El Camino dag 29-34

Fonfría-San Mamed del Camino: 24 km.

Måste börja med att skriva om gårdagen. Bakom alberguet jag stannade vid fanns en liten restaurang, vilket var tur som det inte fanns någon mataffär i närheten. Maten där var hur som helst den absolut bästa jag haft sen jag kom till Spanien! För 9 euro fick man obegränsat med vin och bröd (vatten i mitt fall), till förrätt var det spenat/bön/grönsakssoppa. Till varmrätt ris med grönsaker med nån slags kött, (det äter ju inte jag så jag fick en omelett istället) och till efterrätt Santiagokaka. Alla rätter utom efterrätten fick man ta hur mycket man ville av. Sällskapet vid bordet var också helt underbara 🙂

I natt var det riktigt kallt, för första natten så var tältet helt täckt med is när jag klev upp och hundarnas vattenskål hade frusit :/ Men när jag kom in i alberguet så blev jag bjuden på varm choklad och en till av dessa underbara santiagokakor. Kvinnan som driver alberguet ville bjuda på det som det är min födelsedag. Vilken födelsedag haft sen (och än är den inte över 😉 Ännu en dag med fantastiskt väder och underbara vyer!

De första 9 km till Triacastela var det riktigt kallt. Vinden gjorde inte det hela bättre. Jag gick med dubbla underställströjor och hade tom långkalsonger på! Det blev dock mycket bättre redan efter ett par tre kilometer då vi började gå nedför. Vi gick från ca 1300 möh till ca 700 möh. Den första sträckan var öppen, med vackra vyer, sedan blev det mer skyddat genom vacker skog. I Triacastela hade jag, Veronica och An (från Kina har varit i Spanien i 4 månader för att lära sig spanska, hon ska stanna 1 år till nere i Malaga) frukost (min andra..). An gick sedan vidare åt ett håll och jag och Veronica tillsammans åt ett annat.

Idag hade man två valmöjligheter antingen att gå över Samos, lite längre men plattare än över San Xil. Jag valde den kortare vägen med mer stigning som den lovade mer vandring längs stigar och grusvägar. Som dagen varit varm (solen rättare sagt, inga moln) så kändes dagens val som det rätta. Utsikten från högsta punkten likaså. Större delen av dagen har varit genom skogar eller andra skuggiga platser som gamla stenmurar och alléer.

Idag mötte jag på en tysk man (för kanske 5 gången), han har problem med sina knän så han kan inte gå med ryggsäck. Så han har snickrat ihop en vagn som han lägger ryggsäcken på och som han sedan fäster i en sele. Som skaklar har han ett par vandringsstavar. Hjulen är lätta att sätta på och ta av, så bli terrängen för eländig kan han på nolltid sätta ryggsäcken på ryggen och gå vidare.

Min födelsedag som började så bra, (samtal från pappa, mamma, elin och Emelie samt fina meddelanden) blev ännu bättre! Alberguet jag är vid, (egen glänta i skogen) serverade den mest fantastiska middagen. Veronica bjöd mig på den och de som driver alberguet bjöd alla på kaka efter maten som det är min födelsedag 🙂 Till middag serverades linssoppa, sallad, omelett och paj. Allt vegetariskt! Frukt till dessert och kaka som jag nämnde dagen till ära. Alla sjöng happy birthday till mig ackompanjerat med gitarr av en kanadensisk tjej. Imorgon kommer jag att passera 100 km sträcket till Santiago. Har blandade känslor inför att det kommer att ta slut. En kvinna sa idag att Caminon är som att föda barn, det är smärtsamt. Men det är så bra och så fint att man glömmer smärtan och därför gärna gör det igen.
Två engelska systrar som jag träffat ofta under vägen (helt underbara) sa att caminon är som en metafor för livet. Det går upp och det går ned. Vissa dagar är lätta andra tunga. Människor kommer och gå, vissa återkommer. osv osv.

San Mamed-Portomarín: 26,5 km.
I natt var det verkligen perfekt temperatur att sova i 🙂 Det var en hel del dimma i morse, men konstigt nog var det inte det minsta fuktigt. Himlen har varit täckt av moln hela dagen, vilket gjorde temperaturen perfekt för vandring.
Vi började med att gå de 4 kilometrarna till Sarria där vi stannade och åt frukost. Nypressad apelsinjuice, nygräddad croissante och en kopp varm choklad. Sen gick vi vidare och vilken chock! I Sarria startar alla som inte har tid, lust eller ork att gå hela sträckan sin vandring. Tro mig, dem var många! Från att ha sett i stort sett samma människor dagligen (och inte överdrivet många) var det helt plötsligt trafikstockning längs stigarna. Jag måste erkänna att jag inte var helt beredd på det. Men så var det i alla fall. Som tur var blev det lite bättre, eller vad man ska kalla det, efter att vi vandrat ca 8 km från Sarria. Den stora klungan med människor började lösas upp och man kunde gå mer obehindrat igen.

Man passerar allt fler jordbruk varje dag, jordbruken här är ute som de hemma. Här är dem små och ofta har dem ca 10 kor. Flera gånger nu har vi mött på ett gäng kor som är på väg till ladugården för mjölkning. Man blir lite paff när man är ute och man helt plötsligt har kor gående mot en.

Det har varit vacker vandring (även idag..) men när det är så mycket folk är det lätt att glömma att kolla upp och ta in dess skönhet. Träden har börjat stå i blom och det blir allt grönare. Stigarna är kantade med stenmurar och jag kan inte låta bli att tänka på vilket arbete som måste ligga bakom alla dessa murar.

Jag kan inte längre stoppa för alla som vill fota mina två skönheter. Alla verkar vilja ha en bild av Vega och Yoda. Men om jag stannar varje gång så kommer vi aldrig att ta oss framåt. Ett annat problem med att stanna upp är att Vega och Yoda på något vis alltid lyckas trassla in sig i varandra då.

Mina fötter är för övrigt mycket bättre och jag har inte känt av dem på flera dagar nu! Så kanske är det bara dumt att sluta vandra nu när det äntligen börjar vara enbart bra?!

Portamarín-Mato-Casanova: 32 km
Vid 07 mötte jag upp Veronica vid hennes albergue. Som tur var hade vi båda handlat lite mat igår och vi båda hade ätit en yoghurt för ingen av cafeteriorna var öppna i den delen av staden. Vi började därför att gå med en gång. Efter en timmes vandring såg jag någon jag kände igen mycket väl komma emot oss. Det var Brian. Han hade ledsnat på att vänta i Santiago och därför bestämt sig för att komma och möta mig istället. Mycket märkligt kändes det. Extremt konstigt tom, det var inte så länge sen vi gick tillsammans egentligen. Men ändå känns det som en evighet sedan.
Jag, Veronica och Brian fortsatte sedan att vandra tillsammans till Gonzar där vi (och alla andra) stannade för frukost. Kanske inte den bästa jag haft längs vägen, men den dyraste. Allt börjar att vara mycket dyrare nu.
Naturen är vacker här, mestadels har jag gått genom skogar idag.
Temperaturen har varit perfekt att vandra i. Det var nog därför vi kunde gå en del längre idag mot vad vi gjort tidigare dagar. Eller så är det bara det att målet är i sikte nu och att det därför är lättare att gå på. Vad det än beror på så har vandring känts enkel idag. Att jag gick 7 km längre än jag tänkt och ändå inte känner något av det måste vara ett tecken på att både jag och hundarna kommit in i vandringen på riktigt nu 🙂

Vandringen kommer nu att avslutas på samma sätt som den startade, alltså att jag kommer att gå med Brian. Måste försöka hitta ett sätt att komma hem på. Vet inte om det blir med flyg eller tåg. Hoppas att hitta en lösning så att jag och hundarna kan flyga, det skulle spara in några dagar.

Mato-Casanova-Peroxa: 26 km.
I Mato-Casanova finns det inte mycket, alberguet och ett hus till ungefär. Jag hade inte handlat med mig någon mat och var lite bekymrad över hur jag skulle klara det. (Okej, en del mat hade jag i väskan). Men jag behövde inte oroa mig det minsta över det där med maten då det visade sig att en taxi skulle komma till alberguet strax före 19 för att hämta upp alla som ville (gratis) och köra oss till A Bolboreta. Där pilgrimsmeny serverades. Tre rätter för 9 euro. Hundarna stannade kvar i tältet och sov under tiden. Alla (5) gäster från alberguet samt jag och Brian åkte dit. Vi hade en minst sagt trevlig och rolig kväll. Bland de fem på alberguet fanns en schweizare, en tyska och en österrikare. De tre har träffats på caminon och är en helt underbar
trio! Man kan inte annat än skratta när man är i deras sällskap.

I natt fick jag känna på det verkliga Galicien för första gången. Med andra ord så regnade det i princip hela natten. Men som tur var var det uppehåll när jag klev upp och kunde packa ihop lägret (om än ett vått tält) innan nästa skur kom. Regnet har sedan kommit och gått hela dagen. På ett sådant underbart sätt att man aldrig visste hur mycket kläder man skulle ha på sig. Jag hann inte mer än sätta på mig regnjackan förrän det slutade och solen sken och vice versa. Yoda har därför gått med sin regnoverall på hela dagen, då det inte varit någon direkt värme i luften och Vega vet jag inte hur många gånger jag klätt på och av. Tur att Vega är så samarbetsvillig!

Minst hälften av all vandring idag har varit längs stigar (av olika bredd, de flesta breda typ skogsbilväg). Det är verkligen vackert att vandra genom dessa skogar. Allt är grönt och frodigt nu, ängarna har redan blivit slagna för första gången. Lite annat än hemma 🙂 Fruktträden står i full blom.

I natt har jag slagit upp tältet i en av skogarna efter Arzúa. Det är verkligen inte långt kvar till Santiago nu. Kilometrarna bara rusar iväg nu mot slutet.

Peroxa-Alto de Barreira: 21,5 km.
Det regnade hela natten och det har regnat hela dagen. Yoda har jag därför fått bära hela tiden. Hon vägrar att gå när det regnar.
Större delen av dagens vandring har varit på naturstigar vilket har varit underbart. Om det prompt måste regna så är det åtminstone skönt att slippa gå genom städer. Flera Eucalyptusskogar har vi gått genom och dem är verkligen vackra. Regnet gjorde att man kunde känna lukten från dem bättre 🙂
I O Pedrouzo (Arca-O Pino) gjorde jag dagens längsta stopp. Var tvungen att försöka biljetter för mig och hundarna hem. Efter en del om och men lyckades jag med det. Så den 1 juni flyger vi från Barcelona, den 31 maj tar vi tåget dit, 12 timmar tar det. Hoppas att det går direkt till flygplatsen, eller åtminstone Barcelona så att jag inte behöver byta så ofta. Jag kommer med andra ord inte att kunna vandra ut till Finisterre denna gång, jag prioriterar min lillasysters student istället.

När det regnar är det inte lika ”lätt” att stanna. När vädret är bra stannar jag gärna för en paus både här och där. Men när det regnar stannar jag gärna inte i onödan utan vill mest bara komma fram. Det sättet att tänka på måste jag försöka ändra på, med den inställningen blir det svårare att vara i nuet. Jag har därför stannat upp och sett mig omkring och det finns mycket vackert att se även när det regnar, bland annat så låg en vacker ros på en sten. Hemma har jag bara sett rosenbuskar, här finns det stora rosenträd.

Nu har jag bara några ”ynka få” kilometer kvar till Santiago de Compostela. Före lunchtid imorgon kommer jag att vara där.

Alto de Barreira-Santiago de Compostela: 13 km.
Jag tältade precis bredvid vägen, pilgrimer har passerat hela natten och tidiga morgontimmarna. Det var en konstig känsla att kliva upp och veta att idag är sista dagen. Jag vet att jag kommer att sakna det hela, alla underbara människor jag mött längs vägen, alla historier, mysiga landsbyar, vackra vyer, vandringen i sig, rytmen och rutinerna jag kommit in i osv.
Som vanligt började jag dagen med några kilometers vandring innan vi stannade till vid ett café. Rostade mackor och varm choklad. God (men kanske inte så nyttig?) frukost 🙂
Sen vandrade vi vidare, regnet lurade i luften, men höll sig där. Ju närmare Santiago man kom desto fler pilgrimer dök upp. Jag tyckte att det var folktätt i Sarría, men det var inget mot vad det blev här.
Så från Monte del Gonzo 5 km innan Santiago kände jag mig som en myra som gick på led till stacken.
Helt plötsligt var jag inne i Santiago, gick till pilgrimskontoret, fick mitt pilgrimsbrev. Det var inte alls vad jag väntat mig. Gå in, fylla i en blankett, visa pilgrimspasset, få certifikatet, slut.
Efter gick jag ut och stod utanför katedralen en stund, så himla roligt att möta upp ”gamla” bekanta från vägen.
Sen var det dags att börja tänka på ”refrängen”. Hur ska jag ta mig hem?
Jag visste att jag var tvungen att flyga från Barcelona. Biljett för både mig och hundar fixade för 1 juni igår. Så då var det ”bara” att hitta ett sätt att ta sig dit, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Det finns tre huvudalternativ; buss, tåg och flyg. Försökte med tåg först. Det gick inte. I Spanien får man inte åka tåg med hundar över 10 kg.
Buss. Det gick inte. I Spanien får det bara vara 1 hund per buss (obs ej passagerare).
Flyg. Från Santiago till Barcelona flyger två bolag, ryanair och vueling. Med ryanair får man inte ta hund. Med vueling får hunden inte väga mer än 6kg. Jag var mao fast. Kanske är det en av anledningarna till varför det finns så måna tiggare i Santiago kunde jag inte låta bli att tänka.
Vad jag har sett av Spanien så finns inte mycket till service-mind. Kan dem inte hjälpa dig rycker dem på axlarna och säger, jag kan inte göra något åt det och sen går dem.

Att hitta boende för natten i Santiago var inte heller lätt. 15 hotell och pensionat har rum man får ha hund i. Alla var fulla. Så att njuta sista dagen var inte alls lätt. från 11 till 22 vandrade jag runt för att försöka hitta boende och ett sätt att ta mig till Barcelona på. 22 tog jag taxi till Monte del Gozo där slog jag upp tältet.

Men för att komma tillbaka till det där med att ta sig hem. För att flyga behövde jag en bur till hundarna. Som tur var får dem sitta i samma. Men då var det bara att hitta en bur.. Gick till turistinformationen som kunde peka ut en (den enda) djuraffären i Santiago. Gick ut till den, dem hade ingen bur för större hundar. MEN, kvinnan som drev denna butik var väldigt hjälpsam (så det där med brist på service-mind stämmer inte alltid) hon ringer till en man som har en butik på annan ort. Han hade burar som var för just flygtransport! Han kör till Santiago till hennes butik med den (det tog 45 min). Så då kunde jag andas ut litegrann för då var åtminstone en sak på listan ”att fixa idag” ordnat! 🙂

Kanske att det var ett litet misstag däremot att ordna det där med buren först, som jag var tvungen att dra den över stan resten av dagen. Till busstationen, tågstationen, hotellen, pensionaten osv. Gick säkert minst 30 km fram och tillbaka i Santiago. De flesta jag mötte som inte mött oss längs vägen trodde att jag dragit på buren hela pilgrimsleden 🙂

Dagen därpå den 31 maj, tog jag taxi ut till Santiago de Compostela. Började med att gå till veterinären. Hundarna måste fästingbehandlas, avmaskas och få en hälsokontroll innan man flyger. Sen gick jag ut till katedralen igen, där jag mötte upp Richard som kom fram idag. Jag, Richard och Brian gick och åt lunch tillsammans innan jag skulle åka. Jag hann träffa flera bekanta utanför katedralen. Känns konstigt att veta att jag mest troligt aldrig kommer att träffa någon av dem igen.

Hur tog jag mig då hem?!
Jag köpte biljett till bussen för mig och en hund. Båda hundarna satt i samma bur. Men busschauffören var väldigt noga med att se efter så att det bara var en hund där inne. Han tänkte först inte låta mig kliva på. Men efter några telefonsamtal från hans sida gick han till slut med på det. Men han var allt annat än glad. Så 14.00 klev vi på bussen och började resan mot Barcelona. En lång resa! 17 timmar… Hundar får för övrigt inte vara inne i själva bussen i Spanien utan dem var tvungen att sitta i lastutrymmet hela vägen. Men det verkade gå bra, tog ut dem för rastning när stoppen var lite längre och jag tror att dem uppskattade att få ligga och bara vila för ett tag.
07.00 den 1 juni var vi framme i Barcelona, tog flygtåget till flygplatsen. (Mycket billigare än arlandaexpress, 3,8 euro!) På flygplatsen var det inte några som helst problem att checka in allt. Flygresan tog 3,5 timme. Arlandaexpress till centralstationen där vi mötte upp Elin. Tuben ut till där Elin bor (lite av ett projekt med 2 hundar samt en stor bur.. Men inget är omöjligt!)

El Camino dag 24-28

Astorga-Rabanal del Camino: 21 km.
Har haft en helt fantastisk dag. Det har varit jättevackert hela vägen idag. I stort sett inga bilvägar och naturen blir bara allt vackrare!
Har inte haft ont på ett endaste ställe i hela kroppen under hela dagen heller 🙂
Både naturen och byarna har varit vackrare mot vad de har varit nu ett tag, så hela dagen har jag gått och bara lett.

Richards ena ben har svällt upp en del, så han bestämde sig för att stanna i Astorga för en vilodag. Så för första gången sedan jag startade har jag gått ensam. Eller jag gick inte ensam så mycket idag heller, de första kilometrarna gick jag och hundarna själva. Men i Santa Catalina de Somoza dök en värmländska upp och frågade om inte vi kunde gå tillsammans resten av dagen. Kajsa heter hon, jättetrevlig kvinna bosatt i Canada sen många år tillbaka.

300 höjdmeter har vi stigit idag. Imorgon väntar 350 till, men dem kommer att komma alla på en gång, idag har dem varit utdragna över 20 km.

Varje dag träffar man på nya spännande och trevliga människor. Idag träffade jag bla Julien från Frankrike som varit på resande fot i 9 år. Han har en hemmagjord vagn som han drar efter sig med grunden från en ”shoppingväska på hjul”. Men den liknar mer en blandning av sulky och lådbil. Igår mötte jag en David som sedan fyra år tillbaka bor i ett övergivet hus innan San Justo de la Vega. Där delar han ut mat och dryck till pilgrimer. Ingen av dessa män var särskilt gamla. Gemensamt hade de att dem ledsnat på hur samhället ser ut.

Hundarna väcker fortfarande uppståndelse var än de går och kan säkert hittas igen lite varstans på internet 🙂

Rabanal del Camino-Molinaseca: 26.5 km
Jag satte upp tältet igår i Albergue Municipals trädgård i Rabanal. Mannan som sköter om stället frågade om jag inte ville bo inne istället tillsammans med hundarna som just det här alberguet tillåter hundar. Och nej, jag kunde inte motstå det alternativet 🙂 Men det blev inte direkt problemfritt. En man som skulle sova i samma sovsal som jag gick till föreståndaren och sa att jag stulit mina hundar längs caminon och att jag således inte hade några papper på dem och att dem var en smittorisk. (Han påstod att han sett mig var dag i två veckor utan hund….. själv har jag aldrig sett mannen tidigare) Föreståndaren kom och pratade med mig om det och jag kunde inte säga annat än att jag mer än gärna visar deras papper. Föreståndaren stod helt på min sida och löste problemet så att jag kunde vara kvar.

Jag kom iväg ovanligt tidigt i morse, i alla fall för att vara jag, 7.30 var allt ihoppackat och våra (min och Vegas) ryggsäckar satt på våra ryggar och vi började vandra. Vandrade ca 5 km innan jag stannade på en perfekt frukostplats. Jag hade yoghurt, bröd, ost och sylt i ryggsäcken och kokade te. Utsikten var helt fantastisk, snöklädda fjäll, betande kor, alla möjliga vackra färger på marken, blå himmel och fågelkvitter. Känslan av att vara mitt i en inspelning av lilla huset på prärien infann sig 🙂

Hela dagen har varit magisk, perfekt väder och vackra vyer. Idag har jag gått upp på turens högsta punkt 1515 möh. Ljung klär i stort sett alla kullar och färgar dem lila. De som inte är lila är täckta med vita eller gula blommor. Det har varit så vackert! Är glad att jag gått ensam idag så att jag helt kunnat fokusera på naturen och dess skönhet. 4 små byar passerade jag innan jag kom fram till Molinaseca som är en charmig och mysig liten småstad. De 4 byarna var riktigt mysiga. Välbehållna stenhus så ännu en gång kändes det som om jag befann mig i ett annat århundrade.
Allt har varit så vackert, jag är beredd att utse den här dagen till den bästa hittills på denna tur. Allt har verkligen varit perfekt.

Vegas tass är inte helt bra ännu, men träffade en veterinär idag som rekommenderade en spray som jag ska spraya på varje kväll några dagar nu. Den är desinfekterande och blå. Väldigt blå och tvättäkta.

Molinaseca ligger på 610 möh. Så med andra ord har det varit rätt så mycket nedför idag och det känns på smalbenen. Men det är inte mer än att man känner det. Har mött flera som däremot verkar ha haft det betydligt mer kämpigt då deras knän klagat. Idag var nog för övrigt första dagen sedan jag startade som jag gått om ett helt gäng människor istället för att ha blivit passerad 🙂

Molinaseca-Pieros: 25 km
Igår gick jag och lade mig redan vid 21 och somnade bums, vaknade inte förrän klockan ringde vid 7. Härligt! 🙂
Började gå mot Ponferrada och kände genast att det kommer att bli en varm dag och det blev det. I Ponferrada letade jag mig fram til en veterinär för att köpa mat till hundarna. Jag hade tur, för jag mötte en kvinna som var ute och promenerade med två hundar, frågade henne efter vägen och hon gick hela vägen dit med mig. Himla tur då det var lite hit och lite dit, men efter det var det lätt att hittade tillbaka till Caminon.

Idag har merparten av vandringen varit längs asfalt och andra hårda vägar. Inte skönt för fötter och leder, men det fungerade i alla fall. Det berodde nog på att vyerna var vackra, flera snöklädda toppar kunde skådas under dagen.

Jag har gått ensam i stort sett hela dagen bortsett från nån timme då jag vandrade med en svensk man, Jonas från Gällivare. Ovant att prata svenska. Så det tog ett tag innan alla kopplingar var på plats när vi konverserade.

På väggen till alberguet jag stannade vid igår fanns en lapp om ett albergue i Pieros som bara serverar vegetarisk mat! Tänkte att jag skulle försöka ta mig dit. Det är där jag sitter nu, ett underbart ställe. Galet mysigt. Vet inte om jag är så mycket för energier och sånt, men det här stället har en positiv energi över sig. Atmosfären är så bra. Jag har slagit upp tältet i deras lilla trädgårs har en liten vingård precis framför mig, blå himmel och fågelkvitter, kan inte bli så mycket bättre. Vega ligger i skuggan och slappar och Yoda i mitt knä i solen.

27 grader varmt har det varit idag, men med flera pauser har det gått bra. Jag stannar ofta och känner på hundarnas tassar och ser till att dem dricker ordentligt. (inte svårt då de dricker när jag ställer fram deras vattenskål).

Pieros-Vega de Valcarce: 25,5 km
Alberguet jag stannade på hade frukost, så en mycket bra start på dagen 🙂 Vandrade ut ur den lilla byn och träffade på Kajsa igen. Mycket trevligt! Samtidigt träffade jag också en irländsk dam som heter Veronica. Jag och Veronica gick sedan tillsammans resten av dagen. Veronica är pensionerad lärare/rektor sen många år tillbaka och har 7 barn och ett helt gäng barnbarn. Vi pratade och hade trevligt hela dagen.
Villafranca del Bierzo var det största samhället som vi passerade idag. Därifrån hade man tre valmöjligheter; 1. Gå en jätteomväg genom naturen med över 1000 höjdmeter att ta. 2. Följa väg N-IV hela dagen genom dalgången. 3. Gå genom naturen, gå upp 400 höjdmeter. Vi tog det tredje alternativet. Vilket blev ca 6 km längre jämfört med om man gick längs vägen hela tiden. Jag kan bara säga en sak: -Det var värt det!!!

Utsikten var helt fantastisk, naturen man omgavs av helt underbar 🙂 Allt var helt enkelt perfekt. Det har varit varmt även idag, men inte fullt så ”illa” som igår. Det kan tänkas att det har varit samma temperatur, men det är stor skillnad att gå längs vägar och gå genom naturen. Stigarna/vägarna vi gick längs till Trabadelo hade alla träd som gav skugga. Naturen står i full blom, vet inte vilka superlativ som är starka nog att beskriva dess praktfullhet.

Från Trabadelo till Vega de Valcarce var man däremot tvungen att gå längs väg N-IV. Men som det bara var för ca 7 km gick det bra. Att jag skulle gå till Vega de Valcarce hade jag bestämt redan innan jag började gå idag, (i vanliga fall har jag ingen plan utan går så långt/kort jag känner för) jag menar har de namngett en by efter mitt hjärta vore det nästan fräckt att inte stanna i den. Jag är verkligen glad att vi stannade just här då jag och hundarna fick ett rum på det municipala alberguet här! Ett eget rum tom, eller jag ska dela det med Veronica. Riktigt bra. Skönt för både mig och hundar att sova inne för en natt 🙂

Vega de Valcarce-Fonfría: 24 km
Att börja dagen med att sätta ett rekord är inte illa. Redan 07.00 var våra ryggsäckar på plats och vi började vandra 🙂 9,5 h (!) sov jag och hundarna i natt så att vakna tidigt idag var inget som helst problem.
Vandringen har varit väldigt vacker idag. Först platt längs väg, sen väntade 700 meters stigning längs vackra naturstigar. Utsikten var magisk. Ibland är det så vackert att det är svårt att ta in.
Jag har vandrat med Veronica idag också, vi har samma tempo så det fungerar bättre än vad det gjort med mina tidigare vandringskamrater.
Har egentligen inte så mycket att säga om dagen förutom att den har varit helt fantastisk. Vackert väder, vacker miljö och perfekt vandringstemperatur.
Jag har nu kommit in i Galicien som är den sista spanska provinsen jag kommer att passera under denna tur. Slutet av vandringen är inom räckhåll och det är väldigt blandade känslor över det.

El Camino dag 21-23

Mansilla de las Mulas-León: 19 km
Vega har varit öm i ett framben idag, eller tass verkar det snarare vara som hon går i stort sett normalt när hon har skor på. Men för att vara på den säkra sidan har jag tagit större delen av hennes packning i min.
Jag har gått tillsammans med Richard även idag. Vi åt middag tillsammans igår och då med en tysk, Klaus. Klaus satt vid vårt bord även vid morgonens frukost och vandrade sedan med oss hela vägen till León.
Klaus är en rätt så tystlåten man, men väldigt rolig. Det är svårt att avgöra hur gammal han är. Han går Caminon för att han sörjer att han och hans fru inte kan få barn. De har provat flera olika metoder så som IVF men inget fungerar för dem.
Mitt på dagen idag så hade jag glädjen att få träffa Bloo och Robert igen. Chatrin var tyvärr inte med dem som hon brutit ett litet ben i foten pga överansträngning. Hon måste därför vila i en vecka. Stackarn!
Jag har också träffat Mary idag, hon är från Canada och vi har mötts på flera ställen under vägen fast det var några dagar sedan sist nu. Jag blev därför väldigt glad över att se henne.
Det är en äldre tysk kvinna som går ensam, henne träffar jag på dagligen. Hon kan inte ord på engelska så vår kommunikation består huvudsakligen av kroppsspråk. Men jag blir alltid glad av att se henne och hon ger mig alltid en varm kram. Nu har jag kommit en bit över halvvägs och känner redan att det är många jag kommer att sakna när det är över.

Efter mycket om och men fann vi ett riktigt bra boende i León, vi hyr tre studentlägenheter. 10 euro kostar det, vilket är samma pris som alberguen tar fast mycket högre standard 🙂 Hundarna är glada över att få vara inne igen 😀

Richard sons har kommit från London idag och de ska vandra tillsammans ett par dagar. Vi var ute och åt tillsammans ikväll samt Klaus. Klaus hade för övrigt sin sista vandringsdag idag, imorgon åker han hem för att återvända till sitt jobb. Vi hade en supertrevlig kväll med galet mycket skratt.

León-San Martín del Camiono.

Idag kunde jag börja vandra som en ny människa. I alla fall med helt rena kläder för första gången på ett bra dag. För stället som vi bodde på hade tvättmaskin! (Innan har jag tvättat för hand, som alla alberguen enbart har möjlighet till det).
Det första vi gjorde efter att ha packat oss i ordning var att gå och äta frukost på ett mysigt café. Eller caféer finns det inte många av i Spanien, det är huvudsakligen barer. Så det var mer en bar, men mysig var den i alla. Nypressad apelsinjuice, nybakad croissant, ett äpple och grönt te. Bra start på dagen med andra ord. Hade bra sällskap också, Richard, Dean och Klaus.

León är en vacker stad. Kanske den vackraste av de större jag vandrat genom denna tripp. Men resten av dagen var så där om man tänker rent ”skönhetsmässigt”. Större delen har gått längs större vägar som varit relativt hårt trafikerade. Mycket vandring längs asfalt och andra hårda underlag, mina fötter gillar inte det. Men efter att ha fått fotmassage blev det mycket bättre.

I natt ska jag tälta i ett albergues trädgård. Det andra alberguet som jag besökt som haft ”hippie-känsla” över sig 🙂 Mycket trevligt med levande musik i form av gitarrspel och sång.

San Martín del Camino-Astorga: 24 km
Ännu en rätt så kall natt, temperaturen låg på runt grader. Alberguet som jag stannade på hade en otrolig frukost! Kan tänkas vara den bästa jag haft så långt 🙂 En riktig buffé!
Vandringen är åter i ett vackrare landskap, har varit några tråkiga dagar rent naturmässigt, men idag var något helt annat. Bergen börjar komma allt närmre och topparna är täckta med snö. Större delen av dagens vandring har varit helt fri från bilvägar och oljud. Så underbart! Det helt platta landskap som var innan León har nu blivit mer kuperat.
Det första samhället jag passerade idag var Hospital de Óbrigo, ett samhälle som ut att vara oförändrat sen medeltiden. Riktigt vackert!

Framme i Astorga träffade jag Laura och Nicole från USA. De är två av dem jag träffar på nästan dagligen. Alice, en engelsk kvinna som jag träffade på alberguet som hade tipis för en vecka sedan eller något sådant är också här. Vi fyra var ute och åt middag ikväll. Det var verkligen trevligt. Skönt att umgås med bara kvinnor för ett tag, fram till idag har jag mest varit bland män.

Hundarna har varit duktiga även idag. Vegas tass verkar må bättre, syns fortfarande inget på den. Så jag tror att imorgon kan tänkas vara hennes sista ”vilodag” och att hon kan sen börja bära sina prylar igen.

Har sagt det här tidigare, men det här med att gå Caminon är helt fantastiskt!

El Camino dag 18-20

Calzadilla de la Cueza-Sahagún: 25 km.

Sen start, men utvilad. Hundarna var pigga efter en natt i hotellsäng 🙂
Efter att ha ätit frukost så börjar vi dagens vandring. Kom inte långt förrän mina fötter började klaga högljutt igen. Igår var dem ömma, idag olidliga. Men jag stapplade mig fram till Ledigos. Där stannade vi (jag, Richard och hundarna) i en park. Chatrin, Bloo och Robert mötte upp där. (Chatrin är australienska, Bloo är Skotte och Robert är engelsman). Jag har mötte dessa tre fantastiska människor dagligen i snart en vecka. Chatrin spelar Ukulele och har en med sig på sin vandring. Hon spelade och sjöng i parken och hennes sångröst är verkligen vacker, hon var ackompanjerad av ortens alla fåglar vilket inte gjorde det hela sämre.
Richard var in till byns lilla butik och köpte bröd och pålägg så vi hade picknick. Allt var så perfekt. Kanske det bästa ögonblicket under hela caminon så långt.
Mina blåsor på fötterna har blivit allt sämre och ökat i antal. Chatrin och Bloo gjorde sitt bästa för att plåstra om dem, och det blev faktiskt bättre. Jag lyckades därför vandra ytterligare 16 km innan dem gav upp helt.
Den här dagen blev för lång. Det är därför jag inte orkar skriva något.
Vädret har varit bra om man bortser från en halvtimme på eftermiddagen när det åskade en bit bort och det kom en rejäl skur. Men lika snabbt som det vädret drog in försvann det igen.
Hundarna har varit jätteduktiga idag (som vanligt). Yoda sitter fortfarande fast i Vegas väska, det är verkligen fascinerande att se hur dem ”samarbetar”. I Början kunde man vara säker på att om ett hinder dök upp längs vägen så gick dem på varsin sida om det.

Sahagún- El Burgo Ranero: 20 km.
Jag och hundarna sov på en camping i natt. Jag kunde (tyvärr) inte göra rätt för mig då jag anlände efter att receptionen stängt och började gå i morse innan de öppnat. Richard kom och mötte upp på campingen så började vi gå tillsammans. Vi gick först till Calzada del Coto, där köpte vi bröd, oliver, ost, yoghurt, bananer, äpplen och plommonsylt. Sen vandrade vi ut ur det lilla samhället till några bänkar där vi minst sagt avnjöt vår frukost. Richard har precis som tidigare dagar berättat historier från sitt liv, medan han berättar kan jag inte annat än tänka på boken ”hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann”, enda skillnaden är att Richard inte är 100 utan 71 år och det han berättar är har hänt på riktigt.

Mina fötter mår inte så bra, blåsor och värk. Därför kan jag inte gå så snabbt. Att ha sällskap gör det hela mycket lättare, man tänker mindre på det när man har roligt. Skönt att inte gå så långt idag både för mig och hundarna. Vi kom fram till El Burgo rätt så tidigt, så redan innan det blev kväll har vi haft många timmar med vila. Har träffat fler intressanta personer idag, man träffar några nya människor varje dag som på ett eller annat sätt påverkar ens liv. Antingen pga vad dem gör mot en, eller de berättelser dem har från sina liv. På samma albergue som jag bor på i natt (jag och hundarna tältar i deras lilla trädgård) så bor en polsk kvinna bosatt i Spanien. Hon är 38 år gammal, har tre barn varav två har Downs syndrom, är nyskild. En fantastisk kvinna på alla sätt.

Richard bjöd med mig ut på restaurang ikväll igen. Jag måste bjuda tillbaka känner jag, men han säger att det är det jag gör hela tiden för att han får energi från mig när jag skrattar. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men vi har roligt ihop. Vi åt en s.k. ”pilgrimsmeny” alla ställen längs vägen har dem, tre rätter för runt 10 euro. Vid vårt bord satt också en nyzeeländska som är en ”ranger”. En tuff och stark kvinna som berättade många spännande historier från sitt jobb. Hon har bla jobbat med personsök med hund i laviner, bekämpat skogsbränder, kustbevakning och mycket annat.

Imorgon väntar ytterligare en kortare dag, 19 km har jag räknat med att gå. Känns skönt 🙂 I övermorgon kommer jag till León, då har jag och hundarna vandrat 471 km av ca 777 km. (Eller det är till Santiago de Compostela och vi ska gå ytterligare tre dagar till Finisterre).

El Burgo Ranero-Mansillas de las Mulas: 19 km.
Idag har det varit riktigt kallt (i alla fall om man jämför med hur det varit tidigare). Under natten kröp temperaturen ner till runt nollan, men både jag och hundarna sov gott. Bara kallt att krypa ur sovsäcken när dagen grydde.
Jaghar varit tvunegn att gå med dubbla tröjor samt skaljacka för första gången också, men så mycket skönare det är att gå när det är svalt mot när solen gassar.
Från El Burgo till Reliegos, som är det första samhället man passerar så är det 13 km. I stort sett hela vägen gick jag och pratade med en man från Ungern. Det är bra att ha någon att prata med när fötterna strejkar, vet inte varför dem ska behöva göra så ont. Jag har nästan inga blåsor kvar (dem har blivit bättre iaf) så jag vet inte vad det egentligen är som gör så ont så fort jag går.
Längs vägen stannade vi och hade picknick tillsammans med Richard, att kunna koka vatten en dag som denna är verkligen vardagslyx! Kallt väder och en kopp te, få saker slår den kombon!
Pga fötterna valde jag att gå lite kortare idag, skönt att vara framme före 14 på dagen, det ger många timmars vila.

El Camino dag 15-17

Hontanas-Itero de la Vega: 20 km
I natt sov jag min allra första natt på ett albergue. Richard, som jag nämnde att jag vandrade tillsammans med igår, bjöd på boende i ett albergue. Därav att jag hade min första natt på ett. Det var som att sova mitt i en snarkande symfoniorkester.. I rummet var det 5 rader med två våningsängar i varje. Över hälften av dem som sov i dem snarkade, inte en sekund var det tyst. Men min kropp behövde verkligen en natt i en säng, mitt liggunderlag är så tunt att jag fått blåmärken på både höfter och axlar..
Brian och jag vandrade vår sista dag tillsammans idag, han ska nu sätta iväg i sitt eget tempo till Compostella, det har minst sagt varit speciellt att vandra med honom. Har aldrig träffat någon som honom tidigare, och jag är väldigt glad att jag mött honom. Han har ändrat mitt sätt att se på många saker.

Jag vandrade inte så långt idag, men kommer man till en plats som heter Vega kan man inte göra annat än stanna 🙂
Vädret har varit strålande, likaså vyerna. Det här är verkligen en vacker och varierande tur.

Det har varit en väldigt vacker vandring idag i vackert väder. Yoda den lilla *ett inte vackert ord* var inte så snäll idag för att uttrycka det milt. Idag när jag släppte lös henne (som vanligt) hann jag inte mer än släppa henne förrän hon var borta. 45 min tog det att hitta henne. Hon sprang och ner för ett mindre berg och jagade kaniner. Och ja, jag hann med att säga och framför allt tänka mer än en svordom.. Efter det fick hon inte springa lös mer, istället knöt jag fast henne i Vega och det fungerade riktigt bra! Så from nu får det bli så 🙂

Även i natt så ska jag sova inomhus, precis som igår har jag blivit bjuden av Richard samt trerätters middag. Middagen var minst sagt trevlig vid vårt bord satt även två kanadensiska kvinnor och vi skrattade oss verkligen genom hela middagen!
Hundarna får tyvärr inte sova inomhus här, men dem har fått en hundkoja och i den har jag bäddat med mitt liggunderlag samt sovsäck och en filt, så dem kommer inte att frysa. Tror jag är den som mår mest dåligt av att inte ha dem nära.

Min kropp känns som ny, jag har fått massage av en massageterapeut. Det är verkligen sjukt skönt! Helkropps behöver jag säga mer?! och ja, fötterna är inkluderade 😉

Itero de la Vega-Villarmentero de Campos: 25 km
Hundarna verkade inte ha det så dåligt ensamma ute, flera gånger under natten tittade jag till dem genom fönstret. Dem låg så fint intill varandra i hundkojan.
Hela dagen har jag vandrat, ”pratat allvar” samt skrattat med Richard. Vägen har varit minst sagt rak, jag blir rätt trött av det. När man ser framåt är det bara platt och man ser målet hela tiden i horisonten och tycks aldrig närma sig det. Vi gick på i ett rätt så raskt tempo visade det sig, då de 25 km inte alls tog lång tid. Det trots varmt väder, molnfri himmel och ingen skugga.
Yoda fick även idag vara knuten till Vega, hon går så mycket bättre då. Men de sista 2 km ville hon inte mer, då fick jag bära henne istället. Men hon gör det bra med sina korta små ben. Alla som möter Vega älskar henne, men hon är också en helt fantastisk hund!
Idag har faktiskt ett albergue låtit mig campa i deras trädgård. Detta albergue skiljer sig rätt mycket från andra jag sett, och då tänker jag inte bara på det faktum att dem har en åsna som går lös i trädgården. Detta ställe är lite mer ”hippie” för att uttrycka det på annat sätt. Man kan även boka sovplats i hängmatta eller i en tältkåta på deras gård.

Jag måste hitta ett sätt att ge tillbaka till Richard på. Han skämtar om att jag ska ringa hemma till mamma att hon inte behöver oroa sig för att jag har funnit en ”sugar daddy” nu.
Vart än vi går så presenterar han mig som sin brorsdotter. Att beskriva människor tycker jag är svårt, så hur jag ska beskriva denna generösa (han hjälper precis alla människor han kan längs vägen) energiska 71 åring från Australien vet jag inte.

Jag gillar verkligen det faktum att man träffar på samma människor rätt ofta längs vägen, flera träffar man på flera gånger om dagen tom. Alla typer av människor möter man, som jag nämnt tidigare. ”Chicka” Newyorksbor, en skotsk man som hade en stroke förra året och nu värderar livet på annat sätt än tidigare, en hemlös engelsman, bara för att nämna några.

Att alla skulle behöva gå och göra sin egen ”Camino” trodde jag var en myt. Men vare sig det är en myt eller inte så ställer jag mig helt på den sidan.

Nu är det några svåra dagar framför oss, antingen måste man gå jättelångt eller jättekort. Hittills har man kunnat välja allt däremellan. Eller jag kan göra det som jag har tält, men dem som bor inomhus måste välja. Min väska kommer också att vara en del tyngre som man måste bära mer vatten då det nu kommer vara långt mellan vattenkällorna.

Ni kan gissa hur hundarna reagerade på Emilio. Åsnan alltså.
Vega, ingen reaktion. Inte ens när Emilio gick fram till henne där hon låg på gräsmattan. Eller när Emilio försökte äta från samma grästuva var hon inte fullt så positiv längre 😉
Yoda, tänk er en sur gammal tant som hyttar med näven och slår med handväskan. Så nej, hon uppskattade inte hans närvaro.

Villarmentaro de Campos-Caldadilla de la Cueza: 28 km.

Kanske den kallaste natten hittills, jag och hundarna sov i tältet. Eller försökte i alla fall. Hundarna hade inga problem med att sova, Yoda i sovsäcken och det ska mycket till innan Vega blir kall.
Klev upp rätt så tidigt i morse, så efter att ha ätit frukost och medan jag höll på att packa mig i ordning så fick jag se en otroligt vacker soluppgång.

Före 8.00 i morse var ryggsäcken på plats och jag började vandra. Jag vandrade även idag med Richard, han har galet många historier från sitt liv att berätta. Har nog aldrig träffat någon som varit med om så mycket.

Dagens vandring har varit minst sagt jobbig. Eller vandringen i sig har egentligen inte varit så jobbig. Men att vandra i stekande sol tar på krafterna. Hundarna klarade det förvånansvärt bra. Det har varit mer eller mindre helt platt längs helt raka vägar. Under 17,1 km kunde man inte få tag i något att äta eller dricka. Så idag har jag varit tvungen att bära en del extra. De 12 sista av de kilometrarna var längs en ”Roman-road”. Inga träd fanns heller, så ingen möjlighet till skugga.

Inget slår lyckan att komma fram till ”målet” efter en hård dag. När man får sätta sig i en stol, slänga av sig kängorna och bara slappna av.

Hundarna är överlyckliga över att få stanna inomhus i natt. Även jag, för nätterna är kalla och fuktiga. Jag ska vandra med Richard fram till Léon, där ska han möta upp sin son och vandra med honom ett par dagar.

El Camino dag 8-14

Logrono-Ventosa: 22 km

Så skönt att sova inne ! 😉 Hundarna var nog däremot de som uppskattade det mest, vid 16-tiden igår fick vi vårt rum. De hoppade genast upp i en varsin säng där de sedan stannade till 7.30 imorse när vi började att gå. Att det är lördag idag hade jag helt missat, så när jag äntligen lyckats leta mig igenom staden med hjälp av spanjorer som inte kan ett endaste ord på engelska. (Vilken tur att vi har kroppsspråket!) Så såg jag att jag var för tidig. De öppnade visst inte förrän 9.30. Ska bli skönt att skicka hem lite prylar så att väskan börjar att väga lite mindre 😉 2,5 kg lyckades jag skicka hem! Vegas väska är åter igen tyngre idag som jag var till en veterinär och köpte hundmat igår.

Det blir sällan som man tänkt sig, eller jag hade ju tänkt komma iväg tidigt från Logrono, istället blev det inte förrän vid lunchtid. Efter att jag varit till posten så gick jag till en veterinär med Vega. Inget allvarligt, men hon har fått ett sår på ena armbågen som jag ville ha uppkollat. Dem tvättade det åt mig och rakade det rent runtom. Så nu är allt bra igen 🙂 Jag ska fortsätta att tvätta i några dagar.

När man vandrar ut från Logrono så gör man det genom en jättevacker park som leder en till ett fantastiskt friluftsområde. Vädret har varit strålande idag och det är lördag, så gissa hur många människor det var där 😉 Tyvärr var leden även där asfalterad. Så även idag har det varit mest på för hårda vägar. Framme i Ventosa kunde jag helt enkelt inte gå längre, ovanför min vänstra häl har jag svällt upp rätt så rejält varifrån det strålar. Varje steg jag tar gör så vansinnigt ont. Ska ta det lite lugnt nu dem närmsta dagarna så hoppas jag att det ger med sig.

Hur som helst så har jag idag slagit upp tältet på det mest fantastiska ställe, en kulle mellan Ventosa och Nájera. Utsikten är oslagbar!

Dagen har varit väldigt varm, med två hundar måste man då ta det lugnt och vila lite extra (med en smärtande fot likaså…). Så det är just det vi gjort. Värmen verkar däremot inte bekomma vare sig Vega eller Yoda. Enda man märker är att Vega dricker mer. Yoda är en riktig soldyrkare, varje paus kan man vara säker på att hon väljer den varmaste fläcken där solen gassar som mest. Vet inte om det är värmen som gjort det, men Yoda har varit ”omöjlig” idag. Fram till idag har hon så snällt följt efter lös. Men idag har hade hon bestämt sig för att ge sig ut på egna upptåg. Så fort hon ser en fågel sätter hon efter den. Så nu blir det inget mer lösspringande för henne på ett tag..

Ventosa-Azofra: 14 km

En minst sagt seg start på dagen, både jag och hundarna var trötta och ingen av oss ville nog egentligen kliva upp. Därför låg vi kvar till runt åtta innan vi började röra på oss och ordna med frukost.
Hela dagen har varit molnfri, med andra ord jättevarmt efter lunchtid. I den hettan går det helt enkelt inte att gå med två hundar. Bara att försöka hitta skugga och sätta sig för en stund.
Hela dagen har vi vandrat genom öppna fält, det är så himla mycket vinodlingar i det här området. Öppna fält betyder ingen skugga. Städer och samhällen är svala och sköna att gå genom. I Nájera höll vi däremot på att bli fast, följer man de gula pilarna (de visar vägen hela pilgrimsleden) genom städer så vill de helst att man passerar så många restauranger/pubar/kaféer som möjligt, det gör att man ofta går i serpentinbågar. Att cirka hälften av dessa pilar inte syntes till pga en medeltidafestival i Nájera gjorde inte saken lättare. Alldeles bakom Nájera finns ett rött stort berg som är oslagbart vackert, vilket man passerar när man vandrar ut ur staden. Just det en sak till till om den staden, alldeles innan man kommer in i den går man förbi en lång mur vilken är täckt med poesi om pilgrimer.

Min häl klagar allt mer, och har blivit ännu mer svullen. Därför gick vi inte så långt idag. Den måste helt klart vila, alldeles ovanför den är det som om jag har en ägghalva under huden.

I Azofra tog vi in på ett Albergue, vi var så klart inte välkomna in med hundar. Men för 2 euro per person så fick vi bo i ett av Alberguets uthus. Inte illa 🙂

Azofra-Viloria de la Rioja: 30 km
Det har varit en rätt så lång dag så idag orkar jag nog inte skriva så mycket. Igår träffade Brian en ”gammal kompis” på Alberguet, Shefen. Dem var i Le Puy (Frankrike) samtidigt. Idag har vi tre och hundarna vandrat tillsammans. Han är en extremt trevlig schweizare, mycket skratt har det varit under dagen. I stort sett alla man ser vandrar med en vandringsstav eller ett par. Sheffen är nog en av dem som lagt ner mest arbete i sin då han gjort sin själv.

Under några dagar nu har jag träffat på en man som går och drar på en överlastad kärra och har två små lösspringande hundar med sig. Hade verkligen varit intressant att få höra hans ”historia”. Men som han enbart talar spanska är det inte möjligt.

Hundarna är jätteduktiga, men jag tror ändå att det är dags att börja bära Yoda lite mer, alternativt korta ner dagsetapperna. Idag fick hon sitta i Sheffens ryggsäck under några kilometer vilket hon verkade uppskatta. Sheffen provade också på att bära min ryggsäck i några kilometer (vi bytte), men den verkade vara lite för tung för honom 😉

Vägen har inte varit så hård att vandra på idag som tidigare (mao inte inte så mycket längs asfalt). Det började med MÅNGA kilometer raksträcka genom fält. Vinplantagen har blivit utbytta mot gräsfält. Tyvärr har leden gått rätt så många kilometer parallellt med N-120 idag, det tar liksom bort en del av ”känslan” att hela tiden har långtradare susande förbi.

Viloria de la Rioja-Villafranca Montes De Oca: 21 km
Igår så provade vi att få plats på Alberguet i Viloria de la Rioja, men dem har bara tio platser och alla var redan tagna. Egentligen var det inte en sängplats hos dem jag sökte, utan bara en plats i deras trädgård att sätta upp tältet på. Men som på alla alberguen tidigare gick inte det…. Men kvinnan som jobbade där sa att vi var antingen tvugna att gå vidare till nästa by, eller så kunde vi sova i ”entrén” till den lokala kyrkan. Som jag nämnde i gårdagen var jag väldigt trött, så att gå vidare var inte ens något alternativ. Tältet han inte mer än komma på plats där förrän halva byn var på plats (liten by) för det var dags för mässa. Jag var faktiskt med på denna katolska mässa, en erfarenhet rikare mao. Förstod inte ett ord och var hela tiden att kolla kring mig vad som väntades av mig (stå, sitta, stå, sitta osv).

Den här tröttheten, jag är så leds på den. Längtar efter att få känna mig riktigt pigg igen. Men det kommer jag nog snart göra, ett par veckor säger dem att det tar innan man kommer helt ”in” i det. Men om jag har varit trött idag så vet jag inte vad jag ska kalla Yodas tillstånd. Över halva dagen har jag därför burit henne. Det sista jag vill är att pressa hundarna, så visar någon av dem tecken på att dem behöver vila så vilar vi. Att bära Yoda är inte så svårt, jag stoppar helt enkelt ner henne innanför tröjan, som tröjan är innanför bältet på ryggsäcken sitter hon stadigt kvar. Hon gör inte ett tillstymmelse till försök att ta sig ur, utan sitter/ligger där med stängda ögon . (Vega är däremot för stor för att stoppa innanför tröjan och vidare, när hon blir trött kan jag inte göra annat än att stoppa).

Jag såg något så härligt idag, en hel familj var ute och gick med tre åsnor med packning. Har ingen aning om vart eller hur långt dem skulle, men packningen antydde att dem skulle långt.

Även idag har vi mestadels följt N-120, men nu är vi äntligen framme i Villafranca så nu viker pilgrimsleden iväg från den vägen ett tag. Ska verkligen bli underbart att slippa höra och se alla trafik för ett tag.

Villafranca Montes de Oca-Mellan Orbaneja och Castanares: 29 km

Båda hundarna har varit mycket piggare idag, det har även jag varit. Jag vet inte om det var det faktum att vi gick genom skogar istället för längs en motorväg som gjorde det, men jag tror att det spelade in i alla fall.
De första 12 km idag gick riktigt fort, halva vägen gick jag och talade med en finsk kvinna (samma som gav mig aloe vera gel tidigare) och hennes son. Dem är mycket trevliga och gillar precis som jag att prata hund 🙂

Terrängen har varit rätt så kuperade idag och vi har varit uppe på runt 1100 meter vid 4 tillfällen, (ca 900 möh däremellan). Efter all vandring genom skogen så öppnade landskapet upp sig bara så där på en av topparna och vilken utsikt!

Jag vandrar fortfarande med Brian, vi kommer mest troligt vandra tillsammans resten av sträckan också. Men jag tror alla vet hur det är att vandra med någon, det är lätt i början men efter ett tag.. Ni som gått på folkhögskola förstår nog precis vad jag menar iaf. De senaste dagarna har vi stött på en 71 årig australisk man varje dag, han är verkligen helt fantastisk. Att beskriva honom går nog inte, men var gång vi ses blir det minst ett gott skratt 🙂 Alla människomöten måste vara det bästa med den här turen, som jag sagt tidigare, man träffar på människor från alla länder, kulturer och samhällsklasser. Här spelar det inte någon roll hur mycket pengar man har på sitt konto eller vilket yrke man har. Men en viss ”konkurrens” tycker jag mig ändå märka av ibland. Vem är ”mest” pilgrim, vem har vandrat längst, vem har ”fuskat” osv. Jag har hört lite sånt och blir irriterad när jag hör det. Då alla gör den här turen för sin egen skull borde den vara fri från ”jämförelser”. Alla måste ha rätt att göra den efter sina egna förutsättningar och önskemål. Det handlar inte om vem som ”plågas” mest som vissa ibland verkar tycka, jag tycker i alla fall inte det.

Varje dag stannar vi på flertalet kaféer ibland för en slät kopp te (eller kaffe för den som dricker det) men jag har börjat att beställa något att äta en gång per dag också nu. Har börjat att sakna riktiga måltider, eller jag lagar något till middag på mitt kök varje kväll (rättare sagt jag kokar vatten på det som jag sedan tillsätter till couscous eller nån soppa eller liknande). Man får en liten måltid för runt 20-lappen, inte illa.
Varje gång jag stannar passar jag på att ta av mig kängorna, hoppar jag över det känner jag det på en gång när vi sedan börjar röra på oss igen. Hälarna protesterar då genast.

Mellan Orbaneja och Castanares-Utanför Burgos
Det var bara 12 km in till Burgos som är en relativt stor stad (170’000 invånare). Men som vanligt med städer är det inte alltid helt lätt att hitta in (eller ut i vissa fall..) Fram tills idag har det varit väldigt välmarkerat även genom städer och samhällen. Men efter att ha kommit in i någon förort så försvann allt, tur att snälla människor hela tiden pekar ut rätt riktning åt en 🙂
Den första förorten vi vandrade igenom ville man inte stanna längre än nödvändigt i. Det var extremt smutsigt, de flesta av husen hade minst ett fönster krossat, på nåt av dem saknades delar av taket. Hundar skällde ilsket. Mitt i allt det där lever små barn, deras leksaker låg slängda bland sopor och smuts på gatorna.

Vi stannade i Burgos i flera timmar i härligt regn. Det där var ironi. Det regnade så sjukt mycket! Inte alls kul, medan man vandrar är det okej med regn. Men i en stad. Nej. Regnet piskar upp från gatorna och verkar komma från alla håll. Vi stannade på ett kafé, satt där i över en timma. Brian berättade sin livs historia. Jag blev minst sagt tagen av den. Den mannen har varit igenom mycket.

Sedan var det dags att hitta en sportaffär, försökte länge att hitta turist informationen först. Har aldrig varit med om en så pass gömd turist information, och när man väl hittat byggnaden tog det en bra stund att hitta ingången.. Dem pekade iaf ut på en karta var stadens enda sportaffär fanns. Så med kartans hjälp hittade vi dit och som tur var hade dem gas till mitt kök. Att få tag i gas är lättare sagt än gjort i Spanien, då det inte verkar vara vanligt att man använder det.

På väg ut ur Burgos regnade det fortfarande massor. Tur att jag har regnoveraller till hundarna, utan dem hade det inte varit roligt att ta in dem i tältet efteråt. Eller för Yodas skull hade det inte spelat någon roll som hon vägrar att gå i regn. Henne får jag helt enkelt ta innanför jackan och bära.. Tur att hon inte väger så mycket 🙂

Burgos-Hontanas: 28 km.
Lika säker som jag var igår att vädret skulle bli bra, lika säker var jag på att vädret skulle bli dåligt idag. Lika fel som jag hade igår hade jag idag 🙂
Dagens vandring har varit rätt så monoton, det har inte varit mycket variation i naturen, utan mest helt platt och gräsfält. Vi har vandrat över Mesetas, som är kullar som ser ut som om någon kapat toppen av, platåer. Helt platta.
Att kunna se flera kilometer åt alla håll är underbart. Man känner sig både liten och stor på samma gång.
Jag tror att jag nämnt Richard tidigare, men då inte vid namn som det var först idag vi presenterade oss för varandra. En helt fantastisk 71 årig man. Vi började att vandra samtidigt i St Jean Pied de Port och har gått om varandra sedan dess. Alltså setts minst en gång per dag. Han och jag har gått och pratat i stort sett hela dagen. Jag har verkligen haft en underbar dag i solen 🙂

El caminio dag 4-7

Cizur Menor-Cirauqui: 24,5 km
Det var väldigt tur att vi hittade det gamla tornet att campa i för regnet har fullkomligt vräkt ner hela natten plus morgonen. Det är verkligen så mycket skönare att kunna packa ihop ett torrt tält än ett som är genomvått.

Dagen började med vandring genom enorma rapsfält och ängar, sedan upp mot Monte del Perdón där står det skulpturer i järn på gamla pilgrimer. Vägen upp var rätt så brant och för att göra det hela ännu lite jobbigare så var det så lerigt att skorna satt sig fast samtidigt som man hela tiden drogs lite bakåt.

Men utsikten från toppen gjorde att det helt klart var värt ”besväret”. Det var som att blicka ut över en karta där man såg alla städer man skulle komma att gå igenom resten av dagen (samt några av dem man redan passerat dagen innan).
Efter att man kommit ner började kilometrarna rulla på lite snabbare. Att man hela tiden såg ett delmål gjorde vandringen en del lättare. I slutet av ett samhälle såg man nästa osv.
Kroppen börjar sakteligen att vänja sig vid vandring samt ryggsäck, men vänsterfoten klagar fortfarande en del.

Jag är glad att jag funnit en så bra vandringskamrat som Brian, vi pratar om det mesta medan vi vandrar. Han har varit med om mycket, och ser saker på ett annat sätt än vad jag gör. Han lever en helt annan livsstil. Många kommer ner ensamma för att göra denna pilgrimsvandring, men det verkar som de flesta hittar någon som de slår följe med längre eller kortare sträckor. Jag och Brian har vandrat tillsammans i 4 dagar nu. Man möter många intressanta människor längs vägen.

Vega och Yoda kan redan tänkas vara de mest fotograferade ”pilgrimerna” genom alla tider. I stort sett alla vi möter vill ha ett foto av dem.

Solen fick jag se för första gången idag, under några timmar på eftermiddagen hade den bestämt sig för att komma fram ur molnen, äntligen. Började så smått vara leds på allt regnande. Hundarna med. Utan deras regnoveraller hade det inte varit särskilt roligt. Speciellt inte för Yoda som blir kall så lätt. Vid alla pauser fram till denna eftermiddag har hon krupit ner under min tröja eller jacka för att få värme. Idag när solen sken nöjde hon sig med mitt knä 🙂 Vega är jätteduktig med sin väska, idag har hon ändå för fått bära lite mindre för att få lite vila eller vad man ska säga.

Jag har verkligen två helt fantastiska hundar!

Cirauqui-Ayegui: 18 km
Egentligen var det lätt terräng att gå i idag, inte allt för mycket variation i terrängen, men hela kroppen har varit seg.

Allt mer blommor finns längs vägarna och på träden. Det är så vackert med alla färger. Spanska gamla byar och städer är stämningsfulla att vandra igenom. Men det är inte mycket rörelse i dem om man bortser från alla pilgrimer som bara tycks tillta i antal för var dag som går.

Gårdagens vila för Vega tycks ha gjort susen, idag har hon varit mycket piggare trots att värmen har kommit. Hela dagen har jag kunnat vandra i shorts, härligt 🙂

Idag skulle jag egentligen ha passerat Monasterio de Irache, men en feltagning i en korsning gjorde att vi missade det. Monasterio de Irache är känt för att dem har en kran som man tappar upp vin till sig själv ur. Mao är de kända för att dela ut vin gratis till pilgrimer.

Nattens läger är mellan en olivodling och ett vinplantage med utsikt över ett vackert berg åt ena hållet och ytterligare en vinodling åt det andra.

Ayegui-Torres del Rio: 27 km
Benen gör sig mer och mer påminda, likaså fötterna. Men alla jag pratat med verkar känna det samma. Alla säger också att alla andra sagt att det blir lättare och lättare att gå för var dag som går, men upplever det motsatta själva.

Jag har vandrat igenom små samhällen (som alla ligger på höjder) och genom vin-, oliv-, och mandelodlingar. Jobbigaste sträckan hittills har tillryggalagts, den var inte jobbig rent fysiskt (eller det var den också..) Men 12 km genom fält och inte så mycket som ett hus passeras gör att man får känslan av att man går och går utan att komma framåt. Hela dagens etapp har varit längs stenhårda jordvägar. Det klagar mina fotleder över. Men det har varit vackert! Gillar verkligen rapsfälten med vallmoblomster i. När man sedan får se olika rovfåglar segla över dem (på nära håll) kan man inte annat än fascineras över naturen. De snöklädda bergstopparna i fjärran gör inte det hela sämre.

Värmen har inte kommit ännu, så både jag och hundarna kan vandra utan problem.

Torren del Rio-Logrono: 20 km
Även om vi alla som vandrar går med olika hastigheter så möter man ändå på ungefär samma människor varje dag. Man blir passerad och passeras av de samma, så på ett sätt känns det som man känner varandra. För varje gång man ses ger/får man ett allt större leende. Växlar några små ord och går vidare.

Det har varit rätt så tungt att gå idag, pga av att cirka halva sträckan gick längs asfalterade vägar. Det är hårt för alla kroppens leder. Att ryggsäcken väger ca en tredjedel av min vikt gör kanske också sitt. Det har varit en rätt så¨kuperad sträcka. Men det är lite gött det med, variation förnöjer. Vi kom fram till Logrono rätt så tidigt idag. För att både jag och hundarna skulle få ila tog jag in på ett hostell. Tror verkligen att mina fötter behöver det, undrar lite när mina småtår kommer att bli sig själva igen. Båda är dem helt täckta av blåsor, den högra börjar i tillägg att byta färg :/ Blir det sämre måste jag nog uppsöka läkare. Jag var iaf till ett apotek idag och skaffade nya sulor till kängorna så att hålfoten ska få lite mera stöd. Hoppas att det kommer att fungera så kanske jag slipper så trötta fotleder, knän och höfter.

Jag och Brian börjar bli riktigt bra och nära vänner, vi pratar om precis allt mellan himmel och jord. Det hade jag inte i min vildaste fantasi räknat med, att jag skulle bli vän med en hemlös. Det låter så illa när man säger det. Men det är precis vad han är och precis vad han trivs med att vara. Ett aktivt val från hans sida. Vet inte hur mycket mera jag kan skriva om det, ifall han någon gång skulle läsa detta…

Första dagarna på vår vandring

St Jean Pied de Port-Roncesvalles: 25 km.
Som sagt var i det förra inlägget stannade jag i närheten av Lasse, (en liten by i närheten av St J.P.P.) för natten hos den extremt snälla och gästvänliga familjen. Efter en kopp med te och fika var det dags att bege sig ut i regnet. För regna det gjorde det, och inte bara lite heller..
Jag följde Route Valcarlos, redan efter tre kilometer var det dags att pausa. Då var jag precis på den spanskfranska gränsen i den lilla köpstaden Ventas. Jag gick på djuraffären där och köpte, enligt hundarna, god kattmat (dem hade inte mjuk hundmat). Sen var det bara att sätta på hundarna sina regnkläder innan det var dags att vandra vidare. Det tog några hundra meter innan Yoda insåg att man faktiskt kan gå i den.
Jag hade inte räknat med att se så många pilgrimer längs vägen, i stort sett alla av dem hade den obligatoriska snäckan fast satt på ryggsäcken och en vandringsstav i handen.
Bara ett litet stycke från Ventas träffade jag på en ”crazy Englishman” som jag inte fick veta namnet på förrän slutet av dagen märkligt nog. Man pratar med många längs vägen men att presentera sig faller sig ändå inte in naturligt. Vi slog hur som helst följe resten av vägen till Roncesvalles. En rätt hård start på turen faktiskt. St Jean Pied de Port ligger på 200 möh och sträckans högsta punkt på närmare 1100. Regnet gick sakteligen över till snöfall.
Man kan komma och tänka på de mest udda sakerna när man är ute, något jag funderat en hel del på idag är: Kan tankeläsare läsa tankar från alla nationaliteter eller bara på dem som talar samma språk som dem själva?

Roncesvalles-Zubiri: 22,5 km.
Natten var sjukt kall! Eller jag hade nog egentligen bara fel utrustning för den. Hela natten snöade det så marken hade färgats vit när vi började gå. Även idag gick jag tillsammans med Brian, som jag egentligen borde presentera närmare för det är en minst sagt intressant man som för 9 år sen bestämde sig för att flytta ut på Londons gator. Där försörjer han sig på att sälja tidningar. Han sparar så mycket han kan sen ger han sig ut på turer som denna. Han startade uppe i Le Puy 4 april och fram till St Pied de Port så hade han har redan vandrat 739 km. GODLOVESYOU69.blogspot.com är adressen till hans blogg.
Inget regn idag så det har varit väldigt skönt. Det mesta har faktiskt varit bra, jättemysiga stigar genom skogar och åkerlandskap där ston har betat med sina föl. Samhällena som man går igenom är riktigt trevliga och man kan känna historiens vingslag i dem. Många historiska byggnader och gamla hus.
Sista biten ner till Zubiri var rätt så tung som det mest bara var nedför. Bitvis rätt så brant.
Alla typer av människor från alla delar av världen verkar ge sig ut på pilgrimsvandringar. Alla har säkert deras egen anledning till det, men jag tror inte att det är som på film att alla har någon ”speciell” anledning till att göra det. Vissa gillar nog bara det här med vandring. Dock har jag sett rätt så många som inte verkar njuta allt för mycket. Många verkar inte heller ta sig tid att se sig omkring på sin omgivning utan har fortfarande vardagsstressen över sig och bara rusar.
Hundarna är sjukt duktiga och kan redan tänkas vara de mest fotograferade pilgrimerna genom tiderna.

Zubiri-Cizur Menor: 26 km
Idag när vi vandrade såg jag något helt fantastiskt. Just som vi vandrade förbi en av alla dessa hagar med ston i så fölade ett av stona! Det var helt klart något utöver det vanliga 🙂
Man ser som sagt alla typer av människor när man är ute. För att nämna några: En man som drog sin väska efter sig. Hur han bar sig åt på stigarna ve jag inte, men spåren efter honom kunde man inte missa i leran. En ganska udda grupp på tre med en medelålders irländska, en gammal spanjor och en relativt ung finländare. Finländaren hade en tatuering av Yoda på sitt ben.
Även idag har stigarna gått igenom skogar, genom små samhällen osv som innan. Men i tillägg har vi också gått längs en flod, mycket vackert! Och genom en större stad Pamplona. 200´000 invånare. Om namnet känns igen så är det mest troligt för att de har den kända tjurrusningen genom staden där en gång om året (första två veckorna i juli).
Längs med Camino de Santiago finner man kaféer av alla möjliga slag och storlekar längs vägen. Idag stannade vi på ett trevligt i Zuriain och ett som verkade ha en väldig kultstatus i Pamplona. (Så skönt att stanna till, ta av sig kängorna och vila för ett tag!)
I Pamplona började regnet att fullkomligt vräka ner, så när vi kommit ut från staden var det bara att söka skydd i ett växtvaruhus. Blev så glad när jag såg det! Att hitta en plats att tälta på är inte så enkelt som hemma i Sverige, tack för allemansrätten! Jag frågade på några Albergues, men nej ingen lycka där. I natt har jag därför satt upp tältet i ett gammalt kyrktorn tillhörande en kyrka som byggdes på 1100 talet.

Resans fjärde dag med tåg + börjat vandra

Det blev en tidig morgon i Paris, 7.30 imorse gick tåget till Bayonne. Det blev lite stressigt att hoppa på, kanske mest för att storstadsbor är just storstadsbor. Att någon försöker ta sig på tåget med barnvagn spelar ingen roll, trycker man på lite extra och säger några sura ord går nog det hela smidigare verkar vissa tro. Att personen bakom personen med barnvagn råkar vara jag med två hundar och massa packning gjorde inte parisarna lyckligare 😉
Men tågresan gick helt utan problem, Vega och Yoda har vant sig vid den typen av resande nu 🙂
I Bayonne fick jag vänta 2,5 timme på rälsbussen som sedan tog oss till St Jean Pied de Port. Strax efter 16 var jag framme där.
Det spelar nog ingen roll vart i världen man befinner så verkar tågstationer dra till sig en viss typ av människor, jag tänker inte på resenärer nu. Det satt en man inne på stationen tillsammans med sin hund och drack öl. Denne man tyckte att han och jag skulle bli kompisar. Han var inte enbart påverkad av alkohol. Så jag gjorde mitt bästa för att inte reta denna man på något vis, det lyckades jag bra med. Men han tyckte visst att vi blivit så pass bra ”vänner” att han gav mig kopplet till hans hund så att jag skulle hålla den medan han gick på affären. Vågade inte säga nej, så när han sträckte mig kopplet tog jag det. (Vakten på stationen sa sedan att det var rätt val för att reta denna man är inte bra). Han var borta i ca 15 min och vad han gjorde medan han var borta vill jag nog inte veta. Men när han kom tillbaka erbjöd han mig ”röka” och tabletter för att visa sin tacksamhet. Dessa tackade jag vänligt med bestämt nej till. Han satt sig sedan bredvid mig och somnade.
På stationen i Bayonne fanns många förväntansfulla pilgrimer. När rälsbussen kom blev den mer eller mindre full och man kunde riktigt känna spänningen hos alla som snart skulle börja vandra.
Framme i St Pied de Port regnade det och alla pratade om vilket väder det skulle bli… Medan alla drog sig upp till stadsdelen för ett besök på Pilgrimskontoret. Som alla skulle dit blev kön lång utanför. En trevlig man tog hand om Vega och Yoda medan jag var där inne för att få mitt pilgrimspass och tips för de närmsta dagarna. Vädret väntas bli jättedåligt med både mycket snö och vind, så vägen jag tänkt att ta över Pyrenéerna stängdes. Jag fick istället börja gå den lägre av vägarna.
Jag gick ut några kilometer från staden, genom de gamla delarna av staden, och ut till äkta landsbygd. En kvinna som såg mig genom fönstret kom ut för att fotografera (flera vi mött har velat göra detsamma, en hund med ”ryggsäck” är kanske inte det vanligaste). Hur som helst passade jag på att fråga efter vatten. Det slutade med att jag nu sitter inne hos dennes familj eftersom de bjöd in mig och hundarna 🙂 I natt ska jag sova här och slipper på så vis undan regnet.