6/8-15 Pohjaskari-Kälastajanpolku, 46 km

6/8-15 Pohjaskari-Kälastajanpolku, 46 km

Bonuspaddling: dag 5
Att basta är kanske det bästa som man kan göra för kroppen efter en dag i kajaken? Iaf så känns det så varje morgon efter att jag har gjort det! 
Vid 11-tiden så skjutsade Piia, hennes pappa och ena son in mig till Raahe. Vi åkte till biblioteket och precis som i Kemi fick jag ovärdeligt bra hjälp där! En snäll bibliotikarie plockade fram deras sjökort och sen kopierade hon dom sidor som jag behövde. Jag har verkligen mötts av värme och godhet här i Finland. 
Efter att stadsärendena var klara åkte vi tillbaka till hamnen i Pohjaskari. På vägen mötte vi dessvärre en enorm skur. Eller visst var det skönt att sitta i en bil när den slog ned över oss och inte i kajaken. Problemet var bara att innan vi åkte hade jag hängt upp mina kläder på tork, så nu när jag kom tillbaka var dom blötare än innan jag åkte. 
Något som får mig att må riktigt dåligt är djur som far illa på ett eller annat sätt. I hamnen fanns en ledsen hund som gav mig ont i hjärtat. Dens ägare är hos den (eller åtminstone i den stuga där den står uppbunden) dagtid. Men på natten får den stå där helt ensam. Större delen av natten ylade den sorgset. 
Efter att ha ätit lite så började jag att paddla. Kom iväg vid 14. Det fanns en fin fördel med att komma iväg senare idag. Då hade vinden, som jag hade rätt emot mig, mojnat något! Jag paddlade över till halvön Hanhikivi och vidare förbi Ulko-Maunus och vidare tämligen rakt sydväst. Hela dagen var så grå. Fast oftast tänkte jag snarare att jag paddlade i en värld helt i silver. Allt var åt det gråa hållet, himlen och havet. Men havet hade ett vackert skimmer över sig. Ett duggregn kom och gick genom hela dagen. 
Några kortare stunder hade jag det helt vindstilla. Då lade sig vågorna och allt blev tyst. Båtarna jag har mött dom sista dagarna har varit lätträknade, speciellt idag då jag inte mött en endaste. Det är speciellt att befinna sig i total tystnad. För en stund slutade jag att paddla och satt bara där och lyssnade till den, tystnaden. Den är både vacker och sorgsen på samma gång i mina öron. 
Allt fler hällar har klätt kusten idag och sandstränderna jag passerat har blivit större. Letonnokka var ett stort fält med bara en massa sand. Sista biten mot det så började det att bli mörkt och motvinden tilltog. Från ön Pikkuklippi hade jag det ganska tungt. Vågorna var inte så stora, men dom var aggressivt brytande. 
När jag hittade bra tältplats, som visade sig helt perfekt, på den nordvästra spetsen av Vihaspauha så hade det hunnit bli helt mörkt. Att det var helt mörkt bekom migg inte särskilt då ögonen gradvis fått vänja sig vid mörkret. Jag var ändå väldigt glad tt jag har ett tält som är så lätt att slå upp och att jag kan få upp hela mitt läger på väldigt kort tid! 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *