El Camino dag 15-17

Hontanas-Itero de la Vega: 20 km
I natt sov jag min allra första natt på ett albergue. Richard, som jag nämnde att jag vandrade tillsammans med igår, bjöd på boende i ett albergue. Därav att jag hade min första natt på ett. Det var som att sova mitt i en snarkande symfoniorkester.. I rummet var det 5 rader med två våningsängar i varje. Över hälften av dem som sov i dem snarkade, inte en sekund var det tyst. Men min kropp behövde verkligen en natt i en säng, mitt liggunderlag är så tunt att jag fått blåmärken på både höfter och axlar..
Brian och jag vandrade vår sista dag tillsammans idag, han ska nu sätta iväg i sitt eget tempo till Compostella, det har minst sagt varit speciellt att vandra med honom. Har aldrig träffat någon som honom tidigare, och jag är väldigt glad att jag mött honom. Han har ändrat mitt sätt att se på många saker.

Jag vandrade inte så långt idag, men kommer man till en plats som heter Vega kan man inte göra annat än stanna 🙂
Vädret har varit strålande, likaså vyerna. Det här är verkligen en vacker och varierande tur.

Det har varit en väldigt vacker vandring idag i vackert väder. Yoda den lilla *ett inte vackert ord* var inte så snäll idag för att uttrycka det milt. Idag när jag släppte lös henne (som vanligt) hann jag inte mer än släppa henne förrän hon var borta. 45 min tog det att hitta henne. Hon sprang och ner för ett mindre berg och jagade kaniner. Och ja, jag hann med att säga och framför allt tänka mer än en svordom.. Efter det fick hon inte springa lös mer, istället knöt jag fast henne i Vega och det fungerade riktigt bra! Så from nu får det bli så 🙂

Även i natt så ska jag sova inomhus, precis som igår har jag blivit bjuden av Richard samt trerätters middag. Middagen var minst sagt trevlig vid vårt bord satt även två kanadensiska kvinnor och vi skrattade oss verkligen genom hela middagen!
Hundarna får tyvärr inte sova inomhus här, men dem har fått en hundkoja och i den har jag bäddat med mitt liggunderlag samt sovsäck och en filt, så dem kommer inte att frysa. Tror jag är den som mår mest dåligt av att inte ha dem nära.

Min kropp känns som ny, jag har fått massage av en massageterapeut. Det är verkligen sjukt skönt! Helkropps behöver jag säga mer?! och ja, fötterna är inkluderade 😉

Itero de la Vega-Villarmentero de Campos: 25 km
Hundarna verkade inte ha det så dåligt ensamma ute, flera gånger under natten tittade jag till dem genom fönstret. Dem låg så fint intill varandra i hundkojan.
Hela dagen har jag vandrat, ”pratat allvar” samt skrattat med Richard. Vägen har varit minst sagt rak, jag blir rätt trött av det. När man ser framåt är det bara platt och man ser målet hela tiden i horisonten och tycks aldrig närma sig det. Vi gick på i ett rätt så raskt tempo visade det sig, då de 25 km inte alls tog lång tid. Det trots varmt väder, molnfri himmel och ingen skugga.
Yoda fick även idag vara knuten till Vega, hon går så mycket bättre då. Men de sista 2 km ville hon inte mer, då fick jag bära henne istället. Men hon gör det bra med sina korta små ben. Alla som möter Vega älskar henne, men hon är också en helt fantastisk hund!
Idag har faktiskt ett albergue låtit mig campa i deras trädgård. Detta albergue skiljer sig rätt mycket från andra jag sett, och då tänker jag inte bara på det faktum att dem har en åsna som går lös i trädgården. Detta ställe är lite mer ”hippie” för att uttrycka det på annat sätt. Man kan även boka sovplats i hängmatta eller i en tältkåta på deras gård.

Jag måste hitta ett sätt att ge tillbaka till Richard på. Han skämtar om att jag ska ringa hemma till mamma att hon inte behöver oroa sig för att jag har funnit en ”sugar daddy” nu.
Vart än vi går så presenterar han mig som sin brorsdotter. Att beskriva människor tycker jag är svårt, så hur jag ska beskriva denna generösa (han hjälper precis alla människor han kan längs vägen) energiska 71 åring från Australien vet jag inte.

Jag gillar verkligen det faktum att man träffar på samma människor rätt ofta längs vägen, flera träffar man på flera gånger om dagen tom. Alla typer av människor möter man, som jag nämnt tidigare. ”Chicka” Newyorksbor, en skotsk man som hade en stroke förra året och nu värderar livet på annat sätt än tidigare, en hemlös engelsman, bara för att nämna några.

Att alla skulle behöva gå och göra sin egen ”Camino” trodde jag var en myt. Men vare sig det är en myt eller inte så ställer jag mig helt på den sidan.

Nu är det några svåra dagar framför oss, antingen måste man gå jättelångt eller jättekort. Hittills har man kunnat välja allt däremellan. Eller jag kan göra det som jag har tält, men dem som bor inomhus måste välja. Min väska kommer också att vara en del tyngre som man måste bära mer vatten då det nu kommer vara långt mellan vattenkällorna.

Ni kan gissa hur hundarna reagerade på Emilio. Åsnan alltså.
Vega, ingen reaktion. Inte ens när Emilio gick fram till henne där hon låg på gräsmattan. Eller när Emilio försökte äta från samma grästuva var hon inte fullt så positiv längre 😉
Yoda, tänk er en sur gammal tant som hyttar med näven och slår med handväskan. Så nej, hon uppskattade inte hans närvaro.

Villarmentaro de Campos-Caldadilla de la Cueza: 28 km.

Kanske den kallaste natten hittills, jag och hundarna sov i tältet. Eller försökte i alla fall. Hundarna hade inga problem med att sova, Yoda i sovsäcken och det ska mycket till innan Vega blir kall.
Klev upp rätt så tidigt i morse, så efter att ha ätit frukost och medan jag höll på att packa mig i ordning så fick jag se en otroligt vacker soluppgång.

Före 8.00 i morse var ryggsäcken på plats och jag började vandra. Jag vandrade även idag med Richard, han har galet många historier från sitt liv att berätta. Har nog aldrig träffat någon som varit med om så mycket.

Dagens vandring har varit minst sagt jobbig. Eller vandringen i sig har egentligen inte varit så jobbig. Men att vandra i stekande sol tar på krafterna. Hundarna klarade det förvånansvärt bra. Det har varit mer eller mindre helt platt längs helt raka vägar. Under 17,1 km kunde man inte få tag i något att äta eller dricka. Så idag har jag varit tvungen att bära en del extra. De 12 sista av de kilometrarna var längs en ”Roman-road”. Inga träd fanns heller, så ingen möjlighet till skugga.

Inget slår lyckan att komma fram till ”målet” efter en hård dag. När man får sätta sig i en stol, slänga av sig kängorna och bara slappna av.

Hundarna är överlyckliga över att få stanna inomhus i natt. Även jag, för nätterna är kalla och fuktiga. Jag ska vandra med Richard fram till Léon, där ska han möta upp sin son och vandra med honom ett par dagar.

Scroll to Top