av smällarna stod hon och bara kollade ut i mörkret. Sen ville hon ligga nära.

Regnet från nattens åskskur upphörde aldrig. När vi började gå var det bara ett lätt duggande men när vi kom ner till Hervartov tilltog regnandet. Vandringen till Bardejov blev blöt. Väldigt blöt. Till största delen gick den längs asfaltsvägar så dubbelt drygt.

I Bardejov satte vi oss på ett café och försökte torka upp lite innan vi skulle vidare. På kartan fanns ett pensionat utmarkerat i Zborov så jag tänkte att även om jag blir blöt så kan jag stanna där och få allting torrt igen. Kom fram till pensionatet som var stängt. Jag ringde numret som stod på dörren. Mannen som svarade sa att det är nedlagt.. vi gick därför till byns bar/kafé. En två timmar lång paus fick det mesta att torka. Jag åt mat där. Soppa och svamprisotto. För all den maten plus två koppar te betalde jag 4,5 euro. Som det inte fanns nånstans att stanna i Zborov fick vi fortsätta istället. När man lämnar Zborov bakom sig gör man det genom något som närmast kan liknas vid ett slumområde. Smutsigt, fallfärdiga hus och skällande lösspringande hundar. Strax därefter missade jag en korsning och hamnar på en åker. Tänker att går jag bara upp längs den så kan jag nog genskjuta leden. Den planen var kass. Det slutade med att jag fick irra omkring i den blöta, leriga skogen i över en timma innan jag till sist kom rätt.

Strax efter Sedlo Pod Hradskym slog jag upp tältet. Då hade det börjat att ösregna. Så skönt att få skydd!

Cesta Hrdinov SNP, Dag 21

Cesta Hrdinov SNP
Dag 21: Maly Saris-Sedlo Zobarak

24 juli 2017

Sova inne är inte lätt när man vant sig vid att sova ute. Alldeles för varmt. Så timmarna jag fick sova sova i natt är lätträknade.

Jag lämnade pensionatet redan vid 5. Kartan visade massa väggång och ville göra den innan dagsvärmen kom. Vi tog bussen tillbaka till Maly Saris och påbörjade den inte allt för trevliga gången till Velky Saris. Smal väg som lastbilar körde för fort på gjorde att det kändes osäkert. Väggången fortsatte hela vägen till Kanas Straze. Där kom vi äntligen in i skog igen. Tät skog dessutom som gav perfekt skugga helt fram till dom sista kilometrarna till Terna som gick över äng. I Terna gick jag till affären fast jag egentligen inte behövde något, men kom iaf ut därifrån med flera varor. Bl.a. Tofu. Har hittat en bra lunch; couscous med buljong och tofu. Det blir inte mer lättlagat än så: idé couscousen i kåsan, blanda i buljongpulver, koka upp vatten och slå på. På med lock och låt stå nån liten minut. Bryt sen i tofun. Voilà.

Gången från Terna till Hradisko var varm. Asfalten gör att fötterna klagar. Konstigt med väggång, den går ju fort men den känns som en evighet. Men jag peppade mig själv och hundarna med att bara vi kom till till Hradisko skulle vi ta en lång paus. Vi gick genom den lilla byn och stannade på den första kullen under ett träd. En lång paus blev det. Skönt. Sen kämpade vi oss över en äng i hettan innan vi kom in i tät skog igen som gav skugga. Vägen upp till Sedlo Certov Chata gick därför smärtfritt! Vi stannade vid det stora huset en lång stund i skugga innan vi gick dagens sista etapper. Dom gick bra, nästan enbart i skog så skuggigt och bra en dag som denna.

Nu tältar vi intill ett stort utkikstorn på Sedlo Zobarak.

IMG_2568

Cesta Hrdinov SNP, Dag 20

Cesta Hrdinov SNP
Dag 20: Janosikova Basta-Maly Saris

23 juli 2017

Jag älskar verkligen morgonen. Jag älskar allt med morgonen. Jag gillar lugnet. Jag gillar frukosten. Jag gillar att jag ännu inte vet vad dagen kommer att föra med sig. Min tältplats på klippan var verkligen helt fantastisk men vacker utsikt. Nedanför mig dansade dimman i dalgången samtidigt som solen gick upp och färgade himlen först aprikos sedan blodröd.

Dagens vandring började med en lång nedförsbacke till Kysak. Som det var söndag mötte jag flera människor även fast klockan bara var 7 eftersom dom var på väg till kyrkan.

Jag korsar floden Hornád och går sen längs med den. När man går där förstår man verkligen varför vi alla måste plastbanta.

Fram tills nu har jag inte plågats nämnvärt av flygfän, idag har dom intagit skogen med besked. Gråa bromsar som biter hårt och lämnar stora märken efter sig… jag höll på att bli galen en stund då småflugor försökte ta sig in i munnen och ögonen på mig samtidigt som bromsar bet och jag brände benen på brännässlor när leden gick rätt genom ett hav av dom.

Hela vägen till Lubovec gick leden i stort sett enbart genom skog. Skuggigt och bra. Efter Lubovec blev det allt snålare med skugga och temperaturen jobbade sig allt högre. Väl framme i Radatice började det bli jobbigt varmt och väggång väntade. Smala asfaltsvägar utan vägren fram till Janov. Där lämnade vi som tur var bilvägen bakom oss. Gick på småvägar till Cemjata och därifrån blev det asfaltsgång igen. Mina fötter ogillar verkligen asfalt.. hundarna med. Framme i Maly Saris insåg jag två saker. 1. Extremt dåligt väder är på ingång och 2. Enda tältplatserna jag kommer finna kommer att ligga intill vägen. Så jag tog bussen till staden Presov istället. Där hyrde jag ett rum för natten på ett hundvänligt pensionat. Jag hann inte mer än komma in på mitt rum förrän ovädret var över oss. Det började med hagel stora som spelkulor och sen åska. Så jäkla mycket blixtar, muller och regn. Vägarna omvandlades till bäckar. Då kändes det skönt att vara inne.

Senaste dagarna varma temperaturen och torra dammiga vägar gjorde att jag var tvungen att tvåla in mig 7(!) gånger innan vattnet som rann av mig var rent. Jag fick låna pensionatets tvättmaskin, lyx med nytvättade kläder. Hundarna tyckte att det var skönt att få komma in. Dom sov sig genom hela eftermiddagen och kvällen.

Cesta Hrdinov SNP, Dag 19

Cesta Hrdinov SNP
Dag 19: Chata Lajoska-Janosikova Basta

22 juli 2017

När jag är ute på tur sitter jag en stund varje kväll och tänker igenom dagen. Ofta händer det när jag varit ute ett tag att dagarna flyter ihop. På ett sätt ser alla dagar likadana ut och på ett annat är ingen dag den andra lik.

Hursomhelst så började den här dag med en lååång nedförsbacke. Ner, ner, ner hela vägen till Kosice som ligger på 200 meter över havet nånting. Det var en härlig skogsväg att gå på. Som i en allé av lövträd. Det var varmt ute redan när klockan ringde i morse och för varje timme blev det bara varmare och varmare. Vid 9 var jag nere i Kosice. Jag tog en buss in till centrum för att handla mat. En trevlig kvinna i ett grönsaksstånd utanför matbutiken vaktade hundarna och väskorna medan jag handlade. Det är häftigt hur man kan förstå varandra även då man inte pratar samma språk. Nånting som jag aldrig lär mig är: proviantera inte när du är hungrig. Det gjorde jag idag. Köpte på tok för mycket mat vilket gjorde ryggsäcken onödigt tungt. Men med mycket mat i den känner jag mig rik. Till hundarna köpte kött utöver det vanliga, mycket uppskattat!

Det blev bara en snabbvisit i Kosice, ville komma upp på höjd och bort från staden innan det blev på tok för varmt. Vägen upp från Cermel blev jäkligt jobbig att gå. Få skuggplatser första 100 höjdmetrarna, sen kom vi till skog. Tog en lång paus i skuggan och funderade på hur jag skulle lägga upp resten av dagen. Bestämde mig för att gå på till Chata Hresna. Första biten genom skog gick smärtfritt. Men sträckan innan och efter kavecany var riktigt jobbig. Innan Kavecany skulle vi korsa stora åkermarker. I över 30gradig värme är det minst sagt svettigt. Vid varje träd som erbjöd skugga stannade vi. Vi stannade också en längre stund under ett träd just efter Kavecany innan vi pressade på upp till Chata Hresna. Så skönt att komma dit! Det blev en 4 timmar lång paus där. Mycket trevlig personal och god mat! Jag har skrivit om det förut, men det är väl värt att nämna igen. När mannen som jobbade där skulle åka ner till Kosice för några ärenden undrade han om jag ville följa med för att proviantera. Jag tackade nej till erbjudande då jag handlade allt jag behöver och lite till på morgonen.. men jag blir alldeles varm av tanken på hur hjälpsamma och omtänksamma människor är.

Efter två timmars paus drog tunga svarta moln in och ett åskväder kom in. Skönt att sitta under tak och vänta ut regent! Två timmar efter det kunde vi gå igen. Härlig vandring genom skog väntade. Vi gick på upp till Sedlo Repy där pausade vi innan vi gick ner till Janosikova Basta. Vacker tältplats med galet vacker utsikt. Satt länge och bara njöt av den medan hundarna slappade i skuggan. Dom gör det verkligen bra!