7/8-15 Kälastajanpolku-Renö/Poroluoto, 51 km

7/8-15 Kälastajanpolku-Renö/Poroluoto, 51 km

Bonuspaddling: dag 6
Vinden har även idag varit sydvästlig och alltså rätt emot mig större delen av dagen. Jag paddlade ner till Siirosennokka där jag tänkte söka lä för vinden samt en liten ”genväg” mellan den ön och Kunnaton. På sjökortet såg det ut att kunna bli bra. I verkligheten mer eller mindre dömt att misslyckas visade det sig så snart jag kommit dit. Så snart jag nådde punkten när det börjar smalna av mellan dom två öarna så började det bli igenväxt av vass. Det blir nog bättre där det breddar på tänkte jag och drog mig genom vassen. Jag kom dit där det började bli bredare mellan dom två öarna. Men istället för att vassen glesnade började den blir allt mer tät. Snart var den så tät att jag fick kliva ur och dra kajaken framåt. Ett lerigt och hårt uppdrag, Men skam den som ger sig. (På gott och ont..) Så jag drog på. Vattnet var inte så djupt, oftast under knähöjd. Sista 500 meterna ner till öppet vatten igen blev däremot katastrofalt tunga. Där var det inte längre vass att dra kajaken genom. Det var myr.. Hade inte dragandet varit tungt i sig så blev det än tyngre av att ca 1 miljon broms ville kalasa på min kropp. 
När jag väl var framme vid vattnet var jag genomlerig och ganska trött. Jag gjorded därför det enda rätta, tog ett dopp! Det skulle ha gått snabbare att ha vänt och paddla runt hela förstod jag. Men omväxling förnöjer samtidigt 😉 Friheten kändes desto mer när jag kommit ut dessutom. 
Jag paddlade ner till ön  Ohtakari och under bron som leder ut till den och stannade vid Kalso. Detta är verkligen ett område med många sandstränder! Efter att ha ätit paddlade jag vidare och trodde att sista biten ner till Renö/Poroluoto skulle gå smidigt. Det gjorde det också, men också mycket tyngre mot vad jag tänkt och hoppats på. Vinden tilltog i styrka och under en timme hade jag en hel del jobbig sjö att kämpa mot. En sjö som ideligen valde att slå över mig. Eller lyfta upp kajaken upptill för att sen släppa ned den med en duns så att det skvätter värre än det värsta magplasket. Sista timmen ner till Renö blev en fröjd. Vinden mojnade och sjön lugnade sig. Jag fick se en vacker solnedgång och uppleva tystnaden igen. Eller så tyst det nu blir när det är lite vind. 
 På Renö visade det sig finnas en allmän övernattningsstuga och bastu. Det var fler som letat sig dit igår, på plats fanns ett större grabbgäng från Kokkolo. Det blev en kvälll med många skratt. Jag blev bjuden på mat och fick basta. Så härligt!!! Uppskattar Finland allt mer för varje dag jag är här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *