HRP dag 43-48

Dag 43. 6/10

Klart kallaste natten! Vaknade flera gånger pga att jag frös och när jag kollade ut en av gångerna föll ett lätt snöfall. Dimman låg tät när vi startade gå upp mot Canigou, 2784 möh. 484 höjdmeter hade vi kvar till toppen. Endast de sista 100 av dem branta och rätt så svåra. Vega imponerade alla som var där. Att denna topp var populär hade jag läst. Men att den skulle vara fullt så populär som det visade sig att den var, var jag inte beredd på. Redan 9.30 när jag nådde den var där redan många på plats. Människor bokstavligen vallfärdade till den. Hela tiden fylldes det på med nya vandrare i alla åldrar. (Den vanligaste stigen upp till den går från motsatt håll som jag kom från). 
Hursomhelst, på vägen upp var jag tvungen att hjälpa Vega förbi några av kruxen genom att lyfta henne. 
Ingen utsikt från toppen, förutom under några sekunder då dimman tillfälligt lättade just som vi var på väg ned. Då fick vi se havet klart och tydligt! Inte heller såg det ut som om det var särskilt långt borta. 
Vägen ner till Refuge des Cortales (som alltså är den vanligaste vägen att gå upp) var enkel. Vega är rolig. Hon tar mer än gärna emot komplimanger och beröm från människor vi möter, men som den bouvier hon är låter hon ingen av dem ge henne minsta lilla klapp. 
Väl nere vid refuget var det som att gå från vinter, det var lite snö på toppen, korset som står där var täckt med is och vindarna isande kalla, till en varm sommardag. Jag gick in åt en crêpe och drack en kopp varm choklad samt diskuterade vägval med en av dem som jobbade där innan jag gick vidare. 
Därifrån är vandringen jättevacker, den går längs en helt underbar stig. Och den blir bara bättre och bättre. Det var vackert med magisk utsikt helt ner till Col de la Cirère. På vägen ner vid l’Estanyol, 1479 möh mötte jag en ryss, Andrej. Vi gick 6 km tillsammans därifrån till lite efter Batère. Han går också HRP, men med lite annan fart och förutsättningar än jag. Mao är han betydligt snabbare. Han har hållet på 10 dagar mindre än jag. Det var tur att jag mötte honom för jag var verkligen trött just där och då. Sådana gånger underlättar det att ha sällskap. Andrej kör på att vandra så lätt som möjligt. Han har därför gjort och eller modifierat sin utrustning själv. Bla har han sytt sitt tält och sin sovsäck själv. 

Dag 44. 7/10 
Jag och Andrej gick tillsammans ner till Arles-Sur-Tech, 282 möh. En vacker vandring som mestadels gick genom skog. Över 1300 höjdmeter att gå ner. Värmen som sen slog emot oss är vi kom dit ner hade jag inte väntat mig efter att ha vandrat i snöfall igår. 24 grader i skuggan och palmer (!).
Det var förresten en himla tur att jag mötte Andrej igår, annars hade jag gått äta min müsli torr till frukost. Min gas tog slut igår.. Chokladen som var rationerad till idag åt jag upp igår. Så exakt all mat och gas är nu slut. Att Andrej går så snabbt gör att jag går snabbare mot vad jag vanligtvis gör. Det är tiden jag är ute som gör mig hungrig inte kilometrarna, så jag hade nog börjat gå på tomgång innan jag var framme i Arles annars.
När jag sen kom dit ner var det som om jag kommit till himmelriket när jag kom in i mataffären! Första jag köpte var choklad och bananer. Då det var just det jag längtat som mest efter. Gas till storköket kunde jag däremot inte finna, så jag fick fortsätta till Amèlie-les-bains-Palalda. 
Havet har jag sett flera gånger under dagen! I Amélie stannade jag på ett hotell där personalen fullkomligt älskar hundar. Så att hunden skulle sitta med i restaurangen var en självklarhet 🙂 

Dag 45. 8/10
Svåraste ställena att hitta på och från är städer och samhällen. Så även här. Så när jag skulle börja gå visste jag inte vart stigen jag skulle  kunde tänkas börja ifrån. Fördelen med samhällen är att det finns människor att fråga. Jag gick till turistinformationen för att få hjälp. De förklarade vägen dit för mig samt visade mig på en karta över ortens vandringsleder. 
Jag hittade starten, men en del av infon jag fick visade sig inte stämma helt…. De sa, och det stod i den lilla broschyren jag fick med mig, att jag bara skulle följa de gula markeringarna. Vilket jag gjorde. Men dem ledde mig tyvärr inte dit jag tänkt. Näst efter städer/samhällen är det svårast att hitta i skog. Jag skulle uppåt, hela tiden uppåt. Jag gick uppåt, dock sneddade stigen jag följde västerut. Något jag inte tänkte på medan jag gick. 
Så här slutade det hela för att göra en lång historia kort som man säger. 10 km längre och 600 höjdmeter extra att gå.. Det efter att ha frågat en familj hur jag skulle komma på rätt bana igen. Dem förklarade bra. Så jag följde stigar och vägar som inte finns med på min karta tills jag till sist kom ut till en markerad väg. Följde den upp till Coll del Ric, 961 möh, där den gick ihop med leden som jag tänkt ta från början. 
Lite efter det blev jag minst sagt skiträdd. Jag gick rakt in i 7 st bökande vildsvin! Jag skrek rätt ut på ett sådant sätt som de aldrig verkar ha sett eller hört tidigare. För aldrig har jag sett en gris springa så snabbt som dessa gjorde. Mitt skrik chockade inte bara dessa grisar, det chockade även Vega som efter det gick som ett ljus bakom mig. Efter det jag jag och ropade lite nu och då för att inte gå in i fler svin. Jag har gått genom skog hela dagen, skönt då solen värmt väldigt mycket. Solen är som bäst i skuggan när man vandrar. När jag var uppe vid Roc de Frausa, 1450 möh, som jag valde att inte gå upp till då det börjat att skymma, (Dagens vilsegång tog låååång tid, att irra omkring är allt annat än tidseffekt) tog jag och följde GR10 ca 2 km till Coll dels Pous, 1239 möh istället. Längs den sträckan fanns varningar för vildsvin på flera ställen, för att ta mig därifrån så snabbt som möjligt joggade jag istället för att gå den. 
Jag fortsatte ner till Les Salines, 1084 möh där Jaf bu sitter i tältet. För att denna dag skulle bli ytterligare lite bättre tippade dessutom soppkastrullen i tältet… Men humöret tappade jag aldrig 😉

Dag 46. 9/10
Följde stigar och grusvägar till Las Illas. Där var Mark (som tog hand om Vega tidigare). Han hade varit ute och vandrat längs GR11 och sen gått upp dit för att möta upp mig så att vi kunde gå tillsammans därifrån. 
Vandringen från Las Illas är inte direkt någon wow-upplevelse. Mest asfalts- och grusvägar. Gick till le Perthus. Som är gränsstad. En lång shoppinggata, outlets, tobak och alkohol samt restauranger är det man finner där. Inte helt vad jag gillar mao. Kontrast, från naturens lugn till stadsbuller. Därifrån fortsatte vi längs GR10, som måste ha dragits om då den inte alls gick så som det visades på kartan. Men bättre! Slapp gå längs grusväg. Istället följde den små stigar och till sist grusväg. Har följt fransk spanska gränsen nästan hela dagen.

Dag 47. 10/10
Började att gå mot Gite D’etape vid Col de l’Ouillat. Efter gårdagens vandring var förväntningarna om vad som komma skulle inte särskilt höga. Men stigen var överraskande bra! Där stannade för en fika. Chokladkaka, varm choklad och sen en äppelpaj (tarte tatin) på det. Får nog inte fortsätta på det viset när jag kommer hem 😉 
Därifrån gick vi upp till Roc des 3 termes, utsikten var fantastisk därifrån! Vilket panorama! Såg bla Pic de Canigou som jag och Vega var uppe på häromdagen.
Har gått genom skog i stort sett hela dagen, följt ryggen som skiljer Frankrike och Spanien åt en stor del av dagen. Känns verkligen konstigt att se havet närma sig. Jag är kluven inför det. Vet inte vad jag ska känna och tycka om det. 
Vädret har varit bra, men det känns att hösten är här. Under eftermiddagen kom mörka moln in och nu ikväll regnar det. Hoppas på bra väder imorgon. Turens sista dag.

Dag 48. 11/10
Vaknade till en grå dag. Lika grå som min sinnesstämning. Det känns som vanligt trist och jobbigt när man närmar sig slutet på en längre tur. 
Började gå mot Pic de Sailfort, 981 möh. En dag med vackert väder kan jag tänka mig att utsikten därifrån är fantastisk. Idag när dimman låg tät, med regnet piskande i ansiktet, kan jag inte säga mycket om den. 
Vinden har varit hård idag. Ibland var byarna så starka att dem blåste mig åt sidan.
Efter lunch blev det däremot en ändring i vädret! Från grått och regn till blått och behaglig värme! Till en början letade sig solen bara fram ur molnen korta stunder för att sedan visa sig längre och längre perioder för att till sist vara framme hela tiden.
Från Pic de Sailfort gick det sen i stort sett bara nedför till Banyuls-sur-Mer. Slutet på HRP. Slutet på denna vandring. 
Ett rätt så konstigt slut på denna fantastiska tur längs och över Pyrenéerna. En trist stad. (Första intrycket). 
Först gick vi till det lilla konstverket som indikerar början/slutet av GR10. Eter det gick vi raka vägen ner till Medelhavet. Vi började turen med att doppa våra fötter i Atlanten. Nu slutade vi den genom att slänga oss i och bada i Medelhavet.
I Banyuls kom en överraskning. Imorgon börjar deras skördefest. En tre dagar lång vinfestival. Det måste väl ändå räknas som ett bra sätt att fira på? 
Så, 1 bergskedja, 2 hav, 3 länder, 48 dagar, 100 mil, 47000 höjdmeter. Turen är slut.

3 reaktion på “HRP dag 43-48

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *