Pacific Crest Trail, dag 14
Mesa wind farm-Morongo Valley: 33 km
PCT mile: detour mile: 10
14 maj 2016
Klockan ringer 03.00 och vi kommer igång och går med pannlampor genom mörkret strax efter 04.00. Dom flesta som vi möter lagar inte frukost, dom äter en bar och går så snart dom vaknar. Vi kokar vår gröt som vi toppar med torkade frukter, kokos, jordnötssmör, kanel och ingefära. Maten är en stor del av upplevelsen, så för mig skulle det inte kännas helt bra att köra på det konceptet, med bars och trailmix enbart och bara ha ett (max) lagat mål per dag.
Strax innan gryningen ser vi ett par ögon lysa i halvmörkret bredvid stigen. När vi lyser med pannlamporna åt det hållet står där ett rävliknande djur bara ett par meter ifrån oss tillsynes helt orädd. Vi tror att det är någon form av grå ökenräv.
Efter tio kilometers vandring kommer vi till en i stort sett torrlagd kanjon. Flera kolibris flyger omkring oss. När vi kommer fram till den plats där vi ska korsa Whitewater river hade det börjat bli varmt. Vattnet var däremot kallt och friskt. Härligt med ett svalkande bad!
Vi viker av mot Mission Creek stone house lite innan avstängningen av PCT-leden för att börja omvägen runt den avstängda delen av PCT. Den delen har varit stängd sen den stora branden 2013. Att den fortfarande är stängd beror framför allt på risken för jordskred och för att naturen ska hinna återetablera sig. Stigen vi går längs är bred och kantad av väldoftande träd rosa blommor.
Framme vid det gamla stenhuset lagar vi lunch vid en lönn som vi sen lägger oss under och sover några timmar. Tillsammans med 4 andra vandrare väntar vi ut värmen där. På eftermiddagen är det ännu varmt, men inte lika stekande som tidigare. Över 40 grader varmt har det varit. Och vi dricker liter efter liter med vatten.
Omvägen består i huvudsak av vandring längs ”dirty roads” först från stenhuset innan vi genar över ett kaktusfält mot Palm Springs/Coachelladalen. Jag ramlar två gånger. Min vänstra fot bara viker sig ibland helt utan förvarning. Jag är glad att jag inte föll över en kaktus! På andra sidan av fältet ansluter vi till en annan väg med skogsbilvägsliknande karaktär. Vi gick upp för sega långa uppförsbackar innan vi gick ner för en mycket brant stig mot Morongo Valley. Det började att mörkna så tar på våra pannlampor. Stigen gick ner mot ett område med gles bebyggelse. Det kändes inte helt tryggt att gå där då mycket mark är privat och många har hundar. Vakthundar? Man vet aldrig. Flera av dom skällde ilsket. Så vi gick så långt bort från dom som möjligt innan vi kunde krypa under ett stängsel och ta oss ut på en asfalterad väg som tog oss ”till hjärtat” av Morongo Valley. Dom papper vi fått över denna detour sa att vi skulle undvika bensinstationen där, Valero. Vi gjorde precis tvärtom och gick dit. Det tog inte lång stund förrän vi förstod vad som menades med varför vi skulle undvika stället…. Aldrig har jag mött så otrevlig servicepersonal. Vi blir ivägkörda från platsen och går till det närliggande circel K istället. Mycket trevligare personal!
Jag tycker inte att det känns tryggt att gå längs en motorväg i mörkret så vi bestämmer oss för att ringa taxi som kan ta oss till närmsta motell. Kassörskan hjälper oss med det och det ska ta ca 20 min. Det går 10 min, 20 min, 30 min, 40 min. Ingen taxi kommer. Men medan vi sitter där och väntar kommer en man förbi i sin jeep för att tanka. Han börjar prata med oss, visar sig att han äger saloonen/baren, Willy boys, och han erbjuder oss boende i hans hus i Palm Springs! Vi nappar på det och åker med Michael Dooley till hans hem där han bor med sin hund, Coach. Alla människomöten som uppstår när man är ute som vi är nu blir väldigt speciella och jag är väldigt tacksam över dom. Nästan svårt att föreställa sig att någon öppnar upp sitt hus och hem för två helt främmande personer.
