Långfärdspaddlarnas blåvita band, dag 14

Långfärdspaddlarnas blåvita band, dag 14

Kaskö-Pooskeri ylempi, 73 km

Det regnade precis hela natten. Det kändes därför lite extra skönt att sova inomhus. Eller att sova i tält när det regnar är inga konstigheter. Men att packa ihop blöta prylar är mindre roligt. Nu hade jag allt torrt och jag hade turen att jag hann packa kajaken medan det var uppehåll från regnandet. Jag hann precis lägga i sista prylen och stänga packluckan innan regnet började att falla igen. Skyndade mig ut med kajaken och hoppade i för att inte sitsen skulle hinna bli blöt. Väl i kajaken gör det inget att det regnar.

Landskapet har ändrats mycket. Utefter dagen blev det allt mindre av alla stenar och fler och fler klippor. Det är häftigt att se hur landskapet ändras på tom korta distanser.

Utanför Björnön mötte jag ett gäng nyfikna får på en ö. Dom var fina att titta på där dom stack upp mellan stenarna på den lilla ön. Såna möten ger mig extra energi.

Vägen ner till Långgrund och Fårskäret blev rätt så blåsig med vinden rätt från sidan. Västlig vind. Det var därför skönt att få lä från först Långgrund och hela vägen ner till Stånggrund. Sen hade jag sådan tur att vinden mojnade. Den blev förvisso mer sydlig. Men inte mer än att det fortfarande gick bra att paddla i den.

Det är så gulligt med alla fågelungar som är på simskola, sitter på stenar och skär nu. Var än man kollar så kan man se små ulliga gulliga filurer. En annan superhärlig djurobservation idag var en utter som satt på en sten och åt. Tyvärr hann jag inte få fram kameran i tid och få någon bra bild på den. Bara en enda. Och den blev suddig.

På eftermiddagen började dimma att dra in. Först en lätt dimma. Men den blev allt tjockare så stundtals var det lite trixigt med orienteringen.

För att hålla motivationen uppe så lyssnade jag på musik. Det är härligt. Kombinationen paddla, lyssna på musik och skråla med. Tiden går så jäkla fort då.

Jag hade inte direkt något annat val än att paddla längre mot vad jag tänkt idag. Att hitta tältplats är ofta svårt. För platser där landskapet tillåter det står det i regel stugor på. Så det kändes extra bra när jag kom fram genom dimman till Pooskeri ylempi och såg att här gick det tälta! Dimman började att lätta när jag kom fram också. Så många bra saker på samma gång!