Karpaterna, Dag 59

Karpaterna
Dag 59: Hosszvontato-Jigodeni

31 augusti 2017

Tolstoj låg lös i absiden och Leia lös utanför tältet. Båda två verkar mycket morgonpigga och blev glada när jag klev upp. Morgonen var vacker. Jag följde grusvägen ner till Frumoasa. Som det är ett samhälle ville jag inte att Leia och Tolstoj skulle vara lösa. Vega och Bounty vet jag går fot om man säger till dom att göra det. Tolstoj gick väldigt fint i kopplet. Leia som fått låna seldelen av Vegas klövjeväska förstod inte alls vad jag höll på med och allt verkade väldigt nytt för henne. Av hennes reaktion att döma hade hon aldrig tidigare sett några motorfordon eller cyklar.

Det krävdes många lugnande ord och klappar för att få henne att gå framåt. Vidare följde vi en mindre väg över odlingsmarker. Skönt att det nästan inte var någon trafik där.

Att gå med två hundar är ingen konst. Att gå med fyra är lättare sagt än gjort och allting tog ungefär dubbelt så lång tid.

Framme i Șumuleu Ciuc tog vi en längre paus och jag googlade efter veterinärer för att kunna fixa allt med hundarna. Först där började Leia att slappna av. När vi sen skulle vidare in till Miercurea Ciuc blev hon lite osäker igen då det är så mycket nytt i en stad. Jag hade hittat en veterinär och gick dit direkt. Han hade dock inte tid för oss förrän efter två timmer så vi gick och satte oss undre några träd i en park. Dagen var väldigt varmt, så att gå över odlingsmarkerna var en utmaning.

Leia tyckte det var superläskigt med veterinären. Jag fick bära in henne. Hon blev chipmärkt, vaccinerad, avlusad, fästingbehandlad och avmaskad samt fick ett pass. Tolstoj tyckte inte alls att det var läskigt när samma saker gjordes med honom.

Efter veterinärbesöket gick vi ner till själva centrum för att gå på en djuraffär. Bra mat, selar, halsband och koppel köptes. Skönt att ha ett halsband/koppel per hund! Ut ur staden följde vi en hårt trafikerad väg. Halvvägs längs den slutare Leia att vara rädd för bilar, lastbilar var däremot fortfarande läskiga.

Vi lämnade den stora vägen vid Jigodeni, gick upp för kullen och hittade en bra tältplats i ett litet pass. Alla var vi supertrötta när vi kom fram dit pga den intensiva dagen. Som vädret var fint tänkte jag att Leia och Tolstoj skulle kunna sova vi varsitt träd. Tolstoj började att gråta så jag hämtade honom. Då la han sig genast på sin plats i absiden där han sen sov resten av natten.

Karpaterna, Dag 58

Karpaterna
Dag 58: Naskalat-Hosszvontato

30 augusti 2017

Det kommer ta lång tid för mig att smälta alla intryck från gårdagskvällen och morgonen. En helt annan värld.. Vet inte om jag kan skriva om mina upplevelser där här. 9.30 kom vi iaf iväg för att gå efter att Andrea gjort alla sina morgonsysslor som att handmjölka alla korna själv och förbereda mat, hugga ved till spisen och fixa med saker jag aldrig förstod vad det var. Pojken fick gå iväg med en stor yxa i handen. Skaftet var halva hans egna längd. Han är borta länge. Kommer sen tillbaka ridandes barbacka i full galopp. Två hästar, ett sto och ett föl, kommer efter. Han håller yxan i ena handen och tyglarna i den andra.

Efter att hela gårdens djur fått mat säger Andrea att nu går vi. Männen ställde sig utanför staketet och sa till alla hundarna därute. Jag var förvånad över att dom lyssnade. Vi kunde relativt tryggt gå vidare. Andrea går med Vega i koppel och jag med Tolstoj, plus Bounty på axlarna. När vi kommit ett stycke från gården försvann den hotfulla stämningen. Tre av dom stora bestarna följde dock efter, men nyfiket istället för ilsket. Plus en lite mindre tik. En tik som jag fått se bli slagen under utfodringen av djuren på morgonen. Hundarna och grisarna fick nån form av mat utspädd med mycket vatten från ett oljefat. Männen fick med en stor hink som dom öste i ett stort kar varifrån alla hundar åt tillsammans. Inte denna lilla tjej dock då hon var för låg i rang för att få äta. När hon försökte ställa sig och äta med grisarna istället slog en av männen henne med en käpp över ryggen. Hon började gå allt närmre mig och mina hundar. När Andrea sen skulle vända för att gå tillbaka vägrade tiken helt enkelt att följa med. Jag försökte få henne att vända. Trodde att jag lyckats, men efter några hundra meter var hon ifatt oss igen. Jag tänkte att hon går väl tillbaka. Det gjorde hon inte. Precis hela dagen gick hon med oss..

Jag har gråtit mycket idag. Gråtit över allt jag fått se. Hade inte räknat med att det tuffaste med denna vandring skulle vara det emotionella..

Jag kallar tiken för Andrea, eller Leia egentligen. Vi har haft flera hundmöten idag också. Att hålla koll på och försvara 4 hundar är ingen barnlek. Men det har fungerat. Bounty på axlarna, Vega och Leia lösa, men nära mig, och Tolstoj kopplad.

Terrängen ska jag kanske skriva något om med. Vackert kullig sammanfattar jag den. Måste sova nu, alla intryck har gjort mig trött. Måste finnas en lösning.

Så fort jag slog upp tältet la sig Tolstoj i absiden förresten. Han verkar trivas där.

Karpaterna, Dag 57

Karpaterna
Dag 57: Poiana Albă-Naskalat

29 augusti 2017

Jag började inte att gå förrän 14.30. Kroppen var trött och vädret oinspirerande fram tills dess. När jag väl började gå fick jag sällskap första biten av kopojken i fäboden bredvid då han var på väg åt samma håll för att hämta sina kor.

Väldigt vacker vandring! Jag hade Tolstoj kopplad då det var mycket djur i rörelse. Kossor och får är inga problem. Men där dessa djur finns, finns också hundar.. För varje kilometer vi gick blev han allt bättre på att gå i koppel och innan dagen var slut var han en stjärna på det!

Vid Ecem, 1706 möh stötte vi på dagens första problem med vallhundar.. Tolv enorma bestar kom rusandes mot oss och omringade oss. Dom morrade ilsket och saliven sprutade från deras käftar när dom skällde. Jag sa till Vega att stå nära, kastade upp Bounty på axlarna och höll Tolstoj hårt kopplat samtidigt som jag höjde stavarna mot hundarna och ropade på samma sätt jag hört alla andra göra här. Det fungerade och hundarna kom i vart fall inte närmre. Men jävlar vad jag var rädd! Och när fåraherden kom ikapp så skingrade sig flocken och jag kunde gå vidare.

Resten av dagen fortsatte på samma sätt med skrämmande hundmöten. Jag passerade två fäbodar varav den första hade minst 30 hundar som kom skällande eller morrande emot oss och den andra ett 20tal. Fick göra på samma sätt som vid Ecem. Hjärtat får verkligen fart vid dessa möten..

Jag hade svårt att hitta lämplig tältplats. Ville inte tälta för nära någon gård nu när Tolstoj är med. Såg en övergiven och förfallen byggnad nedanför Naskalat och tänkte att det blir en bra plats. Skulle bara kolla vad det var på andra sidan krönet och tur var det! Där fanns både kossor och får samt en jävla massa ilskna hundar. Får syn på en likadan fjällräddningsstuga som jag sov i natten innan. Tänker att jag tar fart mot den innan hundarna där nere får syn på mig så hamnar jag iaf i säkerhet bakom en dörr. Jag sprang och hann med några meters marginal fram till stugan innan 80 kilos bestarna ilsket kom emot oss. Efter hundarna kom två barn springandes med varsina käppar. Dom knackade på dörren och jag kom ut (mina hundar fick så klart vara kvar i stugan). Svårt att kommunicera utan samma språk. Så gott jag kunde förklarade jag situationen och att jag skulle behöva fylla på vatten och fortsätta efter det. Jag såg tydligt att någon bosatt sig i stugan så där kunde jag inte stanna. Flickan som var 12-13 år gick med mig till vattnet några hundra meter därifrån och vaktade för hundarna. När vi kommer tillbaka till stugan förklarar hon för mig att jag inte kan gå vidare att hundarna inte skulle tillåta det. Hon och hennes lille bror fattade tag i varsina käppar och sa att dom ska föra mig och mina hundar till deras stuga. Runt oss gläfste ett 20tal hundar ilsket. 5 utav dom såg ut att vara redo att slita oss i stycken. Barnen slog och skrek åt hundarna. Efter vad som kändes som en halv evighet var vi i säkerhet bakom staketet vid deras stuga och jag kunde andas ut. Tjejen förklarar att hon och jag ska sova därinne i förrummet till mjölkkammaren så ska hon hjälpa mig vidare imorgon. Vega och Bounty installerade sig i ena sängen, Tolstoj kopplade jag vid ett sängben. Efter ett tag kom tre män till stugan. Dom hade mjölkat alla får och nu skulle dom äta middagen som barnen förberett. Jag fattade inte mycket av vad som hände.. sen sa alla godnatt och tjejen Andrea släckte.

Karpaterna, Dag 56

Karpaterna
Dag 56: Bicaz-Chei-Poiana Albă

28 augusti 2017

Nån gång mitt i natten vaknade jag av en hund som skällde nära tältet. Väldigt nära tältet. Jag var för trött för att orka göra något åt det. Sen vet jag inte helt vad skulle göra åt det om jag orkat. Hursomhelst det enda jag gjorde var att säga ”tyst nu”. Sen somnade jag om. När klockan sen ringde på morgonen såg jag att vi fått sällskap. Halvvägs in i absiden låg en stor vit hund som blev jätteglad över att vi andra äntligen vaknat. När jag sen öppnade tältet gjorde han allt för att komma in och i hans iver rev han nästan tältet. Den vita hunden som jag började kalla Tolstoj (provade massa namn, men Tolstoj var det enda som han lyssnade till) är kanske en av dom bråkigaste hundarna som jag mött. Att försöka packa samman allt lite snabbt var bara att glömma då Tolstoj retade Vega och Bounty samt plockade ut pryl efter pryl från min ryggsäck i takt med att jag lade i dom. Efter mycket om och men hade jag iaf fått samman alla prylar och började gå. Tolstoj följde efter, jag sa åt honom att gå hem, men han fortsatte att gå efter.

Vi följde Strada Cheile Bicazului, en väg med mycket trafik. Tolstoj verkar van vid bilar och gick åt sidan varje gång det passerade någon. Vilken väg att gå efter sen! Branta bergssidor på var sida av vägen och strömmande vatten. Så vackert! Vädret var inte lika vackert.. vi hade tur som passerade en rastplats just som ett åskoväder drog in med ordentliga skurar. Vi satt under tak tills det lugnade ner sig och fortsatte sen att gå. Tolstoj hela tiden helt vid min sida. Tydlig med att han minsann ska följa med..

Vi vek av från vägen på Cheile Bicăjelului (Bandă Galbenă) och började att följa en slingrig stig. Bitvis var den bökig att gå då många stormfällda träd låg över stigen. Men det var vackert! Så helt klart värt det 🙂 vi passerar en liten by och en man ropar åt mig. Tänkte först att det kanske hade något med hundarna att göra, men det hade det inte. Han undrade vad hans mobiltelefon ville.. att förklara vad PUK-kod är för någon när man inte talar samma språk var en utmaning..

Vi kom så småningom fram till turiststället Lacu Roșu. Sjukt mycket folk. Även där gick Tolstoj med oss, nära trots många matfrestelser. Vi följde sjön ner till dess ände och följde sen en liten väg och sen stig mot Poiana Albă. Halvvägs fick jag stanna för att skynda mig upp med tältet. Hann precis få upp det och in alla prylar innan dagens andra åskoväder var mitt över oss. Lite trixigt med Tolstoj. Han fick absidplatsen och verkade efter en stund väldigt tillfreds med den. Han mådde så gott där, så att när regnet upphörde och jag tyckte att vi kunde gå en bit till innan vi gjorde kväll, att jag fick putta ut honom sovandes därifrån.

Vi kom så oss iväg. Lite innan Poiana Albă var det väldigt mycket kor. Spännande tyckte Tolstoj som sprang fram för att titta lite närmre på en utav dom. Då kände jag att så här kan vi inte ha det, även fast han kom bums när jag ropade hans namn.. så jag kopplade honom. Det är något han aldrig kan har varit med om tidigare. Det var ju party enligt honom att gå och bita och dra i kopplet. Vid Poiana Albă visade det sig att rumänska fjällräddningen hade en stuga öppen för övernattning så vi stannade i den, jag, Vega, Bounty och vildskinnet Tolstoj.

Karpaterna, Dag 55

Karpaterna
Dag 55: Cabana Fîntînele-Bicaz-Chei

27 augusti 2017

Noll timmar med sömn. Det var fest i natt vid cabanan och många väldigt fulla människor. Det blev därför en seg start på dagen idag.

Vi gick längs bitvis väldigt brant stig upp mot väderstationen, Stația Meteo Toaca. Det var väldigt fin vandring dit! Genom i huvudsak skog men här och där bjöds det på fantastisk utsikt! Framme vid väderstationen lämnade jag min och Vegas väska för att knata upp sista biten till Virful Toaca 1904 och 1901 möh. Jag mötte flera andra vandrare på toppen som hade gått från Cabana Dochia.

Vi gick ner och tog våra väskor och fortsatte. Jag började tro att någon kanske skämtat med mig och stoppat sten i min ryggsäck medan jag var på toppen. För jag upplevde ryggsäcken som väldigt mycket tyngre helt plötsligt.

Det var inte långt att gå till Cabana Dochia. Först hade jag tänkt att bara stanna till där en snabbis, men det slutade med att jag beställde mat och stannade en längre stund.

Vandringen vidare fortsatte genom detta storslagna landskap. Väldigt brant nedåt bitvis och däremellan relativt platt genom skog. På ett av dessa platta partier bestämmer sig min fot för att vika sig och jag ramlar. Skriker rätt ut i smärta. Helt plötsligt från ingenstans började det då dyka upp folk som hört mig.. Det hela gick bra. Jag kunde fortsätta att gå om än lite haltande och på kvällen kunde jag konstatera att fotleden var blå och lite svullen.
Vilket annorlunda landskap Ceahlău bjöd på!

Längs stigar går vi ner till Schitul Stănile. Därifrån var det bilväg hela vägen ner till Bicazu Ardelean. Till en början grusväg som sen övergick till att bli större och asfalterad. Vi gick på i rask takt trots att värmen tilltog. I Bicazu Ardelean stannade vi till på en pub för att få skugga och dricka. Möter flera trevliga människor där! Skönt att komma dit före både åska och regn. 15 min efter oss kom den ordentliga åkaskuren. Men då satt vi under pubens parasoll så regnet nådde aldrig oss. När regnet lugnat ned sig fortsatte vi att gå. Min plan var att gå till Cabana Ecolog. Det var mycket bilar längs vägen och inte en decimeter vägren fanns. Efter en lång vandring på fotdödande asfalt kom vi så fram till cabanan men får till svar att vi inte kan bo där då bara rumäner medlemmar i deras alpinistförening får det. Tälta där fick jag inte heller.. så bara att gå ned igen och tänka om. Inte lätt när kropp och huvud är tungt och pmsen gör sig påmind. Ville nästan börja gråta. Men så kom jag på att jag lite innan sett ängar på högre höjd ovanför längorna med hus. Kollar in gpsen och finner avstickare att följa. Snart var jag framme vid en perfekt tältplats! Så jäkla lycklig för det!

Karpaterna, Dag 54

Karpaterna

Dag 54: namnlös plats mitt i skogen 1600 möh-Cabana Fîntînele

26 augusti 2017

Den absolut största fördelen med att tälta i skogen är att det i regel är torrt där. Så skönt att inte ha ett morgonhöstblött tält att packa samman!

Hela vägen ner till Grinţieş fanns markeringar att följa. Eller nästan hela vägen iaf. Jag tappade bort dom vid några tillfällen och hamnade på avkrokar. Leden följde i huvudsak olika mindre skogsvägar och stigar genom skog, hyggen och ängar. Det var i regel vid hyggena det blev lite struligt för mig att hitta. På ett av dessa hyggen, som jag förvisso följde markeringar till men huxflux var både stig och markeringar borta, hade nya granar börjat växa upp. Dessa granar var lite högre än mig och stod tätt, tätt tillsammans. När vi passerar en av dessa murar ser jag i ögonvrån något röra sig. Kollar dit och genom grenarna ser jag en björn. Turens andra. Denna var kanske 10 meter bort. När den började springa bort hörde jag grenar knäckas och björnen flåsa.

Sista biten ner till Grinţieş blev väldigt varm. I stort sett ingen tillgång till skugga och en sol som gassade. I själva byn sätter jag mig på en kombinerad bar/mataffär och beställer läsk. Hundarna får vatten och tar igen sig i skuggan. Jag passar på att fråga servitrisen om hon visste bästa vägen till Stațiunea Durău. Hon pratade nästan ingen engelska, men vad jag förstod det som rekommenderade hon mig att ta bilvägen. Snart var större delen av byn engagerade av mitt vägval då servitrisen tog upp detta med alla som besökte affären/baren. En kille i 14årsåldern kom med sin mamma. Han kunde engelska och blev tilldelad uppdraget översättare. 15 människor började prata i munnen på varandra om vilken väg jag skulle gå. Jag hade sett en stig på kartan som jag tyckte såg bra ut.. det hela slutar med att man beslutar att killen som översatte skulle gå med mig tillsammans med en av barens besökare. Det för att man ville vara helt säker på att jag skulle hitta rätt. Dessa grabbar gick så med mig den branta stigningen upp Culmea Schitului. 500 höjdmeter. När vi nådde vägen kände dom sig trygga med att jag skulle hitta och vände och jag och hundarna gick ner till turistorten Stațiunea Durău. Så gulligt av dom!

Jag får lämna min packning hos fjällräddningen medan jag provianterar. Jäklar vad mycket turister här var. Jag går sedan vidare upp till Cabana Fîntînele. Kände mig som en myra i en myrgång. Folk gick på led den branta vägen upp till fjällstationen. Väl där hyr jag en liten stuga för natten och äter god mat. Vacker utsikt!

Karpaterna, Dag 53

Karpaterna
Dag 53: Bilbor-namnlös plats mitt i skogen 1600 möh

25 augusti 2017

Jag sov så jäkla gott i garaget. Men vaknade ändå trött och oförmögen att andas genom näsan. Jag har känt mig småförkyld i några dagar nu och idag verkade det som den bestämt sig för att bryta ut.

När jag lämnade pensionatets garage för att gå tillbaka in till Bilbors centrum var jag glad och tacksam över att alla mina prylar var torra. Passade även på igår att skölja upp lite kläder och även dom sakerna var torra! Jag var också glad och tacksam över att ha sovit inne då det varit minusgrader ute under natten. Frosten låg ännu kvar och färgade gräset vitt när jag började gå vid 8. Seg start då kroppen inte helt ville lyda, men det tog sig och kroppen vaknade sakteligen till liv utefter dagen.

Bounty blev som vanligt omotiverad av att gå i koppel längs bilvägen, så henne fick jag stoppa på axlarna. När jag sen vek av på vägen DJ174B och hon fick gå lös igen blev det mer klipp i hennes steg. På båda dessa vägar som jag gick efter passerade flera hästekipage. Sån vacker syn! Igår fick jag lära mig att det bara är dom stora extra vackra hästarna som får ha röda tofsar på sidan av tränset.

Hästarna som passerade fraktade allt från slåtterutrustning till mjölkkannor och ved. När jag gått några kilometer så stannade ett ekipage med en vacker vit häst och började prata med mig. Dom på rumänska och jag på en blandning av alla språk jag kan. Det slutade med att dom insisterade på att jag skulle hoppa upp och åka med ett stycke. Så jäkla mysigt och idylliskt! Jag och Bounty fick åka tre kilometer och Vega springa/gå vid sidan av.

Fylld av ny energi och eufori fortsatte jag sen att gå efter att ha blivit avsläppt i den korsning där våra vägar gick åt olika håll. Efter ca 5 kilometer vek vi av in i skogen på den väg jag trodde jag rätt (på min karta fanns det bara en väg. I verkligheten var det en myriad av vägar, eller inte att välja på från vägen men väl i skogen. Som myrgångar i en myrstack). Det gjorde att jag irrade på ett tag och fick gå flera kilometer och höjdmeter extra innan jag kom rätt.

Resten av dagen gick jag sen genom barrskog med undantag för nån liten äng jag passerade på några ställen och ett par hyggen. När jag nådde 1400 möh fanns det huxflux markeringar att följa så resterande del av dagen blev mycket mer lättorienterad!

Även skogarna jag gått genom idag har blivit rätt så hårt drabbade av vind och ofta var det som att gå över ett plockepinnspel eller en av militärens hinderbanor. Över och under stockar alt ta stora omvägar.

Det verkar vara gott om både varg och björn i området då jag sett både spår och spillning. Jäklar vad stora tassar en varg kan ha. Deras spårstämpel är ca 3 gånger så stor som Vegas.

Karpaterna, Dag 52

Karpaterna
Dag 52: Saua Negoiu-Bilbor

24 augusti 2017

Det blev en riktigt kall natt. Vaknade flera gånger pga det. Som jag ligger på sidan blev höften som var i luften isandes kall om jag låg i samma position för länge. Men att det var minusgrader ute hade jag inte en tanke på förrän jag klev ur tältet på morgonen och marken var vit av frost. Jag vaknade även av Bounty en gång, helt plötsligt ställde hon sig i sovsäcken och morrade ilsket. Mycket ovanligt för att vara B. Inte att morra men att vakna på natten. Hon är i regel mån om sin nattsömn (plus dagssömn). Jag vet inte vad det var hon reagerade på. Hörde något utanför tältet jag med, men var för trött för att tänka björn. Det slog mig först på morgonen att det kan tänkas ha varit det. Speciellt som jag sen såg björnspillning ett stycke från tältet. Så långt har Rumänien varit precis så vilt som utlovat!

Det var skönt att komma igång att gå och bli riktigt varm. Jag var kanske inte direkt kall heller på morgonen som jag var ordentligt påbyltad. Men det kan inte jämföras med värme inifrån. Det var också skönt att få gå med sikt och kunna njuta av utsikten!

Dagens första delmål var att gå till toppen, Vf. Rețitiș 2021 möh och väderstationen som finns där. Vackra vyer som till viss del påminde om Ukraina, men ändå inte. Likheten var det gula gräset som svajade i vinden. I övrigt har bergen här och där rätt olika former.

Vi gick delvis uppe på bergsryggen för att komma dit. Stigen är var inte alltid så lätt att gå på då den bitvis gick genom tallbuskage. Leden fortsatte att följa en stig uppe på ryggen ett stycke till efter Vf. Rețitiș sen sammanstrålade den med en väg och det blev betydligt mycket mer lättgått.

Inte heller idag har hundmötena varit några problem. Flera flockar på 10 stora vallhundar har kommit emot oss under dagen. Men ingen av dom upplevde jag som aggressiv, enbart nyfikna. Det verkar som att alla använder sig av hanhundar(?) så långt har jag inte mött en enda tik och dom är väldigt intresserade av Vega.

Leden slingrade sig uppe på berget och passerade flera ”fäboddrifter”. Gillar att se på när dom arbetar med sina djur och/eller förädlar mjölken. Jag har även passerat tre stycken läger med ”gypsies”. Intressanta möten! Jag stannade och pratade lite med dom. Men samtalen blir svåra när man talar olika språk.

I Bilbor sen stannade jag till på en var för att fråga om boendemöjligheter i den lilla staden. Kvinnan i baren kunde ingen engelska, men jag gjorde mitt bästa för att göra mig förstådd. Det slutade med att hon ringde dit sin engelsktalande vän som sen hjälpte mig att peka ut en riktning att gå. Jag gick ditåt men fann aldrig något pensionat så jag frågade en familj om dom visste var det låg. Sonen pratade perfekt engelska och han hjälpte mig sen att gå till stadens alla pensionat för att hitta ett rum. Alla var stängde så han började ringa runt. Till slut fann han ett 5 km utanför staden. Innan jag visste ordet av det satt jag och hundarna i en bil han hade ringt dit. Väl där visade det sig att dom inte tillåter hundar inomhus. Jag fick erbjudandet om att ha hundarna i deras garage. Jag förklarade att jag inte kan göra så och frågade om jag kanske istället kunde få tälta i deras trädgård. Det slutade med att vi alla tre sov i garaget. Det var inte alls dumt, helt perfekt egentligen! Dom håller på att renovera det till ett kontor.

Karpaterna, Dag 51

Karpaterna
Dag 51: Poiana Vânatorilor-Saua Negoiu

23 augusti 2017

Jag är tacksam över att kossorna med dess klövar, horn och bjällror valde att förflytta sig bort från min tältplats under natten. Jag är lite mindre tacksam över att kossorna ersattes med ett ösregn. Eller så länge jag låg i sovsäcken var det bara mysigt. När jag skulle kliva upp var det däremot mindre roligt. Morgonrutinerna blir så mycket bökigare med regn. Hundar måste kläs på i tältet. Ryggsäcken packas osv. Det tar helt klart mycket mer tid.

Första timmarna med vandring blev blöta. Väldigt blöta. Som tur var lugnade regnet ner sig under förmiddagen och övergick till ett duggande. Samtidigt som den övergången var kom dimman som sen höll i sig resten av dagen. Regnet däremot, det kom och det gick med olika intensitet dagen ut.

Stora delar av dagen leden tagit mig genom skog eller buskage. Skogen var trevlig att gå genom. Buskagen väldigt blöta och trånga. Bitvis fick jag pressa mig fram då stigen var så igenvuxen. Kändes lite som ett gatlopp i Gladiatorerna.

Dagens första etappmål var klostret Mânâstirea 12 Apostoli. Jag hann bara skymta klostrets tak innan dimman tätnade och dolde klostret helt.

Jag vandrade på upp till Rezervatia 12 Apostoli. Dom naturskapta formationerna där såg jag inte så mycket av pga dimman.

Leden har även tagit mig upp och ner för några trädbeklädda toppar.

När jag sen kom fram till P-na Izvoarelor började dimtäcket lätta något. Men då tilltog regnandet istället. Härifrån var leden förresten mer tillrättalagd så att man inte längre behövde pressa sig fram, skönt!) Medan jag gick där i regnet tänkte jag att här kan man säkert få se björn (det var väldigt mycket björnskit på stigen). Jag började hoppas på att få se björn på berget mittemot. Hundarna gick precis framför mig. Båda stannade tvärt och jag gick förbi dom. Inget ovanligt med det. Leden gjorde en 90gradig sväng. Helt plötsligt stod där en björn! Bara tre meter framför mig. Hundarna stod som fastfrusna. Hel världen stannade för en stund. Vaknade till av att höra mig själv säga ”Nämen, OJ!). Sen var ögonblicket över. Björnen vände och sprang snabbt därifrån. Kanske att det var en svartbjörn. Den var iaf svart till färgen bortsett från lite vitt i öronen och jag upplevde den som ganska liten.

Strax före 5 var jag framme i Saua Negoiu. Det hade slutat regna och solen kämpade för att ta sig genom molnen. Bestämde mig därför för att stanna för att ge tält, prylar och kläder en chans att torka innan läggdags. Det mesta hann torka. Skön känsla att somna till. Jag behöver inte ta på mig blöta kläder imorgon.

Karpaterna, Dag 50

Karpaterna
Dag 50: Muntele Haju (nära vf. Ousoru)-Poiana Vânatorilor

22 augusti 2017

Nån gång mitt i natten slutade regnet att ösa ner och under tidig morgontimma upphörde regnandet helt. Skönt. Skönt att kunna packa samman utan regn. Mindre härligt att behöva packa samman genomblöta saker.

Precis intill min tältplats fanns en liten bondgård. När jag passerade höll dom som bäst på att mjölka sina kor. En man satt på en pall mitt i hagen och handmjölkade en ko åt gången. Totalt jobbade tre människor där, stannade och pratade en stund med dom. Fortfarande fascinerad över hur väl man kan förstå (eller åtminstone tro att man gör) varandra även fast man inte talar samma språk. Jag blev bjuden på spenvarm mjölk just som jag skulle gå vidare. Tacksam över deras välvilja och generositet. Men här kan jag erkänna att det inte är någon favorit.

Några kilometer innan Vatra Dornei får jag ett mycket spännande möte. Det hela började som ett klassiskt fårmöte. 10 vallhundar (enorma bestar) kommer skällandes emot mig och hundarna. Enda skillnaden mot tidigare var att jag upplevde dessa som mer aggressiva. Kort därefter kommer jag ikapp fåraherden och hans får och mindre hundar. Men då ser jag också att det är något som sticker ut från det normala. Tillsammans med herden går ett kid. Helt tamt. Inte det minsta brydd över herdens skällande hundar.

Framme i Vatra Dornei besöker jag turistinformationen och får karta över fortsättningen. Jag blev glatt överraskad över att det fanns markerad led ett långt stycke i min riktning! Efter att ha blivit intervjuad av turistinformationen och dom spelat in en kort video om min och hundarnas vandring och jag provianterat så gick vi vidare.

Leden gick under en stolslift så hade hela tiden människor ovanför mig.. uppe på toppen fanns en liten restaurang som jag besökte efter att han hängt alla mina prylar på tork. För att ge dom en chans att torka blev pausen där lång. Genom skog fortsatte vi sen i kuperad terräng vidare. Hittade en bra tältplats intill en liten bondgård. I denna terräng får man ta första bästa tältplats, man vet aldrig när nästa kan tänkas dyka upp. Men denna plats var perfekt. Bortsett från närgångna kossor och konstant skällande hundar.