HRP dag 37-42

Dag 37. 30/9

Vaknade minst sagt utvilad. Sov säkert 10 timmar, möjligen mer i natt. När jag började  kändes benen (samt resten av kroppen) piggare än på länge. En stig tog oss från l’Hospitalet-près-l’Andorre, så att vi slapp gå längs väg N-20. När jag började komma upp lite i höjd kändes det verkligen konstigt. Nedanför mig pågick den ”verkliga” världen med hus, bilar, massa ljud etc och där uppe ovanför allt var jag. Så långt bort från allt, men ändå så nära. Jag tror att de som känner mig vet vilken av de två världarna jag trivs bäst i. 
Började på 1436 möh, trodde att jag skulle kunna fylla på väskan med mat här. Men den lilla mataffär som nämndes i min guidebok fanns iaf inte. Tur att jag köpte lite extra när jag handlade mat sist så att jag klarar mig fint ändå. Dock kunde jag köpa bröd i hotellets lilla restaurang. 
Gick upp genom Bois Long till sjön Étang des Bésins, 1973 möh. Där stannade vi en stund i solen innan vi fortsatte vidare upp till Refuge des Bésins, 2104 möh och sedan längs GR10 vidare upp till Col de Coume d’Agnel, 2470 möh. Därifrån gick vi sen ner till Éstany de Rouzet, 2234 möh.
Landskapet har påmint en hel del om den jämtländska fjällvärlden idag. Speciellt från passet och ned. För att känna mig ännu mer hemma så har det regnat i tillägg. På väg upp för passet värmde solen så att jag var tvungen att byta om till shorts och linne. Sen tog det nog inte mer än 30 min så kom stora moln inomhus täckte himlen. När jag sedan var uppe i passet började det regna. Regnandet höll i sig tills vi kom ner till sjön. Skönt att sitta inne i tältet och höra regndropparna smattra mot tältduken. Perfekt tältplats i tillägg, den har allt man kan önska. Den är platt, mjuk, har tillgång till vatten och en vacker utsikt:) dagen fick sluta tidigare än tänkt. Sitter hellre och har det bra i tältet när det regnar än ger mig ut i det…

Dag 38. 1/10
Jag har haft en så fantastiskt bra dag! Jag har mått galet bra och bara vait glad! Att vädret sen varit så mycket bättre mot igår gjorde ju inte saken sämre 🙂 
Hela kvällen igår vräkte regnet ner, så beslutet att stanna tidigare kändes rätt. Det får gärna regna, men helst inte där jag är. Och gör det det får det helst göra det nattetid när jag inte går. För att tältet skulle få en chans att kunna torka upp lite, sköt jag lite (okej 2 timmar) på starten. Så när jag väl började att gå var solen framme och värmde. Molnen var höga och tunna så solens strålar hade inga problem att orka sig igenom dem. 
Vi började med att  gå upp för dagens enda egentliga backe till Portella de la Grava, 2426 möh. Just innan det började gå upp mötte jag en flock kossor. Där fanns även ett par riktigt stora tjurar. Kossorna är jag inte rädd för, men tjurar känns lite mer opålitliga. Är det inte så när det kommer till de flesta djurarter? (Tänk nu inte att jag är nån superfeminist bara för den tanken). Det var även några söta kalvar. På vägen ner sen mötte jagen rätt så stor hästflock. 
Vi gick genom en helt underbar dalgång, Coma de la Grava längs Ruisseau de la Grave. Det var ett öppet landskap i höstfärger. När jag var mitt i det skingrade sig molnen och solen började värma som om det vore sommar. Vi passerade ett delta med flera små älvar och bäckar som slingrade sig fram. När vi närmade oss sön la Bollosa (Lac des Bouillouses) började tallar växa allt tätare. Vid själva sjön var det en hel skog. Så när jag gick där längs vattnet kändes det som om jag var på Andersön. Det var verkligen vackert! Vi gick till änden av sjön till Chalet-Refuge des Bouillouses och sedan vidare genom skog och öppen mark till Étang de Pradeille, 1955 möh. Nu sitter jag på strandkanten i solen och väntar på att klockan ska gå och slå 19. Det är olika regler som gäller längs hela bergskedjan. Just här får man tälta, men bara mellan kl 19 och 09.

Dag 39. 2/10
Vaknade till en helt fantastisk morgon! Bergen och molnen speglade sig i sjön och det var helt tyst och stilla. 
Första delen av dagen bjöd inte på särskilt spännande vandring. Jag följde GR10 längs stigar, grus-, och asfaltsvägar. Jag korsade en skidbacke och några liftar, skidanläggningar ser allt annat än charmiga ut den här tiden på året..
Just innan jag kom till en skidort, Pyrénées 2000, hade jag turen att möta en stor hjort i skogen. 
Jag gick på och kom till samhället Bolquére. Där stannade vi för att handla mat åt både mig och Vega. Det bästa man kan göra är att bestämma sig i förväg vad man ska ha/behöver. För när man inte passerar affärer så ofta är det mycket som ser frestande ut när man väl kommer till en. Man Skanör trots allt bära på det man köper sen.. Vi gick sedan vidare till den lilla byn Eyne, 1560 möh. Härifrån började en lite mer intressant och givande vandring längs Riu d’Eyna i dalgången Vallée d’Eyne. Först gick vi längs en stig genom en tallskog för att sedan komma ut till en mer alpin terräng. Vi gick genom den rätt så smala dalgången upp till 2300 möh, (nästan till dalgångens slut). På vägen upp mötte vi både hästar och kossor 🙂 gillar verkligen att möte dessa flockar. 
Har haft växlande molnighet med behaglig temperatur hela dagen. Känns bra att jag har tagit 750 av morgondagens höjdmetrar. Annars hade vi vait tvungna att ta 1700 i morgon. 
Som sagt gäller olika regler över allt där man går. Indien här dalgången får man slå upp ett litet tält över 2000 möh. 
Det är så tyst och stilla här. Det enda jag kan höra är ljudet av älven som brusar nedanför mig samt nåt murmeldjur som, hur man nu beskriver deras läte (från början när jag hörde dem var jag säker på att det var nån fågel). 
Känns verkligen konstigt att den här turen börjar närma sig sitt slut. På ett sätt känns det som om det var nyss jag klev av tåget i Hendaye och på ett annat som om jag varit ute jättelånge. Älskar livet på tur. Mår aldrig så bra som just då.

Dag 40. 3/10
Jag är glad att jag gick de där extra kilo-, och höjdmetrarna Igår, för idag har jag haft den gråaste dagen på hela tiden. Ju närmare Coll d’Eina o de Núria jag kom desto tätare blev dimman. Väl uppe i passet var det helt tätt, mao ingen som helst sikt. Att jag sedan därifrån var tvungen att gå den första biten utan stig eller rösen mot Pic d’Eina gjorde det hela lite klurigt. Att gå rakt utan sikt är inte lätt. Jag tycker inte att det är det iaf. 
Jag följde ryggen som utgör franskspanskagränsen i flera kilometer, tre toppar inkluderade. Först gick vi upp till Pic d’Eina, 2786 möh, sen Pic de Noufonts, 2861 möh och till sist Pic de la Fossa del Gegart, 2799 möh. Hade jag haft någon som helst sikt hade det säkert varit en helt fantastisk vandring. Nu fick vi istället kämpa mot väder och vind. Det har regnat till och från hela dagen och längs ryggen var vinden hård. 
Något jag har mött ofta under denna vandring är människor som går utan karta (och kompass). Vid Coll de Noufons, 2652 möh mötte jag tre fransmän som inte hade någon som helst aning om var de befann sig. De lånade min karta, det visade sig att de skulle gå varifrån jag kom. Men de trodde inte helt på mig när jag visade var på kartan vi var. Så jag tänkte att det inte var nån mening att diskutera det hela. Hoppas däremot att dem hittade fram. 
Efter Coll de la Vaca vek jag av från ryggen (vid Coll de Noufons gick HRP och GR11 ihop) och kom ner på lite lägre höjder. Lite innan Coll de la Marrana mötte jag en intressant spanjor som jag pratade med i säkert över en timma. Han reser mycket och lägger all sin tid och energi på livskvalité. Han har bestämt sig för att inte jobba mer utan bara göra saker han gillar och mår bra av istället.
Just det även fast jag följde GR 11 (som är markerad) lyckades jag gå fel pga den dåliga sikten. Med gps:ens hjälp hittade jag tillbaka till leden igen. Men det där med väderstreck är inget jag har inbyggt i mig. (Var med om samma sak när jag skidade fjällkedjan) så när jag kom tillbaka till leden började jag följa den, men åt fel håll. Det upptäckte jag när jag kom tillbaka till ett pass jag redan varit på. Det insåg jag tack vare att det har flera kors i olika modeller… 
Sen gick vi ner till Refugi de Ull de Ter, 2220 möh. Det var stängt så där kunde vi inte söka skydd från regnet, de tillåter hur som helst inte hundar där, så vi kunde lika gärna fortsätta. 
Började med att gå upp till skidanläggningen Valter 2000 och därifrån upp till spansk-franska gränsen, Portelle de Morens, 2381 möh. Därifrån följde vi gränsen på en enorm platå. Då vi inte hade någon sikt är det dock lite svårt med orienteringen. Stigen som vi följde syns bara vagt eller inte alls ibland. Så det kändes meningslöst att fortsätta. Vi har gått rätt så långt idag hur som helst. Lagom till jag fick upp tältet, just innan Puig de la Llosa, började det regna. Så ännu en kväll i tältets med regnet smattrande mot tältduken. Hoppas på bättre väder imorgon. Även fast jag måste erkänna att jag gillar den här typen av väder. Aldrig känner jag mig så levande som när jag känner väder. 

Dag 41. 4/10
Vaknade till en fantastisk soluppgång och tänkte att idag blir en bra dag. Gårdagens dimma hade lättat och så idag kunde jag faktiskt se var jag befann mig. 
Vi började att gå mot Roc Colom som är den sista 2500 möh-gränstoppen. Den är 2507 möh. Just som vi var där hade jag turen att höra porlande vatten. Så jag tog av våra ryggsäckar för att gå och fylla på flaskorna, som var helt tomma.. På vägen tillbaka till  säckarna, och Vega som är smart nog att inte gå en massa i onödan, så kom dimman tillbaka. Hann inte mer än ta på ryggsäckarna igen förrän det åter var helt tätt. Stigen syntes knappt i gräset och vilket väderstreck jag var på väg åt visste jag inte. Helt plötsligt fanns där inte längre någon stig överhuvudtaget att följa. En sådan gång är det fint att ha gps (eller kompass) med sig. Innan jag gav mig ut på denna tur så lade jag in ett tänkt spår i gps’en. Så nu kunde jag bara trycka på en punkt på det spåret och få hjälp med orienteringen dit. Lyckan (och lättnaden) när man finner tillbaka till en markerad stig är av den äkta varan 🙂 följde den stigen till Roc de la Mort de l’Escola. Där fanns en skylt som visade att jag skulle följa gulröda markeringar nu i 15 km. Men när dimman är så tät som den var är det inte lätt att se dem. Stigen var i tillägg väldigt otydlig. I samma veva som vi var där började det också regna. Eller rättare sagt så öppnade sig hela himlen och regnet började att vräka ner. Så när vi efter en kilometer kom till Porteille de Rotja, 2377 möh, sim har ett vindskydd/raststuga på sig gick vi in där. Hade tänkt stanna där ett litet tag till vädret lugnade ner sig. Men det blev bara värre och värre. Mer av allt, mer dimma, mer regn och hårdare vind. Åtminstone så kunde väl ett av dessa väderfenomen ge med sig, men icke. 
Sen blev det ännu värre. Det började att åska. Jag gillar inte åska, men det kändes iaf bra att jag hade ett rejält skydd att gömma mig i. Där inne fanns även yllefiltar. I dem bäddade jag ner både mig själv och Vega. 
Hela himlen lyses upp som om jag befann mig mitt i ett fyrverkeri. Åskknallarna och blixtarna kommer samtidigt.. Med andra ord befinner vi oss mitt i åskvädret. Vega bryr sig inte det minsta. Hon bara sover, lyfter inte ett ögonbryn ens när åskan slår ner så nära att den får hela vindskyddet att skaka. 
Under flera timmar kom och gick åskan. 

Dag 42. 5/10
Vi överlevde natten! Vega som inte är det minsta rädd tvivlade nog aldrig på att vi skulle det. Hur hon sen bar sig åt för att sova från 9.30 igår morse när vi kom till vindskyddet till 7.00 i morse, är för mig en gåta. 
Vilken dag vi vaknade till sen! Vet inte huruvida detta är en synvilla eller inte, men jag tyckte mig se havet i horisonten. 
Att jag inte gick vidare igår var bra, inte chans att jag skulle hitta vägen. Vi började med att gå längs Esquerdes de Rotjas skarpa vita rygg. Sen vidare till Collade des Roques Blanches, därifrån följde vi en grusväg några km. Sen genade vi ostigat över en platå till Cabane du Pla Guilhem. Därifrån följde vi en GR-led ner till Refuge de Mariailles, 1722 möh.
Som klockan inte var så mycket, inte ens lunchtid, och både jag och Vega känner oss pigg och fräscha efter en vilodag så fortsatte vi vidare. Först längs en mysig GR10 stig genom tallskog. Sen vek vi av mot Abri Aragó och toppen Canigou, 2784 möh. HRP går rakt över den toppen och det är den sista toppen med lite höjd vi kommer gå upp på för denna tur. Det är också en av Pyrenéernas mest populära toppar. Men den får vänta tills imorgon. Nu har vi slagit läger på en platå, 2300 möh, just nedanför själva toppen. Så imorgon är det inte många höjdmeter kvar för oss att ta.

Scroll to Top