Vita bandet dag 10

Vita bandet dag 10

Láimoluokta-Abisko, 50 km

Första dagen med mobiltäckning på riktigt igår. Att få prata med vänner och familj i telefonen gav jättemycket ny och välbehövlig energi. Så imorse när jag packade samman tältet var jag supertaggad. Såg fram emot att ta mig an träsket. Pluggade i min favoritmusik i öronen och skidade på. Jag och Vega tog den stora pulkan tillsammans och Peak den lilla. Jag och Vega är verkligen sammansvetsade och det går som en dans när vi drar pulkan tillsammans. Peak var supertaggad på sjön och visste inte vad han skulle göra av sin glädje så han tjöt av lycka att det gick så pass lätt att dra även om det var en del snö på sjön till att börja med. Hela Láimoluokta låg det ca 15 cm snö på och efter det möttes jag av lycka. Total lycka! Hård packad snö så skidor och pulka gled lätt. Jag ändrade då om så att Peak fick dra den stora pulkan själv och Vega den lilla. Jag log så mycket att jag nästan gick ont i kinderna för att det var så härligt. Bra musik i öronen och hundar som drog sina pulkor med lätthet.

Vi fick 10 magiska kilometer. Sen blev det allt mer besvärligt. Sjön blev allt mer kalblåst och vi fick börja sicksacka mellan snöfläckarna. Det började att blåsa och jag kunde se den lilla snön som var kvar försvinna framför fötterna på mig. Dryga sista milen till Abisko förvandlades till ett helvete. Ett rent helvete. Nu fanns inga snöfläckar bara blankis. Hundarna fick det allt svårare att ta sig framåt och även jag. Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Vi måste bli räddade därifrån. Försökte ringa till företag som ev skulle kunna ha en fyrhjuling med kedjor, men inget napp nånstans. Vi kämpade på och fick gå sista timmarna i mörker. Jag var så jäkla lättad och lycklig när jag kom fram till Abisko. Hundarna var glada dom med när vi checkade in på turiststationen. Jag träffade Mette och Mette! Så trevligt även om jag måste ha framstått som kort och reserverad pga att jag var så trött både i kropp och huvud. Pappa ringde och bjöd mig på trerätters i stationens restaurang. Gott, väldigt gott, men efter en så lång skidtur var det svårt att bli helt mätt av den då portionerna var rätt så små. Så underbart att få krypa ner i en säng sen!

Jag är oerhört tacksam för all hjälp från Jennie Wikstrand. Tack, tack, tack snälla du!