Årets långvandring

Nu har vi kommit en bra bit in i det nya året. Hittills har
det varit rätt så tyst från mig om vilka årets tänkta turer är. Men nu är det
helt bestämt vilken årets långvandring blir, nämligen Appalachian National Scenic
Trail, USA.
Idag fick jag ett 6 månaders turistvisum beviljat. Så jag är
EXTREMT glad J
Appalchian Trail är en 2,183.3 miles (ungefär 350 mil) lång
markerad vandringsled i östra USA som sträcker sig från Springer Mountains,
Georgia upp till Mount Katahdin, (Baxter state park) Maine.  Totalt går den genom 14 delstater (Georgia,
North Carolina, Tennessee, Virginia, West Virginia, Maryland, Pennsylvania, New
Jersey, New York, Connecticut, Massachusetts, Vermont, New Hampshire och
Maine).
Huvuddelen av leden går genom ”vildmark”, men man passerar
också städer och landsbygder. Så mat behöver man sällan bära för många dagar i
stöten. Terrängen varier, men det mest typiska är skogslandskap, därför kallas
Appalachian Trail ofta för ”the green tunnel”. Men man kommer också upp och
vandrar över trädgränsen. Ledens högsta punkt är Clingmans Dome, Smokey
Mountains, 6,643 ft (2,025 möh).
Jag räknar med att det ska ta 6 månader att göra en så
kallad ”thru-hike”, alltså att gå hela sträckan.
Jag kommer att ta alla tre hundarna med mig på denna
vandring. Hundar är däremot förbjudna i två av nationalparkerna. Har redan
varit i kontakt med en kennel som kommer att komma ut och hämta dem och ta hand
om dem medan jag går igenom dessa parker.
Man går genom 8 nationalskogar, 6 nationalparker och
flertalet naturreservat. I stort sett hela sträckan går genom olika grad
skyddad natur.

 

HRP dag 43-48

Dag 43. 6/10

Klart kallaste natten! Vaknade flera gånger pga att jag frös och när jag kollade ut en av gångerna föll ett lätt snöfall. Dimman låg tät när vi startade gå upp mot Canigou, 2784 möh. 484 höjdmeter hade vi kvar till toppen. Endast de sista 100 av dem branta och rätt så svåra. Vega imponerade alla som var där. Att denna topp var populär hade jag läst. Men att den skulle vara fullt så populär som det visade sig att den var, var jag inte beredd på. Redan 9.30 när jag nådde den var där redan många på plats. Människor bokstavligen vallfärdade till den. Hela tiden fylldes det på med nya vandrare i alla åldrar. (Den vanligaste stigen upp till den går från motsatt håll som jag kom från). 
Hursomhelst, på vägen upp var jag tvungen att hjälpa Vega förbi några av kruxen genom att lyfta henne. 
Ingen utsikt från toppen, förutom under några sekunder då dimman tillfälligt lättade just som vi var på väg ned. Då fick vi se havet klart och tydligt! Inte heller såg det ut som om det var särskilt långt borta. 
Vägen ner till Refuge des Cortales (som alltså är den vanligaste vägen att gå upp) var enkel. Vega är rolig. Hon tar mer än gärna emot komplimanger och beröm från människor vi möter, men som den bouvier hon är låter hon ingen av dem ge henne minsta lilla klapp. 
Väl nere vid refuget var det som att gå från vinter, det var lite snö på toppen, korset som står där var täckt med is och vindarna isande kalla, till en varm sommardag. Jag gick in åt en crêpe och drack en kopp varm choklad samt diskuterade vägval med en av dem som jobbade där innan jag gick vidare. 
Därifrån är vandringen jättevacker, den går längs en helt underbar stig. Och den blir bara bättre och bättre. Det var vackert med magisk utsikt helt ner till Col de la Cirère. På vägen ner vid l’Estanyol, 1479 möh mötte jag en ryss, Andrej. Vi gick 6 km tillsammans därifrån till lite efter Batère. Han går också HRP, men med lite annan fart och förutsättningar än jag. Mao är han betydligt snabbare. Han har hållet på 10 dagar mindre än jag. Det var tur att jag mötte honom för jag var verkligen trött just där och då. Sådana gånger underlättar det att ha sällskap. Andrej kör på att vandra så lätt som möjligt. Han har därför gjort och eller modifierat sin utrustning själv. Bla har han sytt sitt tält och sin sovsäck själv. 

Dag 44. 7/10 
Jag och Andrej gick tillsammans ner till Arles-Sur-Tech, 282 möh. En vacker vandring som mestadels gick genom skog. Över 1300 höjdmeter att gå ner. Värmen som sen slog emot oss är vi kom dit ner hade jag inte väntat mig efter att ha vandrat i snöfall igår. 24 grader i skuggan och palmer (!).
Det var förresten en himla tur att jag mötte Andrej igår, annars hade jag gått äta min müsli torr till frukost. Min gas tog slut igår.. Chokladen som var rationerad till idag åt jag upp igår. Så exakt all mat och gas är nu slut. Att Andrej går så snabbt gör att jag går snabbare mot vad jag vanligtvis gör. Det är tiden jag är ute som gör mig hungrig inte kilometrarna, så jag hade nog börjat gå på tomgång innan jag var framme i Arles annars.
När jag sen kom dit ner var det som om jag kommit till himmelriket när jag kom in i mataffären! Första jag köpte var choklad och bananer. Då det var just det jag längtat som mest efter. Gas till storköket kunde jag däremot inte finna, så jag fick fortsätta till Amèlie-les-bains-Palalda. 
Havet har jag sett flera gånger under dagen! I Amélie stannade jag på ett hotell där personalen fullkomligt älskar hundar. Så att hunden skulle sitta med i restaurangen var en självklarhet 🙂 

Dag 45. 8/10
Svåraste ställena att hitta på och från är städer och samhällen. Så även här. Så när jag skulle börja gå visste jag inte vart stigen jag skulle  kunde tänkas börja ifrån. Fördelen med samhällen är att det finns människor att fråga. Jag gick till turistinformationen för att få hjälp. De förklarade vägen dit för mig samt visade mig på en karta över ortens vandringsleder. 
Jag hittade starten, men en del av infon jag fick visade sig inte stämma helt…. De sa, och det stod i den lilla broschyren jag fick med mig, att jag bara skulle följa de gula markeringarna. Vilket jag gjorde. Men dem ledde mig tyvärr inte dit jag tänkt. Näst efter städer/samhällen är det svårast att hitta i skog. Jag skulle uppåt, hela tiden uppåt. Jag gick uppåt, dock sneddade stigen jag följde västerut. Något jag inte tänkte på medan jag gick. 
Så här slutade det hela för att göra en lång historia kort som man säger. 10 km längre och 600 höjdmeter extra att gå.. Det efter att ha frågat en familj hur jag skulle komma på rätt bana igen. Dem förklarade bra. Så jag följde stigar och vägar som inte finns med på min karta tills jag till sist kom ut till en markerad väg. Följde den upp till Coll del Ric, 961 möh, där den gick ihop med leden som jag tänkt ta från början. 
Lite efter det blev jag minst sagt skiträdd. Jag gick rakt in i 7 st bökande vildsvin! Jag skrek rätt ut på ett sådant sätt som de aldrig verkar ha sett eller hört tidigare. För aldrig har jag sett en gris springa så snabbt som dessa gjorde. Mitt skrik chockade inte bara dessa grisar, det chockade även Vega som efter det gick som ett ljus bakom mig. Efter det jag jag och ropade lite nu och då för att inte gå in i fler svin. Jag har gått genom skog hela dagen, skönt då solen värmt väldigt mycket. Solen är som bäst i skuggan när man vandrar. När jag var uppe vid Roc de Frausa, 1450 möh, som jag valde att inte gå upp till då det börjat att skymma, (Dagens vilsegång tog låååång tid, att irra omkring är allt annat än tidseffekt) tog jag och följde GR10 ca 2 km till Coll dels Pous, 1239 möh istället. Längs den sträckan fanns varningar för vildsvin på flera ställen, för att ta mig därifrån så snabbt som möjligt joggade jag istället för att gå den. 
Jag fortsatte ner till Les Salines, 1084 möh där Jaf bu sitter i tältet. För att denna dag skulle bli ytterligare lite bättre tippade dessutom soppkastrullen i tältet… Men humöret tappade jag aldrig 😉

Dag 46. 9/10
Följde stigar och grusvägar till Las Illas. Där var Mark (som tog hand om Vega tidigare). Han hade varit ute och vandrat längs GR11 och sen gått upp dit för att möta upp mig så att vi kunde gå tillsammans därifrån. 
Vandringen från Las Illas är inte direkt någon wow-upplevelse. Mest asfalts- och grusvägar. Gick till le Perthus. Som är gränsstad. En lång shoppinggata, outlets, tobak och alkohol samt restauranger är det man finner där. Inte helt vad jag gillar mao. Kontrast, från naturens lugn till stadsbuller. Därifrån fortsatte vi längs GR10, som måste ha dragits om då den inte alls gick så som det visades på kartan. Men bättre! Slapp gå längs grusväg. Istället följde den små stigar och till sist grusväg. Har följt fransk spanska gränsen nästan hela dagen.

Dag 47. 10/10
Började att gå mot Gite D’etape vid Col de l’Ouillat. Efter gårdagens vandring var förväntningarna om vad som komma skulle inte särskilt höga. Men stigen var överraskande bra! Där stannade för en fika. Chokladkaka, varm choklad och sen en äppelpaj (tarte tatin) på det. Får nog inte fortsätta på det viset när jag kommer hem 😉 
Därifrån gick vi upp till Roc des 3 termes, utsikten var fantastisk därifrån! Vilket panorama! Såg bla Pic de Canigou som jag och Vega var uppe på häromdagen.
Har gått genom skog i stort sett hela dagen, följt ryggen som skiljer Frankrike och Spanien åt en stor del av dagen. Känns verkligen konstigt att se havet närma sig. Jag är kluven inför det. Vet inte vad jag ska känna och tycka om det. 
Vädret har varit bra, men det känns att hösten är här. Under eftermiddagen kom mörka moln in och nu ikväll regnar det. Hoppas på bra väder imorgon. Turens sista dag.

Dag 48. 11/10
Vaknade till en grå dag. Lika grå som min sinnesstämning. Det känns som vanligt trist och jobbigt när man närmar sig slutet på en längre tur. 
Började gå mot Pic de Sailfort, 981 möh. En dag med vackert väder kan jag tänka mig att utsikten därifrån är fantastisk. Idag när dimman låg tät, med regnet piskande i ansiktet, kan jag inte säga mycket om den. 
Vinden har varit hård idag. Ibland var byarna så starka att dem blåste mig åt sidan.
Efter lunch blev det däremot en ändring i vädret! Från grått och regn till blått och behaglig värme! Till en början letade sig solen bara fram ur molnen korta stunder för att sedan visa sig längre och längre perioder för att till sist vara framme hela tiden.
Från Pic de Sailfort gick det sen i stort sett bara nedför till Banyuls-sur-Mer. Slutet på HRP. Slutet på denna vandring. 
Ett rätt så konstigt slut på denna fantastiska tur längs och över Pyrenéerna. En trist stad. (Första intrycket). 
Först gick vi till det lilla konstverket som indikerar början/slutet av GR10. Eter det gick vi raka vägen ner till Medelhavet. Vi började turen med att doppa våra fötter i Atlanten. Nu slutade vi den genom att slänga oss i och bada i Medelhavet.
I Banyuls kom en överraskning. Imorgon börjar deras skördefest. En tre dagar lång vinfestival. Det måste väl ändå räknas som ett bra sätt att fira på? 
Så, 1 bergskedja, 2 hav, 3 länder, 48 dagar, 100 mil, 47000 höjdmeter. Turen är slut.

HRP dag 37-42

Dag 37. 30/9

Vaknade minst sagt utvilad. Sov säkert 10 timmar, möjligen mer i natt. När jag började  kändes benen (samt resten av kroppen) piggare än på länge. En stig tog oss från l’Hospitalet-près-l’Andorre, så att vi slapp gå längs väg N-20. När jag började komma upp lite i höjd kändes det verkligen konstigt. Nedanför mig pågick den ”verkliga” världen med hus, bilar, massa ljud etc och där uppe ovanför allt var jag. Så långt bort från allt, men ändå så nära. Jag tror att de som känner mig vet vilken av de två världarna jag trivs bäst i. 
Började på 1436 möh, trodde att jag skulle kunna fylla på väskan med mat här. Men den lilla mataffär som nämndes i min guidebok fanns iaf inte. Tur att jag köpte lite extra när jag handlade mat sist så att jag klarar mig fint ändå. Dock kunde jag köpa bröd i hotellets lilla restaurang. 
Gick upp genom Bois Long till sjön Étang des Bésins, 1973 möh. Där stannade vi en stund i solen innan vi fortsatte vidare upp till Refuge des Bésins, 2104 möh och sedan längs GR10 vidare upp till Col de Coume d’Agnel, 2470 möh. Därifrån gick vi sen ner till Éstany de Rouzet, 2234 möh.
Landskapet har påmint en hel del om den jämtländska fjällvärlden idag. Speciellt från passet och ned. För att känna mig ännu mer hemma så har det regnat i tillägg. På väg upp för passet värmde solen så att jag var tvungen att byta om till shorts och linne. Sen tog det nog inte mer än 30 min så kom stora moln inomhus täckte himlen. När jag sedan var uppe i passet började det regna. Regnandet höll i sig tills vi kom ner till sjön. Skönt att sitta inne i tältet och höra regndropparna smattra mot tältduken. Perfekt tältplats i tillägg, den har allt man kan önska. Den är platt, mjuk, har tillgång till vatten och en vacker utsikt:) dagen fick sluta tidigare än tänkt. Sitter hellre och har det bra i tältet när det regnar än ger mig ut i det…

Dag 38. 1/10
Jag har haft en så fantastiskt bra dag! Jag har mått galet bra och bara vait glad! Att vädret sen varit så mycket bättre mot igår gjorde ju inte saken sämre 🙂 
Hela kvällen igår vräkte regnet ner, så beslutet att stanna tidigare kändes rätt. Det får gärna regna, men helst inte där jag är. Och gör det det får det helst göra det nattetid när jag inte går. För att tältet skulle få en chans att kunna torka upp lite, sköt jag lite (okej 2 timmar) på starten. Så när jag väl började att gå var solen framme och värmde. Molnen var höga och tunna så solens strålar hade inga problem att orka sig igenom dem. 
Vi började med att  gå upp för dagens enda egentliga backe till Portella de la Grava, 2426 möh. Just innan det började gå upp mötte jag en flock kossor. Där fanns även ett par riktigt stora tjurar. Kossorna är jag inte rädd för, men tjurar känns lite mer opålitliga. Är det inte så när det kommer till de flesta djurarter? (Tänk nu inte att jag är nån superfeminist bara för den tanken). Det var även några söta kalvar. På vägen ner sen mötte jagen rätt så stor hästflock. 
Vi gick genom en helt underbar dalgång, Coma de la Grava längs Ruisseau de la Grave. Det var ett öppet landskap i höstfärger. När jag var mitt i det skingrade sig molnen och solen började värma som om det vore sommar. Vi passerade ett delta med flera små älvar och bäckar som slingrade sig fram. När vi närmade oss sön la Bollosa (Lac des Bouillouses) började tallar växa allt tätare. Vid själva sjön var det en hel skog. Så när jag gick där längs vattnet kändes det som om jag var på Andersön. Det var verkligen vackert! Vi gick till änden av sjön till Chalet-Refuge des Bouillouses och sedan vidare genom skog och öppen mark till Étang de Pradeille, 1955 möh. Nu sitter jag på strandkanten i solen och väntar på att klockan ska gå och slå 19. Det är olika regler som gäller längs hela bergskedjan. Just här får man tälta, men bara mellan kl 19 och 09.

Dag 39. 2/10
Vaknade till en helt fantastisk morgon! Bergen och molnen speglade sig i sjön och det var helt tyst och stilla. 
Första delen av dagen bjöd inte på särskilt spännande vandring. Jag följde GR10 längs stigar, grus-, och asfaltsvägar. Jag korsade en skidbacke och några liftar, skidanläggningar ser allt annat än charmiga ut den här tiden på året..
Just innan jag kom till en skidort, Pyrénées 2000, hade jag turen att möta en stor hjort i skogen. 
Jag gick på och kom till samhället Bolquére. Där stannade vi för att handla mat åt både mig och Vega. Det bästa man kan göra är att bestämma sig i förväg vad man ska ha/behöver. För när man inte passerar affärer så ofta är det mycket som ser frestande ut när man väl kommer till en. Man Skanör trots allt bära på det man köper sen.. Vi gick sedan vidare till den lilla byn Eyne, 1560 möh. Härifrån började en lite mer intressant och givande vandring längs Riu d’Eyna i dalgången Vallée d’Eyne. Först gick vi längs en stig genom en tallskog för att sedan komma ut till en mer alpin terräng. Vi gick genom den rätt så smala dalgången upp till 2300 möh, (nästan till dalgångens slut). På vägen upp mötte vi både hästar och kossor 🙂 gillar verkligen att möte dessa flockar. 
Har haft växlande molnighet med behaglig temperatur hela dagen. Känns bra att jag har tagit 750 av morgondagens höjdmetrar. Annars hade vi vait tvungna att ta 1700 i morgon. 
Som sagt gäller olika regler över allt där man går. Indien här dalgången får man slå upp ett litet tält över 2000 möh. 
Det är så tyst och stilla här. Det enda jag kan höra är ljudet av älven som brusar nedanför mig samt nåt murmeldjur som, hur man nu beskriver deras läte (från början när jag hörde dem var jag säker på att det var nån fågel). 
Känns verkligen konstigt att den här turen börjar närma sig sitt slut. På ett sätt känns det som om det var nyss jag klev av tåget i Hendaye och på ett annat som om jag varit ute jättelånge. Älskar livet på tur. Mår aldrig så bra som just då.

Dag 40. 3/10
Jag är glad att jag gick de där extra kilo-, och höjdmetrarna Igår, för idag har jag haft den gråaste dagen på hela tiden. Ju närmare Coll d’Eina o de Núria jag kom desto tätare blev dimman. Väl uppe i passet var det helt tätt, mao ingen som helst sikt. Att jag sedan därifrån var tvungen att gå den första biten utan stig eller rösen mot Pic d’Eina gjorde det hela lite klurigt. Att gå rakt utan sikt är inte lätt. Jag tycker inte att det är det iaf. 
Jag följde ryggen som utgör franskspanskagränsen i flera kilometer, tre toppar inkluderade. Först gick vi upp till Pic d’Eina, 2786 möh, sen Pic de Noufonts, 2861 möh och till sist Pic de la Fossa del Gegart, 2799 möh. Hade jag haft någon som helst sikt hade det säkert varit en helt fantastisk vandring. Nu fick vi istället kämpa mot väder och vind. Det har regnat till och från hela dagen och längs ryggen var vinden hård. 
Något jag har mött ofta under denna vandring är människor som går utan karta (och kompass). Vid Coll de Noufons, 2652 möh mötte jag tre fransmän som inte hade någon som helst aning om var de befann sig. De lånade min karta, det visade sig att de skulle gå varifrån jag kom. Men de trodde inte helt på mig när jag visade var på kartan vi var. Så jag tänkte att det inte var nån mening att diskutera det hela. Hoppas däremot att dem hittade fram. 
Efter Coll de la Vaca vek jag av från ryggen (vid Coll de Noufons gick HRP och GR11 ihop) och kom ner på lite lägre höjder. Lite innan Coll de la Marrana mötte jag en intressant spanjor som jag pratade med i säkert över en timma. Han reser mycket och lägger all sin tid och energi på livskvalité. Han har bestämt sig för att inte jobba mer utan bara göra saker han gillar och mår bra av istället.
Just det även fast jag följde GR 11 (som är markerad) lyckades jag gå fel pga den dåliga sikten. Med gps:ens hjälp hittade jag tillbaka till leden igen. Men det där med väderstreck är inget jag har inbyggt i mig. (Var med om samma sak när jag skidade fjällkedjan) så när jag kom tillbaka till leden började jag följa den, men åt fel håll. Det upptäckte jag när jag kom tillbaka till ett pass jag redan varit på. Det insåg jag tack vare att det har flera kors i olika modeller… 
Sen gick vi ner till Refugi de Ull de Ter, 2220 möh. Det var stängt så där kunde vi inte söka skydd från regnet, de tillåter hur som helst inte hundar där, så vi kunde lika gärna fortsätta. 
Började med att gå upp till skidanläggningen Valter 2000 och därifrån upp till spansk-franska gränsen, Portelle de Morens, 2381 möh. Därifrån följde vi gränsen på en enorm platå. Då vi inte hade någon sikt är det dock lite svårt med orienteringen. Stigen som vi följde syns bara vagt eller inte alls ibland. Så det kändes meningslöst att fortsätta. Vi har gått rätt så långt idag hur som helst. Lagom till jag fick upp tältet, just innan Puig de la Llosa, började det regna. Så ännu en kväll i tältets med regnet smattrande mot tältduken. Hoppas på bättre väder imorgon. Även fast jag måste erkänna att jag gillar den här typen av väder. Aldrig känner jag mig så levande som när jag känner väder. 

Dag 41. 4/10
Vaknade till en fantastisk soluppgång och tänkte att idag blir en bra dag. Gårdagens dimma hade lättat och så idag kunde jag faktiskt se var jag befann mig. 
Vi började att gå mot Roc Colom som är den sista 2500 möh-gränstoppen. Den är 2507 möh. Just som vi var där hade jag turen att höra porlande vatten. Så jag tog av våra ryggsäckar för att gå och fylla på flaskorna, som var helt tomma.. På vägen tillbaka till  säckarna, och Vega som är smart nog att inte gå en massa i onödan, så kom dimman tillbaka. Hann inte mer än ta på ryggsäckarna igen förrän det åter var helt tätt. Stigen syntes knappt i gräset och vilket väderstreck jag var på väg åt visste jag inte. Helt plötsligt fanns där inte längre någon stig överhuvudtaget att följa. En sådan gång är det fint att ha gps (eller kompass) med sig. Innan jag gav mig ut på denna tur så lade jag in ett tänkt spår i gps’en. Så nu kunde jag bara trycka på en punkt på det spåret och få hjälp med orienteringen dit. Lyckan (och lättnaden) när man finner tillbaka till en markerad stig är av den äkta varan 🙂 följde den stigen till Roc de la Mort de l’Escola. Där fanns en skylt som visade att jag skulle följa gulröda markeringar nu i 15 km. Men när dimman är så tät som den var är det inte lätt att se dem. Stigen var i tillägg väldigt otydlig. I samma veva som vi var där började det också regna. Eller rättare sagt så öppnade sig hela himlen och regnet började att vräka ner. Så när vi efter en kilometer kom till Porteille de Rotja, 2377 möh, sim har ett vindskydd/raststuga på sig gick vi in där. Hade tänkt stanna där ett litet tag till vädret lugnade ner sig. Men det blev bara värre och värre. Mer av allt, mer dimma, mer regn och hårdare vind. Åtminstone så kunde väl ett av dessa väderfenomen ge med sig, men icke. 
Sen blev det ännu värre. Det började att åska. Jag gillar inte åska, men det kändes iaf bra att jag hade ett rejält skydd att gömma mig i. Där inne fanns även yllefiltar. I dem bäddade jag ner både mig själv och Vega. 
Hela himlen lyses upp som om jag befann mig mitt i ett fyrverkeri. Åskknallarna och blixtarna kommer samtidigt.. Med andra ord befinner vi oss mitt i åskvädret. Vega bryr sig inte det minsta. Hon bara sover, lyfter inte ett ögonbryn ens när åskan slår ner så nära att den får hela vindskyddet att skaka. 
Under flera timmar kom och gick åskan. 

Dag 42. 5/10
Vi överlevde natten! Vega som inte är det minsta rädd tvivlade nog aldrig på att vi skulle det. Hur hon sen bar sig åt för att sova från 9.30 igår morse när vi kom till vindskyddet till 7.00 i morse, är för mig en gåta. 
Vilken dag vi vaknade till sen! Vet inte huruvida detta är en synvilla eller inte, men jag tyckte mig se havet i horisonten. 
Att jag inte gick vidare igår var bra, inte chans att jag skulle hitta vägen. Vi började med att gå längs Esquerdes de Rotjas skarpa vita rygg. Sen vidare till Collade des Roques Blanches, därifrån följde vi en grusväg några km. Sen genade vi ostigat över en platå till Cabane du Pla Guilhem. Därifrån följde vi en GR-led ner till Refuge de Mariailles, 1722 möh.
Som klockan inte var så mycket, inte ens lunchtid, och både jag och Vega känner oss pigg och fräscha efter en vilodag så fortsatte vi vidare. Först längs en mysig GR10 stig genom tallskog. Sen vek vi av mot Abri Aragó och toppen Canigou, 2784 möh. HRP går rakt över den toppen och det är den sista toppen med lite höjd vi kommer gå upp på för denna tur. Det är också en av Pyrenéernas mest populära toppar. Men den får vänta tills imorgon. Nu har vi slagit läger på en platå, 2300 möh, just nedanför själva toppen. Så imorgon är det inte många höjdmeter kvar för oss att ta.

HRP dag 29-36

Dag 29. 22/9

Tre pass skulle vi gå över idag. Coll de la Cornella, 2485 möh, Coll De Curios, 2428 möh och Coll de Calberante, 2610 möh. 
En stor del av dagen har varit längs helt omarkerade stigar och eller svagt markerade. Så en hel del tid har jag varit tvungen att lägga på orientering. 
Efter ett av passen var det väldigt brant nedför. Men vi tog det väldigt lugnt  så det gick bra. Vi gick bort till Refufi Mont-Roig. För att ta sig dit måste man korsa utloppet från Estany de la Gallina. Vega är så modig! Efter att jag tagit av hennes väska hoppade hon över som om det vore den enklaste sak i världen. Själv var jag tvungen att ta det lite mer försiktigt för att inte riskera att plurra. 
Sen gick vi vidare till Plana del Faio. Juli ska gå med oss några dagar from imorgon. För att få tag i honom och berätta hur långt vi tagit oss och vart han hittar igen oss måste jag fylla på min telefon med pengar. För att kunna göra det måste jag ha tillgång till internet. Jag gick därför en omväg för att ta mig till en camping, Bordes de Graus för att se om de har wifi. Tyvärr hade dem stängt för säsongen… Så det var bara att gå hela vägen ner till Tavascan. Där hittade jag ett hotell, 25 euro för ett dubbelrum inkl frukost. Inte illa! 🙂 Två enkelsängar, en till mig och en till Vega 😉 Vardagslyx!

Dag 30. 23/9
Sov riktigt gott i min säng och Vega i hennes. Hon ville inte lämna den i morse. Så hon fick ligga kvar och dra sig medan jag gick och åt frukost. Att bo på ett en-stjärnigt hotell och serveras frukost på ett tre är inte illa 😉 Där fanns allt (utom kanske nyttigheter). Så jag åt croissanter (både med och utan choklad), rostat bröd, yoghurt, drack juice och varm choklad. Tror att jag ev chockade några av de andra gästerna med min aptit. Men vad jag njöt! Älskar frukost.
Sen gick jag tillbaka till hotellrummet och slappade. Mamma och pappa, hör och häpna. Jag tog tom en extra dusch 😉
Juli blev lite sen så jag satt på en bänk i solen och väntade. Där träffade jag en australiensare som också är ute och vandrar. Pratade med honom i över en timma och medan vi satt där kom det tyska paret förbi. Dem som jag nämnt tidigare, som tar bilen från dalgång till dalgång. George och Beatrice heter dem. Så kul att våra vägar skulle mötas en tredje gång även fast vi reser/färdas på så olika sätt.
Sen kom vi, om än rätt så sent, iaf igång med vandringen. Fick börja med att gå samma väg tillbaka upp till Quanca som jag kom från igår. Därifrån vidare upp för att sedan vika av till Noarre. Noarre ska enligt min guidebok vara en liten by utan vägförbindelse. Det måste ha ändrats sedan min guidebok skrevs för där stod en bil parkerad (dock fyrhjulsdriven). Det är hursomhelst en mysig liten by med stenhus utan elektricitet. Det rök från en skorsten och luktade nybakat bröd, barn lekte och män var uppe på ett tak och spikade (!) fast platta stenar. 
Vi gick vidare längs Riu de Noarre och har nu slagit läger en bit bortanför Estanys Blaus. Verkligen supervackert att gå hit upp. Fantastiska vyer och flera vattenfall passeras. Har gått upp till lite över 2400 möh, så lite av en stigning även idag 😉

Dag 31. 24/9
Ännu en dag med fantastiskt väder. Kanske lite väl varmt, men när det kommer till sol och värme får man inte klaga 🙂
Vi började med att gå de återstående höjdmetrarna till Coll de Certascan, 2586 möh. Även kallad dörren till himlen. Ett passande namn. Sen gick det ner till Estany de Certascan och refuget (2230 möh) som ligger där. Nu är säsongen över så i stort sett alla refuge är stängda. (Jag hade hoppats på att det skulle vara öppet så att vi skulle kunna köpa lite mat. Då jag är den enda av oss som har någon med sig och när jag köpte den hade jag inte räknat med att den skulle räcka till någon annan än mig). 
Sen gick vi vidare förbi Estany de Romedo de Dalt, som hade en söt liten ö i sig och sen till ytterligare en sjö, Estany Romedo de Baix. Efter det två sjöar till. Det är inte som att gå i svenska fjäll där man stöter på sjöar och tjärnar rätt så ofta. Här är det mer ovanligt. Vid den sistnämnda sjön hade vi lunch. Något jag märkt är att pauser lätt blir lite längre när man är två eller fler som går tillsammans. 
Från 2000 möh började sedan stigningen lite mer på riktigt till Port de l’Artiga, 2477 möh (som betyder brännässla på spanske har jag fått lära mig nu). Tycker dock att namnet var finare innan jag fick veta vad det betydde. Därifrån ned, till en början brant och stenigt för att sedan bli lättare och lättare. Gick ner längs Ruisseau de l’Artigue till 1900 möh. Där fanns en helt perfekt plats för tältet invid älven.

Dag 32. 25/9
Dagen började med att gå ner, mycket ner. Helt ner till Marc, 1000 möh. Det är ett litet samhälle utan affär (tyvärr..) Men vi blev sagda att det finns en affär i nästa samhälle 7 km längre bort. Vi bestämde att jag skulle lifta dit, köpa det vi behöver för att sedan lifta tillbaka igen. Hade dock ingen tur. Jag fick lift dit men affären var stängd när jag kom dit kl 13. Kommer aldrig att vänja mig vid dessa tider.. Butiken skulle inte heller ha öppet mer för dagen. Mannen som jag fick lift med körde mig då till nästa samhälle två km längre bort. Den affären var också stängd och skulle inte öppna igen förrän kl 16. Mannen som jag fick lift med skulle bara hem och äta lunch innan han skulle tillbaka till Marc igen för att arbeta vidare. Han bjöd hem mig till sin familj (fru och fyra döttrar). Så jag åt en trevlig lunch tillsammans med dem innan vi åkte tillbaka till Marc igen (dock utan varor..).
Just det på vägen ner var jag med om en nära döden upplevelse.. Jag såg en orm!!! Första gången i mitt liv som jag ser en levande orm i det fria. Jag blev såklart livrädd. Skrek och sprang. Vad ormen gjorde vet jag inte. Kanske att den flydde, den kom inte ifatt mig iaf 😉 sprang säkert en kilometer, konstigt hur ”stark” man blir när man blir skrämd. Kände inte ens ryggsäcken medan jag flydde för mitt liv.
När jag kom till Marc igen vandrade vi den korta biten till Mouricou där vi stannade på ett café (som bara serverade drycker) och drack iste i värmen. Sen var det dags att börja gå upp, mycket upp… 1400 höjdmeter känns i benen! Men nu är tältet på plats invid en liten sjö. Har fantastisk utsikt, maten är just klar. Kan inte ha det bättre. 

Dag 33. 26/9
Vi började med att gå upp 150 höjdmeter till 2408 möh och nästa sjö. Platsen som jag hittade igår för tältet var verkligen perfekt. Platt, mjuk, nära till vatten samt vacker utsikt. När jag kom upp på höjd såg jag också att det var den enda platsen som var bra och det var bara ren tur att jag gick förbi den när jag letade efter en. 
Sen fortsatte det rätt så brant upp till 2650 möh. Rätt brant är en underdrift, de sista höjdmetrarna var verkligen branta. Som tur var fanns ett rep att hålla/dra sig upp med. Så brant var det länge sedan jag gått. Det var egentligen mer klättring än vandring. Vega är så galet duktig. Det är verkligen fantastiskt att se på henne hur smidigt hon rör sig. När vi kommer till så branta partier tar hon sig så klart inte upp. Men då väntar hon snällt på mig så att jag kan lyfta henne och eller knuffa på henne så att hon tar sig upp. Hon litar verkligen på mig till 100 %. 
Efter det gick det brant ner och sen brant upp igen. Innan det gick ned igen till Refuge de l’Etang Fourcat. Därifrån gick det upp och ner en massa till det så småningom gick upp till Port de l’Albeille, 2601 möh. Det är också gränsen till Andorra. Så nu är jag i Andorra 🙂
Sen gick det bara ned, förbi Estanys de Tristaina, till skidstationen Station d’Ordino-Arcalís och sen ner till El Serrat, 1560 möh. 
Har haft ännu en dag med fantastiskt väder!

Dag 34. 27/9
Började dagen med en fantastisk hotellfrukost. Börjar få ”dåliga” vanor, två gånger inom loppet av en vecka. Även denna gång åt jag mer än vad tjejer i min ålder ”ska” göra. Men gott var det! Sen skulle jag, Juli och Vega ta bussen till Ordino var tanken. Juli för att ta sig vidare hem och jag för att köpa mat. Andorra har samma regler som Spanien vad gäller hundar och buss… Vega fick inte åka med, så Juli  stannade med henne medan jag tog bussen (se INGET stort framför er) dit. Väl där visade det sig att det inte finns någon mataffär i centrum. Nästan 2 km fick jag gå för att komma till närmsta. Hann därför inte med bussen tillbaka som jag tänkt utan var tvungen att vänta på nästa. (Dem går en gång i timmen).
Nu är väskan åter tung och som vanligt när den är påfylld väntade en uppförsbacke. Började med att gå samma väg som jag kom från igår nån liten km innan GRP 1 (namnet på en led som är markerad med rött och gult) vek av in i skogen. 
Kartan jag har just nu måste vara ett måndagsexemplar. Det är MYCKET som saknas på den. Allt från sjöar (både stora och små) till bilvägar. Sen går inte lederna så som kartan visar.. Men snart är denna karta slut och det är dags för nästa. Inte många kartor kvar nu.. slutet av denna tur närmar sig. 
Jag gick längs stigar och en skogsbilväg upp till refuge Sorteny, 1970 möh. På vägen dit passerade jag otippat nog en botanisk trädgård i vad som kändes mitt i ingenstans. Vi följde GRP 1 (som går tillsammans med HRP) vidare upp till Pas de la Serrera, 2231 möh. Sen kom jag till en dalgång där flera hästar betade . Jag blir lika glad var gång jag möter på dessa flockar. Sen gick jag vidare (rätt så branta sista höjdmetrar) upp till Collada dels Meners, 2713 möh. 
Därifrån gick vi ner till 2440 möh för att sedan gå upp 100 höjdmeter (1300 höjdmeter nånting på en dag känns i lår och rumpa). Sedan gick vi vidare till Cabana Coms de Jan, 2220 möh. Ett mysigt litet refuge med öppenspis. 

Dag 35. 28/9
 I morse hörde jag inte klockan när den ringde. Oftast vaknar jag innan den ringer, men idag hade den ringt gånger flera under en timma utan att jag märkt det. Trots att jag sov en timme längre mot vad jag brukar var jag tröttare än nånsin både i kropp och knopp. Så med seeeega ben började jag att gå. Dagen fick en väldigt bra start då det första jag fick se var en flock med ett 20 tal hjortar, Mouflons. Dem rörde sig som om de inte visste vad trötta ben är för något. 
Just innan vi skulle gå upp de sista 200 höjdmetrarna till Serra de Cabana Sorda, 2661 möh träffade vi en fransman, Nicolas. Han gick HRP i somras och nu är han tillbaka igen för ytterligare 20 dagars vandring i Pyrenéerna. Det gav mig en timmes taktikvila. Han berättade att vädret väntas bli riktigt dåligt ikväll/natt med åska. Han rekommenderade mig därför att lägga om min rutt lite så att jag kan stanna inomhus i ett refuge istället för i tält. Han visade en stig jag kunde ta (som inte fanns med på min karta). 
Med ben som fortfarande var sega gick jag sen vidare upp. För att sedan gå ner till refugi de Cabana Sorda. , 2250 möh. Där fanns en flock med hästar. Jag blir så glad när jag ser dem ströva fritt och försöker att inte tänka på vilket öde som väntar de flesta av dem senare i höst.. 
Sen fortsatte vi ner till Riu del Manegor, 2026 möh. Där stannade vi och lunchade. Idag var förresten första gången på länge då jag varit tvungen att behålla både långbyxor och långärmat på hela dagen. Efter pausen gick vi vidare på den stig som Nicolas rekommenderat. Upp mot Alt de Juclar, 2588 möh och Punta W, 2543 möh. Vi gick upp till lite över 2400 möh innan vi gick ned mot Refugi de Juclar, 2294 möh som ligger vid sjöarna Estanys de Juclar. Så nu borde jag vara säker mot åskan. Vega är nöjd över att få vara inne. Beroende på hur vädret blir imorgon så kanske vi tar oss till l’Hospitalet-près-l’Andorre som är slutet på fjärde sektionen av HRP och början på den femte och tillika sista. 

Dag 36. 29/9
Vaknade till en minst sagt grå dag. Den utlovade åskan kom aldrig under gårdagen. Både jag och min kropp känns betydligt mycket piggare idag! 
Vi började att gå längs Estanys de Juclar och sedan vidare upp till Collade de Juclar, 2442 möh och därefter vidare till nästa pass, Col de l’Albe, 2535 möh. Där lämnade jag Andorra och kom in i Frankrike. Vi gick ned för en rätt så brant backe med stenar och rullgrus till Ètang de l’Albe. Fortsatte förbi flera små sjöar och tjärnar till en rätt så stor sjö, Étang de Couart, 2230 möh. När vi kom till andra änden av den sjön stannade vi och fikade lite innan vi fortsatte vidare. När regnet lurar i luften är det inte alls lika frestande med längre pauser. 
Därefter gick vi uppför igen till dagens sista pass, Couillade de Pédourés, 2251 möh. 
Efter det gick det bara utför. Vid Étang de Pédourés stannade vi sedan för lunch. Han inte mer än ta av ryggsäcken förrän de första regndropparna kom. Så vi försökte att skynda på till l’Hospitalet-près-l’Andorre. 
Jag har tänkt att stanna inne i natt, medan jag satt utanför Gite d’etape och väntade på att dem skulle öppna så öppnade sig hela himlen. Som tur var kunde jag stå under ett litet tak! En kvinna som bor i huset kom och släppte in mig lite innan dem öppnar egentligen. Han sätta mig till rätta i en soffa då kom ägaren. Han berättade att dem hade stängt idag. Så då var det bara att på med regnkläder på både mig och Vega och gå vidare. Bara en bit längre bort finns en litet hotell, så där stannar vi i natt. Ett hotell som saknar wifi och har en minst sagt otrevlig ägare. Men regnet slipper vi undan.

HRP dag 24-28

Dag 24. 17/9

Det finns alla typer och modeller av friluftsare. Jag tror att alla som varit ute sett de olika typerna, så jag behöver inte gå in djupare på dem. I refuget fanns 5 övernattare till. Tightstyper. För den kategorien är det viktigt att allt har ett coolt märke och väger så lite som möjligt. Dessa villa kunna röra sig snabbt över bergen. Dem skulle upp på nån topp, åkte taxi till refuget på kvällen och körde med alpinstart. Med pannlampor började dem leta sig fram. Själv låg jag och Vega  kvar nån timme till. Kroppen känns inte som den brukar.
Hela dagen har jag gått utan karta. Men tänkte att just denna sträcka skulle fungera bra ändå som jag skulle gå längs markerad led. Med guidebokens hjälp fungerade det, men jag saknade att kunna ”följa med”. 
Jag började med att gå längs Barranco de Vallibierna jupp till Pleta de Llosas. Därifrån började en av de, enligt min guidebok,  vackraste sektionerna av hela Gr 11. Ett kargt alpint landskap. Helt upp till Collado de Vallibierna, 2710 möh. Bitvis var det rätt så svårt att gå över bla stora stenblock. 
Därifrån gick det sedan till en början brant ned till en korsning där GR 11 delar på sig, 2419 möh. Tur att guideboken är med så att jag valde rätt. 
Flera vackra små sjöar har jag passerat idag. När vädret är varmt som idag frestar det verkligen att hoppa i det klara vattnet 🙂 Lagos de Rio Bueno och Lagos de Anglios sjöar skulle  bla passeras innan det var dags att gå nedför på riktigt. Brant och halt var det att gå. Med trötta ben, riktigt svårt. Speciellt när jag kom in i skogen var det trixigt, lerigt och väldigt halt. Där lyckade jag dra en vurpa, rakt framlänges, en Anja Persson säl. Som tur var gjorde jag mig inte illa utan skrapade bara upp ena smalbenet och knät lite. Sista biten ner till väg N 230 var som tur var mer lättframkomlig. Den gick längs forsande vatten. Helt ner till 1430 möh skulle vi. 
När jag kom ner till vägen gick vi upp till Hospital de Vielha (obs namnet på en by, inget sjukhus). Varifrån vi gick upp på en platå för att slå upp tältet. Nere vid vägen vill man inte vara, ett vägarbetsområde. De håller på att bygga en tunnel, inte alls vackert. Och det är det vackra jag vill åt när jag är ute. Så nu har jag det vackert och bra 🙂

Dag 25. 18/9
Jag och speciellt min kropp börjar att vara trött. Började gå med sega långsamma kliv i ännu en molnfri dag. Ibland är det lätt att glömma att hösten är på antågande. Men om morgnarna känns det, luften är sval. På sina ställen har naturen börjat att skifta färg till mer röda och gula toner. Gick upp till Port de Rius, 2344 möh. Gick vidare till sjön Estanh de Rius. Där tar HRP en omväg om man jämför med GR 11. HRP går ner till ytterligare nmågra sjöar innan den går upp igen till Refugi dera Restanca medan GR 11 går raka vägen dit. Jag mötte några som sa att det inte var värt att gå den biten extra då sjöarna är reglerade och vattennivån just nu väldigt låg. 
Lite efter refuget, 2010 möh, stannade jag och fikade innan jag fortsatte mot Estanh de Cap de Port, en sjö på 2246 möh. På vägen upp får jag nästan lite av en chock, från att ha gått några dagar utan att träffa så många människor till att få ett helt militärt förband mot sig. När jag sedan kom upp till sjön där jag bestämt mig för att slå läger mötte jag en supertrevlig spanjor, Juli som jag satt och pratade med om allt möjligt i ett par timmar. Sedan fortsatte han åt sitt håll och jag gick till andra ändan av sjön och slog upp mitt hem. Så nu sitter jag här i mitt tält, har en bäck porlande vid min sida och vackraste sjöutsikt 🙂 Nu är det dags för middag. Imorgon vore det bra om jag skulle ta mig till Salardu, som också är slutet av den här sektionen och början på en ny.

Dag 26. 19/9
Det utlovade regnet kom i natt. Hade tur för regnet följdes av vind så allt var torrt när jag packade det samman. Jag började med att gå upp till Port de Rius, 2475 möh som också är gränsen till ”Parc Nacional de Aigüestortes i Estany de Sant Maurici”. Det blev dock bara en snabb visit i nationalparken för redan vid nästa pass, Port de Caldes, 2567 möh, var jag ute från den igen. En snabb men vacker visit. Tre sjöar hann jag gå förbi. Från Port de Caldes gick det sedan bara nedför. Först till Refugi de Colomers, 2138 möh. Den ligger vid en sjö, som även den är reglerad.. De senaste refugen som legat vid sjöar har alla varit reglerade, med förstunden låga vattennivåer. Gick till dammen, över den och fortsatte nedåt. 
Längs den vägen mötte jag Juli igen. Han undrade om jag hade något emot att ha sällskap en bit. Självklart inte! Så vi fortsatte ned till Salardu tillsammans. Först genom skog på stig längs Arriu d’Aiguamóg, som slingrar sig fram genom landskapet. Jag skulle vilja påstå att det är förvånansvärt många som väljer att gå längs bilvägen istället för den mysiga och fint tillrättalagda stigen (förutom sista biten som blev förstörd av en översvämning i våras). I en glänta stannade vi och lunchade, jättevacker utsikt över in landskap som är i färd med att byta färg och häsar som gick fritt och betade. 
Sista biten (=12 långa  km längs väg ner till Salardu gick långsamt. I min guidebok står det att allt såsom mataffär ska finnas i Salardu. Men visst bara vissa perioder av året. Jag kom nån dag för sent. Juli visste om detta så redan innan vi var där erbjöd han mig skjuts till Arties som är grannbys, i slutändan körde han mig till Vielha som är en stad några km längre västerut. 
Jag har inte skrivit om detta tidigare, men jag har sedan lite innan Gavarnie haft en del problem med hälsan. Så i Vielha fick jag träffa läkare, så nu ska jag äta två olika antibiotikakurer ett par veckor. Jag kanske ska lägga till vad för problem jag haft så ingen behöver måla upp en bild. Urinvägsinfektion som letat sig upp till njurarna. De senaste 3 dagarna har jag kissat blod och haft det väldigt ont i ryggen, men är man mitt ute i ingenstans kan man inte göra så mycket åt det. 
Jag stannade inne i natt i Refugi Rosta. Kanske det mysigaste refuget jag stannat på. På alla väggar hängde gamla fotografier och utrustning från den tid då man började med friluftsliv. Fantastiskt trevlig atmosfär där inne!!!
I Vielha hittade jag förövrigt allt jag behöver, mat för 10 dagar, dropapr som renar vatten, en ny pip till min kamelback, gas, läkare osv.

Dag 27. 20/9
Övervägde först att ta en vilodag. Men då vädret valde att även idag visa sig från sin bästa sida får den bli en annan dag istället. Ett som är säkert är att så fort man provianterar så blir, 1. Väskan tung. 2. man tvungen att gå uppför.
Följde GRT och GR 211 upp till Montgarri, 1648 möh. Men innan man kommrt dit måsta man upp till Plan de Boret, 1846 möh. En jättestor platå. På vägen dit mötte jag på en massa får och getter. På platån betade massa hästar och sen nere i Montgarri massa kossor och hästar. Idylliskt!
Är trött idag, så nu blir det inget mer skrivande.

Dag 28. 21/9
En månad på tur!!!! 🙂
Kallaste natten hittills. Marken var täckt med frost och tältet en ishinna. Luften var fortfarande kall när jag började gå, så långkalsonger fick vara på.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om första delen av dagen. Jag gick längs väg. Mötte en hel del bilar som det är lördag. Svampplockare. Efter två timmars vandrande kom solen fram och värmde upp landskapet. Så pass mycket att det var svårt att tro att natten varit så kall. SHorts och linne, varmare än en Jämtländsk sommar :)Igår var sommarens sista dag, så nu är hösten officiellt här. Vare sig det känns dagtid eller inte. 
Vid Bordes de Pina vek jag av från vägen. Efter att ha gått de första höjdmetrarna träffade jag på en man och en kvinna som höll på att arbetat med ett gammalt hus. Ett gammalt stall av sten håller dem på att renovera till ett refuge. Dem bjöd in mig att titta. Verkligen jättevackert! 
Vi fortsatte upp längs Barranc de Comamala. Vid vägen var det 1300 möh och vi gick upp till 2100 innan vi slog läger invid en liten sjö. Antibiotikan gör mig seg. Men snart kommer det att vända!

HRP dag 18-23

Dag 18. 11/9

Att vandra ensam är långt ifrån detsamma som att gå i grupp eller i sällskap med någon. Har man sen gått ensam ett tag och fått in rutiner som passar en själv är det INTE helt lätt att anpassa sig till att gå med någon. 
Mao blev det inte helt som jag tänkt mig idag. Mark vill gå med några dagar. Det blir bra bara vi hamnar på samma våglängd eller vad man ska säga.  Tanken var att vi skulle gå ca 15 km, vi kom inte mer än två..
 Jag har fått köpt en ny kamera som den jag hade lade av. 
Helt underbart att Vega är tillbaka hos mig! Hon verkar gilla att var igång att vandra igen (iaf vad jag kunde se av denna mjukstart;). Hennes ben är helt och hållet bra och hon går med svansen högt. Speciellt när vi möter andra vandrare  sträcker hon på sig lite extra, hon älskar att få beröm.


Dag 19. 12/9
Dagen började inte helt som jag tänkt (=som mina dagar brukar). För mig tar det inte lång stund att komma mig i ordning på morgonen. Vakna, sätta igång vattnet, äta, packa samman, gå. Det tog lite längre tid för Mark som inte fått in ett system ännu och var sak har inte fått sin plats i tältet och väskan ännu. När han var nästan klar och jag trodde att vi skulle börja gå inser han att han glömt sin regnjacka hemma. För att tidseffektivisera bestämmer vi att jag ska springa ner till Gavarnie och köpa honom en regnponcho medan han packar klart. Han var inte helt färdig när jag kom tillbaka 😉
Klockan 10 kom vi igång (betydligt bättre tid mot igår). 
Dagen har bjudit på vackert väder och underbara vyer. Efter bara ett litet tags vandrande kom vi in i nationalparken (samma som innan). Där är det förbjudet med hundar, men att gå igenom in i Spanien var mitt enda val. La dock om rutten så att jag skulle vara tvungen att gå så kort bit som möjligt där inne. Fina böter väntar om man blir ”påkommen”. Men ibland har man inget val. Vega är dessutom mer som en mula med sin packning än en hund. 
Först gick vi förbi Refuge des Espuguettes, sen vidare upp till Hourquette d’Alans, 2430 möh. SEn ner ett par hundra höjdmeter och sedan upp till Bréche de Tuquerouye, 2666 möh. Ett rätt tuff passage upp till det passet, speciellt de sista hundra höjdmetrarna. Det var som grus som bara gled undan för fötterna. Jag fick gå bakom Vega och putta/lyfta henne ibland då hon inte tog sig upp på nån sten. När hon försökte hoppa gled hon bara bakåt, men hon vet hur det fungerar. Så hon väntar tålmodigt på mig. 
När jag kommit upp till toppen av passet sprang jag ner igen för att hjälpa Mark. Jag tog hans ryggsäck. 
Därefter gick vi ner till glaciärsjön. Mark var märkbart tagen av dagens ansträngning så jag gick i förväg, slog upp tältet och lagade middag tills han kom ner. 

Dag 20. 13/9
Vilken morgon. Månen färgade Lago de Marborés vatten guld. Natten var rätt så kall, eller inte kallar än vad man kan förvänta sig den här tiden på året 2600 möh. 
Dagen har varit väldigt varm. Vi började med att leta oss till Balcon de Pineta. Mark som inte vandrat i den här typen av obanad terräng var ibland lite skeptisk till min förmåga att hitta fram tror jag. Även fast jag pekade ut på kartan vart vi var och vart vi skulle. När vi sedan kom till den platsen var det stig och efter det litade han lite mer på mig. Sen gick vi vidare längs circo de Pineta ner till GR11. Över 1100 höjdmeter ner är det. Vägen ner bjuder på underbart vackra vyer med flera vattenfall och mäktiga bergsformationer. 
När vi kom fram till GR 11 bestämde Mark sig för att inte fortsätta med mig längre då vägen varit betydligt tuffare mot vad han räknat med. Så han gick ner till Parador de Pineta medan jag och Vega fortsatte vidare. Som jag var tvungen att lägga om rutten kommer jag nu att följa GR11 tills den och HRP korsas nästa gång. (bara några dagsmarscher bort). 
Nu sitter vi på 2100 möh. Åter middag och kollar på allt det vackra runt omkring. Magiskt!

Dag 21. 14/9
Tre veckor på tur, redan! Förstår inte vart tiden tagit vägen. Men det är väl så det ska vara när man har det bra. 
Luften var väldigt fuktig i natt, så när det var dags att packa allt samman var det som om tältet varit med om ett ösregn. 
Jag gillar verkligen känslan av att komma upp innan välden ”vaknat”. Få se hur dagen sakta med säkert tar form. Se hur solen letar sig fram bakom bergen. Alla naturens färger är på något sätt som vackrast precis just då.
Jag började gå över Plana Fonda, som är en platå inhägnad av bergsidor åt tre håll. Där gick kossor och betade. Vet inte varför men av någon anledning är de flesta hästar, kossor och får vi möter väldigt nyfikna på Vega. Flera har kommit fram och snusat på henne. Vega är dock inte lika begeistrad över deras närmanden. Men ni som träffat Vega  vet hur hon är, hon finner sig i det mesta och låter det bero. 
Även fast Plana Fonda är på samma höjd och bara nån liten km ifrån den plats där jag hade mitt tält så var marken där täckt med frost.
Sen gick jag upp mellan La Estiba, 2248 möh och Petramula, 2321 möh och vidare ner till parkeringen Petramula. Därifrån följde jag vägen genom Valle de Chisagües helt ner till Parzan, 1100 möh. Att gå ner över 1000 höjdmeter i ett svep känns. Det är nästan värre att gå nedför än uppför. Eller inte nästan, det är värre. Både gör mig trött i benen men på olika sätt. Att sen gå så långt längs grusväg (asfalt sista biten) är inte någon direkt ”wow-upplevelse”: 
Däremot blev jag positivt överraskad att jag inte var tvungen att gå längs väg A-138 som min karta visade. Utan det fanns en stig som gick parallellt med den vägen.
Då även denna dag varit väldigt varm har jag och Vega tagit både fler och längre pauser mot vad vi brukar att göra. 
Längs Barranco de Urdizeto gick det väldigt långsamt. Vi gick längs den upp till en bit över 2100 möh. Följer fortfarande GR11 men är tillbaka på HRP spåret. Vi gick förbi vattenkraftstationen så vi slapp ha den som utsikt. Nu kan jag istället vila ögonen på en älv och berg, ett av den har två glaciärer på sig och några andra har fått ett tunt lager med snö på toppen. Nere vid älven springer små murmeldjur omkring. Jag har det verkligen bra!

Dag 22.  15/9
Var helt säker på att det skulle bli regn idag när jag vaknade. Från det håll där jag kom igår var himlen klar, men åt det håll jag skulle så det inte lika muntert ut. Där låg dimman tät och grå. 
Gick de sista höjdmetrarna till Paso de los Caballos, 2326 möh. Där tog min karta slut, tyvärr tog inte nästa vid förrän nån km senare. Men det gick problemfritt.
Varje gång man går över ett pass väntar ett helt nytt landskap på andra sidan. Den här gången kom jag till ett med massa tallar. Sen började den långa nedfärden till Valle de Gistain, 1540 möh. Här borde det egentligen vara jätteenkelt att finna vägen då jag går längs GR 11, men icke. Gick rätt så ordentligt fel på ett ställe, insåg det när stigen helt plötsligt tog slut. Såg vägen jag skulle gå en bit upp till höger om mig, så jag tänkte jag genar dit så slipper jag gå hela vägen tillbaka. Det hade nog varit det snabbaste alternativet. För vad jag inte såg på håll var att när jag närmade mig vägen växte där ormbunksväxter som var ungefär lika höga som jag är lång.. Så att ta sig fram var allt annat än lätt, att det var brant uppför gjorde inte det hela lättare. Det var lite av ett äventyr 😉
Gick vidare och kom så småningom till Refugio de Biadós, strax därefter stannade jag för dagens första långa paus. Vädret blev inte alls som jag trott. Utan även denna dag blev solig och varm. Stekande varm. Över en timme låg vi och hade det gott. Vega i skuggen och jag i solen. 
När vi sedan fortsatte genom Valle de Anescruzes kom vi inte mer än halvvägs förrän vi träffade på en minst sagt intressant äldre man. Han är hemlös och älskar att vara ute. Han har rest runt i världen de senaste 40 åren. Den här gången hade hade börjat i Hendaye, följt GR 10 till Banyuls. Tyckte det var så bra att han bestämde sig för att vända och gå tillbaka till Atlanten men denna gång på spanska sidan och följa GR11. Hans kläder och skor kom från Frälsningsarmén. Vi pratade om allt möjligt i över en timma. Förutom ryggsäck bär han en kasse i vardera hand som man samlar på skräp i, allt han hittar som inte hör hemma i naturen samt i de fria refugen. 
Ryktet säger att min tur med vädret håller på att ta slut. Därför avråddes jag att gå upp på höjd och istället stanna på GR 11 ytterligare 3 dagar. 
Gick upp till Puerto de Gistain, 2577 möh och sedan ner till första bästa plats som var plan och hade vatten. 

Dag 23. 16/9
Vaknade i natt och var tvungen att gå ut och kissa. Inget speciellt med det. Eller, jo! Det var helt stjärnklart! Så galet vackert. Jag kunde därför inte återvända direkt till tältet utan var tvungen att stanna kvar där ute för att försöka ta in allt det vackra. Tog ut liggunderlaget och sovsäcken och kokade vatten till te. Drack en kopp innan jag återvände till tältet igen och fortsatte att sova. 
Med solen i ögonen gick jag sedan nedåt mot Refugio de Estós. När det kommer till just den aspekten kan det tänka sig vara bättre att börja från andra hållet och arbeta sig mot Atlanten. Missförstå mig rätt, solen är underbar, men inte att ha i ögonen hela tiden. Från refuget sen hade någon minst sagt ansträngt sig för att få till en platt och bred gångväg. Bitvis hade denna satt fast större stenar med cement. Spanska versionen av Sten i Stensdalen? En bit ner på stigen mötte jag en sällskapssjuk häst som kom upp från älven. Denna lilla krake ville att jag skulle klia den i pannan för att sedan kramas lite innan det var dags för mig och Vega att gå vidare genom Valle de Estós. Helt ner till 1250 möh. Strax innan jag kom ner mötte jag på ett par som jag träffade för några dagar sedan i närheten av Parador de Pineta. Dem åker med bil från dalgång till dalgång, stannar i tre dagar på hotell eller liknande gör dagsturer. 
I min guidebok står det att det ska finnas en liten butik på camping Ixeya. Det var dock inte helt sant. Men jag gick inte dit förgäves. Just som jag kom dit hade personalen satt sig ned för att luncha. Chefen kom gående till mig och bjöd mig att sitta ned med dem. Så blev jag bjuden på lunch 🙂 Fantastiskt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera för den som är sugen att göra dagsturer i området! Hade en väldigt trevlig timma med dem innan jag gick vidare. Bröd och chips samt toalettpapper köpte jag med mig. Näsblod hade jag inte budgeterat för 😉 
Gick upp genom Valle de Benasque och vek av efter någon km till Valle Ballibierna. Kroppen har börjat kännas trött och seg så när jag kom till Refugio de Coronas stannade jag. Det är ett gratisställe. Längs vägen dit flöt Barranco de Vallibierna brant nedanför. 
Det där med att sämre väder var på ingång verkar inte alls stämma. Även idag har vädret varit bra. Växlande molnighet och varmt har jag haft idag. 

HRP Dag 15-17

Dag 15. 8/9
Hade en supertrevlig kväll igår tillsammans med en fjällklubb från Bilbao. Det gav ny energi att umgås med dessa människor. 
Gårdagens
väder har blivit lite bättre. Det regnar fortfarande, men ingen åska
iaf. Började med att gå bort och upp till Col de la Fache, 2664 möh.
Från Ibón de Campoplano började det gå uppför och det blev allt brantare
och smalare ju närmare passet jag kom. Där var även några snöfält jag
var tvungen att passera. Gällde att ha tungan rätt i mun. Men än värre
var sten, grus och sandpartierna där det var rätt så brant. Allt vatten
som kommit det senaste dagarna hade minst sagt mättat marken och gjorde
att underlaget ideligen gled undan. Dimman har legat tät hela dagen så
inte mycket till sikt. 
Hade
vädret varit lite bättre hade jag tänkt att gå upp till Grande Fache,
3005 möh. Men som läget var idag kändes det inte som ett alternativ.
Sen
gick det ner till Refuge Wallon. Vilken dalgång den ligger i! Själva
refuget är helt enormt. Liknar nästan ett slott och har ett vattendrag
som slingrar sig förbi och vattenfall bakom sig. Barrträd som jag inte
sett på ett tag nu. Även idag kändes som jag var i en ”overklig” värld
pga allt det vackra. 

Dag 16. 9/9
Igår
blev jag inbjuden refuge Wallon. Det blev även Suzann, som också följer
HRP just nu (hon har däremot inte tid att fullfölja hela). Vad kan jag
säga om gårdagen/natten… Det kändes idag när jag började gå. Lite lite
sömn och lite mycket att dricka. Men vi hade det sjukt trevligt! 🙂
Vädret
var åter super idag! Inte ett moln på himlen på hela dagen. Luften är
inte längre varm, så hösten har kommit. På denna höjd är det nu
nattfrost. Men när solen väl kommit fram bakom bergstopparna blir det
väldigt varmt och skönt. 
Det
är verkligen vackert här. Även här ska jag kanske säga 😉 För vad jag
hittills sett av Pyrenéerna har jag inte sett något som inte kan klassas
som vackert. Inte en dag har varit den andra lik, landskapet ändrar sig
hela tiden. 
Runt
Wallon var det grönt, jag gick upp längs Gave d’Aratille till Col
d’Arratille, 2528 möh (en stigning på nästan 700 höjdmeter). Där ändrade
sig landskapet och gick över till att bli väldigt kargt. 
Jag
gick över till Col des Mulets, 2591 möh. Där vände det och jag gick ner
till Refuge des Oulettes, 2151 möh. Min karta slutade vid Col des
Mulets, så därifrån fick jag fråga mig fram och förlita mig till min
egenritade karta. Men det var inga svårigheter som GR10 anslöt sig vid
Oulettes . Sen var det dags att ta sig upp till nästa pass, 2734 möh.
Sen gick jag ner till refuge Hourquette, 2651 möh. Sen ännu mera ner
till ytterligare ett sagolandskap, Vallée d’Ossoue,  med betande får och
kossor, vackra färger, murmeldjur, vattenfall, en turkos sjö osv. När
jag kommit till sjön var jag på 1834 möh och därifrån gick jag sedan
vidare längs GR10 till Gavarnie, 1365 möh. 
Jag hade en väldigt lång dag, men ville inget hellre än att träffa Vega så jag knatade på. 
Vet
inte om det var det faktum att det var en tuff dagsetapp som gjorde
det, eller något het annat. Men jag har blött så mycket näsblod idag. 
Verkligen världens bästa belöning väntade där. Vega, min älskade hund. 

Dag 17. 10/9
VILODAG. 

 

HRP dag 12-14

Dag 12. 5/9

Jag stannade på ett albergue natten till idag. Lyxade och åt middag där igpr och frukost idag. Lite annat än havregryn i hett vatten kan man säga 😉
För att proviantera fick jag börja dagen med att gå en km söderut till Candanchú. Både min guidebok och personalen på alberguet sa att det var så jag var tvungen att göra. Det är sista chansen på ca en vecka  då jag beräknar att vara i Gavarnie. Väl där möttes jag av ett ställe lika dött som St-Martin. Såg tre män som jobbade med att fixa nån skidlift var denna mataffär ligger. De pekade och skrattade. Jag gick dit och möttes av en butik. En igenbommad sådan. På vägen gick jag förbi ett hotell som faktiskt hade skyltar där det stod att dem hade öppet. Så jag gick dit för att fråga vart närmsta mataffär, som är öppen valde jag att lägga till denna gång, ligger. Fick veta att det var i Canfranc, den trevliga receptionisten sa också att jag kunde ta bussen dit och vilka tider dem gick både dit och tillbaka. 
Så då var det bara att vänta på denna buss, åka dit, göra det jag skulle och sedan åka tillbaka.
13.00 var jag åter i Candanchú med en betydligt tyngre ryggsäck och redo att börja vandra. Startade på 1500 möh. Gick upp till Col du Somport och vidare till Astún. Därifrån började stigningen på riktigt. Upp till 2168 möh och Col des Moines. Vilken belöning jag fick där i form av utsikt! Den var verkligen fantastisk med den mäktiga Pic du Midi d’Ossau. Sen gick jag nedåt, brantare och brantare ju längre jag kom tills jag var nere på 1644 möh. Där vände der igen och gick uppför till 2074 möh och Lac de Peyreget där jag nu slagit läger för natten.
Det är rätt så bestämda regler för vad som gäller när man tältar i nationalparken. Man får bla inte resa tältet före kl. 19.00 och inte ha det uppe längre än till 09.00. 
Hade det inte varit för att jag gick fel idag hade jag nog kommit till refuget som jag först tänkt. 3 km och var tvungen att gå plus lika många tillbaka för att komma på rätt köl igen… Är huvudet dumt får fötterna lida 😉

Dag 13. 6/9
Dagen började med stigning, 300 höjdmeter till Col de Peyreget, 2315 möh. Det var betydligt kyligare denna morgon mot vad det varit tidigare. Så det var till att ha långbyxor och långärmat på sig.
Mer säkert än att efter regn kommer solsken är att efter en uppförsbacke kommer en nedförsbacke och vice versa. Så även denna gång, så nu gick det ner 300 höjdmeter till Refuge de Pombie.
Där kom värmen iaf något som kunde liknas med värme. Mao tillräckligt mycket för att någon från Jämtland skulle ta av sig till linne och shorts. Det fortsatte att gå nedåt, helt ner till Caillou de Soques ≈ 1300 möh. 
Därefter vänder det igen, jag gick upp genom Val d’Arrious som påminde väldigt mycket om norskt landskap fast med hästar i tillägg. Helt upp till Col d’Arrious, 2259 möh. Jag hade tänkt att gå passage d’Orteig men vädret var inte alls på min sida. Massa regn och dålig sikt. Så istället gick jag ner mot Lac d’Artouste och sedan upp 250 höjdmeter till Refuge d’Arrémoulit.
Med tanke på dagens väder hade jag ingen som helst lust att fortsätta längre än så. Hur som helst känner sig både jag och mina ben oss nöjda efter över 1500 höjdmeter stigning. Jag stannar inomhus i natt som den enda övernattande gästen utöver stugvärdens familj. 
Det är stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Det är stor skillnad på att vara ensam i ett tält och att vara ensam bland andra. Fick för första gången sen jag började att gå hemlängtan. 

Dag 14. 7/9
Jag ångrar inte mitt val att sova inne i natt. Dagen hann inte mer än börja förrän hela himlen lystes upp av blixtar och dunder och en rejäl åskskur på det. 
Jag väntade med att fortsätta tills dess att åskan slutat och regnet lugnat ner sig och började sen att leta mig upp mot Col d’Arrémoulit. När jag hade ca 50 höjdmeter kvar kom åskan åter. Det blixtrade och mullrandet ekade mellan bergstopparna och gjorde att det hela kändes ännu värre. 
Jag räknade sekunderna mellan blixt och muller. Till en början ca 5 sekunder. Jag är rätt så rädd för åska och försökte intala mig att den är ju inte exakt här iaf. Men sekunderna minskade hela tiden och när jag stod högst uppe i passet så var även åskan där. Hela himlen lystes upp, det blixtrade runt om mig och vad det mullrade. Jag var minst sagt skiträdd och skyndade mig så gott jag kunde ned. Tankar som vad är värst, att vara uppe i passet eller vara nere vid sjöarna som väntade på mig. Passet torde vara värst så jag skyndade på. 
Med åskan kom åskskuren. Till en början bara regndroppar men det gick snart över till hagel. Det höll i sig tills jag var helt nere vid sjöarna. Då försvann både åska och hagel, kvar var bara ett lätt duggregn. 
Jag lugnade också ner mig och hjärtat pumpade inte längre lika snabbt och jag kunde istället njuta av det vackra runt om mig. Och vackert var det! 
Från sjöarna höll jag mig till en stig som höll sig på ca 2200 möh tills jag kom till Virgen de las Nieves. Verkligen vacker stig och hela tiden hade jag fantastisk utsikt. När jag var vid den punkt där stigen jag följde slog sig samman med GR11 kom ösregnet tillbaka och lagom tills jag var vid refugio de Respomuso var även åskan tillbaka. Så beslutet att ta ytterligare en natt inomhus var inte alls svårt att fatta. Till skillnad från det förra refuget var detta fullt med folk.

HRP dag 7-11

Dag 7 31/8

Vilodag, ordna med allt som måste fixas för Vega.
Dag 8. 1/9
Efter att ha ätit och vilat upp mig i Iraty var det så dags att börja röra på sig igen. Vega åkte tillsammans med Mark till Elizondo för retreat och jag skulle alltså gå vidare ensam. Hade inte kunnat föreställa mig innan hur tomt och ensamt det skulle komma att bli utan Vega vid min sida. Men en vecka måste det fungera. 
Har gått längs GR10 hela dagen, ändrade mina planer från de ursprungliga att gå längs HRP idag. Sikten var dålig så jag ville inte leta mig upp på Pic d’Orhy. Så 2000 möh får vänta en dag eller två till. Först gick jag längs GR10 till Logibar. En sträcka som var betydligt mycket jobbigare mot vad jag räknat med. Både fysiskt och psykiskt, främst psykiskt.
Personalen på restaurangen i Iraty sa 15 km och ca 4 h. 6h senare nådde jag Logibar. Men det var 6 vackra timmar trots att de var tuffa. Har aldrig sett så många fjärilar samtidigt som det var just innan Logibar. 
Till att börja med var det bara dimma och i stort sett innan sikt, men fram på dagen lättade den och det blev varmt. Det var inte bara varmt utan även fuktigt, så känslan var att jag vandrade i en bastu. Logibar ligger på 300 möh, sista biten gick brant nedför med rullstenar. Kan tänkas vara bland det värsta jag vet att gå på sånt underlag. 
Från Logibar gick det sedan uppför till nästan 1400 möh för att sedan gå ner längs med Gorges de Kakouéta till ca 400 möh. Efter det gick jag längs väg D-113 upp till Senta. Längs den vägen träffade jag på de två brittiska kvinnorna jag träffade i förrgår i Iraty. Trevligt, när benen är trötta är det verkligen lättare att gå när man har sällskap. 
Stannade till i Senta och tog en fika i en bar innan jag fortsatte ca 1 km ut ur Senta in i en skog där jag slog läger. Fram tills idag har jag inte sett en mygga, men det fanns det gott om i denna skog. 

Dag 9. 2/9
HRP är enligt min guidebok uppdelad i 5 sektioner. Idag har jag tagit mig genom den första, Baskiska, och kommit in i den andra, Parc National des Pyrénées Occidentales. Har dock inte kommit till själva nationalparken ännu. 
Jag började dagen med att vandra rätt så brant uppför genom en grön och frodig ravin, så småningom skog och till sist kalfjäll (heter det så även här?)
Startade på 500 möh och jag gick upp till 1780 möh. Tungt för benen! Bitvis var det väldigt brant. Kom till ”Col de la-Pierre-St-Martin”. Stannade där och lunchade innan jag följde GR10 vidare till skidorten Arette-la-Pierre-St-Martin. Så här års är där helt dött. Hotell, restauranger, butiker allt var igenbommat. Kändes som om jag hamnat i en spökstad. Därifrån var det sedan dags att fortsätta uppåt, längs en slalombacke mot Pic d’Arlas. Vid Pescamou vek jag av från GR10 och gick mot Pic d’Anie. Så nu har jag passerat den magiska 2000 möh gränsen!!! St-Martin ligger på 1670 möh , dagens högsta punkt 2150 möh. Sen gick det utför 😉 Totalt gick jag lite över 2000 höjdmeter uppåt idag. 
Vid Col des Anies skulle jag byta stig. Fann den först inte, med det landskap som var kunde jag inte tänka annat än ”lost in space”, så irrade runt där bland alla stenar. Verkligen kargt är det här. 
Fann så småningom stigen, men hela vägen därifrån till Cayolars d’Anaye har det varit väldigt svårt att hitta. På många ställen fanns ingen självklar stig att följa och då fick jag förlita mig help på kompassen. Trodde vid mer än ett tillfälle att jag var vilse. Träffade tre vandrare vid ett sånt tillfälle. Jag hade just kommit till en fjällstuga som inte fanns på min karta, dem visade på sin karta vart den ligger och sen gav dem mig plommon och godis samt nytt mod 🙂 
Sammanfattningsvis, dagen har varit lång men bra 🙂

Dag 10. 3/9
Vaknade till en helt fantastisk dag. Såg solen stiga upp bakom bergen i mitt lilla tältfönster. Mitt tält ät nog vad man kallar ”a room with a view”. Åt frukost och gick sedan ner till ”Plateau Sanchése” där kossor och hästar betade tillsammans. Uppe vid Cayolars d’Anaye därjag tältade i natt var det åsnor och får som gick sida vid sida och åt. De 10 följande kilometrarna var lätta, dem var längs grus- och asfaltsvägar. När jag sedan kom till ”Pont Lamary” var det som jag kommit från den ”verkliga  världen” och hamnat i en sagovärld. Ston med föl och kossor gick och betade, de var omringade av ett 360 gradigt panorama med bergstoppar och en bäck ringlade genom landskapet. 
Därifrån gick det sedan rätt så brant uppför till Ansabére där jag hoppades på att kunna köpa ost. Tyvärr var fåraherden ute på annat, där fanns bara en pyrenéare (hund) som vaktade. 
Sen gick jag vidare upp till Lac d’Ansabére 1859 möh. Något som verkar vaar ett populärt utflyktsmål, säkert 20-30 pers mlötte jag längs den stigen. Jag har blivit lite modigare nu vad gäller att prata franska så det ger bra övning. Sen väntade ännu mer uppför till spanska gränsen 2054 möh. Vilken utsikt det var därifrån! Ibón de l’Acheritos turkosa vatten och Selva de Oza åt ena hållet och varifrån jag kom åt andra. 
Sen rundade jag Pic d’Araille och slog sedan läger ca 1 km innan Puerto de lo Palo. Här finns jag och en massa kor. Gick så långt bort från dem jag kunde, men dem var lika snart där som jag. Kossor är nyfikna. 
Ännu en dag med fantastiskt väder! Klarblå himmel  och inte så mycket som ett litet moln har prytt himlen. Vindstilla. Helt ljuvligt! 

Dag 11. 4/9
Solen hade ännu inte börjat att värma dalgången när jag började att gå i morse. Men lagom tills jag var framme vid Col de Pau (Puerto de lo Palo hade solen kommit fram bakom bergen och med sig hade den värme. Hela dagen har varit väldigt varm, större delen av den har det inte funnits någon skugga att tillgå. 
Från Col de Pau väntade några km med kamvandring. Vilken utsikt! Vid korset såg jag Frankrike åt ena hållet med nationalparken ”Parc National de Pyrénées” det första jag fick se av den var ett gäng hjortdjur som smidigt  hoppade mellan stenblocken och Spanien åt andra. 
Jag gick och log hela tiden längs kammen, det var så vackert! Där uppe mötte jag en fransk kvinna som också vandrar HRP men i motsatt riktning. Sen kom jag till vad som närmast kan beskrivas som ”hästarnas dal”. 
Vandrade på kom till Refuge d’Arlet, de sista höjdmetrarna dit trodde jag att jag inte skulle klara. Men så plötsligt var jag där. En vattenpaus gav ny styrka och de nästkommande 100 höjdmetrarna gick lättare. Jag kom upp till 2100 möh innan det började bära av utför helt ned till 1300 möh. 
Jag stannade längs vägen ner och lunchade, tänk vad lite mat kan göra! Runt mig hade jag en hästflock, en åsna samt några kor. Känns overkligt att sitta på 1800 möh, ha den mest fantastiska utsikt och omringas av dessa vackra djur! Föl som lekte och en åsna som satt 🙂
Gick vidare, mötte tre parkvaktare. De visad mig nästkommande dagars vandring på håll. 
Just innan jag var framme vid Espélunguére blev jag sjukt rädd. Vet inte sist jag var så rädd. Hör något som prasslar vid sidan av mig, kollar dit. Vad får jag se? Jo ett vildsvin med tre ungar! Nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte förstå hur jag kom upp på en så hög sten. Vildsvinet blev om möjligt ännu räddare och sprang sin väg, men vad hjälpte det. Jag stod på stenen i säkert 15 min och skakade. 
Vandrade sedan vidare till Sansanet, gick genom det mest fantastiska hallonsnåret, stannade och plockade lite 🙂
Lite efter det mötte jag på GR 653 som jag följde till Col du Somport.