Cykel mot svarta havet dag 82

Cykel mot svarta havet dag 82
Novi Banovci-Omoljica, 63 km

Det är lätt att tro att man ska sova så himla gott när man får chansen att sova inomhus. Men så är det sällan i verkligheten. Det var alldeles för varmt i rummet. Klev upp under natten och ställde balkongdörren på vid gavel. Det strömmade in frisk luft. Skönt. Solen lyste och lovade en vacker dag redan från start. Det blev en varm dag, hela 15 grader som varmast plus solen som kom och gick under hela dagen då det drog in moln redan under förmiddagen.

Samhällen och städer har avlöst varandra under hela dagen. Det är inte helt lätt att köra stadstrafik med hundkajakcykelcirkusen. Stor svängradie och ofta smala gator. Jag cyklade genom Serbiens huvudstad Belgrad idag. Där fick jag improvisera vägen då jag inte kunde ta cykelhissen ned från Branko’s bridge och följa eurovelo därifrån. Istället hamnade jag mitt i smeten. Belgrad är en kullig stad vilket gjorde cyklingen än jobbigare. Jag passerade den franska ambassaden efter att ha kämpat mig upp för en backe. Tar in på en sidoväg för att hämta andan och kolla på kartan efter en lämplig fortsättning. Då kommer en man fram till mig och börjar prata. Det visade sig att han jobbade som konstnär, professor och chef på ”Center for Graphic Art & Visual Researches” och “Faculty of Fine Art” som jag stannat intill. Efter att vi talats vid en stund så ropar han tre av sina elever till sig och ber dom hålla ett öga på cykeln/kajaken så blir jag inbjuden in för att få se trycken och tavlorna. Häftigt att få se pressarna! Det var även fint att få en kopp varm te 🙂 När jag sen skulle gå fick jag en flaska med fint vin.

Jag har mött många nyfikna människor idag som kommit fram för att fråga om vad jag egentligen är ute på. Dessa spontana möten uppskattar jag väldigt mycket.

Efter att jag lämnat Belgrad och korsat Pancevo Bridge tog leden oss till en damm. Jag hade tur att få hjälp av ett passerande sällskap att ta mig upp till den. Jag slirade bara omkring i leran och började bli orolig att hela kajaken med kärra och allt skulle hamna i diket som jag var tvungen att ta mig över en smal bro. Skulle jag tappa fästet skulle allt hamna i vattnet och skulle mest troligt vara omöjliga att få upp. Jag hade turen att dels få upp kajaken för den leriga och branta slänten och sen hela vägen upp till dammen! Hade aldrig klarat det själv. På dammen väntade 10 km gräs/lervägskörning. Det gick så jäkla trögt. Stannade på den och tog en lång lunch för att ladda om och bara titta på utsikten. När jag satt där i solen så slog det mig att det gör ju absolut ingenting att det går långsamt att ta sig framåt. Jag har ju ingen brådska. Men lyckan att sen komma fram till en asfalterad väg blev enorm! Cyklade in till Pancevo och sen vidare till Starcevo och Omoljica. Stannade till på ett bageri i Omoljica och pratade med ortsbefolkning. Många kom fram till oss. När jag i utkanten att samhället möts av en eurovelo korsning där det stod att man skulle fortsätta framåt om man ville undvika grusväg så blev valet lätt. Följde den asfalterade vägen istället. Att hitta en lämplig tältplats var inte lätt. All åkermark som jag passerade var extremt lerig så jag skulle aldrig kunna tälta på dom. Men skam den som ger sig. Hittade en miniplats för tältet på en avtagsväg. Kändes skönt!

Även idag har flera hundar jagar mig och cykeln. Det är något som jag finner obehagligt.