Vita bandet dag 39

Vita bandet dag 39

Åtnik stugan-Stekenjokk, 36 km

Det är i uppförsbackarna man märker hur dagsformen är! Det vackra, men kalla (-22 grader i morse) vädret till trots så kändes min kropp seg i morse. Vägen fram till stigningen längs med Båvloenjohke gick därför lite tungt. På kartan ser det mer eller mindre platt ut. I verkligheten kändes det som att backe upp och backe ner avlöste varandra. En pigg dag hade jag nog inte tänkte så mycket på dessa småkullar. Men jag måste säga att jag gillar det. Att kroppen känns på olika sätt varje dag. Även om jag gillar dagarna då jag känner mig extra starkt lite mer. Men utan dagar som denna så får man inte heller dom andra!

Precis som igår, är det skoterförbud på leden från Åtnikstugan till Remdalen. Skönt att det är hårt i snöns ”grundlager” så att man inte brakar ner helt till marken. Nu behövde vi bara spåra i 1,5 dm fluffsnö. Jag och Vega med en pulka och Peak med en. Tyvärr kunde vi inte ta hjälp av varandras spår då Peak vägrar att gå efter, men ville inte heller gå först. Alltså gick vi bredvid varandra. Fungerade bra förutom när vi kom in i björkskogen och det bitvis blev lite trångt…

Min favoritbok (och även som serie) som barn var Narnia. Jag älskar fortfarande Narniaböckerna och ångrar lite att jag inte har med dom som ljudbok. När jag befinner mig i fjällbjörkskog tänker jag alltid på sekvenser från Narnia.

Bitvis genom fjällbjörkskogen gick det ganska brant uppför och här låg det även mer lössnö. Men det gick ändå smidigare att ta sig upp för denna backen mot gårdagens stigning. Efter skogsgränsen gick det lättare igen och sista biten av stigningen gick riktigt smidigt. När jag nådde högsta punkten bytte jag pulkor mellan hundarna och kunde åka utan själv. På vägen ner hände det som jag väntat på. Det som det inte har varit frågan om om det händer utan när. Peak gensköt min skidor nerför en av dom brantare partierna. Och jag kraschade. Men det gick bra. Två nya blåmärken lades till samlingen på höfter/lår.

Utförsåkningen ner till Remdalen genom skogen var helt underbar! Känslan att åka ner i härlig pudersnö är ju bara magisk!

Genom själva Remdalen får man köra skoter och här fanns hårda spår att skida på. Skällanden blir enorm mot att spåra själv! Men innan man kommer till spåren måste man upp för en ”ravinkant”. Lodrätt kändes det som. Jag och peak drog upp den ena pulkan tillsammans och sen jag och Vega den andra. Belöningen med skoterspår gjorde det mer än värt det!

Vi fick en härlig åkning genom Remdalen och hade en underbart härlig lunch i solen. Man kan inte annat än att ÄLSKA vårvintern!

Vi skidade ner till Stekenjokkvägen och följde leden som går parallellt med den söderut. Bitvis skidade vi på själva vägen (som inte är plogad vintertid).

Det är så vackert här! Och helt vindstilla. Men en temperatur som färgar håret vitt och kinderna röda. Så underbart! Så med ett stort leende på läpparna kunde jag säga hejdå till Västerbotten och hej till mitt älskade Jämtland!

Vi tältade upp på platån i total tystnad. På kvällen stod jag ute och kollade på miljoner stjärnor och ett norrsken som dansade över himlen. Så obeskrivligt vackert!