Vita bandet 2020, dag 23

Vita bandet 2020, dag 23
Vounatjviken-Parka, 50 km

Vi klev upp vid tre även i morse. Övervägde ett tag att börja kliva upp ännu tidigare, men än verkar det räcka med tre. Landskapet hade transformerats även denna natt från gårdagseftermiddagens slush till hårt och småisigt. Det gjorde att det gick lätt att skida. Iaf så länge som man undviker skoterspåren. I dom hårda och spåriga spåren från skotrar envisas skidorna med att slinta lite hit och lite dit.

Det finns många bra saker med att kliva upp tidigt. En av dom är att eventuella jobbiga tankar som ibland dyker upp under dagarna inte hunnit slå rot eller ens planterats. En annan är stillheten. Ja, både den själsliga och den som råder i naturen. Det är fint. Känns lite som att hela världen tillhör en själv. Och soluppgångarna förstås. Jag älskar soluppgångar. Imorse var det en som färgade himlen i guldiga toner. Mycket vackert.

Nordanvinden var emot oss även idag. Den biter i kinderna. Det är inte enbart störigt. Det är förstås lite drygt att behöva staka även i nedförsbackarna. Men det är också härligt på något märkligt vis. Jag känner mig levande av vinden. Det är nog det närmaste jag kommer att beskriva känslan.

Vädret har varit klart och visat upp landskapet från sin bästa sida. Det är verkligen vackert. Så vackert att jag flera gånger stannade för att ta in vackerheten. Rent av njuta av den. Jag har känt mig lycklig idag. Har haft några dagar där dåtid valt att göra sig påmint. Det mesta från dåtiden är bra. Som när minnen från platser jag passerar dyker upp. Bla tältplatser från tidigare turer. Eller människor jag mött på just den platsen osv. Men sen är det dom dåliga minnena. Såna gånger är jag glad om jag har täckning på mobilen. Om dom börjar ältas för mycket är det fint att kunna ringa en vän och prata av sig. Är så tacksam för mina fina vänner. Känns faktiskt som en del saker blivit bearbetade sista dagarna. Det meditativa i att röra sig framåt hjälper till sånt. Fick förresten höra något så bra häromdagen. Framtiden var bättre förr.

Färden över Tjeggelvas var motig i vinden och en lång sträcka var över blankis. Men så snart vi nådde huvudspåret där många skotrar kört fanns snö att skida på. I Västerfjäll tog vi en härlig lunchpaus på bron till kapellet. Där var det lä och solen värmde gott. Tror att vi alla tre stornjöt! Kändes iaf som så. Vi skidade sen vidare på snö som mjukats upp en del, men ännu bar bra. Även utanför skoterspåren! Det var skönt. För skotrarna som kört idag hade mjukat upp leden så på själva leden var det bara slush. Skönt var det också att vinden avtog på eftermiddagen! Vid Unna Bárkájávrre genade vi genom vistet Parka. Hittade sen en underbar tältplats på barmark! Hundarna lade sig och njöt i solen och så även jag. Hundarna valde att ligga direkt på marken. Jag på ett liggunderlag. Slumrade lite i solen lyssnandes på ljudbok. Underbart. Sammanfattar dagen med ett ord. Underbar.