Cykel mot svarta havet dag 83

Cykel mot svarta havet dag 83

Omoljica-Pârneaura, 93 km

Jag har haft en mardrömsnatt där jag blivit utsatt för alla mina värsta triggers. Det började redan igår på kvällen strax efter att jag somnat. Då väcks jag av Bounty som morrar i tältet. Jag flyger upp från sovsäcken. Hör en mansröst på avstånd. Den låter upprörd. Min reaktion på detta är att få sockerdrickakänsla i läpparna sen att tungan sväller på mig. Mitt hjärta börjar slå så jäkla hårt. Resten av kroppen blir stel som en pinne. Rösten var inte riktad mot mig och försvann lika snabbt som den kommit. När rädslan sakta släpper gör den det genom att få mig att kräkas. En dryg timme senare händer samma sak igen. Men värre denna gång. Nu uppfattar jag tre mansröster som är närmre tältet mot första gången, men inte precis utanför. Dessa skriker och vrålar. En hund skäller ilsket. Förstår senare att dessa män upprepar sitt skrikande utanför varje hus som dom passerar. Hör dom på ett allt längre avstånd. Men första gången var dom bara 50 meter från tältet. Jag känner inte bara rädsla. Jag känner skräck. Reagerar på samma sätt som tidigare under kvällen men ännu kraftigare. Båda gångerna har jag tagit från överfallssprayen och sitter och håller i den med fingret redo att spraya. Tanken att på att den kanske inte fungerar går genom mig och får rädslan inombords att skena. I takt med att rösterna rör sig bortåt släpper skräcken något. Den släpper och ersätts av panikångest. Kanske en av dom allra vidrigaste känslorna? Tar lång tid att somna om efter detta. Kort efter att jag gjort det väcks jag för en tredje gång. Men denna gången av att det börjat att blåsa och att grenar slår mot tältduken. Hatar att vara rädd. Men även fast jag var så rädd är jag lite imponerad över hur hjärnan fungerar. Hur den gjorde upp flyktplaner i mitt huvud. Hur den sa åt mig hur jag skulle agera om det skulle behövas. Om hur jag skulle springa mot husen på andra sidan av vägen. Inte på leran. Där skulle jag halka omkull. Utan på sidan av den sidoväg som jag ligger intill. Och skulle jag behöva larma så kan jag inte göra det med telefonen som den är på flygplansläge. Så min hjärna berättade för mig var min inreach ligger.

Det var det en varm natt. Varmaste hittills. Det var så varmt att jag låg utan underställsbyxor för första gången. I vanliga fall har jag sovit med dubbla.

Jag kände en enorm lättnad när det sen blev morgon. Att vi klarade oss igenom den. Är imponerad över min lilla B som i vanliga fall ligger längst ner i sovsäcken för värmens skull i natt valde att ligga uppepå den för att hålla koll. Hon morrade för alla ”konstiga” ljud. Tacksam för världens bästa tursällskap!

Morgonen bjöd på en vacker soluppgång och sen en dag med strålande väder! Som varmast gick temperaturen upp till 18 grader. Det var så ljuvligt! Både jag och Bounty har stornjutit.

Var än vi passerat med hundkajakcykelcirkusen så har människor vinkat och ropat hejarop! Det peppar väldigt mycket att möta så mycket positivitet. När vi stannat har människor kommit fram varje gång för att ställa frågor och säga uppmuntrande ord. Bla så mötte jag en pensionerad veterinär i Dubovac som jag pratade med en längre stund. Han gav flera råd, bla att inte ge Bounty kranvatten få klor inte är bra för hundar. Han tittade igenom henne och tyckte hon såg väldigt bra ut! En annan man i samma by bad mig följa med till en närliggande minimarket för att bjuda mig på läsk. Han kunde nästan ingen engelska men vi samtalade ändå en lång stund.

Nån kilometer innan gränsen till Rumänien ändrades landskapet drastiskt och blev allt mer kuperat. Bla fick jag cykla upp för en två kilometer lång backe med 12% lutning. Det kändes i benen! Dom var alldeles skakiga när jag väl tagit mig upp. Men lyckan var total! Det är härligt med utmaningar.

Att korsa gränsen var inga problem. T.o.m. flera av gränskontrollanterna plockade fram sina telefonen för att ta bild på hundkajakcykelcirkusen.

Efter gränsen följa euroveloleden floden Nera. Vackert landskap, men stundtals väldigt kuperat. Efter att jag passerat byn Pârneaura så hittade jag en plätt för tältet. Medan jag satt upp tältet passerade en bil som sen kom backandes tillbaka. Jag erkänner. Jag blev skiträdd. Visade sig dock vara gränspolisen då gränsen bara ligger en kilometer från min tänkta tältplats. Jag pratade med dom och fick visa mitt pass. Sen önskade dom mig god natt och trevlig fortsatt resa. Det kändes bra att prata med dom. Efter natten som var känns det tryggt att poliser kör längs den intilliggande vägen genom hela natten.