Vita bandet 2015

17/2-15

Nu jäklar är vi tillbaka till de gamla takterna från 2012. Jag har med andra ord gått i skytteltrafik. 
Det såg ut att vara så fint i början av dagen när jag skidade iväg från Reisavannhytta på relativt bra skoterspår. Spåren tog mig till en knutpunkt för flera krafledningar, det är inte bara dem som går precis just där. Det gör även Nordkalottleden. Därifrån trodde jag att skoterspåren skulle fortsätta längs med en av dessa kraftledningsgator just i den riktning som jag skulle. Det gjorde dem också. I några hundra meter….. Sen snodde dem. Jag hade då kommit fram till ett vattendrag. Som isen låg så fint på på det tänkte jag att jag skidar på den ned till sjön. I några hundra meter gick det kanonbra, sen började stora drivor med snö täcka den. Men efter att ha kämpat över dessa fält kom snart ett parti med fint före igen. (Över dessa fält fick jag koppla lös mig från min pulka och hjälpa Vega med hennes). Det helt fram tills att vi nådde ett ställe som bjöd på ett något större problem. Jag sjönk som på alla ställen hittills där det låg snö ned till knäna med skidorna på. Skillnaden var att under snön här lurade övervatten! Skidorna började att väga ett ton på nolltid. Mitt i allt det där föll jag. Båda armarna rakt ner i slasket. Att ta sig loss och upp var inte det lättaste, det var som ett sug nedåt och att ta sig upp när marken drar en nedåt är inte så lätt. Jag kom hursomhelst vidare efter ett kort tag och kunde ta mig till ”fast mark”. Där fick jag vrida ur det värsta från vantarna och sen börja skrapa bort över en decimeter med snö och is som satt fast både på skidornas över- och undersida. Jag skidade tillbaka och gjorde upp ett annat spår för hundarna så för dem gick det bara bra! 
Det slutade med att det tog låååång tid att ta sig tillbaka till Ráisjàvri. Men väl där var det någorlunda finåkt! 
Jag skidade på sjön och ut på dess lilla tarm och vidare till sjön som ligger på 442 möh. Det var här som det började att bli kämpigt på riktigt. Fram tills hit så hjälpte det om jag knuffade på Vegas pulka medan hon drog. Men här låg snön så djup att hundarna knappt tog sig fram utan pulka. Här fick jag först skida fram för att göra ett spår, skida tillbaka och bredda spåret för att till sist skida mitt nygjorda spår tillbaka med en pulka åt gången. Tre vändor per sträcka med andra ord! Hundarna kämpade på bra, men dem fick slita ont! 
Imorgon ska jag försöka att ta mig till kraftlednigsgatan för att följa den mot Arturgammen. Jag kommer antagligen att få köra många vändor så länge som föret är som det är. Hundarna simmar snarare än går framåt. 
Hundarna ser ut att ligga skönt nu. Jag eldar för fullt i hopp om att torka upp något av det som blivit blött under dagen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *