Cykel mot svarta havet dag 95
Călăraşi-Urluia, 73 km
Idag hade jag ytterligare en punktering direkt på morgonen. När jag stod utanför hotellet och lagade den kom en polis fram och frågade mig. Lina, är allt bra? Visade sig att journalisten Vasile hade en vän som bodde i närheten och skickade honom för att se om allt var bra med mig och om jag ätit frukost.
Bounty gjorde sig snabbt populär bland hotellets hundar. Superfina huskypojkar tyckte Bounty. Så när jag började cyklade hade jag tre hundar efter mig. Gick med dom tillbaka tre gången. Två av dom gav upp efter en stund, men inte den tredje. Jag ringde till hotellet flera gånger för att förklara problemet och be dom komma efter hunden. Inga problem, inga problem var svaret jag fick att jag bara skulle fortsätta och att hunden skulle snart ge upp. Jag kom till färjan i Chiciu och träffade samma polisman som i morse. Jag förklarade problemet med hunden för honom. Han lovade att hålla i den när jag gick ombord. Det gjorde han, men släppte för tidigt. Så just som färjan började köra hoppade han ombord.. väl över på andra sidan fick jag stora problem med att hitta någon som kunde ta med sig honom över igen. Till slut hittade jag en man som mot betalning lovade att hålla i hunden tills färjan började att gå så att han skulle komma tillbaka till rätt sida av floden.
När vi började cykla på andra sidan följde vi bulgariska gränsen i ett par kilometer och hade flertalet gatuhundar efter oss. Aldrig sett så många gatuhundar på ett och samma ställe tidigare.
Terrängen blev allt mer kuperad och vägen kantades av stora vinplantage.
Jag cyklade in i staden Ostrov vilket visade sig vara ett stort misstag då vägen helt plötsligt av bortgrävd så att jag fick vända. Att ta sig upp till väg 3 visade sig bli en riktigt jobbig historia. Ca 70 höjdmeter på lite drygt 500 m. Jag tog mig framåt med myrsteg. Men så plötsligt kom en gammal man med krum rygg fram och började hjälpa mig att knuffa på utan ett ord. Han hjälpte mig ca 20 höjdmeter sen tog en annan man över hans plats. Denna man var stark som en Björn och sköt på utav bara den i 20 höjdmeter. Dom sista 20 höjdmetrarna var lite flackare så dom kunde jag ta själv. Jag känner sådan tacksamhet för alla dessa vackra själar som helt osjälviskt hjälper mig längs vägen!
Jag cyklade och gick upp för flertalet jobbiga backar. Det gick tungt. När jag i en av dessa backar kollade jag bakåt och förstod varför. Vänster hjulaxel hade knäckts. Igen. Längs denna sträcka var det långt till hjälp. Blev stoppad av ett par poliser några kilometer innan Lipnita. Passade på att fråga dom var dom trodde att jag kunde fixa problemet. I Băneasa trodde dom att närmaste ställe skulle vara och dit var det lite drygt 25 km. Höll tummarna för att den skulle hålla ihop så länge. När jag närmade mig Băneasa så fick jag för mig att kolla in warmshowers om det fanns någon värd i närheten. Det gjorde det! Så jag ringde till George som bodde i Urluia, ca 20 km bort för att få råd om hur jag kunde lösa problemet. Han erbjöd sig att ordna fram människor som kunde hjälpa mig att ta mig till hans ställe så kunde han skjutsa mig och kärran till Constanta dagen därpå. Han ringde en vän i Băneasa som kom och mötte upp tillsammans med sin sambo, som sen ringde till vänner som ringde till vänner. Ett tag senare dök det upp en bil med en släpvagn som körde oss till George farm där vi fick det varmaste välkomnandet av honom och dom som jobbade där.
