Vita bandet dag 5
Mellan Šalbmi och Šalmi-Stor-Rostahytta, 11 km
Att hålla saker torra i den här kylan är allt annat än lätt. Värst drabbad skulle jag säga att sovsäcken är. Kondensen från våra kroppar fryser till is så snart den nuddar tältduken. Resultatet ett lager frost på alla sidor av tältduken, både inre och yttre. Var gång som någon av oss nuddar vid tältduken eller som jag öppnar tältet så faller denna frost som snö över oss. Värmen från min kropp smälter sen denna frost och sovsäcken blir blöt.
Det går allt effektivare att packa samman tältlägret. Var sak har fått sin plats i pulkorna och metoder för uppslagning/fällning av tältet har arbetats fram. Som tidigare mornar har det varit lite vind när jag packat ihop allt, vilket är vanligt när solen går upp och ner. Bounty visar sig inte ute mer än absolut nödvändigt och så snart hon uträttat sina behov hoppar hon upp i pulkan och vill bli nedbäddad.
Starten på dagen blev tung rent skidmössigt. Snön bar inte och orienteringen var inte helt lätt. Vitt åt alla håll och svårt att hitta punkter att orientera mot. Första fyra kilometerna gick så trögt att jag hann tänka att vi kommer aldrig att nå Stor-Rostahytta idag. Men så vände det! Konturer blev åter tydliga och landskapet mer vindpinat. Nu bar snön både för mig, hundarna och pulkorna! Lycka!
För att hålla koll på navigeringen (och för att det är en (o)vana räknar jag varje steg med högerfoten tills jag når hundra. Då börjar jag om. I början när det var som tyngst kunde jag som max gå 25 steg innan jag var tvungen att hämta andan. När föret sen blev bra tappade jag räkningen på hur många gånger vi nådde till hundra.
Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin tidigare upplevt lika mycket stighudsproblem som denna gång. Även idag släppte dom långa från skidorna… irriterande om något. Men som terrängen var så mycket plattare idag var det inga problem att byta till dom korta och köra med dom.
Precis som igår har Vega och Peak turats om att dra den lilla pulkan själv och den stora tillsammans med mig. Fungerar jättebra så länge det inte är för lättglidet gör Peak. Då kommer han ikapp mig och trasslar in sig i linorna som jag drar med. Jag och Vega håller lite mer jämna steg. Kan nog bero på att ingen av oss stressar i onödan.. sista 6 kilometerna skidade vi på och längs Rostaelva och här upplevde vi hur det ska vara att vara på tur! Äntligen gick det lite lättare och vi kom till och med fram till stugan ett bra tag innan jag räknat med. Jag var så jäkla lycklig när jag kom fram, hundarna med som det såg ut. Jag började med att göra upp en brasa, ville få upp värmen så fort som möjligt. Sen har dom små göromålen avlöst varandra. Jag har haft tassvård av Vegas och Peaks tassar, smort in dom med fett samt friserat Vegas. Jag har gått igenom all mat och kommit fram till att vi har tillräckligt för att nå Abisko även om det skulle fortsätta att gå så trögt som det hittills gjort, jag har försökt fixa sånt som strular (läs i första hand stighudar…), huggit ved, lagat tikka masala som jag serverade med en hel fetaost samt naan bröd, tvättat hela mig i ett tvättfat och avslutade med ett fotbad och borstat(!) håret, tagit det lugnt och njutit av värmen. Så skönt att inte behöva gå omkring i dunbyxor och dunjacka! Eller bara det att kunna gå överhuvudtaget och inte krypa omkring. Läst lite i min bok och klappat hundar samt druckit litervis med te. Det är första gången som jag tar med te på lösvikt, ett vinnande koncept. Sist men inte minst har jag tänkt igenom hela min packning, vad ska jag skicka hem från Abisko?
Sen har jag ett onödigt och knappt intressant fakta som jag misstänker att ingen funderat över; P-pillerkartor tål inte så många minusgrader. När jag skulle ta ett piller häromkvällen sprack hela kartan i flera delar.