Vita bandet dag 17

Vita bandet dag 17
Teusajaure-Vietas 35 km
Väckarklockan ringde vid fem och jag vaknade med vetskapen om att vi hade en lång dag framför oss. Då var jag tacksam att jag högg veden redan igår. Vi åt frukost och packade oss ut från stugan. En process som tar ca två timmar och vi kom igång att skida vid 7.15. Det är verkligen fascinerande hur mycket ljusare det blir för varje dag! När jag startade för 2,5 vecka sedan var det mer eller mindre kolsvart vid den tiden, men nu kunde man skida i gryningsljus.
Jag hade hoppats på att vi skulle få en enkel start i och med att vi skulle skida längs en sjö. Jag kopplade därför Peak till den stora pulkan och Vega till den lilla. Det blev inge alls en så enkel start som jag hoppats på. Så istället bytte jag på hudarna så Peak fick ta den lilla pulkan så tog jag och Vega den stora tillsammans. En stor del av sjön fick vi spåra lite på, men en sjö är ju i alla fall platt! Så det flöt på rätt så bra och efter ett par timmar kom vi fram till dalgången mellan Vákkastjårro och Kårsatjåkka. Med tanke på hur sjön såg ut så var jag förberedd på att det skulle kunna bli tungt. Himlen började dessutom färgas rosa. Vackert men också en varning enligt talesättet ”Red sky at night, sailor’s delight. Red sky in morning, sailor’s warning”. Vi hann inte många meter in i dalgången förrän vi var tvungna att plocka av skidorna för första gången. Backen var så pass kort att det inte lönade sig att ta på långa stighudar, men för kort för att den skulle vara värd att saxa i. Det fungerade bra. Väl uppe fick vi njuta av utsikten över Vákkastjårro. Det småsnöade lite. Vintrigt landskap med björkar. Vackert!
Ett lite stycke in i dalgången såg vi tre älgar på ganska nära håll. Totalt har vi fått se 6 älskar idag, två vita fina harar och ett helt gäng ripor. Superfint!
Vi kämpade oss genom dalgången. Efter att ha gått ett stycke i den så valde vi att vika av från leden och följa jåkken istället. Det gick inte från början då det var öppet vatten. Men senare var den fin att skida på (så länge som man undvek hålen där det var öppet).
Det började blåsa strax innan vi nådde Gágirjávri och sikten försämrades. Inte katastrofdålig, men inte heller bra. Vi hade turen att få vinden i ryggen, annars hade det kunnat bli riktigt jobbigt. Här var snön avblåst så det blev lite lättare att ta sig fram. Jag blev däremot väldigt förvånad över sjön då stora delar av den var täckt av stora stenbumlingar pga att den är reglerad. Det gjorde även rätt så knölig på sina ställen.
Vi följde sjön hela vägen till öppningen innan Tjävvránjárgga. Där var det öppet vatten så vi fick hålla lite höjd, men inga konstigheter. Vi tänkte att det skulle vara lättare att gå där mot leden och jag tror att vi gjorde rätt. Vi fick sen några sjukt jobbiga kilometrar. Jobbig snö att spåra i. Halvhård vilket gjorde att skidorna körde fast. Så imponerad över Vega och Peak som kämpade sig genom detta. Tyvärr gillar inte Bonnie att gå först, vilket gör det svårt att turas om att spåra.
Vinden kom här från sidan. Byarna var så pass hårda att det ibland blev svårt att hålla balansen. Tur att temperaturen inte var så låg, då hade det blivit riktigt kallt. Lyckan blev därför total när vi nådde fram till vägen som leder ner till Vietas (Stora sjöfallet). Där tog vi in i en lägenhet. Hundarna var också dom nöjda! Vi hann komma fram innan det blev mörkt. Skönt! Dusch och god middag i anläggningens restaurang gjorde mig till en ny (och eventuellt mer förkyld) människa. Vi fick veta att prognosen för imorgon spådde storm. Vi bestämde oss därför för att ta en vilodag imorgon.
Alla fyra hundarna har verkligen blivit en flock. Fint att se!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 16

Vita bandet dag 16
Kaitumjaure-Teusajaure, 11 km
Kände mig inte mycket bättre i förkylningen när jag vaknare. Den känsliga varnas här med och rekommenderas att hoppa till nästa stycke.. Ännu mer och segare snor och tjockt slem i halsen och det river i bröstet när jag hostar. Slut på snusket och vidare till dagen..
Vi tog sovmorgon i morse med tanken att det skulle bli en lätt dag fram till Teusajaure. En kort sträcka på kartan.. Jag kopplade på mig den stora pulkan och Peak den lilla. Min tanke var att Vega skulle få vila lite idag så hon har fått gå lös hela dagen. Redan vid starten av dagens etapp stod det klart att det skulle bli en jobbig dag. Snö som inte bar över huvudtaget och rätt mycket snö. Mycket, mycket mer mot vad vi haft senaste dagarna. Spåra i denna snö är tungt. Vi gick längs Kaitumjåkka och här är det mer eller mindre platt på kartan, men i verkligheten är det rätt så kuperat. Flera knickar som vi skulle upp och ned för. Vägen fram till kåtan som är precis där det börjar att stiga tog därför mycket längre tid mot vad vi tänkt oss. Peak imponerar mer och mer för varje dag. Han är stark som en oxe! Han har gått först hela sträckan och när det är som jobbigast att gå för honom reser han sig på bakbenen och kastar sig framåt (fungerar så länge det inte är ett träd eller liknande som gör att det är svårt att ta sig fram) och har inte behövt någon som helst hjälp med pulkan idag. När det var som mest snö räckte den honom upp till magen.
Vid kåtan slängde jag på dom långa stighudarna på skidorna och började att körts uppför. Det gjorde ont i lungorna och infektionen i kroppen gjorde sig än mer påmind. När jag anstränger mig för mycket kommer hostan. Så jag tog det så lugnt som det gick dom första 40 höjdmetrarna trots att man sjunk ner med skidorna halvvägs till knäna. Det blev lite bättre efter det, men snön fortsatte att bära dåligt. Men det var så jäkla skönt att komma upp till platån Muorki.
Vägen ner till Teusajaurestugorna blev tuffare mot vad jag tänkt mig. Det är så satans brant! Brant och helt oröjd led. Så väldigt smalt, svårt att ta ut svängarna och här var det dessutom ännu mer snö. Så jävligt jobbigt för hundarna att ta sig fram. Snön räckte upp till ryggen på dom. Ramlade man var det sjukt svårt att ta sig upp som man inte kunde ta spjärn med stavarna som dom bara sjönk ner. Min pulka tippade flera gånger. Efter tionde gången blev jag så leds att jag skrek rätt ut. Vilket ord bör jag nog inte skriva här. Svårt att få pulkan på rätt köl igen som jag var tvungen att koppla lös mig från den och sen när jag fått upp den ville den så klart glida vidare. Men vi tog oss ner helskinnade hela bunten! Några blåmärken men inte värre än så. Just det fyllde byxlinningen med snö vid ett av fallen. Då jag ramlade och sen kanade några meter. Då är man tacksam att man har bara ull under, annars hade det blivit väldigt kallt.
Lyckan var stor både hos mig och hundarna framme vid stugorna. Efter att ha hitta rätt stuga (det är den gamla som är öppen utanför säsong) gick jag direkt till vedboden för att såga och hugga upp ved. Det gjorde jag inte igår och var tvungen att göra det imorse istället. Vega var som en liten snögubbe när vi kom fram. Hon har haft sin overall på sig hela dagen. Men som den är rätt så vid i benen kommer det in mycket snö när hon måste simma runt i den som snön är så djup. Tog sin lilla tid att tina fram henne och få bort alla isklumpar från skägg och ben.
Det går väldigt bra för Mette och Bonnie förresten. Har inte skrivit så mycket om dom. Men det flyter på bra! Mette sa något så klockrent idag ”det är inte bara norrsken” när det var som tyngst idag. Vi har varit tvungna att bo i stuga/säkerhetsrum varje natt så långt pga att Mette inte har något tält (hon skulle dela med Mette). I morgon har vi därför inget annat val än att skida ca 35 km för att komma till Stora sjöfallet. Större delen av sträckan är längs sjöar så det borde gå bra. Men skulle det vara så mycket lössnö som idag är det kört. Då får vi alla sex klämma in oss i mitt Staika.
På kvällen lagade jag till spenat- och olivrisotto. Mette lagade också risotto, men med saffran och kantareller. Båda två var vi nöjda med våra rätter. Men innan det hade vi druckit te och ätit ost och kex. Jag köpte med både en blåmögelost, Västerbotten och parmesanost i Abisko samt massa smör förstås. Det ska vara lyxigt att vara på tur.
Jag försöker smörja hundarnas tassar så ofta som möjligt. Så långt har dom hållit sig fina!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 15

Vita bandet dag 15
Sälka-Kaitumjaure, 24 km
Kände mig förvånansvärt pigg när jag vaknade i morse med tanke på att det bara blev 3 timmar sömn. Vaknade till en helt underbart vacker morgon. Det hjälpt nog till. Vi tog oss iväg ett par timmar senare mot vad vi brukar, så höll det öppet om vi skulle till Singi eller Kaitumjaure.
Peak drog den stora pulkan och Vega den lilla. Som det är lite uppför till en början så tänkte jag att Peak och jag kunde dra den stora pulkan tillsammans, men som han drog på så hårt så gick inte det och han drog den ensam istället så jag kunde lyxa igen. Strax innan vindskyddet Kuoperjåkkå så vek vi av från leden och sneddade mot bron som går över Tjäktjajåkkå. Platt, fint och härligt landskap att skida genom i ca 3 km. Efter bron blev det lite stökigare när vi hamnade på leden och det blev bara värre. Väldigt kuperat och väldigt stenigt. Det blev så illa att det inte gick längre så vi fick vika av från leden igen och istället köra mot vistet Kårtjevuolle. Därifrån gick det relativt lätt och fint att följa Tjäktjajåkkå. Kollade upp mot leden och undrar hur är det ens tänkt att man ska kunna skida längs den? Så mycket sten och så många kullar.
Efter att vi passerat Stuor-Jiertá så blev det allt mindre snö för oss att ta oss fram på. Men det fungerade på något vis. Men sen när vi kom in i björkskogen blev det jobbigare. Där blev problemet omvänt. Nu var det inte längre för lite snö, men för mycket lös snö som inte alls bar för hundarna. Det blev allt bökigare att ta sig fram. Från att ha hållit ett tempo på 5 km i timmen började vi att skida i ett tempo av ca 1 km i timmen. Jag är så oerhört imponerad över hundarna och deras kämparlust!
Framme vid Kaitumjaure tror jag att dom flesta upplever sig som lite lurade som man hamnat nedanför stugan och måste upp för en brant backe för att ta sig till den. Men så skönt när den var gjord. Att installera sig i säkerhetsrummet. Få igång värme i kaminen och laga mat. Min förkylning har blivit sämre och jag känner mig febrig utöver snorig och hostig. Hoppas att en lång natt med sömn ska hjälpa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 14

Vita bandet dag 14
Alesjaure-Sälka, 25 km
Gårdags kvällen blev magisk. Norrsken som spelade över himlen. Tänk så lyckligt lottad jag är som får uppleva allt detta. All denna vackerhet. Det tillsammans med Vega, Bounty och Peak.
Morgonen var molnig och som gav ett ljus som gjorde det omöjligt att se konturer i snön. Himlen hade en vacker färg i mörka lila toner när man tittade åt norr. Jag och Vega drog den stora pulkan tillsammans och Peak den lilla. Jag kan inte låta bli att bli imponerad över dom båda två. Tänk att jag tänkt att Vega inte skulle behöva dra pga hennes ålder. Men hon drar som en riktigt gudinna och verkar bli yngre i kroppen för varje dag. Peak är jag också oerhört imponerad över. Jag kan inte förstå att han kan vara så lyhörd. Han kan egentligen inga kommandon, men vet sitt namn. Därför är det inga problem att ha honom lös med pulkan ens när det är renar i närheten då han kommer så snart man kallar på honom. Han är en helt underbar jycke!
Snön är som en stor gräddbakelse, om man tänker bort fluffet hos grädde tänker cement istället. Med andra ord jäkligt knölig och stenhård. Pulkan dunsar och slår över vågorna. Men vackert är det! Leden gick däremot inte att följa så vi startade med att gå längs jokken och sen öster om leden istället för att sista kilometern upp till toppen av backen vid Bossosváráš. Just innan toppen blev vi omåkta av tre skotrar varav två hade hundar bakom föraren på dynan. Häftigt hur dom kan balansera och sitta kvar.
Vägen ner sen blev lite besvärlig för mig och Vega då det gick lite ner och sen lite upp. Som vi drar pulkan tillsammans och jag sitter fast framför henne med två koppel. Så nedför slackar dom och trasslar in sig i hennes ben, men uppför behöver min hjälp. Så det var det att koppla och koppla loss hela vägen fram till renvaktarstugan egentligen. Vägen upp mot Tjäktjastugan behövde vi däremot inte fundera över hur vi skulle göra. Där var det bara att plocka av skidorna och gå och dra pulkan tillsammans. Ett steg i taget och rätt var det var var vi uppe. Jag upplever mig starkare mot när jag startade för ett par veckor sedan, det trots förkylning som gör det svårt att andas.
Vi skidade aldrig till själva Tjäktjastugan, istället höll vi höjd och skidade på rätt fram. Uppe på platån stannade vi i vinden för lite fika innan vi tog skidade sista biten upp till Tjäktjapasset. Därifrån fick Vega och Peak dra varsin pulka. Vi hade sån jäkla tur att snön var mjukare på andra sidan passet, annars hade det varit svårt att ta sig ner. Så jäkla underbart att glida ner och några telissvängar fick jag till. Sen var det platt och fint hela vägen till Sälka.
I Sälka var vi inte ensamma. Fem stycken från fjällräddningen i området var här. Vi hade därför sån jäkla tur att vi fick basta och sen hängde vi med dom resten av kvällen. Verkligen jättetrevligt. En liten parentes, eller en rätt så stor egentligen var att dom alla visste vem jag var pga det tänkta räddningsuppdraget innan jag kom ner till Torneträsk.. Vad kan jag säga? Världen är liten, nu fick jag träffa dom alla iaf, på ett ett helt annat sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 13

Vita bandet dag 13
Abiskojaure-Alesjaure, 22 km
Vaknade till en helt underbar dag. Inte ett moln på himlen och ett galet vackert landskap. Jag, Mette, Bonnie, Vega, Peak och Bounty skidade iväg tillsammans. Kul med sällskap! Peak drog den lilla pulkan och jag och Vega den stora, något som fungerar jättebra! Tror att det är så vi kommer att fortsätta. Mette och Bonnie delar på Vegas gamla pulka.
Det var så kallt att ögonfransarna blev alldeles frostiga medan vi skidade längs Kamajåkka, men sakta men säkert blev det varmare. Man blir verkligen lycklig över att befinna sig i ett så vackert landskap. Är nästan svårt att ta in så vackert det är!
Jag minns backen upp till Gárddenvággi som supertung. Men det gick så mycket bättre mot vad jag kunde önska. Jag blev helt galet imponerad över Peak som klarade hela backen helt själv! Jag plockade av skidorna och fäste dom på pulkan och tog backen till fots istället. När snön är så pass hård som den varit idag är det lättare att göra så mot att gå med långa stighudar. När vi kom upp fick vi se en flock med 8 älgar på sidan Šiellanjunni. Det var så spännande att Bounty kunde hoppa ur pulka för att gå själv.
Vi vek av från leden och följde länsstyrelsens och STFs skoterspår mot renvaktarstugan och Ribakluokta. På så sätt kunde vi spara ca 60 höjdmeter. Nere på sjön kopplade jag på den stora pulkan på Peak och den lilla pulkan på Vega. Så jäkla lyxigt att kunna skida utan pulka! Så säkert 12 kilometer jobbade hundarna medan jag bara kunde njuta.
Vilket landskap vi skidat igenom! Att solen skinit på oss och bergen gjorde det hela bara ännu bättre!
Det första vi gjorde väl fram vid Alesjaurestugorna var att såga och hugga upp ved. Jag älskar att klyva ved med yxa! Skönt att få använda andra delar av kroppen också. Sen eldar vi i skyddsrummets kamin och gör oss hemmastadda. Mysigt rum! Vi lagade tvårätters även idag. Gott och lyxigt. En riktig guldkant på tillvaron!
En liten förkylning har börjat att gro. Farligt att vara i Abisko bland så många människor. Ögonen svider, näsan rinner och nysningarna avlöser varandra. Segt. Hoppas att den ska gå över snabbt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 12

Vita bandet dag 12
Abisko-Abiskojaure 14 km
Jag har haft en helt underbar dag. Det har blivit mycket mildare, runt -15, idag och hundarna kunde gå utan täcken för första gången. Hundarna var supertaggade när jag selade på dom utanför stationen. Vi hade turen att få sällskap av Florian, Jürgen och Hozefa, verkligen superroligt! Alla tre gick med till meditationsplatsen och där tog jag fram köket och äppelvin. Sen värmde jag vinet och bjöd mina nyfunna vänner på det medan vi kollade ut mot Lapporten. Ett fint ögonblick på många sätt. Det är som dom säger delad glädje är dubbelglädje och nu blev den större ändå.
Florian går sen tillbaka till Abisko medan Jürgen och Hozefa bestämmer sig för att gå med ett stycke till. Efter nån kilometer vänder Jürgen medan Hozefa bestämmer sig för att gå med hela vägen till Abiskojaure.
Framme vid sjön började det att blåsa. Även om vind ibland kan vara lite obehagligt så måste jag ändå säga att jag älskar vinden. Jag älskar att känna vinden mot mina kinder. Sällan känner jag mig så levande som i såna stunder. Vinden fick snön på sjön att börja dansa och det såg magiskt ut med snön som dansade i solen som började gå ner.
Framme i Abiskojaure möter Mette upp oss och ett helt underbart stugvärdspar. Jäklar så välkommen dom fick mig att känna mig!
Vi installerar oss i en av hundrummen och ställer till med ett riktigt matkalas på kvällen. Tillsammans provianterade vi lite i butiken och sen blev det fest. Pasta med tomatsås och oliver, sen indisk daal med naanbröd som värmdes i stekpannan. Vi spelade musik i den lilla högtalaren och stämningen var på topp.
Stugvärden eldade upp i bastun så på kvällen bastade vi tillsammans med två belgare, en finsk man samt en svensk. När jag skulle ut och svalka mig så spelade ett norrsken på himlen. Så vackert!
Etter bastun var det dags att såga och hugga upp ved och efter att vi gjort det så gick vi ner på sjön för att kolla på norrskenet som dansade över himlen. Länge, länge, länge stod vi där och förundrades över himlens magi. Just som vi bestämmer oss för att gå tillbaka får jag uppleva det vackraste norrsken jag någonsin sett. Det växlade från grönt till lila. Det var så vackert att tårar började rinna längs mina kinder. Tänk vilken vacker värld vi lever i.
Den här dagen är en av dom bästa dagarna jag upplevt. Tänk så lyckligt lottad jag är som får uppleva vår fjällvärld!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 11

Vita bandet dag 11
Abisko, 0 km
Välbehövlig vilodag för mig och hundarna. Det är mycket som ska fixas vid depåställen. Det första jag gjorde var att packa bort allt som jag bestämt mig för att skicka hem. Inte jättemycket saker, men en del. Kändes skönt att få bort lite i alla fall. Sen kolla igenom depålådan och tänka igenom vad som ska med därifrån och inte. Sen kom radio Norrbotten. Ett riktigt trevligt möte. En låda skulle skickas hem och så var dagen i full gång. Hundarnas dag blev betydligt mycket lugnare då dom inte hade några måsten.
På eftermiddagen kom Mette tillbaka och berättade att andra Mette väntar på mig i Abiskojaure.

Vita bandet dag 10

Vita bandet dag 10
Láimoluokta-Abisko, 50 km
Första dagen med mobiltäckning på riktigt igår. Att få prata med vänner och familj i telefonen gav jättemycket ny och välbehövlig energi. Så imorse när jag packade samman tältet var jag supertaggad. Såg fram emot att ta mig an träsket. Pluggade i min favoritmusik i öronen och skidade på. Jag och Vega tog den stora pulkan tillsammans och Peak den lilla. Jag och Vega är verkligen sammansvetsade och det går som en dans när vi drar pulkan tillsammans. Peak var supertaggad på sjön och visste inte vad han skulle göra av sin glädje så han tjöt av lycka att det gick så pass lätt att dra även om det var en del snö på sjön till att börja med. Hela Láimoluokta låg det ca 15 cm snö på och efter det möttes jag av lycka. Total lycka! Hård packad snö så skidor och pulka gled lätt. Jag ändrade då om så att Peak fick dra den stora pulkan själv och Vega den lilla. Jag log så mycket att jag nästan gick ont i kinderna för att det var så härligt. Bra musik i öronen och hundar som drog sina pulkor med lätthet.
Vi fick 10 magiska kilometer. Sen blev det allt mer besvärligt. Sjön blev allt mer kalblåst och vi fick börja sicksacka mellan snöfläckarna. Det började att blåsa och jag kunde se den lilla snön som var kvar försvinna framför fötterna på mig. Dryga sista milen till Abisko förvandlades till ett helvete. Ett rent helvete. Nu fanns inga snöfläckar bara blankis. Hundarna fick det allt svårare att ta sig framåt och även jag. Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Vi måste bli räddade därifrån. Försökte ringa till företag som ev skulle kunna ha en fyrhjuling med kedjor, men inget napp nånstans. Vi kämpade på och fick gå sista timmarna i mörker. Jag var så jäkla lättad och lycklig när jag kom fram till Abisko. Hundarna var glada dom med när vi checkade in på turiststationen. Jag träffade Mette och Mette! Så trevligt även om jag måste ha framstått som kort och reserverad pga att jag var så trött både i kropp och huvud. Pappa ringde och bjöd mig på trerätters i stationens restaurang. Gott, väldigt gott, men efter en så lång skidtur var det svårt att bli helt mätt av den då portionerna var rätt så små. Så underbart att få krypa ner i en säng sen!
Jag är oerhört tacksam för all hjälp från Jennie Wikstrand. Tack, tack, tack snälla du!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 9

Vita bandet dag 9
Kamasjaure-Láimoluokta, 30 km
Om man bara härdar ut så vänder det till slut. Igår vände det ett par kilometer innan Kamasjaure och med all den nya energin jag fick från dom 5 männen, med dom största hjärtana, igår blev dagen en fortsättning på den positiva spiralen. Hundarna verkar ha mått så jäkla gott av en natt inomhus dom med och kändes nytaggade idag dom med.
Dagen var till en början grå, men på eftermiddagen sprack det upp och vackra fjäll trädde fram. Har sett så jäkla mycket ripor idag med. Kanske att det är nån form av rekordår på ripa i år? Vi har även sett några ensamma renar. Det verkar som att en stor förflyttning av renar hade blivit gjord nån dag innan jag kom till Kamasjaure då det var väldigt trampar i ett spår förbi vindskyddet.
När vi kom ner på lägre höjd och hamnade i björkskog trodde jag att jag hamnar i Narnia. Det är så vackert med alla snötyngda träd!
Tänk att det bara är ett par dagar kvar av den första etappen. Det trodde jag inte för några dagar sen. När jag stannade för att övernatta för andra gången på vägen mellan Treriksröset och Pältsastugan, eller halvvägs mellan Pältsastugan och Stor-Rostahytta. Men myrsteg har tagit oss framåt 🙂 jag är så oerhört stolt och tacksam över mina fyrfotade vänner!
Mette och Mette startar tillsammans från Abisko på tisdag. Jag kommet dit på tisdag och kommer eventuellt att behöva onsdagen för att packa om så osäker när och om jag kommer att hinna ikapp dom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vita bandet dag 8

Vita bandet dag 8
1,5 km norr om Sinotluobbalat-Kamasjaure, 15 km
Vaknade till en grå dag. Precis som igår kunde jag bara se ett par, tre ledkryss åt gången under morgonen. Men det fanns en stor skillnad mot igår, ingen vind! Jag och Vega drog den stora pulkan tillsammans och Peak drog den lilla. Det är mycket mildare ute nu, så även om pulkorna inte flyter uppe på snön så går det iaf lättare som snön inte längre är så trög.
När vi närmade oss renstängslet mellan Sinotluobblat och Sinotjávri började himlen spricka upp. Så även om det inte gick lätt i snön så kändes det lättare när världen blev ljusare och vi fick se vackra vyer. Renstängslet var inte helt lätt att passera. Jag gav till slut upp försöket att öppna det och kröp istället igenom det med hundar och pulkor och allt. Nere vid sjön skidade vi på den istället för att följa leden. Efter ett par kilometer var det dags att vika av från sjön och ansluta till leden igen. Fy fan vad jobbigt det var. Vi skulle gå genom en liten fjällbjörkskog och snön bar inte alls. Att ta sig fram med pulka med snö upp till knäna får mig själv att bli förvånad över mitt vokabulär med svordomar som går genom huvudet. Jag fick skida fram med en pulka först och sen skida tillbaka och hämta den andra. Hundarna fick kämpa väldigt mycket dom med med snö upp till magen. Men inget elände varar för alltid och när vi tagit oss genom fjällbjörkskogen väntade skoterspår(!) på andra sidan!!! Jag blev så glad och fylldes med så mycket ny energi av det! Tre kilometer kunde vi njuta av att ha det spårat sen var spåren helt igendrivna och det blev tungt igen. Tänkte att bara jag tar mig till Kamasjaure idag är jag glad. Men hur tungt det än är och går så är det konstigt hur man ändå tar sig framåt genom att hela tiden sätta en fot framför den andra.
Sista två kilometrarna innan Kamasjaure kom skoterspåren tillbaka och det gick LÄTT att skida för första gången. Så vipps var vi framme vid vindskyddet. Just innan jag kom fram såg jag fem skotrar vid en intilliggande stuga. I vindskyddet fanns tom en plutt med täckning på telefonen och tur var det, för när jag ringde hem fick jag veta att fjällräddningen hade blivit utkallad. Som tur var hann det avstyras nu innan dom hade hunnit ta sig ut. Visade sig att min jäkla SPOT inte fungerat på fyra dygn. Jag har skickat meddelanden från den varje dag och lampan som visar att det gått iväg har signalerat att det har blivit gjort….. Så många hemma har fått vara väldigt oroliga i onödan. Efter samtal hemma gick jag ner till stugan för att säga hej. Skidade med pannlampan dit ner och jäklar vilket mottagande jag fick. Blev sen bortskämd hela kvällen men mat och värme. Det här hade jag inte räknat med när jag vaknade i morse när jag vaknade. Så härligt att slappa en kväll med musik och samtal. Det är möten som dessa som gör en tur och i regel skapar störst minnen att bära med sig efteråt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA