Cape Wrath Trail, Dag 8

Cape Wrath Trail
Dag: 8

Kinlochewe-Bendronaig

10 oktober 2017
Prognosen utlovade mycket regn för eftermiddagen så vi startade i ottan för att få några regnfria timmar.
Vi tog höjd och gick upp mot Carn Dhomnhuill Mhic á Ghobha och hade vacker utsikt därifrån. Vi gick sedan ner igen och hamnade i en hage med Highland ponies och Highland cattles. Vi passade på att gosa lite med hästarna medan vi undvek kossorna så mycket vi kunde. Kossornas horn är ENORMA på när håll. Men söta är dom, det ska dom ha!
I regel finns inga broar över vattendragen längs Cape Wrath Trail. Idag kom vi däremot fram till en. I Sverige skulle den mest troligt ha klassats som väldigt spartansk. Här kändes den mest väldigt lyxig. Den bestod helt enkelt utav två vajrar, men vad mer behöver man?
På väg upp till Bealach Bhearnais mötte vi ett gäng hjortjägare som tog ner sitt byte med hjälp av en Highland pony. Efter det ställdes vi inför en stor utmaning. Försöka ta oss upp på själva passet i ösregn och hård motvind. Vinden kändes ännu starkare IOM att vi hade våra ponchos på oss ovanpå regnkläder och ryggsäckar. Vi förvandlades till segel som snarare var på väg att flyga tillbaka till Kinlochewe än vidare framåt. Det enda vi kunde göra var att försöka ta av dessa ponchos för att sedan pressa oss genom vinden. Så jäkla skönt att till sist vara över passet! Vinden minskade, leden försvann och regnet tilltog. Dimman till trots är det inte så svårt att navigera här, men småjobbigt (jävligt jobbigt enligt Mathilda som även tillägger att hon aldrig mer kommer att besöka den myren) att pulsa genom blötmyr. Efter några kilometers pulsande kom vi genomblöta fram till en grusväg som vi sen kunde knata på fram till bothyn i Bendronaig.
Vi gjorde oss hemmastadda i ett av rummen. Eftersom det inte fanns någon dörr hängde vi tältet för rumsöppningen så att vi kunde få upp lite värme i det rummet. Vi var helt genomblöta in på bara skinnet. Skönt att få på torra kläder, äta varm lagad mat och krypa ner i sovsäcken!
Rulla till toppen