26/3-15 Sjnulttjie-Ammarnäs

Dag 34

I natt fick jag skåda det ett sagolikt vackert norrsken som spelade över hela himlen. Vår natur är magisk!

Jag vaknade rätt så tidigt i morse och belönades med en vacker soluppgång. Jag älskar att få se solen gå upp, speciellt i vacker och storslagen natur. Jag åt min frukost och packade sedan samman allt i ett lugnt tempo. Jag började skida i ett strålande väder. Ett väder som är så vackert att det är svårt att tro att det är sant. Eller jag hade nästan vant mig vid det nu efter alla dagar med strålande solskensväder. 

Vädret ändras snabbt på fjället. När jag nådde Stijgguo så fanns inte längre en endaste blå fläck kvar på himlen och det gick från att vara helt vindstilla till att blåsa upp. Vinden tog i och blåste allt hårdare mot mig. När det blåste som hårdast var jag tvungen att ta av mig skidorna och gå istället för vinden förde mig bakåt när jag hade dom på mig. jag fick hela tiden luta mig mot vinden för att inte tappa fäste eller balans. Sikten var lika med noll under en period. Då såg jag inte ledkryssen förrän jag var ca 2 meter ifrån dom. Läskigt. Eller då tänkte jag aldrig på att det var läskigt, då hade jag full fokus på att ta mig framåt och komma över passet och gränsen till Västerbotten. Hundarna kämpade på bra i vinden. Den gjorde Alice ofokuserad så hon fick gå lös istället för att vara i vägen för mig. 

Det är konstigt hur människokroppen fungerar. Innan det blåste upp så kände jag av mina fötter. Men när jag var så fokuserad på att ta mig framåt kände jag inte av dom alls. När jag kom fram till Ammarnäs såg jag att dom är allt annat än vackra och väldigt såriga…

Vinden mojnade så snart jag tagit mig över passet. Skönt! När jag kom till Dávtájávrrie blev jag väldigt förvirrad. På min karta fanns bara en vinterled. Där fanns två. Jag såg en skidåkare på håll och tänkte att det är lika bra att jag skidar mot den och frågar vilken av dom som är den ”rätta”. Det visade sig att det var Gary Dicker, en man som skidar vita bandet! 🙂 Vi stod och pratade en stund i vinden och jag fick veta att dom båda lederna gick ihop längre fram och att den ena brukar nyttjas av skidåkare och den andra av skoteråkare. 

Härlig utförsåkning väntade sen. Jag älskar att åka utför iaf när det är lagom brant och det var det här! Att susa fram genom lössnön i skogen är bara för underbart! 

Dom sista 10 km ner till Ammarnäs var rätt så dryga längs en väg. Vädret hade blivit mycket bättre så det vägde upp den rätt så tråkiga vägen 🙂 

På Ammarnäs Världshus väntade en depålåda på mig. jag har skidat en del snabbare mot vad jag tänkt så helt plötsligt hade jag alldeles för mycket grejer! Men det rådde jag snart bot på, jag gick ner till matbutiken och skickade hem allt som är extra med bussgods. 8 kilo blev det 😀 Sen passade jag på att köpa en massa gott! Jag menar pulkan får ju inte vara för lätt 😉 

Att jag skidade så här långt idag berodde främst på en sak. Jag har dom senaste dagarna haft ett ofattbart stort saftsug. Jag vet inte hur många gånger per dag jag tänkt på det. Sen så vet jag inte hur vi plötsligt fick sådan fart. Vi skidade närmare 40 km på 8 timmar inkl pauser och lunchstopp. Lycka var att köpa saft på butiken. Nu har jag druckit flera liter. Mitt liv gick från att vara väldigt bra till ofattbart bra 😀