Vita bandet dag 2

Vita bandet dag 2
400 m innan korsningen för vinterlederna från själva röset och från Golddaluokta-Ruovddášvággejávri, 6 km.
Igår kväll när jag skulle till att somna tänkte jag att jag lika gärna kunde skippa att ställa väckarklockan. Jag tänkte att jag vaknar nog i bra tid iaf. Gissa om jag blev förvånad när jag stack huvudet utanför sovsäcken och såg att det var helt ljust! Så här i början när man är på tur tar allt lite längre tid mot när man varit ute ett tag och fått rutin på allting.
Bland det första jag upptäckte efter att jag insett att det var ljust är att jag fått tre ganska fula köldskador på fingertoppar. Där höger ringfinger är värst drabbat med en ganska stor köldblåsa. Har även fått en köldblåsa på vänster långfinger. Så nu måste jag vara extra försiktig med dom så att det inte blir värre.
Att sova med stighuden som lossnade igår innanför kläderna hjälpte och i morse fastnade den igen vilket var tur annars hade det varit jäkligt svårt att komma vidare. För tungt var det att gå iaf. Jag och Peak har fått spåra större delen av vägen idag. Att spåra är alltid tungt. Men uppför är det så jäkla jobbigt. Men jag är riktigt stolt och imponerad över Peak som fixat dom flesta av backarna själv. Enbart vid några tillfällen har jag varit tvungen att gå tillbaka för att hjälpa honom.
Vi fick en rätt så blåsig start på dagen därför var jag tvungen att klä på Vega hennes regnoverall så att det inte ska fastna så mycket snö i pälsen och ett värmetäcke utanpå det. Bounty bäddade jag ner ordentligt i pulkan. Först la jag henne tillrätta i hennes sovsäck och sen lindade jag renskinnet runt paketet. Hon ser ut att ha haft det rätt så bra!
När vi tagit oss upp för den första backen blev vi rikligt belönade med att få se solen! Riktigt vackert och energigivande. Men när jag skulle ta kort på den märkte jag att jag råkat starta min kamera i fickan och dött. Så jag fick föreviga ögonblicket med min mobil istället.
Enbart tre kilometer kvar till Pältsastugan slog jag läger. För mig känns det viktigt att turen är lustfylld för hundarna om inte hela tiden så åtminstone majoriteten av den. Peak började se trött ut och det förstår jag efter alla backar och spårande idag. Stighuden som lossnade för mig igår lossnade idag med vid den förra uppförsbacken. Visst att man kan saxa uppför backar, men det är så mycket jobbigare. Det är bara ca 60 höjdmeter kvar tills det går utför resten av vägen till Pältsastugan. Men dom får vänta tills imorn. Hundarna såg väldigt nöjda ut när dom fick krypa in i tältet och kura ihop sig på sina fällar.
Under eftermiddagen avtog vinden helt. Skönt! Så nu sitter vi i tältet och inte ett ljud hörs mer än från en hund som snarkar lite lätt.
Jag tror att om vi ska ta oss hela vägen fram till Grövelsjön är det så här vi måste göra. Skita helt i distansen och enbart gå på känsla. Vi har både tid och mat så den biten behöver jag inte fundera över!
Rulla till toppen