10/8-15 Skallotören-Vasa, 25 km

10/8-15 Skallotören-Vasa, 25 km

Bonuspaddling: dag 9
Jag fick en härlig avslutande paddlingsdag ner till Vasa. Vackert väder och endast svag motvind. Många tankar har gått genom mitt huvud idag. Lycka har flödat i blodet. Att paddla några extra dagar var sannerligen det bästa jag kunde göra! Jag hade gärna fortsatt och paddla ett stycke till. Men så hade jag nog känt oavsett var jag skulle ha stannat för jag stortrivs verkligen i kajaken! Jag ser fram emot att snöra på kängorna för att börja vandra nu. Höstfället väntar på mig 🙂
På sjökortet hade jag även idag sett ut en fin genväg mellan två. Den var väldigt bra fram tills att den var igenbyggd med en bilväg. Det fanns dock en tunnel i den. Tunneln var däremot för låg för att jag skulle rymmas i den. Men kajaken gick i utan problem. Så  jag hoppade helt sonika ur kajaken upp på röret. Lade mig på mage på det och puttade sen på kajaken för att den skulle ta sig ut på andra sidan. Jag missbedömde däremot kraften i mina armar, (som verkar ha blivit enorm efter en sommar i kajak;), så jag hann mig aldrig upp och över på andra sidan för att ta emot kajaken vilken fortsatte ett stycke till.. Som tur var fastnade den i vassen ganska snart så jag behövde inte ut och simma! Hade varit ett fint avslut annars 😀
Jag paddlade förbi Vasas färjeläge och fick paddla en bra bit för att hitta en plats att ta upp kajaken på. Det gjorde jag ganska snart och dit kom sen reportrar från två olika tidningar. En svensktalande och en finsktalande. Roligt med den uppmärksamhet jag fått i Finland 🙂 Just som reportrarna åkt kom Eva och Jani Mattlar. Eva är Inge-Maris kusin och Inge-Mari förmedlade kontakten mellan oss. Jag fick en sån fantastiskt fin eftermiddag och tidig kväll tillsammans med dom innan jag skulle hoppa på Wasaline färjan. Tack för hjälpen med kajaken och fint sällskap! 
Ombord på Wasaline fick jag finaste bemötandet och jag fick både egen hytt och blev bjuden på skärgårdsbuffén. Höjden av lyx och ett fint avslut på en fin tur. Känns lite bra att avsluta en kajaktur i en färja. Ombord på färjan träffade jag en lastbilschaufför som jag och kajaken får åka med ner till Sundsvall. Allt löser sig! 

9/8-15 Näseskatan-Skallotören, Iskmo Lillön,78 km

9/8-15 Näseskatan-Skallotören, Iskmo Lillön,78 km

Bonuspaddling: dag 8
Vaknade till ett ljud som förde tankarna till vattenfall eller annat forsande vatten. Under natten hade det blåst upp så ljudet kom helt enkelt från vågorna som med kraft brusade upp mot stranden. Kombinationen av solsken och vinden gjorde att mina kläder som blivit blöta igår snabbt torkade. Att ta sig ut på böljande sen var ett projekt i sig. Jag vände kajaken och förde ut den i vattnet med nosen först så att vågorna inte skulle bryta över den och på så sätt fylla den med vatten innan jag och kapellet kom på plats. Det lyckades rätt så bra! Blev dock översköljd av några vågor modell större innan jag kommit så pass långt ut att vågorna bröt lite mindre. Vinden kom från nord, nordväst så vågorna var som starkast där jag skulle runda Rågårdsskatan. Så snart jag gjort det blev det lite enklare! Jag fick dock hålla mig ett gott stycke från land för desto närmre land desto större och mer brytande blev vågorna. 
När jag kommit ner till mellan Sandören och Torsön, eller egentligen lite innan det så började Soklothällen att läa och det gjorde vågorna mindre, sen tog Torsöm över den uppgiften. Jag rundade Aspsäret och Hummelskäret och hade det skyddat hela vägen fram till Fiskar-Lamalot. När jag kommit dit och skulle ut på mer öppet vatten igen hade vinden lugnat ner sig något och efter ett tag tappade även vågorna kraft. 
Jag paddlade ner till Klubbskatan på Digerberget i Sankt Perdersviken och gick på insidan av stora Rönnskäret. Hade god hjälp av vinden på vägen dit! Därifrån gick jag rakt sydväst och strök Svartörarna samt Stor-Ljusen på insidan på min väg till Västeröns nordspets. Längs den sträckan lade sig vinden helt och eftermiddagen och kvällen blev lika lugn som morgonen varit vild. Vattnet blev i stort sett helt stilla. Allt var så vackert! Jag var också väldigt tacksam över det stilla vädret på överfarten över Lillsandviken, Östra Gloppet och Lilla Bastufladen, en sträcka på ca 2 mil från land till land. Jag paddlade in på sydsidan av Laxen och övre Uddskäret i Uddfladan och slogs av hur landskapet förändrats genom dagen. Kvar fanns inte längre några sandstränder där var det stenigt och klippigt. 
Jag paddlade ner bland alla öar i Sillerskatkroken på Köklots västra sida till Bessöskatan. Medan solen letade sig ner färgade den världen i ett guldaktigt skimmer. Så vackert! Att det skulle bli vårt att hitta tältplats stod snart klart. Inte lätt när det bara är massa sten i blockterräng. Men jag hade tur och fann en någorlunda platt fläck på Iskmo Lillön! När jag kommit så långt hade jag paddlat den längsta sträckan på en och samma dag någonsin. Märkligt nog kändes det inte särskilt mycket i kroppen.

8/8-15 Renö-Näseskatan, 57 km

8/8-15 Renö-Näseskatan, 57 km

Bonuspaddling: dag 7
Jag lämnade den trevliga platsen på Renö och paddlade i lätt motvind sydväst till Trullön. Enligt väderleksrapporten skulle det efter lunchtid i dag bli åska samt blåsa en del. Därför valde jag att paddla så skyddat som möjligt idag på sjöar. Så från Trullön paddlade jag ner till Kräkiles västra sida. Där finns en sluss in till sjön Öjanjärvi. Det var väldigt smidigt att ta sig genom denna sluss. Jag paddlade fram till ett snöre som jag drog i och första porten öppnade sig. Sen var det bara att paddla in och dra i ett annat snöre, då stängdes den bakre porten och vattennivån höjdes och därefter öppnades den främre porten och jag kunde paddla ut till sjön. Det var bara ett litet problem med detta vägväl över sjöarna, jag hade inga kartor/sjökort över den vägen. Men jag hade kollat på Toms (en av männen som var på Renö) sjökort på morgonen och gjort några waypoints på GPSen efter den. 
Jag rundade Byrkhomintie och paddlade väster ut och gick mellan Stor- och Lillgrundet. Att den passagen skulle vara blockerad av en låg brygga hade jag inte räknat med innan. Så där lyfte jag kajaken över. Sen kom jag under bron på Öjavägen och kom till Långrevelsströmmen. Vackert med massa näckrosor! Jag paddlade mer eller mindre rätt söder ut till Jåkholmsfjärden. Under den sträckan kändes det verkligen som jag tagit rätt beslut som paddlade på sjösystemen då åskan mullrade och vinden tilltog. 
Från Jåkholmsfjärden skulle jag över till Björnholmsfjärden. För att komma till den paddlade jag en liten kanal, Skataströmmen. Det var en väldigt mysig väg genom ett skogslandskap. En miljö som jag inte vistas allt för mycket i den sista tiden. Efter att ha paddlat en längre sträcka på den stora sjön i sydvästlig riktning där jag bla passerade den rätt så stora ön Kalvholmen och paddlat fel ett par gånger och hamnat i återvändsgränder, så kom jag fram till Storströmmen där några män jag mött på en bastuflotte sagt att jag skulle kunna passera. Jag blev så glad när jag såg att där fanns en bro och sedan att tunnel att paddla genom. Lyckan blev dock inte långvarig för efter bron och tunneln var en dammlucka/sluss eller vad man ska kalla det som inte skulle gå att ta sig igenom. Så vad gör man då? Jag trodde mig inte kunna ta mig genom tunneln igen som där var för smalt för att paddla och väldigt strömt. Då fanns bara ett alternativ kvar. Dra upp kajaken på land och ta den över kullen till Långströmmen där åter vara i Bottenviken. 
Ett stort tack till paret som kom på cykel och hjälpte mig med det företaget! Medan vi slet med det så lugnade sig vinden. Paddlingen ut till Ådön var i rak motvind, men vinden mojnade allt mer hela tiden. När jag sedan rundat Ådön för att paddla söderut så hade den helt lagt. I en vacker solnedgång som dolde sig bakom molnen men lyckades färga himlen rosa paddlade jag ner till Näsesktan där jag hittade en mycket trevlig tältplats. 
Mina prylar har börjat lägga av en efter en. Nu är det inte bara min telefon som strejkar. I morse fungerade inte längre kabeln till min kamerabatteriladdare. Jag fick dock batteriet laddat efter att en av männen på Renö kopplat sladden direkt till ett bilbatteri. Kameran fungerade bra under förmiddagen, men wips så var den bara helt död på eftermiddagen…. När jag så kom fram till Näsesaktan visade det sig att ytterligare en grej gått sönder under dagen, min SPOT. Det sägs att Spotarna ska vara helt vattentäta. Ett påstående jag inte alls tror på längre då den var helt full med vatten under batteriluckan.. 

7/8-15 Kälastajanpolku-Renö/Poroluoto, 51 km

7/8-15 Kälastajanpolku-Renö/Poroluoto, 51 km

Bonuspaddling: dag 6
Vinden har även idag varit sydvästlig och alltså rätt emot mig större delen av dagen. Jag paddlade ner till Siirosennokka där jag tänkte söka lä för vinden samt en liten ”genväg” mellan den ön och Kunnaton. På sjökortet såg det ut att kunna bli bra. I verkligheten mer eller mindre dömt att misslyckas visade det sig så snart jag kommit dit. Så snart jag nådde punkten när det börjar smalna av mellan dom två öarna så började det bli igenväxt av vass. Det blir nog bättre där det breddar på tänkte jag och drog mig genom vassen. Jag kom dit där det började bli bredare mellan dom två öarna. Men istället för att vassen glesnade började den blir allt mer tät. Snart var den så tät att jag fick kliva ur och dra kajaken framåt. Ett lerigt och hårt uppdrag, Men skam den som ger sig. (På gott och ont..) Så jag drog på. Vattnet var inte så djupt, oftast under knähöjd. Sista 500 meterna ner till öppet vatten igen blev däremot katastrofalt tunga. Där var det inte längre vass att dra kajaken genom. Det var myr.. Hade inte dragandet varit tungt i sig så blev det än tyngre av att ca 1 miljon broms ville kalasa på min kropp. 
När jag väl var framme vid vattnet var jag genomlerig och ganska trött. Jag gjorded därför det enda rätta, tog ett dopp! Det skulle ha gått snabbare att ha vänt och paddla runt hela förstod jag. Men omväxling förnöjer samtidigt 😉 Friheten kändes desto mer när jag kommit ut dessutom. 
Jag paddlade ner till ön  Ohtakari och under bron som leder ut till den och stannade vid Kalso. Detta är verkligen ett område med många sandstränder! Efter att ha ätit paddlade jag vidare och trodde att sista biten ner till Renö/Poroluoto skulle gå smidigt. Det gjorde det också, men också mycket tyngre mot vad jag tänkt och hoppats på. Vinden tilltog i styrka och under en timme hade jag en hel del jobbig sjö att kämpa mot. En sjö som ideligen valde att slå över mig. Eller lyfta upp kajaken upptill för att sen släppa ned den med en duns så att det skvätter värre än det värsta magplasket. Sista timmen ner till Renö blev en fröjd. Vinden mojnade och sjön lugnade sig. Jag fick se en vacker solnedgång och uppleva tystnaden igen. Eller så tyst det nu blir när det är lite vind. 
 På Renö visade det sig finnas en allmän övernattningsstuga och bastu. Det var fler som letat sig dit igår, på plats fanns ett större grabbgäng från Kokkolo. Det blev en kvälll med många skratt. Jag blev bjuden på mat och fick basta. Så härligt!!! Uppskattar Finland allt mer för varje dag jag är här.

6/8-15 Pohjaskari-Kälastajanpolku, 46 km

6/8-15 Pohjaskari-Kälastajanpolku, 46 km

Bonuspaddling: dag 5
Att basta är kanske det bästa som man kan göra för kroppen efter en dag i kajaken? Iaf så känns det så varje morgon efter att jag har gjort det! 
Vid 11-tiden så skjutsade Piia, hennes pappa och ena son in mig till Raahe. Vi åkte till biblioteket och precis som i Kemi fick jag ovärdeligt bra hjälp där! En snäll bibliotikarie plockade fram deras sjökort och sen kopierade hon dom sidor som jag behövde. Jag har verkligen mötts av värme och godhet här i Finland. 
Efter att stadsärendena var klara åkte vi tillbaka till hamnen i Pohjaskari. På vägen mötte vi dessvärre en enorm skur. Eller visst var det skönt att sitta i en bil när den slog ned över oss och inte i kajaken. Problemet var bara att innan vi åkte hade jag hängt upp mina kläder på tork, så nu när jag kom tillbaka var dom blötare än innan jag åkte. 
Något som får mig att må riktigt dåligt är djur som far illa på ett eller annat sätt. I hamnen fanns en ledsen hund som gav mig ont i hjärtat. Dens ägare är hos den (eller åtminstone i den stuga där den står uppbunden) dagtid. Men på natten får den stå där helt ensam. Större delen av natten ylade den sorgset. 
Efter att ha ätit lite så började jag att paddla. Kom iväg vid 14. Det fanns en fin fördel med att komma iväg senare idag. Då hade vinden, som jag hade rätt emot mig, mojnat något! Jag paddlade över till halvön Hanhikivi och vidare förbi Ulko-Maunus och vidare tämligen rakt sydväst. Hela dagen var så grå. Fast oftast tänkte jag snarare att jag paddlade i en värld helt i silver. Allt var åt det gråa hållet, himlen och havet. Men havet hade ett vackert skimmer över sig. Ett duggregn kom och gick genom hela dagen. 
Några kortare stunder hade jag det helt vindstilla. Då lade sig vågorna och allt blev tyst. Båtarna jag har mött dom sista dagarna har varit lätträknade, speciellt idag då jag inte mött en endaste. Det är speciellt att befinna sig i total tystnad. För en stund slutade jag att paddla och satt bara där och lyssnade till den, tystnaden. Den är både vacker och sorgsen på samma gång i mina öron. 
Allt fler hällar har klätt kusten idag och sandstränderna jag passerat har blivit större. Letonnokka var ett stort fält med bara en massa sand. Sista biten mot det så började det att bli mörkt och motvinden tilltog. Från ön Pikkuklippi hade jag det ganska tungt. Vågorna var inte så stora, men dom var aggressivt brytande. 
När jag hittade bra tältplats, som visade sig helt perfekt, på den nordvästra spetsen av Vihaspauha så hade det hunnit bli helt mörkt. Att det var helt mörkt bekom migg inte särskilt då ögonen gradvis fått vänja sig vid mörkret. Jag var ändå väldigt glad tt jag har ett tält som är så lätt att slå upp och att jag kan få upp hela mitt läger på väldigt kort tid! 

5/8-15 Varjakka-Pohjaskari, 64 km

5/8-15 Varjakka-Pohjaskari, 64 km

Bonuspaddling: dag 4
För varje dag blir jag allt mer övertygad om att denna extra paddling i Finland var ett bra beslut! I morse fick jag vakna till en strålande dag med lätt lätt medvind! Jag lämnade Varjakka och började att paddla västerut. Min kropp var till en början ganska trött och ville inte helt vara med, men så snart jag fått upp värmen i den mjuknande den och trivdes i kajaken igen 🙂
Det finns inte särskilt många ”klassiska fyrar” här i Finland har jag upptäckt. I detta område har jag däremot sett flera karaktäristiska fyrliknande byggnader i trä. Eller kyrktorn liknar dessa torn mer än fyrar. Till skillnad från kryktorn är dom lampbeprydda upptill istället för att ha en klocka. 
Sandstränderna breder ut sig allt vidare här och på flera ställen har det varit väldigt grunt med sandbotten. Hela vägen till Passerikari har kossor gått och betat eller legat och idisslat längs stränderna. 
Jag rundade Tauvo och paddlade mot Raahe. Det var ju i Raahe jag tänkt att införskaffa fler kartor. Men jag kom dit efter stängningstid och vill gärna nyttja det perfekta paddlingsvädret så jag fortsatte. Tänker att jag kan ju alltid ta en buss eller ordna det på annat sätt när kartorna tar helt slut. Vinden hade helt mojnat och vattnet låg helt blankt och stilla. Sagolikt vackert! Jag paddlade in mellan Preiskari och Pitkäkari och var vattnet som en spegel! Innan jag nått Iso-Kraaseli hade jag mött tre andra paddlare trevligt! Annars har det varit sparsamt med andra paddlare längs resans gång. 
Kvällen bjöd på magisk paddling och ljus. Blåa och violetta färger. Det var inte helt lätt att se vart vattnet slutade och himlen tog vid. 
Nere i Lännennokka gick jag iland i en liten hamn. Lännennokka är en gammal fiskeby vars glansdagar verkar vara över när det kommer till fisket. 
I hamnen träffade jag Piia, hennes barn och föräldrar. Hennes föräldrar har sin båt liggandes här och äger en av stugorna. Alla stugägarna har en gemensam bastu vilken dom eldat varm och jag fick det fina erbjudandet att basta och duscha. Härligt! Dom ska även hjälpa mig med sjökort. Jag ska få kopiera deras! 🙂 
Dagen var fantastisk bra och med den avslutande bastun kan jag bara säga ”helvetin hyvä jota” med reservation för uttal och stavning.

4/8-15 Laitakari-Varjakka, 60 km

4/8-15 Laitakari-Varjakka, 60 km

Bonuspaddling: dag 3
Jag sov både gott och hårt i natt. När jag vaknade kändes det som om jag hade blivit klubbad. Jag gick upp till familjen Karjalainen, alltså den fina, stora och gästvänliga familjen, och knackade på så som jag blivit ombedd att göra igår. Där väntade ett dukat frukostbord. Medan vi satt och åt frukost så ringde det på dörren. In kommer en reporter från Rantapohja. Familjen hade ringt och tipsat om min tur. För första gången i mitt liv hade jag en intervju på engelska. Apropå det här med språk. Vad fascinerande det är att det går att kommunicera så bra fast man inte talar samma språk. Noora, en av familjens döttrar var till stor hjälp igår och översatte i telefonen. Resten av samtalen förde vi ensamma. 
Efter intervjun så blev jag skjutsad tillbaka till kajaken. Tre av barnen följde med samt reportern. Efter att ha blivit avvinkad så fortsatte jag min paddling här i Finland i strålande väder. En svag vind från ost och klarblå himmel. Som vinden var så svag gjorde det inte mycket att vinden kom från sidan. 
Jag paddlade tämligen rakt söderut till Pitkäniemi där jag stannade och åt lite. Medan jag paddlade kändes solen bara varm. Solen var iofs varm, men inte vinden. Att vinden kylde så pass mycket märks sällan när man paddlar utan bara när man pausar. 
Under den första biten av dagens paddling så ändrades landskapet. Det var fortfarande lika grönt och frodigt av främst lövträd. Men det började att bli allt fler och större sandstränder. Det märktes extra tydligt efter att jag passerat Virpiniemi och skulle paddla mellan Kotakari och Hietakari och där nästan gick på grund på sanddynerna. 
Över till Pajuniemi var jag tvungen att vara både försiktig och uppmärksam som stora containerfartyg passerade däremellan på sig väg till eller från Oulu/Uleåborg. Ett av dessa fartyg fick jag stanna och vänta ut innan jag tryckt kunde fortsätta. Även i Pajuniemi fick jag stanna till för att vänta på att en båt skulle passera, men denna gång en färja. 
Det är en stor skillnad nu när jag åter har huvudriktningen söderut igen. Solen går ned i havet. Så under min paddling över till Varjakka så färjades himlen och världen i ett gyllene sken som bara uppstår på kvällen. Magiskt vackert och väl på land fick jag se solen leta sig ned i vattnet. Solnedgångar samt uppgångar är verkligen speciella och förr mig känns dom nästan magiska. 
I hamnen mötte jag en svensktalande man som jag frågade om jag kunde tälta där. I Finland har dom ju inte allemansrätt så som vi har i Sverige. Han visade ut en fint klippt gräsmatta som jag kunde tälta på samt vart jag hittade dusch och toalett. 

3/8-15 Kemi-Laitakari, 55 km

3/8-15 Kemi-Laitakari, 55 km

Bonuspaddling: dag 2
Det blev inte många timmar sömn i natt. Det pga att jag fick oinbjudna gäster till tältet. Jag kunde urskilja 4 kraftigt berusade röster, 3 mansröster och en kvinnoröst. Dom ville säkert bara spela mig ett litet spratt, men jag blev lite smårädd när dom började att ruska i tältet..
Jag gick tidigt tillbaka till hamnen, kändes bättre som jag börjat förknippa den valda tältplatsen med något dåligt. Där satt jag och väntade på att samhället skulle vakna till liv så att jag kunde få tag i sjökort för fortsatt färd. Jag började med att prata med seglarklubben, dom hänvisade till turistbyrån. Turistbyrån i sin tur hänvisade till biblioteket. På biblioteket fick jag den bästa tänkbara hjälpen! Dom visade mig sjökorten och kopierade upp hela vägen ner till Kalajoki åt mig och rekommenderade mig att gå in på biblioteket i Raahe när jag passerar där för att få tag i resterande ner till Vasa. Medan jag var på biblioteket ringde P4 Norrbotten, så i livesändning pratade jag med dom.
Efter lunch kom jag igång att paddla och vinden hade jag i ryggen. Verkar nästan som om Finlands vindar är mer hjälpsamma?! 
Jag paddlade på insidan av Ajos och så snart jag passerat Karsikko och skulle börja gå rakt österut mot Montaja så hade vinden ändrat riktning så att jag återigen fick den i ryggen! Jag gick iland på ett litet skär intill Ryöskärinkalla och sträckte på benen. Det hade börjat blåsa lite mer och resultatet av det blev mer sjögång. Vinden fortsatte att vara ostlig, men som jag nu skulle byta riktning och gå mer sydost fick jag vågorna mer i sidan. Jag paddlade på ner till Laitakari.
Jag paddlade in i, vad som verkade vara, en privat hamn. Så snart jag kommit ur kajaken kom två yngre män mig till mötes. Jag försökte fråga om dom visste om jag kunde tälta där på hamnen. Då dom inte helt förstod vad jag sa ringde den ena av dom upp sin syster som fick översätta. Jag kunde stanna där. Jag hann emellertid inte mer än få tältet på plats för en ny bil kom mot tältet. Det var dom både männen. Dom hade berättat om mig för sin mamma som skickade tillbaka grabbarn för att bjuda hem mig till sig. Jag fick åter prata med syster. När vi kom fram till dom, väntade en varm vedeldad bastu. För en fin och gästvänlig familj! Dom hade imponerande hela 13 barn tillsammans, varav 5 fortfarande bor hemma. Barnen var födda mellan 1983 och 2003. 
Det var så jäkla skönt att bastu, så nu hoppas jag på att kroppen ska kännas som ny imorgon! 

2/8-15 Virtakari-Kemi, Finland, 27 km

2/8-15 Virtakari-Kemi, Finland, 27 km

Bonuspaddling: dag 1
Jag var inte redo att släppa paddlingen än, övergå från att paddla till att gå. En känsla som grott i mig en period i takt med att jag sett Haparanda, rent bildligt, närma sig. På samma sätt som ett landområde sakta höjer sig över horisonten och långsamt blir tydligare i takt med att man kommer närmre. På långt håll kan man inte skönja mer än en diffus färgändring som avviker från resten av horisonten. Långsamt framträder färger och former som så småningom får skärpa och hela landskapet blir tydligt.
Jag kände bara att jag ville ha mer av det, mer av allt det goda från paddlingen. Så jag bestämde mig ganska snart för att fortsätta in i Finland! 
Så jag paddlade över Torneälv till Näätsaari för att fråga om var jag kunde tänkas få tg i sjökort. Ingenstans idag trodde dom. Mitt sjökort tog slut vid Röyttä, så jag började med att paddla dit. Jag hade kollat lite på GPS:en, vilken jag inte har någon mer karta än den förinlagda i. Stora öar finns med som plumpar, men inga mindre. Jag kunde dock se att så länge jag skulle paddla rakt österut skulle jag hamna i Kemi. Så det var vad jag gjorde med vinden i ryggen. Jag började med att paddla till ön Kuusiluoto, vilken fanns med på GPSen. Där stannade jag för att fika och sträcka på benen. För därifrån skulle jag ha minst 15 km utan några öar eller fastmark. Det stämde emellertid inte såg jag sedan. Men bäst att ta det säkra före det osäkra.
Det var häftigt att se Kemi långsamt växa sig fram framför mina ögon likt beskrivningen ovan. Först såg det bara ut att vara några torn som stack upp ur vattnet. 
I Kemi gick jag iland i gästhamnen. Längre än så vill jag inte paddla utan sjökort. Jag letade reda på en kiosk och köpte ett simkort till paddan och letade sen reda på en tältplats.