Vita bandet dag 1
Treriksröset-400 m innan korsningen för vinterlederna från själva röset och från Golddaluokta, 4 km.
Vi klev aldrig upp i natt och matade kaminen med ved. Resultatet, 3 plusgrader i stugan. Men det gjorde inte så mycket som det som stod framför oss var att laga frukost, förbereda lunchpaket och packa oss ut från stugan. Utomhus var det rätt så kallt, men inte fullt så kallt som dagen jag och hundarna skidade ut till röset.
Mette kom igår. Så jäkla trevligt! Så idag efter att vi packat samman våra pulkor skidade vi iväg tillsammans mot själva röset vid Treriksröset för att klappa lite på det, vilket är den officiella gesten att göra vid start/mål av vita bandet.
Därefter väntade uppförsbackar. Tunga tunga uppförsbackar. Vissa av dom så pass branta att vare sig jag eller Mette kunde ta oss upp med skidorna på. Det trots att vi hade långa stighudar på. Peak imponerade med sin styrka. Men inte ens han klarade alla backar ensam. Muskler som inte blivit använda sen 2015 då jag skidade vita bandet sist började göra sig påminda. Fyttiracken så tungt det bitvis var. Ibland räckte det inte att bara ta av skidorna och gå. Dela pga snön inte hela tiden bar och dels på grund av motståndet fick man istället lägga i fyrhjulsdriften och krypa fram.
Efter nån liten kilometer började Mette få stora problem. Stighudarna började lossna från hennes skidor. Problemet uppstod mest troligt pga att det var så kallt att dess lim frös ihop. Hon testade med ett annat på hudar, men samma sak hände då. Utan stighudar går det inte att fortsätta så Mette bestämde sig för att vända, men sa åt mig att fortsätt. Jag fortsatte vidare uppför. Vissa bitar flöt det på rätt så bra, andra var det som att sitta fast. Men det är konstigt det där. Även om man upplever att man inte tar sig någonstans så kommer man ändå en bit med ett gäng myrsteg.
Efter ytterligare ett stycke där jag skidat över marängliknade terräng drabbades jag av samma problem som Mette, men enbart Nörmed min ena skida. Inser snabbt att jag inte skulle få till det och utan dom långa hudarna skulle jag inte ta mig fram. I tillägg till den kalla temperaturen började det också att blåsa. Jag bestämde mig därför för att slå läger. Inte ens halvvägs till Pältsastugan. När tältet var på plats och jag och hundarna installerat oss i det kändes det som helt rätt beslut. Vi fortsätter mot Pältsa imorgon istället. Sitter med stighudarna som lossnat under jackan för att tina upp den så ska det förhoppningsvis fungera bra då.
Innan vinden kom och gjorde oss sällskap hann jag, som så mången gång förr förundras och fascineras över tystnaden som enbart kan uppstå i ett vinterlandskap.
Hej! Vilken fin och mysig ljusslinga. Jag vet att du skrivit var den kommer ifrån men kan inte hitta det. Kommer du ihåg var du köp den?