HRP dag 29-36

Dag 29. 22/9

Tre pass skulle vi gå över idag. Coll de la Cornella, 2485 möh, Coll De Curios, 2428 möh och Coll de Calberante, 2610 möh. 
En stor del av dagen har varit längs helt omarkerade stigar och eller svagt markerade. Så en hel del tid har jag varit tvungen att lägga på orientering. 
Efter ett av passen var det väldigt brant nedför. Men vi tog det väldigt lugnt  så det gick bra. Vi gick bort till Refufi Mont-Roig. För att ta sig dit måste man korsa utloppet från Estany de la Gallina. Vega är så modig! Efter att jag tagit av hennes väska hoppade hon över som om det vore den enklaste sak i världen. Själv var jag tvungen att ta det lite mer försiktigt för att inte riskera att plurra. 
Sen gick vi vidare till Plana del Faio. Juli ska gå med oss några dagar from imorgon. För att få tag i honom och berätta hur långt vi tagit oss och vart han hittar igen oss måste jag fylla på min telefon med pengar. För att kunna göra det måste jag ha tillgång till internet. Jag gick därför en omväg för att ta mig till en camping, Bordes de Graus för att se om de har wifi. Tyvärr hade dem stängt för säsongen… Så det var bara att gå hela vägen ner till Tavascan. Där hittade jag ett hotell, 25 euro för ett dubbelrum inkl frukost. Inte illa! 🙂 Två enkelsängar, en till mig och en till Vega 😉 Vardagslyx!

Dag 30. 23/9
Sov riktigt gott i min säng och Vega i hennes. Hon ville inte lämna den i morse. Så hon fick ligga kvar och dra sig medan jag gick och åt frukost. Att bo på ett en-stjärnigt hotell och serveras frukost på ett tre är inte illa 😉 Där fanns allt (utom kanske nyttigheter). Så jag åt croissanter (både med och utan choklad), rostat bröd, yoghurt, drack juice och varm choklad. Tror att jag ev chockade några av de andra gästerna med min aptit. Men vad jag njöt! Älskar frukost.
Sen gick jag tillbaka till hotellrummet och slappade. Mamma och pappa, hör och häpna. Jag tog tom en extra dusch 😉
Juli blev lite sen så jag satt på en bänk i solen och väntade. Där träffade jag en australiensare som också är ute och vandrar. Pratade med honom i över en timma och medan vi satt där kom det tyska paret förbi. Dem som jag nämnt tidigare, som tar bilen från dalgång till dalgång. George och Beatrice heter dem. Så kul att våra vägar skulle mötas en tredje gång även fast vi reser/färdas på så olika sätt.
Sen kom vi, om än rätt så sent, iaf igång med vandringen. Fick börja med att gå samma väg tillbaka upp till Quanca som jag kom från igår. Därifrån vidare upp för att sedan vika av till Noarre. Noarre ska enligt min guidebok vara en liten by utan vägförbindelse. Det måste ha ändrats sedan min guidebok skrevs för där stod en bil parkerad (dock fyrhjulsdriven). Det är hursomhelst en mysig liten by med stenhus utan elektricitet. Det rök från en skorsten och luktade nybakat bröd, barn lekte och män var uppe på ett tak och spikade (!) fast platta stenar. 
Vi gick vidare längs Riu de Noarre och har nu slagit läger en bit bortanför Estanys Blaus. Verkligen supervackert att gå hit upp. Fantastiska vyer och flera vattenfall passeras. Har gått upp till lite över 2400 möh, så lite av en stigning även idag 😉

Dag 31. 24/9
Ännu en dag med fantastiskt väder. Kanske lite väl varmt, men när det kommer till sol och värme får man inte klaga 🙂
Vi började med att gå de återstående höjdmetrarna till Coll de Certascan, 2586 möh. Även kallad dörren till himlen. Ett passande namn. Sen gick det ner till Estany de Certascan och refuget (2230 möh) som ligger där. Nu är säsongen över så i stort sett alla refuge är stängda. (Jag hade hoppats på att det skulle vara öppet så att vi skulle kunna köpa lite mat. Då jag är den enda av oss som har någon med sig och när jag köpte den hade jag inte räknat med att den skulle räcka till någon annan än mig). 
Sen gick vi vidare förbi Estany de Romedo de Dalt, som hade en söt liten ö i sig och sen till ytterligare en sjö, Estany Romedo de Baix. Efter det två sjöar till. Det är inte som att gå i svenska fjäll där man stöter på sjöar och tjärnar rätt så ofta. Här är det mer ovanligt. Vid den sistnämnda sjön hade vi lunch. Något jag märkt är att pauser lätt blir lite längre när man är två eller fler som går tillsammans. 
Från 2000 möh började sedan stigningen lite mer på riktigt till Port de l’Artiga, 2477 möh (som betyder brännässla på spanske har jag fått lära mig nu). Tycker dock att namnet var finare innan jag fick veta vad det betydde. Därifrån ned, till en början brant och stenigt för att sedan bli lättare och lättare. Gick ner längs Ruisseau de l’Artigue till 1900 möh. Där fanns en helt perfekt plats för tältet invid älven.

Dag 32. 25/9
Dagen började med att gå ner, mycket ner. Helt ner till Marc, 1000 möh. Det är ett litet samhälle utan affär (tyvärr..) Men vi blev sagda att det finns en affär i nästa samhälle 7 km längre bort. Vi bestämde att jag skulle lifta dit, köpa det vi behöver för att sedan lifta tillbaka igen. Hade dock ingen tur. Jag fick lift dit men affären var stängd när jag kom dit kl 13. Kommer aldrig att vänja mig vid dessa tider.. Butiken skulle inte heller ha öppet mer för dagen. Mannen som jag fick lift med körde mig då till nästa samhälle två km längre bort. Den affären var också stängd och skulle inte öppna igen förrän kl 16. Mannen som jag fick lift med skulle bara hem och äta lunch innan han skulle tillbaka till Marc igen för att arbeta vidare. Han bjöd hem mig till sin familj (fru och fyra döttrar). Så jag åt en trevlig lunch tillsammans med dem innan vi åkte tillbaka till Marc igen (dock utan varor..).
Just det på vägen ner var jag med om en nära döden upplevelse.. Jag såg en orm!!! Första gången i mitt liv som jag ser en levande orm i det fria. Jag blev såklart livrädd. Skrek och sprang. Vad ormen gjorde vet jag inte. Kanske att den flydde, den kom inte ifatt mig iaf 😉 sprang säkert en kilometer, konstigt hur ”stark” man blir när man blir skrämd. Kände inte ens ryggsäcken medan jag flydde för mitt liv.
När jag kom till Marc igen vandrade vi den korta biten till Mouricou där vi stannade på ett café (som bara serverade drycker) och drack iste i värmen. Sen var det dags att börja gå upp, mycket upp… 1400 höjdmeter känns i benen! Men nu är tältet på plats invid en liten sjö. Har fantastisk utsikt, maten är just klar. Kan inte ha det bättre. 

Dag 33. 26/9
Vi började med att gå upp 150 höjdmeter till 2408 möh och nästa sjö. Platsen som jag hittade igår för tältet var verkligen perfekt. Platt, mjuk, nära till vatten samt vacker utsikt. När jag kom upp på höjd såg jag också att det var den enda platsen som var bra och det var bara ren tur att jag gick förbi den när jag letade efter en. 
Sen fortsatte det rätt så brant upp till 2650 möh. Rätt brant är en underdrift, de sista höjdmetrarna var verkligen branta. Som tur var fanns ett rep att hålla/dra sig upp med. Så brant var det länge sedan jag gått. Det var egentligen mer klättring än vandring. Vega är så galet duktig. Det är verkligen fantastiskt att se på henne hur smidigt hon rör sig. När vi kommer till så branta partier tar hon sig så klart inte upp. Men då väntar hon snällt på mig så att jag kan lyfta henne och eller knuffa på henne så att hon tar sig upp. Hon litar verkligen på mig till 100 %. 
Efter det gick det brant ner och sen brant upp igen. Innan det gick ned igen till Refuge de l’Etang Fourcat. Därifrån gick det upp och ner en massa till det så småningom gick upp till Port de l’Albeille, 2601 möh. Det är också gränsen till Andorra. Så nu är jag i Andorra 🙂
Sen gick det bara ned, förbi Estanys de Tristaina, till skidstationen Station d’Ordino-Arcalís och sen ner till El Serrat, 1560 möh. 
Har haft ännu en dag med fantastiskt väder!

Dag 34. 27/9
Började dagen med en fantastisk hotellfrukost. Börjar få ”dåliga” vanor, två gånger inom loppet av en vecka. Även denna gång åt jag mer än vad tjejer i min ålder ”ska” göra. Men gott var det! Sen skulle jag, Juli och Vega ta bussen till Ordino var tanken. Juli för att ta sig vidare hem och jag för att köpa mat. Andorra har samma regler som Spanien vad gäller hundar och buss… Vega fick inte åka med, så Juli  stannade med henne medan jag tog bussen (se INGET stort framför er) dit. Väl där visade det sig att det inte finns någon mataffär i centrum. Nästan 2 km fick jag gå för att komma till närmsta. Hann därför inte med bussen tillbaka som jag tänkt utan var tvungen att vänta på nästa. (Dem går en gång i timmen).
Nu är väskan åter tung och som vanligt när den är påfylld väntade en uppförsbacke. Började med att gå samma väg som jag kom från igår nån liten km innan GRP 1 (namnet på en led som är markerad med rött och gult) vek av in i skogen. 
Kartan jag har just nu måste vara ett måndagsexemplar. Det är MYCKET som saknas på den. Allt från sjöar (både stora och små) till bilvägar. Sen går inte lederna så som kartan visar.. Men snart är denna karta slut och det är dags för nästa. Inte många kartor kvar nu.. slutet av denna tur närmar sig. 
Jag gick längs stigar och en skogsbilväg upp till refuge Sorteny, 1970 möh. På vägen dit passerade jag otippat nog en botanisk trädgård i vad som kändes mitt i ingenstans. Vi följde GRP 1 (som går tillsammans med HRP) vidare upp till Pas de la Serrera, 2231 möh. Sen kom jag till en dalgång där flera hästar betade . Jag blir lika glad var gång jag möter på dessa flockar. Sen gick jag vidare (rätt så branta sista höjdmetrar) upp till Collada dels Meners, 2713 möh. 
Därifrån gick vi ner till 2440 möh för att sedan gå upp 100 höjdmeter (1300 höjdmeter nånting på en dag känns i lår och rumpa). Sedan gick vi vidare till Cabana Coms de Jan, 2220 möh. Ett mysigt litet refuge med öppenspis. 

Dag 35. 28/9
 I morse hörde jag inte klockan när den ringde. Oftast vaknar jag innan den ringer, men idag hade den ringt gånger flera under en timma utan att jag märkt det. Trots att jag sov en timme längre mot vad jag brukar var jag tröttare än nånsin både i kropp och knopp. Så med seeeega ben började jag att gå. Dagen fick en väldigt bra start då det första jag fick se var en flock med ett 20 tal hjortar, Mouflons. Dem rörde sig som om de inte visste vad trötta ben är för något. 
Just innan vi skulle gå upp de sista 200 höjdmetrarna till Serra de Cabana Sorda, 2661 möh träffade vi en fransman, Nicolas. Han gick HRP i somras och nu är han tillbaka igen för ytterligare 20 dagars vandring i Pyrenéerna. Det gav mig en timmes taktikvila. Han berättade att vädret väntas bli riktigt dåligt ikväll/natt med åska. Han rekommenderade mig därför att lägga om min rutt lite så att jag kan stanna inomhus i ett refuge istället för i tält. Han visade en stig jag kunde ta (som inte fanns med på min karta). 
Med ben som fortfarande var sega gick jag sen vidare upp. För att sedan gå ner till refugi de Cabana Sorda. , 2250 möh. Där fanns en flock med hästar. Jag blir så glad när jag ser dem ströva fritt och försöker att inte tänka på vilket öde som väntar de flesta av dem senare i höst.. 
Sen fortsatte vi ner till Riu del Manegor, 2026 möh. Där stannade vi och lunchade. Idag var förresten första gången på länge då jag varit tvungen att behålla både långbyxor och långärmat på hela dagen. Efter pausen gick vi vidare på den stig som Nicolas rekommenderat. Upp mot Alt de Juclar, 2588 möh och Punta W, 2543 möh. Vi gick upp till lite över 2400 möh innan vi gick ned mot Refugi de Juclar, 2294 möh som ligger vid sjöarna Estanys de Juclar. Så nu borde jag vara säker mot åskan. Vega är nöjd över att få vara inne. Beroende på hur vädret blir imorgon så kanske vi tar oss till l’Hospitalet-près-l’Andorre som är slutet på fjärde sektionen av HRP och början på den femte och tillika sista. 

Dag 36. 29/9
Vaknade till en minst sagt grå dag. Den utlovade åskan kom aldrig under gårdagen. Både jag och min kropp känns betydligt mycket piggare idag! 
Vi började att gå längs Estanys de Juclar och sedan vidare upp till Collade de Juclar, 2442 möh och därefter vidare till nästa pass, Col de l’Albe, 2535 möh. Där lämnade jag Andorra och kom in i Frankrike. Vi gick ned för en rätt så brant backe med stenar och rullgrus till Ètang de l’Albe. Fortsatte förbi flera små sjöar och tjärnar till en rätt så stor sjö, Étang de Couart, 2230 möh. När vi kom till andra änden av den sjön stannade vi och fikade lite innan vi fortsatte vidare. När regnet lurar i luften är det inte alls lika frestande med längre pauser. 
Därefter gick vi uppför igen till dagens sista pass, Couillade de Pédourés, 2251 möh. 
Efter det gick det bara utför. Vid Étang de Pédourés stannade vi sedan för lunch. Han inte mer än ta av ryggsäcken förrän de första regndropparna kom. Så vi försökte att skynda på till l’Hospitalet-près-l’Andorre. 
Jag har tänkt att stanna inne i natt, medan jag satt utanför Gite d’etape och väntade på att dem skulle öppna så öppnade sig hela himlen. Som tur var kunde jag stå under ett litet tak! En kvinna som bor i huset kom och släppte in mig lite innan dem öppnar egentligen. Han sätta mig till rätta i en soffa då kom ägaren. Han berättade att dem hade stängt idag. Så då var det bara att på med regnkläder på både mig och Vega och gå vidare. Bara en bit längre bort finns en litet hotell, så där stannar vi i natt. Ett hotell som saknar wifi och har en minst sagt otrevlig ägare. Men regnet slipper vi undan.

Scroll to Top