Det blåste upp till riktig storm under natten och höll sen i sig genom hela morgonen och förmiddagen. Jag och hundarna fick därför en väldigt lugn och mysig start på dagen. Dom är några riktiga gosegrisar hela bunten. Jag lyssnade på ljudbok och klappade hundar.
Det är så skönt att Libbie löpt färdigt nu. Både Peak och Zeb är med på det med inte Odd. Peak har däremot börjar att visa lite väl mycket intresse för Dolly, så nu är jag rädd att hennes löp ska börja om.
Det blåste ännu ganska hårt när vi startade idag på eftermiddagen. Vinden kom från Nord-Nordväst så ganska mycket rätt mot oss. Spåren hade drivit igen, men där fanns ett riktigt hårt lager där under. Peak är fantastisk på många sätt, men jag skulle aldrig säga att hans supertalang är att följa ett spår. Det bär bara precis där någon kört tidigare. Det betyder att så fort Peak vikar av från det spåret så sjunker han och resten av gänget ner och det blir trassel. Så jäkla mycket trassel på linorna. Jag får krypa fram på all fyra för att ens ta mig fram. Finns ingen som helst bärighet i snön. Jag trasslar rätt på alla hundar. Försöker få dom på rätt spår. Kryper tillbaka till släden för att upptäcka att Peak inte håller linan sträckt överhuvudtaget vilket resulterar i trassel på nytt. Jag får krypa tillbaka för att trassla upp och sen framför spannet för att få dom på det rätta spåret. Peak kommer ikapp mig direkt. Stannar och det blir trassel igen. Så skulle man kunna sammanfatta en stor del av dagen. Att inte ha någon ledarhund med är minst sagt utarmande. Det fungerar så länge där finns spår. Men när det inte gör det blir det slitigt för oss alla. Tror att vi blir både trötta i våra huvuden och kroppar. Man märker det speciellt på Libbie och Dolly som börjar gruffa med varandra när det strular för mycket.
När det blåste som mest och snödrevet som störst hade jag svårt att se fram till nästa ledkryss eller ruskmarkering. Hela världen var bara som ett vitt virrvarr. Vid ett par tillfällen tappade vi bort leden för en stund. Kom inte långt undan den. Men tillräckligt för att behöver stanna, ankra och krypa omkring för att leta rätt riktning.
Jag följde leden tills det var ca 4 km kvar till Tärnasjöstugorna. Då börjar vinden mojna på riktigt och vi kunde köra längs vattnet istället. Blev lite småproblem med riktningen då ingen i gänget förstår höger och vänster om det inte finns någon led att vika av på åt endera hållet. Som skönt var kom vi snart ut på ruskmarkeringen från Syterhållet. Alla spår har drivit över. Men det var helt ok och var knappt blött på isen allt. En glad överraskning.
Väl framme vid stugan mötte jag stugvärdsparet som ska öppna upp stugan på fredag. Så vi bor i hundstugan som tillhör länsstyrelsen. Stf nyttjar den dock under säsong, men som den inte dragit igång är kostar det bara 100 kronor per natt att bo här.
Inne/vid i stugan möttes jag av flera tråkigheter. Människorna som bott här i natt hade fyllt hela kaminen med sina sopor och inte sågat och huggit upp ved. Men det värsta av allt (som jag inte vet är orsakat av dom som bodde här i natt eller några andra) så hade nån äcklig jävel, eller jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga ett riktigt jävla vider, bajsat vid husets entré. En människa har alltså inte orkat gå till dasset 5-10 meter bort utan istället satt sig i hörnet på bron till stugan och bajsat där. Detta upptäcka snabbt av mina hundar som börjar krafsa i det samt äta av det innan jag hinner stoppa och rengöra hela bron. Varför gör folk så här? Vet inte vilken gång i ordningen jag upplever just detta.
Kanske att det var tur att det inte fanns någon ved i stugan så att jag fick lägga en lång stund på att såga och klyva ved och samtidigt bli av med irritationen/frustrationen/ilskan som bajshändelsen förde med sig.
Även ikväll sover hela gänget inne med mig. Känns bra att dom kan spara energi på det sättet. Äta och dricka hur mycket dom vill.
