HRP dag 4-6

Dag 4. 28/8

Efter en god klassisk spanska frukost var jag mer än redo att sätta igång att vandra. Mark vandrade med mig första biten. Trevligt att ha någon att prata med. Han gick med mig till Harguibel, ca 900 möh, ca 700 höjdmeters stigning. Vega hade turen att få gå utan klövja den sträckan då Mark erbjöd sig att ta den åt henne. 
Precis innan jag kom fram till spanskfranska gränsen var jag säker på att jag hamnat i ”Nangijala” eller iaf i något paradis. Blå himmel, den mest fantastiska utsikt, spektakulär natur, en bäck som hästar drack ur och vart än jag såg hästar som betade grönt gräs. 
Upp till själva gränsen var det lätt att hitta vägen, som jag bara behövde följa GR 11, men därifrån och ner till Aldudes var det inte fullt så enkelt. Inga markeringar, många väger men nästan inga av dem fanns med på min karta så vart dem kunde tänkas leda hade jag ingen som helst aning om. Orienteringen tog mao en del tid som jag mest gick kompassgång. 
I Aldudes finns inte mycket, ett väldigt litet samhälle, men det fanns iaf en kombinerad bensinstation/mataffär. Så innan jag gick vidare passade jag på att proviantera lite. Jag vandrade upp till Haritzchild innan jag slog upp tältet för natten. Imorgon kommer jag mest troligt att ansluta till ”El Camino”-leden som jag vandrade i maj. 
Alla toppar börjar bli högre, de ”riktiga” Pyrenéerna närmar sig 🙂

Dag 5. 29/8
Uppe i ottan och började gå för att få så många svala vandringstimmar som möjligt. Just idag hade det dock inte spelat någon roll vilken tid jag startade som hela dagen varit behagligt sval att vandra i. 
För första gången denna tur passerade vi 1000 möh gränsen. 1429 möh blev dagens högsta punkt. 
Större delen av dagen har jag vandrat längs asfaltsvägar. Först till Roncesvalles-krysset, där vi också passerade i maj när vi var ute på vår pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. När jag då startade i St Jean Pied de Port till Roncesvalles var jag tvungen att gå den lägre passagen pga snöfall. Där och då tänkte jag att jag får komma tillbaka hit någon gång och gå den ”rätta” vägen. Det fick jag alltså chansen att göra idag 🙂 På toppen gick ett riktigt glädjerus genom min kropp. Om det var just det faktum att jag gjorde något jag innan önskat att få göra eller om det var den vackra utsikten som gjorde det ska jag låta vara osagt. Hela vägen ner kändes det som jag dansade.  Det var kul att möta på så  många pilgrimer. Vega gjorde precis som tidigare succé och blev genast populär. 
Att hitta drickbart vatten är inte så enkelt. Ibland är det tätt mellan vattenfontäner men oftast inte. Vattnet i vattendragen är inte så att jag ens vågar att smaka på det pga alla betande djur. Hästar, kor och får är precis överallt där det kan tänkas växa lite gräs, högt som lågt, brant som platt. När jag var vid Col d’Arnosteguy frågade jag därför en stor vandringsgrupp var nästa vattenställe låg. Azpegi visade det sig vara, men det låg inte längs min färdväg och för att jag skulle slippa gå en omväg gav dem mig alla deras oöppnade vattenflaskor. Vart än jag går har jag turen att möta på snälla och hjälpsamma människor. Det är en av dem sakerna jag tycker så mycket om när jag är på tur. 
I natt har jag slagit upp tältet på en fåraherdes tomt. Kort därefter fick jag besök av två grisar i tältet.

Dag 6. 30/8
Idag har det varit väldigt svårorienterat så mycket tid har jag varit tvunge att lägga på att hitta. Allt började med att jag först inte hittade den branta lilla stigen ner till Harpéko Erréka (älv). Sen gick det bra fram tills det var dags att vika av och klättra upp mot Errozate, fann till en början inte den stigen.
Medan jag vandrade uppför och titta på andra sidan dalen såg jag fåraherdens hus och jag kunde inte tänka på annat än ”lilla huset på prärien”.
Hela vägen upp hade jag stora rovfåglar svävande ovanför mig, verkligen mäktigt! 
Efter en hel del ansträngning kom jag upp till Col d’Errozate (1079 möh), därifrån var det sedan lätt att hitta i några kilometer. Först längs väg, sedan genom en ravin och tillsist längs väg igen fram till Nekez Eguina. Därifrån var det helt oledat, alltså där fanns varken markeringar eller någon upptrampad stig (om man bortser från alla djurstigar). Först gick jag upp för ”Crête d’Urkulu”. Sen gick det ytterligare en del upp till Okabe (1456 möh) innan jag tillsist anslöt till GR 10. Så sistan sträckan till Iraty var det lätt att hitta. 
Tyvärr har Vega gjort sig illa idag. Hon har trampat snett och är öm samt lite varm och svullen i ett framben. Så nu behöver hon vila. Mark som jag träffade i Elizondo kommer hit till Iraty imorgon och hämtar henne så får hon vila upp sig hos honom tills att hon mår bra igen. Min älskade underbara Vega. Stackars liten. Ska dock tillägga att det inte är någon större skada! Men vila behöver hon.
Det är som sagt var tidigare som att vandra i ett sagolandskap här. Alla bergen, färgerna, de betande djuren osv. Otroligt vackert! 
Vega är så duktig, hon springer inte efter några djur. Inte ens när får springer framför henne sätter hon efter 🙂 (inte innan hon gjorde sig illa heller).

4 reaktion på “HRP dag 4-6

  1. Hej Lina!

    Spännande att få följa er vandring! Hoppas Vega snart blir bra i sitt ben!
    Jättetack för,alla virkbeskrivningarr! Nu har jag att göra i höstmörkret.
    Hur gick det med jackan du lämnade in i Åre

    Kram Eva

    • Hej!
      Vega mår mycket bättre redan idag, men det får ändå bli vila för henne några dagar.
      Ser fram emot att se bilder på det skapat sen! 🙂
      Det gick inget vidare, den är fortfarande där och enligt dem är det inget fel på den..
      Ha det gott!
      Kram

    • Trevlig läsning. Här hemma är det idag höst. Regn o löven håller på att täcka marken. Ha det gott:-) Kram // Kersti

  2. Även om min säng är väldigt skön, så kan jag tänka mig att byta mot Din plats i tältet, när jag läser Din beskrivning av naturen o alla vildhästar!
    Hoppas Vega bättrar på sig snabbt av vilan <3 Kram från Piabouvier 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *