Vita bandet dag 23
Saltoluokta-Svijnne, 23 km
Äntligen kom vi vidare idag! Den hårda vinden höll i sig hela natten. Men när våra väckarklockor ringde vid 5 i morse så hade den börjat att mojna. Strax för klockan 7 vinkade vi av Emma och började skida. Hundarna var minst sagt övertaggade. Peaks pulka stod parkerad vid huvudbyggnaden och på vägen dit från hundstugan studsade han och småskällde och såg sen så nöjd ut när han fick den på sig. Så roligt att se! Jag och Vega drog den stora pulkan tillsammans och även hon kändes väldigt pepp. Det roligaste var att även Bounty var väldigt på idag! Det har varit så pass milt och nära på vindstilla så att hon har kunnat att gå utan täcke.
Den första backen tog vi oss upp för rätt så snabbt. Alla dagar med vila märks! Vi belönades med en galet vacker utsikt. Men här hade vinden tagit hårt och det var i det närmaste bart. Vi fick därför ta av skidorna och går sista biten till fots. Snön kom sakteligen tillbaka även om det var som att gå i en labyrint för att finna på snöfläckarna bitvis. Snart var vi framme vid vindskyddet Autsutjvagge. Här nånstans började snötäcket, eller kanske att vi ska kalla det cementtäcket, bli mer sammanhängande och tjockare. Jag gick och log hela tiden. Så lycklig över att vara i rörelse igen och så lycklig över att se hundarna så glada. Alla tre såg ut att må så bra i solen! Solen värmer till och med, så ljuvligt! Det enda som förstörde idyllen något var ett par ripor som låg döda på leden.
Allt flöt på bra till vi nådde skogen innan Sitojaurestugorna. Om man undrar var all snö hamnat efter stormen behöver man inte längre fundera. Här bar det inte överhuvudtaget. Det var bara att spåra med snö upp till knäna och vi rörde oss med en hastighet av 500 meter i timmen. Det var så jäkla tungt. Hundarna kämpade på bra. Men till sist kände jag att det blir för tungt för Vega. Uppe på platån där det bar så bra fick hon ta den lilla pulkan och Peak den stora. Här i pulsandet drog jag den stora pulkan tillsammans med Peak och Vega den lilla. Jag bytte och satt Peak vid den lilla och kopplade mig själv till den stora så att Vega skulle få det lite lättare. Stackaren hade förvandlats till en stor snöboll. Det blev lite lättare så snart vi kom ut på sjön. Här var det åter som att skida på vågig cement. Vi kom fram till vindskyddet redan vid 14, men kände oss trötta efter pulsandet så bestämde oss för att stanna här tills imorgon. Peak var så söt inne i vindskyddet då han försökte hjälpa Vega att ta bort snöklumpar från hennes kropp.
Vi pimpade vindskyddet med ljusslingor och tände gaslyktan. Mysstämning deluxe! Med Bounty liggandes innanför dunjackan och Vega och Peak liggandes med sina huvuden i mitt knä satt jag sen och läste större delen av kvällen. Vad jag älskar att vara ute på tur!
