Cesta Hrdinov SNP
Dag 17: Pod Hol’ou-Pol’ovnicka Chata Zenderling
20 juli 2017
Att vakna innan klockan ringer pigg och utvilad är bland det bästa. Att sen öppna upp tältet och mötas av en underbart vacker soluppgång gör att det bästa blir liksom ännu bättre. Att alla prylar kan packas samman torra i tillägg ger en perfekt start på dagen.
Vi kom igång att börja gå rätt så tidigt vilket var tur då det redan kl. 6 visade sig att det skulle bli en riktigt varm dag. Att vi sen i huvudsak har gått över kalhyggen gjorde det bitvis nära på outhärdligt.
Men jag ska berätta mer om min fantastiska morgon först. Jag har varit med om något helt otroligt idag. En dröm har slagit in och jag har fått en helt underbar naturupplevelse. Precis innan man kommer till Sedlo Volovec går leden över en liten liten äng. Strax innan det har jag blivit trött efter att ha harvar runt på hyggen som gav ett helt plockepinn att traska över, som jag tappade bort stigen på flera gånger innan jag kom till den skogsbilväg jag skulle följa, jag pluggade därför i musik i öronen för att få upp energinivån. Jag har shuffle på min iPod så jag vet aldrig vilken musik jag får. Men så börjar Wolf med First Aid Kit att spelas och samtidigt som dom sjunger ”wolf mother were you been, you look so worn so thin” så ser jag två vargar (VARGAR!!!!) framför mig på andra sidan av ”ängen”. Dom kollar upp och ser på mig och travar lugnt därifrån. Vilka mäktiga djur! Så vackra och stolta. Jag tänkte att det är bäst att jag håller Bounty så inte hon får för sig något. Men ingen av hundarna reagerade på vargarna förrän vi kom till den plats dom stod på när jag såg dom. Aldrig förr har jag sett mina hundars nosar arbeta så intensivt. Sen hade dom ett hårt arbeta att lukta där vargarna markerat revir.
Som sagt ovan så har leden i huvudsak gått över kalhyggen idag. Eller hyggen där skogen inte hunnit växa till sig så att den ger någon skugga. Skog som inte blivit nerhuggen hade på flera ställen stormfällts. Så en stor del av dagen har gått till att krypa under, kravla sig över eller gå runt fallna träd. Att tappa bort leden ingår i det. Dom stunder som leden gick genom skog var helt underbara då vi då fick svalka från trädens skuggor.
Vi tog lunch vid Chata Pod Pipitkou. Vägen upp dit från Úhornianske Sedlo var jobbig. Minst sagt. Eller den hade mest troligt inte upplevts som så jobbig om det inte var för den gassande solen. Skuggplatserna var lätträknade. Vega hittade däremot två dypölar att bada och svalka sig i. Framme vid stugan tog vi en lång paus innan vi fortsatte vidare över hyggen och lite i skog till Pol’ovnicka Chata Zenderling. Eller sista kilometrarna var perfekt skuggade. Bara början och halvvägs det var ruggigt jobbigt. Där fick jag lägga upp strategier för att inte hundarna skulle bli överhettade. Vid stugan här möttes vi av fem trevliga män som är här och snickrar på stugan. Vi samtalade länge och innan dom åkte gav dom mig och hundarna massa mat. Färska grönsaker, godis och tatratea (en slovakisk specialité) 6 flaskor med alkoholhaltig dryck. Hundarna blev överlyckliga då dom fick kött. Så nu ligger vi alla tre lyckliga och mätta i tältet.
