European Long Distance Path E4 Kreta,dag 14

Dag 14: Agios Ioannis-Argiroupoli, 20 km

Jag får ofta höra att jag har så mycket tid. Det har jag också. Speciellt när jag är ute på tur. Idag har jag lagt en del av den tiden på att tänka medan jag gick genom dom lugna landskapen. Tänkte dela med mig av dagens tankar som kom till mig när jag kollade ut över landskapet och tog in allt det vackra och fascinerades över hur många nyanser av grönt det faktiskt finns.
”Lev livet levande”. Är ett mantra jag gillar. Att man kan andas och att hjärtat slår är inte samma sak som att känna sig levande. Ett av mina life goals är att känna mig levande varenda minut. Ett högt uppsatt mål som inte innebär att jag tänker att jag ska vara överlycklig hela tiden. Att leva är också att känna. Men jag önskar harmoni. Ute på tur är det enkelt. Allt är enkelt när man vandrar eller överhuvudtaget befinner sig i naturen! Aldrig är det så enkelt att vara i nuet som då. För här spelar varken det förflutna eller framtiden någon roll.
Små enkla saker som vinden mot ansiktet, höra fåglars kvitter och känna doften av blommor får mig att känna mig levande men också lycklig. Tacksamhet är också något jag känner ofta när jag är ute och ofta tänker på. Allt jag har att vara tacksam över. Hemma reflekterar jag över det allt för sällan.
Att känna att jag befinner mig just på den plats jag vill vara får också mig att känna mig levande. Jag önskar ingen annan plats vare sig geografiskt eller i tanken. Jag trivs i mina tankar här som ofta är väldigt back to basic under mina turer.
På en vandring spelar celluliterna, kärlekshandtagen noll roll. Det enda som är viktigt är att kroppen tar en dit man önskar. Här är jag tacksam för att jag har den kropp jag har och att den tar mig till vackra platser. Att den är en stor och viktig del till att jag känner mig levande.
Sen slog en annan sak mig. Det är dags att försöka förmedla detta till ännu fler. Jag vill att fler ska få uppleva det jag upplever och tänkte därför att jag under min nästa vandring ska ta med alla som vill följa med! 🙂 om det lyckas vet jag inte men helt klart värt att prova! 🤗
Dagen har varit extremt lugn. Har pausat mer än vi gått. Hade bla ett fem timmar långt uppehåll i Argiroupoli. Kollade runt bland dom smala gränderna och fikade på kaféer med överpriser.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 13

Dag 12: Gerakari-Agios Ioannis, 36 km

Guideboken hade utlovat en tröttsam vandring utan markeringar. Till min stora glädje har någon målat ut röda markeringar hela sträckan sen guideboken skrevs! Så istället för en komplicerad dag blev den lättsam. Terrängen har varit lätt att gå i, leden har i huvudsak gått längs diverse vägar. Tyvärr har vissa sträckor varit längs asfaltsvägar. Men aldrig mer än nån kilometer åt gången som tur var.

Flera byar har vi passerat och även en stad, Spili. (Bounty blev överlycklig över att vi hittade en djuraffär där och att jag köpte massa gott till henne där). Att vandra genom byarnas smala gränder är en Jasminedoftupplevelse. Det är vanligt med färgsprakande blommor som klättrar längs fasaderna. Vackert.
Landskapet har ändrats ytterligare än gång. Man hinner aldrig bli uttråkad pga landskapet då det är väldigt föränderligt. Ingen dag har egentligen varit den andra lik. Landskapet här är väldigt fridfullt på något vis. Flera stora träd som skänkt skugga! Ofta har det enda jag hört tystnad eller fårens bjällror. Jag har mött flera trevliga människor i byarna som jag suttit och pratat med på olika kaféer. Måste erkänna att jag har lite svårt att låta bli att inte sätta mig i deras skuggade uteplatser och köpa något kallt att dricka.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 12

Dag 12: Prinos Tubotos refuge-Gerakari, 22 km

Jag hade föreställt mig att det skulle vara en enkel match att rassla ner dom 1100 höjdmetrarna från Prinos Tubotos refuge till Fourfouras. Han inte mer än att börja gå förrän det stod klart att så inte skulle bli fallet. Leden var många gånger svår att hitta och däremellan var den ofta igenvuxen av taggiga buskar eller var täckt av rullgrus. Mina fötter for undan för mig på rullgruset och jag föll baklänges rätt över dessa helvetesbuskar. Skrubbade upp i stort sett hela baksidan av höger ben och skinka. Svårt var det att ta sig upp också där jag låg som en sköldpadda som hamnat på rygg. Tur att landskapet iaf var vackert fick jag trösta mig med. En timme senare var fallet glömt då jag stötte på en panikbräkande get som fastnat i ett staket. (Se tidigare inlägg).
I fourfouras lyxade jag till det rejält med att gå till byns bageri. Köpte en nygräddad söt paj, några bullar och en limpa. Innan jag gick vidare till mataffären där jag köpte ännu mer mat och isglass.
Vägen vidare mot Gerakari var lätt till en början och gick längs vägar som tog mig till flera av Amaridalens byar. Trevliga små byar där det ofta kändes som att tiden stannat (iaf om man tänkte bort bilarna). Blev dock lite besviken på dom då min guidebok utlovat åsnor. Mängder med åsnor. Inte en enda åsna mötte jag.. Vi tog flera pauser. Båda småtrötta från gårdagens gång. Sista biten till Gerakari visade sig bli en större utmaning mot vad jag räknat med även den. Det fanns ingen led att följa. Det fanns målade stenar men vägen mellan dom var TOTALT igenvuxen av taggbuskar. Jag fick bära Bounty i 3 kilometer då hon får ont i tassarna av törnen. (Fick även bära henne långa sträckor under morgonen av samma anledning). Rispade benen ännu mer denna sträcka. Men det är ändå lite häftigt hur det fungerar. När jag stod i början av sträckan med buskar tänkte jag att jag aldrig kommer att ta mig igenom det här. Men hur det än är så kommer man fram till slut bara av att sätta en fot framför den andra. Helt oberoende av hur stora stegen är. (Tvivlade även mitt i fältet då jag blev fast i vad som kändes som en labyrint). Lättnaden jag kände (även ett visst mått av stolthet) när jag kom ner till den lilla byn var enorm. Också glad över att kunna fylla på vatten. Dricker kopiösa mängder vatten under en dag. Vägen till Gerakari var förhållandevis enkel. Asfalt. Döden för redan trötta fötter. Stannade till på mataffären även här. Gemensamt för alla byar jag gått igenom idag är att alla människor jag mött har varit supertrevliga. Gerakari visade sig vara kända för sina körsbär så jag köpte ett halvkilo som jag sen satt och mumsade på efter att jag slagit upp tältet utanför byn. Höjden av mys! Sitta utanför tältet, äta nyplockade körsbär och läsa min bok.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 11

Dag 11: vattenkällan 1200 möh Psiloritis-Prinos Tubotos refuge

Vilken dag! VILKEN DAG! Vissa dagar är både längre och bättre än andra. Idag var en sån dag. Den började tidigt som vanligt. Jag och Bounty gick upp 100 höjdmeter och där lämnade jag sen min ryggsäck för att ta en avstickare till Kamaresgrottan som ligger väldigt otillgängligt på 1700 möh. I grottan har man funnit hela 1600 delar av diverse lergods som är över 4000 år gammalt. Man tror att detta var offergåvor till gudarna. Grottan är väldigt stor. Jag och Bounty gick ner i den. Men jag kände inte av historiens vingslag. Istället kände jag mig som Ronja Rövardotter med vildvittrorna. Grottan var full av fåglar som flög omkring och i mina öron lät ilskna. Efter grottbesöket återvände vi till ryggsäcken och fortsatte vandringen längs E4an. Trodde jag.. Ett missförstånd från guideboken ledde mig istället några hundra höjdmeter helt fel. Helt på tok fel. Allt jag kunde göra var att vända och börja om..

Tillbaka på rätt spår satte jag mig på en sten för att sura lite över missen. Men några chokladbitar senare lyckades jag tänka om. För vad spelar det egentligen för roll att jag gått fel? Ingen. Allt det kostade var tid och tid har jag ju mängder av. Gladare gick jag sen vidare mot toppen av Psiloritis.
I stenig terräng letade vi oss uppåt. Landskapet blev i mina ögon allt vackrare och vildare. Vid 1780 möh stannade vi till för att fylla flaskorna med vatten vid en av Kretas högst belägna källor. Jag passade också på att kyla mina fötter. Här tog stigen slut och en grusväg tog vid. Vi följde grusvägen några kilometer och passerade bla två stycken herdehus. Jag blev ropad till dom båda. Jag misstänker att dom inte är så vana att se folk där så dom tog nog tillfället i akt för att få surra lite. Kommunikation är inte helt lätt dock när man talar helt olika språk. Men det fungerar på nåt vis.
Vid 1852 möh lämnade vi grusvägen och en härlig stig tog vid. Vilken sträcka! Så vacker! Det här berget är känd för sina kraftiga vindar. Vi hade det helt vindstilla hela vägen. Jag njöt hela vägen upp till toppen av landskapet. Efter toppen letade vi oss ner på småsnirklig stig till Prinos Tubotos refuge på 1500 möh. Både jag och B är trötta efter 2300 höjdmeter upp och 1600 höjdmeter ner idag. Nöjda ligger vi nu utsträckta i tältet.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 10

Dag 10: Zaros-vattenkällan 1200 möh Psiloritis, 15 km

Dagens första delmål var klostret Vrontisi. Där skulle jag fylla vatten och dricka så mycket som möjligt var min plan. Det gick hål i botten av min camelback igår så den blev i det närmsta obrukbar. Jag och tusentals getingar samsades om vattnet vid klostret. Jag kämpade för att stå helt stilla medan min behållare fylldes med vatten. 
 
Jag gick sen vidare längs en grusväg. Följde den nån kilometer men kom fram till en återvändsgränd då leden stoppats av staket. Så det fanns bara ett att göra. Vända och ta bilvägen istället. Det var mycket asfaltsgång för att till sist komma fram till Kamares. 
 
I Kamares hände något väldigt roligt. Jag behövde mer mat och vattenflaskor. Ser en bil och går fram till den och frågar om det finns någon mataffär i byn. Mannen visade sig vara brevbärare och sa åt mig att hoppa in i bilen. Jag fick så följa med på hans postrunda genom byn. Postutdelningen ser inte helt ut som hemma. Nej. Här finns inga brevlådor så Manos (brevbäraren) kör fram till varje grind tutar ett par gånger och slängde sen posten genom bilens sidoruta. Jag blev imponerad över hans pricksäkerhet. Breven landade nästan alltid vid dörren. 
 
Jag blev sen avsläppt utanför en byggnad. Hade aldrig gissat på att det var en affär om inte Manos fört mig dit. Ingen skylt, egentligen ingenting som tydde på att det skulle vara en butik just där. Utbudet av varor var begränsat, men där fanns allt jag behövde. Den gamla kvinnan som arbetade i affären tog sen med mig till grannhuset. Där visade det sig att hennes kusin hade frukt- och grönsaksförsäljning. Det hela slutade med en VÄLDIGT tung ryggsäck. För att samla kraft satte jag mig för att vila i byns taverna. Där drack jag färskpressad apelsinjuice gjord av apelsiner från byn. 
 
Sen började vandringen uppåt mot Psiloritis. Till en början var det bökigt. Svårt att veta vart stigen gick och det var som så ofta som en labyrint med alla taggiga växter. Solen gassade så vi tog till en början en kortare paus vid nästan varje träd som vi passerade (träde stod glest på lägre höjd). I takt med att vi arbetade oss uppåt blev stigen allt tydligare och skuggmöjligheterna fler. Träden stod allt tätare. Tog en längre paus vid ett vattenställe på 930 möh och gick sen på till nästa som låg på 1200. Klockan var bara 16 när vi kom dit. Men kroppen sa stopp. Då är det bara till att lyssna på den. Det var även ett väldigt bra campställe! Färskt vatten och platt. Efter en timme fick vi dock sällskap av en stor flock får och getter som vallades ner för berget. Jag passade också på att leta hål på liggunderlaget. Hittade ett nytt. Men verkar ev finnas fler då det envis med att bli platt efter ett tag.. dock tar det längre tid för det att bli helt platt nu mot innan!

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 9

Dag 9: Prinos refuge-Zaros, 20 km

Vaknade tidigt som vanligt. Ställer klockan på 5 varje morgon för att få ett par timmar vandring i lite mer behaglig temperatur. Just som jag klev ut från tältet så började solen att leta sig upp från havet. Soluppgången är bland det bästa naturfenomen jag vet om. Både till utseende och vad den symboliserar.
Dagens vandring började tufft. Stenigt och bitvis ganska brant uppför. Jag hade stora svårigheter att hitta stigen. Få saker är så tids- och energikrävande som att leta rätt väg. Men landskapet var vackert att vandra genom. Högalpin. Där uppe fanns bara jag och ett gäng får och getter. Om jag hade det bökigt på väg upp till 1650 möh så var det inget mot hur det var att ta sig ner sen. Till sist gav jag upp att ens försöka hitta rätt stig. Det fanns en myriad av djurstigar. Tog sikte på vägen nedanför mig och kom ut på den nästan en kilometer ”fel”.
Vi tog en längre paus vid Diplori innan vi travade vidare längs grusvägen. Kändes skönt att plöja grusväg ett stycke efter alla stenar. Vi gick på ner till Agios Ioannis Rouvas. Vilken underbart ställe sen! En riktig oas med en bäck med kallt vatten, flera bänkar under stora träd som skänkte skugga. I två timmar njöt vi av lugnet och skuggan där innan vi fortsatte vidare och gick in i Rouvasravinen. Ravinen var en riktig pärla (och turistmagnet som det verkade, vet inte hur många tyskar jag mötte där).
När vi kommit ut ur ravinen och kommit fram till Votomossjön satte vi oss i uteserveringen där. Skulle bara dricka något kallt tänkte jag. Slutade med läsk, glass, en omelett, gratinerad fetaost och tsatsiki.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 8

Dag 8: Profitis Ilias-Prinos refuge, 20 km

Något som är väldigt bra här på Kreta är att det nästan alltid är nära till skugga. Det har varit väldigt varmt idag. Så varje gång jag eller B börjat känna oss överhettade satte vi oss i skuggan under olivträd eller vinrankor. Det är mysigt att luta sig mot stamman, ta fram sin bok och läsa. Mer lugn än så blir det inte. 
 
Dagen började med vandring nerför. Inga problem förrän vi skulle korsa ett vattendrag. Det i sig var inga problem då det var helt torrt. Det svåra var att finna en plats där man kunde ta sig över överhuvudtaget. Vassen stod tät och kanterna sluttade brant. Det var väldigt tidskrävande att gå fram och tillbaka för att hitta en lämplig plats. I övrigt var det inga konstigheter med att hitta vägen idag. Den var i regel markerad med två röda streck. 
 
Vi har passerat flera samhällen. Tog paus i flera av dom och besökte kaféer för att kunna pausa i skuggan. 
 
Benen eller ännu mer huvudet har känts segt idag så först tänkte jag bara gå till Kato Asites. Men en läsk och en stor glass senare så kändes det bättre och vi fortsatte. Kändes lite skönt att lämna samhällen och odlingsmarkerna bakom oss för att ta oss upp i bergen igen. 
 
I natt tältar vi intill en källa på 1100 möh i närheten av Prinos refuge. Vägen upp var bitvis brant och krävande. Jobbigast är det att gå genom buskagen. Dom ser ut som förstorad mossa, men är sylvassa. Sista biten gick genom en ravin. Men det är det här jag och B gillar bäst. Bounty verkar verkligen gilla när terrängen blir mer utmanade. När vi går längs vägar segar hon ofta, när det är brant och stenigt är hon nästan alltid framför och ser ut att stortrivas. 
 
Så himla skönt att tälta intill vatten för en gångs skull! Sitter nu i tältet nytvättad, nöjd och glad. Älskar den här stunden när vi kommit fram för dagen. Att krypa in i tältet, tänka igenom dagen, ta fram min bok och läsa medan jag lagar mat.

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 7

Dag 7: mittemellan Sampas och Apostoli-Profitis Ilias, 30 km (betydligt mycket längre i verkligheten)

Idag har jag varit på villovägar flera gånger om. Det började redan på morgonen efter nån kilometers gång. Vägen var spärrad med en grind som jag inte kunde ta mig förbi vilket resulterade i en lång omväg. Senare hamnade jag fel på riktigt och irrade omkring länge på helt fel spår. Jag valde den ”svåra” varianten av etapp 8. En väg som inte verkar vandras allt för ofta då den var väldigt otydlig och på flera ställen helt igenvuxen. Det var tidskrävande att leta sig fram genom snåren och jag rev sönder mina ben på kuppen. Leden är markerad här med två röda streck. Men huxflux började jag följa en annan led åt helt fel håll. När jag upptäckte mitt misstag hade jag redan gått för långt för att vända. Denna stig kan ingen ha vandrat längs på många år och även den tappade jag bort vid några tillfällen. Men allt leder ju till slut till nånting så när jag var borttappad från den borttappade leden mötte jag två sköldpaddor. Hade ingen aning om att sköldpaddor levde här bland kullarna och hade inte blivit varse om det heller om jag inte varit ”vilse”.
Jag kom sen ut flera kilometer för långt söderut och fick harva asfaltsväg för att komma tillbaka till leden igen. Asfalt är döden för fötterna.
I Archanes tyckte jag därför att jag gjort mig förtjänt av fika på ett kafé innan vi fortsatte vår vandring genom oliv- och vinodlingar kulle upp och kulle ner. Det är fascinerande hur man fått till att odla på varenda odlingsbar yta av ön.
L

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 6

Dag 6: Agios Georgios-mittemellan Sampas och Apostoli, 27 km

Regnskurar kom och gick under hela natten. Att ligga och lyssna på regn som smattrar mot tältduken är väldigt mysigt, iaf så länge man inte måste gå ut i det.
Redan före 6 var vi redo att börja gå. En skur hade precis passerat och nästa  såg ut att komma närsomhelst. Som tur var lät den dröja längre mot vad jag vågat hoppas på! Vi tog oss förbi alla fält och hann precis passera Kato Metochi innan hela himlen öppnade sig. Medan jag stod vid sidan av vägen och fixade med regnskydd plus kläder stannade en man (som sen visade sig vara med i områdets mountenering club) och sa att han kan skjutsa oss till Sacred Pilgrimage of Saint George Honos för där finns ett rum som står öppet så kan jag vänta ut ovädret där. Oerhört tacksam för erbjudandet hoppade jag in i bilen. I två timmar var jag sen vid kyrkan medan störtskurar avlöste varandra.
Regnskurar har sen kommit och gått hela dagen. Men inte lika intensiva som dom som kom under morgonen/förmiddagen.
 
Vi gick sen vidare upp mot en minoisk väg, alltså en väg som byggdes under bronsåldern. Vi följde sedan den sicksackandes ner för berget. 
 
Ledmarkeringar har i stort sett lyst med sin frånvaro idag. Så efter den minoiska vägen gick vi fel flera gånger.. 
 
I Kasteli tog vi dagens andra långa paus. Jag kom till en mataffär för första gången sen vi började gå och kunde fylla ryggsäcken med ny mat och satte mig på ett kafé och läste innan vi gick vidare. 
 
Landskapet är väldigt varierande så långt. Kreta har så långt överträffat mina förväntningar! 

 

 

European Long Distance Path E4 Kreta,dag 5

Dag 5: liten kyrka 7 km innan Selakano-Agios Georgios, 26 km

I morse var vi uppe i ottan. Redan innan solen gått upp. Jag hade siktet inställt på Selakano och kaféet där. Vandringen dit var väldigt vacker med både havs- och bergsutsikt. När solen letade den sig upp färgade den bergen framför oss guldrosa.
Jag har fått höra att det finns väldigt mycket vapen på Kreta. Idag tvivlade jag inte en sekund på det påståendet efter att passerar tusentals tomhylsor.
Sista kilometrarna till Selakano gick över helt obanad terräng. Var lite roligt att orientera sig fram mellan odlingsplatåerna. I Selakano stannade vi till på kaféet. Tanken var att jag skulle köpa med mig bröd och gå vidare. Slutade med att jag satt och åt en omelett och grekisk sallad. Godaste omelett jag någonsin ätit! Den gamla damen som driver stället såg till att göra extra mat till mig så att jag skulle ha längs vägen.
Överfull i magen började så vandringen upp mot 1800 möh. Galet vacker vandring! Jag älskar berg! Jag älskar hur berg får mig att känna. Jag kan inte heller låta bli att fascineras över getternas smidighet. Riktigt lika smidigt rör sig inte jag och B.
 
När vi närmade oss vår högsta punkt började tunga moln dra in. Men det gjorde bara utsikten än mer dramatisk. 
 
Vägen ner mot Lasithiplatån var fin för allt utom fötterna. Kanske det värsta med uppförsbackar? Att man sen alltid måste ner? 
 
Passerade Agios Georgios utan att stanna till, ibland tar lusten att finna tältplats över. Gick ut från samhället och tältar bland alla odlingar som finns här. Ovanifrån såg platån ut som ett stort schackbräde i grön och brunt.