Vita bandet dag 14

Vita bandet dag 14
Alesjaure-Sälka, 25 km
Gårdags kvällen blev magisk. Norrsken som spelade över himlen. Tänk så lyckligt lottad jag är som får uppleva allt detta. All denna vackerhet. Det tillsammans med Vega, Bounty och Peak.
Morgonen var molnig och som gav ett ljus som gjorde det omöjligt att se konturer i snön. Himlen hade en vacker färg i mörka lila toner när man tittade åt norr. Jag och Vega drog den stora pulkan tillsammans och Peak den lilla. Jag kan inte låta bli att bli imponerad över dom båda två. Tänk att jag tänkt att Vega inte skulle behöva dra pga hennes ålder. Men hon drar som en riktigt gudinna och verkar bli yngre i kroppen för varje dag. Peak är jag också oerhört imponerad över. Jag kan inte förstå att han kan vara så lyhörd. Han kan egentligen inga kommandon, men vet sitt namn. Därför är det inga problem att ha honom lös med pulkan ens när det är renar i närheten då han kommer så snart man kallar på honom. Han är en helt underbar jycke!
Snön är som en stor gräddbakelse, om man tänker bort fluffet hos grädde tänker cement istället. Med andra ord jäkligt knölig och stenhård. Pulkan dunsar och slår över vågorna. Men vackert är det! Leden gick däremot inte att följa så vi startade med att gå längs jokken och sen öster om leden istället för att sista kilometern upp till toppen av backen vid Bossosváráš. Just innan toppen blev vi omåkta av tre skotrar varav två hade hundar bakom föraren på dynan. Häftigt hur dom kan balansera och sitta kvar.
Vägen ner sen blev lite besvärlig för mig och Vega då det gick lite ner och sen lite upp. Som vi drar pulkan tillsammans och jag sitter fast framför henne med två koppel. Så nedför slackar dom och trasslar in sig i hennes ben, men uppför behöver min hjälp. Så det var det att koppla och koppla loss hela vägen fram till renvaktarstugan egentligen. Vägen upp mot Tjäktjastugan behövde vi däremot inte fundera över hur vi skulle göra. Där var det bara att plocka av skidorna och gå och dra pulkan tillsammans. Ett steg i taget och rätt var det var var vi uppe. Jag upplever mig starkare mot när jag startade för ett par veckor sedan, det trots förkylning som gör det svårt att andas.
Vi skidade aldrig till själva Tjäktjastugan, istället höll vi höjd och skidade på rätt fram. Uppe på platån stannade vi i vinden för lite fika innan vi tog skidade sista biten upp till Tjäktjapasset. Därifrån fick Vega och Peak dra varsin pulka. Vi hade sån jäkla tur att snön var mjukare på andra sidan passet, annars hade det varit svårt att ta sig ner. Så jäkla underbart att glida ner och några telissvängar fick jag till. Sen var det platt och fint hela vägen till Sälka.
I Sälka var vi inte ensamma. Fem stycken från fjällräddningen i området var här. Vi hade därför sån jäkla tur att vi fick basta och sen hängde vi med dom resten av kvällen. Verkligen jättetrevligt. En liten parentes, eller en rätt så stor egentligen var att dom alla visste vem jag var pga det tänkta räddningsuppdraget innan jag kom ner till Torneträsk.. Vad kan jag säga? Världen är liten, nu fick jag träffa dom alla iaf, på ett ett helt annat sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *