HRP dag 18-23

Dag 18. 11/9

Att vandra ensam är långt ifrån detsamma som att gå i grupp eller i sällskap med någon. Har man sen gått ensam ett tag och fått in rutiner som passar en själv är det INTE helt lätt att anpassa sig till att gå med någon. 
Mao blev det inte helt som jag tänkt mig idag. Mark vill gå med några dagar. Det blir bra bara vi hamnar på samma våglängd eller vad man ska säga.  Tanken var att vi skulle gå ca 15 km, vi kom inte mer än två..
 Jag har fått köpt en ny kamera som den jag hade lade av. 
Helt underbart att Vega är tillbaka hos mig! Hon verkar gilla att var igång att vandra igen (iaf vad jag kunde se av denna mjukstart;). Hennes ben är helt och hållet bra och hon går med svansen högt. Speciellt när vi möter andra vandrare  sträcker hon på sig lite extra, hon älskar att få beröm.


Dag 19. 12/9
Dagen började inte helt som jag tänkt (=som mina dagar brukar). För mig tar det inte lång stund att komma mig i ordning på morgonen. Vakna, sätta igång vattnet, äta, packa samman, gå. Det tog lite längre tid för Mark som inte fått in ett system ännu och var sak har inte fått sin plats i tältet och väskan ännu. När han var nästan klar och jag trodde att vi skulle börja gå inser han att han glömt sin regnjacka hemma. För att tidseffektivisera bestämmer vi att jag ska springa ner till Gavarnie och köpa honom en regnponcho medan han packar klart. Han var inte helt färdig när jag kom tillbaka 😉
Klockan 10 kom vi igång (betydligt bättre tid mot igår). 
Dagen har bjudit på vackert väder och underbara vyer. Efter bara ett litet tags vandrande kom vi in i nationalparken (samma som innan). Där är det förbjudet med hundar, men att gå igenom in i Spanien var mitt enda val. La dock om rutten så att jag skulle vara tvungen att gå så kort bit som möjligt där inne. Fina böter väntar om man blir ”påkommen”. Men ibland har man inget val. Vega är dessutom mer som en mula med sin packning än en hund. 
Först gick vi förbi Refuge des Espuguettes, sen vidare upp till Hourquette d’Alans, 2430 möh. SEn ner ett par hundra höjdmeter och sedan upp till Bréche de Tuquerouye, 2666 möh. Ett rätt tuff passage upp till det passet, speciellt de sista hundra höjdmetrarna. Det var som grus som bara gled undan för fötterna. Jag fick gå bakom Vega och putta/lyfta henne ibland då hon inte tog sig upp på nån sten. När hon försökte hoppa gled hon bara bakåt, men hon vet hur det fungerar. Så hon väntar tålmodigt på mig. 
När jag kommit upp till toppen av passet sprang jag ner igen för att hjälpa Mark. Jag tog hans ryggsäck. 
Därefter gick vi ner till glaciärsjön. Mark var märkbart tagen av dagens ansträngning så jag gick i förväg, slog upp tältet och lagade middag tills han kom ner. 

Dag 20. 13/9
Vilken morgon. Månen färgade Lago de Marborés vatten guld. Natten var rätt så kall, eller inte kallar än vad man kan förvänta sig den här tiden på året 2600 möh. 
Dagen har varit väldigt varm. Vi började med att leta oss till Balcon de Pineta. Mark som inte vandrat i den här typen av obanad terräng var ibland lite skeptisk till min förmåga att hitta fram tror jag. Även fast jag pekade ut på kartan vart vi var och vart vi skulle. När vi sedan kom till den platsen var det stig och efter det litade han lite mer på mig. Sen gick vi vidare längs circo de Pineta ner till GR11. Över 1100 höjdmeter ner är det. Vägen ner bjuder på underbart vackra vyer med flera vattenfall och mäktiga bergsformationer. 
När vi kom fram till GR 11 bestämde Mark sig för att inte fortsätta med mig längre då vägen varit betydligt tuffare mot vad han räknat med. Så han gick ner till Parador de Pineta medan jag och Vega fortsatte vidare. Som jag var tvungen att lägga om rutten kommer jag nu att följa GR11 tills den och HRP korsas nästa gång. (bara några dagsmarscher bort). 
Nu sitter vi på 2100 möh. Åter middag och kollar på allt det vackra runt omkring. Magiskt!

Dag 21. 14/9
Tre veckor på tur, redan! Förstår inte vart tiden tagit vägen. Men det är väl så det ska vara när man har det bra. 
Luften var väldigt fuktig i natt, så när det var dags att packa allt samman var det som om tältet varit med om ett ösregn. 
Jag gillar verkligen känslan av att komma upp innan välden ”vaknat”. Få se hur dagen sakta med säkert tar form. Se hur solen letar sig fram bakom bergen. Alla naturens färger är på något sätt som vackrast precis just då.
Jag började gå över Plana Fonda, som är en platå inhägnad av bergsidor åt tre håll. Där gick kossor och betade. Vet inte varför men av någon anledning är de flesta hästar, kossor och får vi möter väldigt nyfikna på Vega. Flera har kommit fram och snusat på henne. Vega är dock inte lika begeistrad över deras närmanden. Men ni som träffat Vega  vet hur hon är, hon finner sig i det mesta och låter det bero. 
Även fast Plana Fonda är på samma höjd och bara nån liten km ifrån den plats där jag hade mitt tält så var marken där täckt med frost.
Sen gick jag upp mellan La Estiba, 2248 möh och Petramula, 2321 möh och vidare ner till parkeringen Petramula. Därifrån följde jag vägen genom Valle de Chisagües helt ner till Parzan, 1100 möh. Att gå ner över 1000 höjdmeter i ett svep känns. Det är nästan värre att gå nedför än uppför. Eller inte nästan, det är värre. Både gör mig trött i benen men på olika sätt. Att sen gå så långt längs grusväg (asfalt sista biten) är inte någon direkt ”wow-upplevelse”: 
Däremot blev jag positivt överraskad att jag inte var tvungen att gå längs väg A-138 som min karta visade. Utan det fanns en stig som gick parallellt med den vägen.
Då även denna dag varit väldigt varm har jag och Vega tagit både fler och längre pauser mot vad vi brukar att göra. 
Längs Barranco de Urdizeto gick det väldigt långsamt. Vi gick längs den upp till en bit över 2100 möh. Följer fortfarande GR11 men är tillbaka på HRP spåret. Vi gick förbi vattenkraftstationen så vi slapp ha den som utsikt. Nu kan jag istället vila ögonen på en älv och berg, ett av den har två glaciärer på sig och några andra har fått ett tunt lager med snö på toppen. Nere vid älven springer små murmeldjur omkring. Jag har det verkligen bra!

Dag 22.  15/9
Var helt säker på att det skulle bli regn idag när jag vaknade. Från det håll där jag kom igår var himlen klar, men åt det håll jag skulle så det inte lika muntert ut. Där låg dimman tät och grå. 
Gick de sista höjdmetrarna till Paso de los Caballos, 2326 möh. Där tog min karta slut, tyvärr tog inte nästa vid förrän nån km senare. Men det gick problemfritt.
Varje gång man går över ett pass väntar ett helt nytt landskap på andra sidan. Den här gången kom jag till ett med massa tallar. Sen började den långa nedfärden till Valle de Gistain, 1540 möh. Här borde det egentligen vara jätteenkelt att finna vägen då jag går längs GR 11, men icke. Gick rätt så ordentligt fel på ett ställe, insåg det när stigen helt plötsligt tog slut. Såg vägen jag skulle gå en bit upp till höger om mig, så jag tänkte jag genar dit så slipper jag gå hela vägen tillbaka. Det hade nog varit det snabbaste alternativet. För vad jag inte såg på håll var att när jag närmade mig vägen växte där ormbunksväxter som var ungefär lika höga som jag är lång.. Så att ta sig fram var allt annat än lätt, att det var brant uppför gjorde inte det hela lättare. Det var lite av ett äventyr 😉
Gick vidare och kom så småningom till Refugio de Biadós, strax därefter stannade jag för dagens första långa paus. Vädret blev inte alls som jag trott. Utan även denna dag blev solig och varm. Stekande varm. Över en timme låg vi och hade det gott. Vega i skuggen och jag i solen. 
När vi sedan fortsatte genom Valle de Anescruzes kom vi inte mer än halvvägs förrän vi träffade på en minst sagt intressant äldre man. Han är hemlös och älskar att vara ute. Han har rest runt i världen de senaste 40 åren. Den här gången hade hade börjat i Hendaye, följt GR 10 till Banyuls. Tyckte det var så bra att han bestämde sig för att vända och gå tillbaka till Atlanten men denna gång på spanska sidan och följa GR11. Hans kläder och skor kom från Frälsningsarmén. Vi pratade om allt möjligt i över en timma. Förutom ryggsäck bär han en kasse i vardera hand som man samlar på skräp i, allt han hittar som inte hör hemma i naturen samt i de fria refugen. 
Ryktet säger att min tur med vädret håller på att ta slut. Därför avråddes jag att gå upp på höjd och istället stanna på GR 11 ytterligare 3 dagar. 
Gick upp till Puerto de Gistain, 2577 möh och sedan ner till första bästa plats som var plan och hade vatten. 

Dag 23. 16/9
Vaknade i natt och var tvungen att gå ut och kissa. Inget speciellt med det. Eller, jo! Det var helt stjärnklart! Så galet vackert. Jag kunde därför inte återvända direkt till tältet utan var tvungen att stanna kvar där ute för att försöka ta in allt det vackra. Tog ut liggunderlaget och sovsäcken och kokade vatten till te. Drack en kopp innan jag återvände till tältet igen och fortsatte att sova. 
Med solen i ögonen gick jag sedan nedåt mot Refugio de Estós. När det kommer till just den aspekten kan det tänka sig vara bättre att börja från andra hållet och arbeta sig mot Atlanten. Missförstå mig rätt, solen är underbar, men inte att ha i ögonen hela tiden. Från refuget sen hade någon minst sagt ansträngt sig för att få till en platt och bred gångväg. Bitvis hade denna satt fast större stenar med cement. Spanska versionen av Sten i Stensdalen? En bit ner på stigen mötte jag en sällskapssjuk häst som kom upp från älven. Denna lilla krake ville att jag skulle klia den i pannan för att sedan kramas lite innan det var dags för mig och Vega att gå vidare genom Valle de Estós. Helt ner till 1250 möh. Strax innan jag kom ner mötte jag på ett par som jag träffade för några dagar sedan i närheten av Parador de Pineta. Dem åker med bil från dalgång till dalgång, stannar i tre dagar på hotell eller liknande gör dagsturer. 
I min guidebok står det att det ska finnas en liten butik på camping Ixeya. Det var dock inte helt sant. Men jag gick inte dit förgäves. Just som jag kom dit hade personalen satt sig ned för att luncha. Chefen kom gående till mig och bjöd mig att sitta ned med dem. Så blev jag bjuden på lunch 🙂 Fantastiskt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera för den som är sugen att göra dagsturer i området! Hade en väldigt trevlig timma med dem innan jag gick vidare. Bröd och chips samt toalettpapper köpte jag med mig. Näsblod hade jag inte budgeterat för 😉 
Gick upp genom Valle de Benasque och vek av efter någon km till Valle Ballibierna. Kroppen har börjat kännas trött och seg så när jag kom till Refugio de Coronas stannade jag. Det är ett gratisställe. Längs vägen dit flöt Barranco de Vallibierna brant nedanför. 
Det där med att sämre väder var på ingång verkar inte alls stämma. Även idag har vädret varit bra. Växlande molnighet och varmt har jag haft idag. 

Scroll to Top