Pacific Crest Trail, dag 21
Grass Valley Creek-nära järnvägen, 42 km
PCT mile: 343.5
21 maj 2016
Vila var den bästa medicinen. Henrik var pigg i morse och vi kom igång att gå strax efter kl. 7. Morgonen var vacker, men rätt så kylig vind. Som så många dagar tidigare går stigen genom ett ljunglandskap med många gula blommor. Nedanför oss är landskapet med savannliknande med kor som betar på dom stora fälten.
Vi kommer ut på highway 173 vilken vi följer ett stycke innan vi viker av in till ett lummigare område. Efter en kort stunds vandrande ser vi en kylbox ståendes vid ett träd med en lapp på. Någon, en trail angel, har burit ut denna kylbox fylld med kokta ägg, mjölkchoklad, bananer och vatten till vandrare. Denna trail magic var en välkommen överraskning! Den här typen av överraskningar kallas längs leden för ”trail magic” och är en företeelse som vi redan stött på några gånger längs leden.
Fyllda med ny energi fortsätter vi upp mot Silverwood lake. En ny landskapsbild, den första större sjön som vi går längs med. Vi ser flera som fiskar, men ännu fler som åker runt i snabba högljudda motorbåtar. Vi ser en liten skallerorm på en grusväg som vi korsar. Jag är förvånad över att skallerormar är så vanliga, trodde att det skulle vara något man såg nån enstaka gång på sin höjd.
Vi går på och korsar highway 138, ett litet vattendrag rinner intill den och vi tar vatten från det. Jag skulle aldrig göra på nån annan plats, men här känns det okej, dels för att vi filtrerar det och dels för att man blir lika glad varje gång som man stöter på vatten.
Vi lunchar och får upp ett bra tempo efter det. Vi sätter samma mål som alla andra för dagen, Mc Donalds. I flera dagar nu har det varit den stora snackisen, snart kommer donken.. Kanske för att den ligger så nära leden, eller för att så många har lite torftig turmat med sig och lever på energibars och vatten.
Efter att ha gått genom ett klassiskt ljunglandskap ändras landskapet och blir mer ”vilda västern” likt med branta stup på sidan av stigen. Det börjar att blåsa upp en vind med starka vindbyar.
Vi äter middag på donken, inte samma meny som hemma, inte ett enda vegetariskt alternativ. Många vandrare är där och frossar, dom allra flesta beställer in burgare efter burgare och några milkshakes på det. Alla har drabbats av ”hiker hunger”.
Vi lämnar Mc Donalds och går genom en tunnel under den extremt vältrafikerade interstate 15. Flera järnvägsspår ska korsas efter det. Vid ett spår får vi vänta länge innan vi tar oss över, ett godståg med 4 draglok och 2 lok som puttar på ca 100 godsvagnar ska passera först. Dessa tåg avlöser varandra ett efter ett. Alla tutar så det är nära på aldrig tyst.
