HRP dag 7-11

Dag 7 31/8

Vilodag, ordna med allt som måste fixas för Vega.
Dag 8. 1/9
Efter att ha ätit och vilat upp mig i Iraty var det så dags att börja röra på sig igen. Vega åkte tillsammans med Mark till Elizondo för retreat och jag skulle alltså gå vidare ensam. Hade inte kunnat föreställa mig innan hur tomt och ensamt det skulle komma att bli utan Vega vid min sida. Men en vecka måste det fungera. 
Har gått längs GR10 hela dagen, ändrade mina planer från de ursprungliga att gå längs HRP idag. Sikten var dålig så jag ville inte leta mig upp på Pic d’Orhy. Så 2000 möh får vänta en dag eller två till. Först gick jag längs GR10 till Logibar. En sträcka som var betydligt mycket jobbigare mot vad jag räknat med. Både fysiskt och psykiskt, främst psykiskt.
Personalen på restaurangen i Iraty sa 15 km och ca 4 h. 6h senare nådde jag Logibar. Men det var 6 vackra timmar trots att de var tuffa. Har aldrig sett så många fjärilar samtidigt som det var just innan Logibar. 
Till att börja med var det bara dimma och i stort sett innan sikt, men fram på dagen lättade den och det blev varmt. Det var inte bara varmt utan även fuktigt, så känslan var att jag vandrade i en bastu. Logibar ligger på 300 möh, sista biten gick brant nedför med rullstenar. Kan tänkas vara bland det värsta jag vet att gå på sånt underlag. 
Från Logibar gick det sedan uppför till nästan 1400 möh för att sedan gå ner längs med Gorges de Kakouéta till ca 400 möh. Efter det gick jag längs väg D-113 upp till Senta. Längs den vägen träffade jag på de två brittiska kvinnorna jag träffade i förrgår i Iraty. Trevligt, när benen är trötta är det verkligen lättare att gå när man har sällskap. 
Stannade till i Senta och tog en fika i en bar innan jag fortsatte ca 1 km ut ur Senta in i en skog där jag slog läger. Fram tills idag har jag inte sett en mygga, men det fanns det gott om i denna skog. 

Dag 9. 2/9
HRP är enligt min guidebok uppdelad i 5 sektioner. Idag har jag tagit mig genom den första, Baskiska, och kommit in i den andra, Parc National des Pyrénées Occidentales. Har dock inte kommit till själva nationalparken ännu. 
Jag började dagen med att vandra rätt så brant uppför genom en grön och frodig ravin, så småningom skog och till sist kalfjäll (heter det så även här?)
Startade på 500 möh och jag gick upp till 1780 möh. Tungt för benen! Bitvis var det väldigt brant. Kom till ”Col de la-Pierre-St-Martin”. Stannade där och lunchade innan jag följde GR10 vidare till skidorten Arette-la-Pierre-St-Martin. Så här års är där helt dött. Hotell, restauranger, butiker allt var igenbommat. Kändes som om jag hamnat i en spökstad. Därifrån var det sedan dags att fortsätta uppåt, längs en slalombacke mot Pic d’Arlas. Vid Pescamou vek jag av från GR10 och gick mot Pic d’Anie. Så nu har jag passerat den magiska 2000 möh gränsen!!! St-Martin ligger på 1670 möh , dagens högsta punkt 2150 möh. Sen gick det utför 😉 Totalt gick jag lite över 2000 höjdmeter uppåt idag. 
Vid Col des Anies skulle jag byta stig. Fann den först inte, med det landskap som var kunde jag inte tänka annat än ”lost in space”, så irrade runt där bland alla stenar. Verkligen kargt är det här. 
Fann så småningom stigen, men hela vägen därifrån till Cayolars d’Anaye har det varit väldigt svårt att hitta. På många ställen fanns ingen självklar stig att följa och då fick jag förlita mig help på kompassen. Trodde vid mer än ett tillfälle att jag var vilse. Träffade tre vandrare vid ett sånt tillfälle. Jag hade just kommit till en fjällstuga som inte fanns på min karta, dem visade på sin karta vart den ligger och sen gav dem mig plommon och godis samt nytt mod 🙂 
Sammanfattningsvis, dagen har varit lång men bra 🙂

Dag 10. 3/9
Vaknade till en helt fantastisk dag. Såg solen stiga upp bakom bergen i mitt lilla tältfönster. Mitt tält ät nog vad man kallar ”a room with a view”. Åt frukost och gick sedan ner till ”Plateau Sanchése” där kossor och hästar betade tillsammans. Uppe vid Cayolars d’Anaye därjag tältade i natt var det åsnor och får som gick sida vid sida och åt. De 10 följande kilometrarna var lätta, dem var längs grus- och asfaltsvägar. När jag sedan kom till ”Pont Lamary” var det som jag kommit från den ”verkliga  världen” och hamnat i en sagovärld. Ston med föl och kossor gick och betade, de var omringade av ett 360 gradigt panorama med bergstoppar och en bäck ringlade genom landskapet. 
Därifrån gick det sedan rätt så brant uppför till Ansabére där jag hoppades på att kunna köpa ost. Tyvärr var fåraherden ute på annat, där fanns bara en pyrenéare (hund) som vaktade. 
Sen gick jag vidare upp till Lac d’Ansabére 1859 möh. Något som verkar vaar ett populärt utflyktsmål, säkert 20-30 pers mlötte jag längs den stigen. Jag har blivit lite modigare nu vad gäller att prata franska så det ger bra övning. Sen väntade ännu mer uppför till spanska gränsen 2054 möh. Vilken utsikt det var därifrån! Ibón de l’Acheritos turkosa vatten och Selva de Oza åt ena hållet och varifrån jag kom åt andra. 
Sen rundade jag Pic d’Araille och slog sedan läger ca 1 km innan Puerto de lo Palo. Här finns jag och en massa kor. Gick så långt bort från dem jag kunde, men dem var lika snart där som jag. Kossor är nyfikna. 
Ännu en dag med fantastiskt väder! Klarblå himmel  och inte så mycket som ett litet moln har prytt himlen. Vindstilla. Helt ljuvligt! 

Dag 11. 4/9
Solen hade ännu inte börjat att värma dalgången när jag började att gå i morse. Men lagom tills jag var framme vid Col de Pau (Puerto de lo Palo hade solen kommit fram bakom bergen och med sig hade den värme. Hela dagen har varit väldigt varm, större delen av den har det inte funnits någon skugga att tillgå. 
Från Col de Pau väntade några km med kamvandring. Vilken utsikt! Vid korset såg jag Frankrike åt ena hållet med nationalparken ”Parc National de Pyrénées” det första jag fick se av den var ett gäng hjortdjur som smidigt  hoppade mellan stenblocken och Spanien åt andra. 
Jag gick och log hela tiden längs kammen, det var så vackert! Där uppe mötte jag en fransk kvinna som också vandrar HRP men i motsatt riktning. Sen kom jag till vad som närmast kan beskrivas som ”hästarnas dal”. 
Vandrade på kom till Refuge d’Arlet, de sista höjdmetrarna dit trodde jag att jag inte skulle klara. Men så plötsligt var jag där. En vattenpaus gav ny styrka och de nästkommande 100 höjdmetrarna gick lättare. Jag kom upp till 2100 möh innan det började bära av utför helt ned till 1300 möh. 
Jag stannade längs vägen ner och lunchade, tänk vad lite mat kan göra! Runt mig hade jag en hästflock, en åsna samt några kor. Känns overkligt att sitta på 1800 möh, ha den mest fantastiska utsikt och omringas av dessa vackra djur! Föl som lekte och en åsna som satt 🙂
Gick vidare, mötte tre parkvaktare. De visad mig nästkommande dagars vandring på håll. 
Just innan jag var framme vid Espélunguére blev jag sjukt rädd. Vet inte sist jag var så rädd. Hör något som prasslar vid sidan av mig, kollar dit. Vad får jag se? Jo ett vildsvin med tre ungar! Nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte förstå hur jag kom upp på en så hög sten. Vildsvinet blev om möjligt ännu räddare och sprang sin väg, men vad hjälpte det. Jag stod på stenen i säkert 15 min och skakade. 
Vandrade sedan vidare till Sansanet, gick genom det mest fantastiska hallonsnåret, stannade och plockade lite 🙂
Lite efter det mötte jag på GR 653 som jag följde till Col du Somport.

  

2 reaktioner på ”HRP dag 7-11”

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top