Karpaterna
Dag 50: Muntele Haju (nära vf. Ousoru)-Poiana Vânatorilor
22 augusti 2017
Nån gång mitt i natten slutade regnet att ösa ner och under tidig morgontimma upphörde regnandet helt. Skönt. Skönt att kunna packa samman utan regn. Mindre härligt att behöva packa samman genomblöta saker.
Precis intill min tältplats fanns en liten bondgård. När jag passerade höll dom som bäst på att mjölka sina kor. En man satt på en pall mitt i hagen och handmjölkade en ko åt gången. Totalt jobbade tre människor där, stannade och pratade en stund med dom. Fortfarande fascinerad över hur väl man kan förstå (eller åtminstone tro att man gör) varandra även fast man inte talar samma språk. Jag blev bjuden på spenvarm mjölk just som jag skulle gå vidare. Tacksam över deras välvilja och generositet. Men här kan jag erkänna att det inte är någon favorit.
Några kilometer innan Vatra Dornei får jag ett mycket spännande möte. Det hela började som ett klassiskt fårmöte. 10 vallhundar (enorma bestar) kommer skällandes emot mig och hundarna. Enda skillnaden mot tidigare var att jag upplevde dessa som mer aggressiva. Kort därefter kommer jag ikapp fåraherden och hans får och mindre hundar. Men då ser jag också att det är något som sticker ut från det normala. Tillsammans med herden går ett kid. Helt tamt. Inte det minsta brydd över herdens skällande hundar.
Framme i Vatra Dornei besöker jag turistinformationen och får karta över fortsättningen. Jag blev glatt överraskad över att det fanns markerad led ett långt stycke i min riktning! Efter att ha blivit intervjuad av turistinformationen och dom spelat in en kort video om min och hundarnas vandring och jag provianterat så gick vi vidare.
Leden gick under en stolslift så hade hela tiden människor ovanför mig.. uppe på toppen fanns en liten restaurang som jag besökte efter att han hängt alla mina prylar på tork. För att ge dom en chans att torka blev pausen där lång. Genom skog fortsatte vi sen i kuperad terräng vidare. Hittade en bra tältplats intill en liten bondgård. I denna terräng får man ta första bästa tältplats, man vet aldrig när nästa kan tänkas dyka upp. Men denna plats var perfekt. Bortsett från närgångna kossor och konstant skällande hundar.
