Karpaterna, Dag 58

Karpaterna
Dag 58: Naskalat-Hosszvontato

30 augusti 2017

Det kommer ta lång tid för mig att smälta alla intryck från gårdagskvällen och morgonen. En helt annan värld.. Vet inte om jag kan skriva om mina upplevelser där här. 9.30 kom vi iaf iväg för att gå efter att Andrea gjort alla sina morgonsysslor som att handmjölka alla korna själv och förbereda mat, hugga ved till spisen och fixa med saker jag aldrig förstod vad det var. Pojken fick gå iväg med en stor yxa i handen. Skaftet var halva hans egna längd. Han är borta länge. Kommer sen tillbaka ridandes barbacka i full galopp. Två hästar, ett sto och ett föl, kommer efter. Han håller yxan i ena handen och tyglarna i den andra.

Efter att hela gårdens djur fått mat säger Andrea att nu går vi. Männen ställde sig utanför staketet och sa till alla hundarna därute. Jag var förvånad över att dom lyssnade. Vi kunde relativt tryggt gå vidare. Andrea går med Vega i koppel och jag med Tolstoj, plus Bounty på axlarna. När vi kommit ett stycke från gården försvann den hotfulla stämningen. Tre av dom stora bestarna följde dock efter, men nyfiket istället för ilsket. Plus en lite mindre tik. En tik som jag fått se bli slagen under utfodringen av djuren på morgonen. Hundarna och grisarna fick nån form av mat utspädd med mycket vatten från ett oljefat. Männen fick med en stor hink som dom öste i ett stort kar varifrån alla hundar åt tillsammans. Inte denna lilla tjej dock då hon var för låg i rang för att få äta. När hon försökte ställa sig och äta med grisarna istället slog en av männen henne med en käpp över ryggen. Hon började gå allt närmre mig och mina hundar. När Andrea sen skulle vända för att gå tillbaka vägrade tiken helt enkelt att följa med. Jag försökte få henne att vända. Trodde att jag lyckats, men efter några hundra meter var hon ifatt oss igen. Jag tänkte att hon går väl tillbaka. Det gjorde hon inte. Precis hela dagen gick hon med oss..

Jag har gråtit mycket idag. Gråtit över allt jag fått se. Hade inte räknat med att det tuffaste med denna vandring skulle vara det emotionella..

Jag kallar tiken för Andrea, eller Leia egentligen. Vi har haft flera hundmöten idag också. Att hålla koll på och försvara 4 hundar är ingen barnlek. Men det har fungerat. Bounty på axlarna, Vega och Leia lösa, men nära mig, och Tolstoj kopplad.

Terrängen ska jag kanske skriva något om med. Vackert kullig sammanfattar jag den. Måste sova nu, alla intryck har gjort mig trött. Måste finnas en lösning.

Så fort jag slog upp tältet la sig Tolstoj i absiden förresten. Han verkar trivas där.

Rulla till toppen